Fredagsdikter

Det får bli två fredagsdikter den här veckan, för jag kunde inte bestämma mig. Den första, Efter sommarregnet av Pär Lagerkvist, med en hyllning till moder jord just efter sommarregnet, får vara tillägnad de senaste dagarnas svalka, blåst och regn (ett väder jag faktiskt uppskattar, kanske allra mest så här års när man inte direkt är bortskämd med det).

Efter sommarregnet


Gott är att sitta och känna
efter en sommarskur
jorden ånga inunder
gräset, varm som ett djur.


Bonden om kvällen stryker
över sin dragares länd,
som efter dagsverket ryker,
äntligt från plogen spänd.


Ingen smeker dig, moder,
över ditt grova bröst.
Trofasta, trötta moder,
gammal av sommar och höst. 

Den andra blir Kväll med ung man av Carl-Emil Englund. Kanske är det så att allt blir som nytt när man får se det med ett barns ögon, men för oss som älskar språk är det kanske ändå allra mest fascinerande att höra hur ett litet barn uppfattar och använder just språket.

Kväll med ung man


Inget äventyr kan likna detta:
pojken trasslar fram sitt första ord,
som ett blomblad smög det ut i rummet
och sjunker stilla vid mitt fönsterbord.


Djupa källor bryter fram i ljuset,
dunkla vatten från en annan trakt.
På tå går tystnaden i förortshuset
där skymningsklockor håller stillsam vakt.


Nyuppfunna uttryck är en gåta,
snärjd av vetskap om att allt förgår
sitter jag och lyssnar ordets fjäril
som mjukt mot fönstret sina vingar slår