Donna Leons deckare om kommissarie Brunetti, hans fru Paola, oslagbara Signorina Elletra, staden Venedig och den (bitvis en aning korrumperade) polismakten där, är mitt förstahandsval när jag tycker att jag förtjänat riktig avkoppling en kväll: En skön fåtölj, något gott att knapra på så sakteliga, något gott (kallt eller varmt) att dricka till, och en Donna Leon. Det är fulländad läsnjutning det!
Jag skulle dock vilja rekommendera att läsa på originalspråk (engelska), för språket är en stor del av njutningen. Det har en njutbar långsamhet, som understryker den långsamhet (ej att förväxla med tråkighet!) som brukar utmärka handlingen de första 100-200 sidorna. Det är möjligt att en bra översättare lyckas fånga det delvis, men knappast helt.
Donna Leons böcker är de första (enda) som faktiskt fått mig att vilja besöka Venedig. Men inte för att hon skildrar Venedig på det typiskt romantiska sättet, utan, tvärtom, för att hon inte gör det. Det smutsiga och det ofullkomliga ger staden själ, på ett sätt som all världens "O Sole Mio" aldrig kan.
Donna Leons, och kommissarie Brunettis, Venedig sett från ovan.
Foto: Unofeld781
-----
* Fast, ja, jag vet att det fortfarande saknas delar i den utlovade O'Connell-serien här på bloggen. Det kommer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar