Jordtimmen 2

I förrgår gjorde vi verklighet av den första "jordtimmen" här hemma. Alltså det där med att ha en slags Earth Hour en kväll i veckan.

Konkret blev det snarare 2-3 timmar precis som på riktiga Earth Hour i lördags. När man väl stängt av alla apparater och elektriska lampor, och tänt stearinljusen, så är ju liksom längtan till att slå på dem igen ändå ganska begränsad.

Det intressanta, förutom den avstressande effekten, var hur lång kvällen blev. Så mycket som hanns med: Middag, läsande, viktiga telefonsamtal, en massa småpyssel som var nödvändigt men blivit uppskjutet, och ovanpå det ett kvällsbad (med levande ljus i badrummet, förstås). Och när allt det var klart så var klockan ändå inte nio än.

Förvisso till stor del beroende på att vi kunde slå oss ner med middagen (och påbörja "jordtimmen") relativt tidigt. Hade det varit en dag/kväll när saker (läs, i första hand, Skånetrafiken...) kört ihop sig lite mer, kunde klockan lätt ha varit halv nio innan vi ens kom så långt.

Men ändå, förutom att vara stressfaktor är elektroniken uppenbarligen också en tidstjuv av rang...

Kanske är dagens myckna elektronik bara sentida

uppföljare till tidstjuvarna i Momo eller kampen om tiden?

Den kan i.a.f. starkt rekommenderas.

Uppdaterad gnällpost

Förbrukade Rebifsprutor* tillsammans med nålavknipsaren

Som utlovat i gårdagens gnäll, kommer här en uppdatering om hur det gick sen...

Inget recept kom in under morgonen**. Eller under förmiddagen. Strax före lunch ringde Anna än en gång till neurologmottagningen och pratade in ett meddelande på telefonsvararen, där hon (återigen) förklarade att det verkligen, verkligen var akut, samt bad att "hennes" sköterska skulle ringa tillbaka för att bekräfta att meddelandet gått fram. Efter ytterligare några timmar utan att recept kommit (och utan att någon hört av sig), blev Anna orolig att hennes sköterska kanske var ledig, och att ärendet därför blev lagt till sidan tills hon kommit tillbaka. Hon ringde därför ännu en gång, och lämnade ett kompletterande meddelande, där hon förklarade att det hon menade var att hon ville få bekräftat att meddelandet gått fram och att saken blivit åtgärdad, vem som meddelade var mindre viktigt.

Som jag skrev på Twitter: "Det här börjar kännas som I väntan på Godot"

Någon timme av eftermiddagen tillbringade Anna sedan i telefon med Apotekets kundtjänst, för att hitta ett apotek som dels hade Rebif inne, och som dels kunde gå med på att lägga undan den åt henne, även om hon inte hade ett förnyat recept än.

Vid fyratiden på eftermiddagen kunde vi konstatera att recepten förnyats, och strax därpå ringde en sköterska från mottagningen för att meddela detsamma.

Vilket sammantaget betyder, tack vare telefonerandet till Apoteket, att det finns en förpackning (=inte ett helt uttag, men dock en månads förbrukning) Rebif att hämta på ett närliggande Apoteket. Det fixar jag i eftermiddag (resterande sprutor får jag hämta nästa vecka när de hunnit beställa hem dem).

Alla på neurologmottagningen är såväl duktiga som trevliga, och inte minst hårt arbetande, så ingen skugga skall falla på dem, men den senaste veckans äventyr visar ju att de är alldeles för få. 

----
* Annas samling (eller del av...).

** Det vill säga, det kunde vi konstatera när det väl gick att logga in på apotekssidorna. I drygt en timme hade Apoteket serverproblem som gjorde det omöjligt. Se det något ofullständiga felmeddelandet nedan.... Men precis när jag började tro att enda lösningen skulle bli att parkera sig rent fysiskt på ett apotek, och be dem kolla recepten nån gång i halvtimmen, så gick det att komma in...

Dagens gnäll

Förra måndagen började Anna ringa till neurologmottagningen för att få sina recept förnyade. Det tog till torsdagen* innan hon fick prata med en levande människa istället för en telefonsvarare. Sagda levande människa (en av sköterskorna) lovade dock att se till att recepten blev förnyade.

När vi loggade in på apoteket.se i fredags fanns inget aktuellt recept (endast de utgångna). Anna hade då bara en injektionsspruta med bromsmedicin kvar, och skulle egentligen tagit den redan då, men bestämde sig för att spara den till måndag, för att på det viset "köpa" ett par extra dagar.

Och HADE nu receptet varit förnyat i går, måndag, så hade det fungerat (inte utan visst mankemang, och visst är det egentligen oacceptabelt att man som patient ska behöva telefonera i en vecka för att få viktiga recept förnyade, men i alla fall).

Men, nej, igår morse loggade jag in på apotekssidorna och tittade igen, inget nytt recept. I någon slags förhoppning om att det kanske antingen hunnit komma in under morgontimmarna, eller att det hade kommit in i det centrala systemet även om det inte syntes på "mina sidor", så gick jag ändå in på Apoteket när jag var och handlade. Men, nej, inget recept. Så den väntetiden (som ändå var ovanligt kort, bara en halvtimme) inne på Apoteket var ju tämligen bortslösad tid. Det också.

Anna ringde ännu en gång till mottagningen, och fick faktiskt tag i en levande människa på första försöket (!), som den här gången lovade och försäkrade att verkligen se till att recepten blev förnyade. Jag kollade regelbundet under eftermiddagen, men inget recept dök upp i systemet.

Förhoppningsvis kommer det in idag. Förhoppningsvis. Och då får jag ge mig ut på jakt Skåne runt på ett apotek som faktiskt har Rebif inne, för de där 2-3 dagarnas extra väntetid för beställningsvaror finns det verkligen inte tid till nu.

Hur mycket tid och möda både jag och Anna redan lagt på denna egentligen enkla sak vill jag inte ens börja räkna efter på, men det handlar vid det här laget om åtskilliga timmar.

To be continued... (den vidare jakten kan tills vidare följas på Twitter, men så småningom kommer antagligen även en uppföljande bloggpost)

Uppdatering: Den uppföljande bloggposten finns här


Det finns egentligen två grundproblem här. 

Det ena är ju det där, som tyvärr går igen i alltför många kontakter med vården, att man som patient får lägga ganska många arbetstimmar på att få även enkla saker att fungera.

Det andra är att giltighetstiden på ett recept är 1 år (12 månader), men det årliga återbesöket hos neurologen är bara årligt i teorin, i praktiken går det, för Anna, åtminstone 13 månader mellan de besöken (däremellan träffar man neurosköterskan, vilket kan vara nog så viktigt, men några recept kan hon ju inte förnya). En internationell jämförelse visade att medan den genomsnittliga väntetiden på ett återbesök för en MS-patient i övriga länder** är 244 dagar, är den i Sverige*** 474 dagar. Så gott som dubbelt så lång väntetid i Sverige alltså.

Det finns många konsekvenser av den här skillnaden till Sveriges nackdel, och flertalet säkert egentligen allvarligare än återkommande vardagskrångel, men en av effekterna är just att recepten inte kan förnyas vid de återkommande återbesöken hos neurologen (eftersom de inte räcker så långt), utan att man varje år måste lägga en hel del tid och möda på att få dem förnyade utanför de bokade tiderna.

När DET sedan klickar, genom att dessa två grundproblem s.a.s. samverkar till det värsta, så att kontinuiteten i medicineringen riskeras, så är det ju snäppet värre.





--------
* Förvisso ringde de upp redan på onsdagen, men då på fel nummer, och sedan en gång till på torsdagen, men då hade de av någon anledning använt fel riktnummer till Annas jobb, och därför inte kommit fram.

** De övriga länderna i undersökningen var: Kanada, Frankrike, Tyskland, Spanien och Storbritannien

*** En förklaring till skillnaden är att vi har få neurologer i Sverige. Såväl våra nordiska grannar som övriga Europa har långt fler neurologer per miljoner invånare, Finland har exempelvis nästan dubbelt så många. En skillnad som inte direkt minskar genom att flertalet svenska sjukhus av besparingsskäl har infört såväl anställningsstopp som utbildningsstopp för neurologer. I somliga län i Sverige är det svårt att ö.h.t. få träffa en neurolog, se klippet ovan om Charlotte som fick flytta från Östersund till Stockholm för att kunna få adekvat vård.

Earth Hour och stress

###

Om vi är hemma när Earth Hour infaller så brukar vi släcka lampor, stänga av apparater och tända stearinljus. Fast hemma har vi av någon anledning inte varit så ofta just den tiden och den kvällen de senaste åren, det är nog bara en gång tidigare som vi faktiskt varit det. Något år har vi varit hemma hos andra* som har släckt ner.

Men i år var vi alltså hemma under Earth Hour, och hade besök av grannen. Som vanligt när så många elektroniska apparater stängdes ner samtidigt i hela huset slogs vi av hur otroligt lugnt och tyst det blev. Och hur otroligt lugna VI blev! Det kändes som om stressnivån i kroppen sjönk med ett woosh. Man har så mycket ljud och så många stressfaktorer runt om sig hela tiden vanligtvis, som man inte alls tänker på förrän de försvinner.

Ungefär samma effekt har det när vi kommer till den där hyrda stugan där vi brukar vara någon vecka varje sommar. Där finns visserligen både el och TV. Men inget bredband. Knappt någon mottagning för mobiltelefonerna heller, man får åtminstone gå ut, och ofta gå ner mot stranden, om man vill använda dem (fast vissa stunder, särskilt på kvällen, finns det faktiskt ett hörn i köket som nästan har täckning, särskilt om man öppnar köksfönstret och lutar sig ut lite...). Och TVn är i regel avstängd, för den har inte de där oändligt många kanalerna som de flesta har idag, bara det som ingår i gratisutbudet för digitalboxen (SVT, men bara ettan och tvåan tror jag, inte de andra SVT-kanalerna, och jag har för mig att det är TV4 också, men jag ska inte svära på det). Om vi har TVn på där är det oftare för att titta på någon självvald och medhavd film (vilket blir något annat än att bara låta sig matas av vad som sänds).

Kort och gott, elektronikstressen blir så mycket mindre där ute, precis som den blev i lördags under Earth Hour, och det är när den blir det som man plötsligt förstår hur hög den är vanligtvis.

Jag vet att Earth Hour i första hand är en manifestation för att visa att vi tar problemen med vår ohållbara energianvändning (och lika ohållbara energiproduktion) på allvar, och vill att makthavarna också ska göra det, men jag tror att det minst lika mycket kan bli en ögonöppnare för oss själva. Både vad gäller hur mycket el vi använder vanligtvis och hur mycket av det som egentligen skulle kunna sparas in, OCH vad gäller det vi har att VINNA på att inte låta de där elektroniska prylarna vi omger oss med styra vår tid och ha vår uppmärksamhet precis hela tiden.

Vi åt en sen middag (tillagad före 20:30 förstås), och pratade med vår granne i stearinljusens sken, i tystnaden och lugnet.

Jag tror faktiskt att vi ska försöka göra något liknande lite oftare än bara en gång om året! Av helt egoistiska och icke-idealistiska skäl. Bara för att det är så skönt avstressande.

Uppdatering: Jepp, det är avgjort. Tills vidare har vi "earth hour" en kväll i veckan här hemma. Det ska bli skönt!

Candle of Hope, fotograf: Zeke

Läs mer:
Dagens Nyheter har ett bildspel som visar Earth Hour världen runt.
Helsingborgs Dagblad berättar om en Earth Hour manifestation som blev lite av ett fiasko. Mycket pukor och trumpeter på förhand och sedan en snubbling på mållinjen, kan man säga.




---
* Som dock fuskade, i mitt tycke, genom att ha den bärbara datorn igång, med motiveringen att den gick på batteri... Jag nämner inga namn...

En modern storfamilj

###

Abbe är en ettåring som begåvats med ovanligt många kärleksfulla föräldrar. Hans mamma och hans biologiska pappa är goda vänner sedan många år, och bestämde sig för att bli föräldrar tillsammans. Under resans gång hann de båda träffa varsin man (att bli gravid kan ju vara en långdragen process), och därmed fick lille Abbe (som då ännu bara fanns i sin mammas och pappas längtan) hela två extrapappor.

De är helt enkelt en modern storfamilj. Eller, med det ord som används idag om icke-kärnfamiljer: En stjärnfamilj.

Men jag använder gärna uttrycket modern storfamilj, för att visa på att det där med att bygga en hel familj kring bara ett enda pars kärleksförhållande, faktiskt varken är uråldrigt eller självklart.

Huvudsaken är ju att det runt varje barn finns kärleksfulla och ansvarstagande vuxna, antalet är helt ovidkommande. Vad som är en familj kan nämligen inte avgöras med matematik. Det är mycket större än så.

I hissen på väg hem från BB. copyright: Johannes Liljeson

Läs, och titta, gärna på bildreportaget "När Abbe kom till världen" i dagens DN, om Abbe och hans familj.

Delaktighet

###

Det talas mycket om digital delaktighet numera. En googling på begreppet ger över 300.000 träffar, en sökning på taggen #digidel på twitter ger också en bild av ett ämne som engagerar. Och en kampanj har startats för att öka antalet personer som har tillgång till internet med 500.000 till år 2013.

Kärnan i all den här diskussionen är att alltmer av samhällsfunktioner och, inte minst, samhällsdebatt och samtal, sker på internet. Att en grupp människor av olika skäl står utanför internet blir då mer och mer av ett demokratiproblem, eftersom det i princip är samma sak som att stå utanför samhället. Eller i alla fall utanför större delen av det politiska samtalet.

Jag kunde inte låta bli att tänka på detta när jag läste i Dagens Nyheter om den nytillsatta litteraturutredningen som ska söka finna en bot för dels det minskade läsandet, och dels den minskade läsförståelsen. Enligt artikeln är det främst bland unga män och pojkar som både läsningen och läsförståelsen sjunker. Och att det finns ett samband mellan hur mycket man läser och hur mycket man förstår när man läser blir väl därigenom ytterligare klarlagt (inte för att jag tvivlade det minsta på det...).

För vad spelar det för roll om en stor, och växande, grupp människor i samhället (framförallt, men kanske inte enbart, unga män) rent tekniskt har tillgång till internet, och till det demokratiska samtalet där, om de ändå inte förstår vad de läser på nätet? Alternativt undviker att läsa de texter på nätet som de inte förstår (nyheter, debattartiklar, politiska uttalanden).

Läsningen och läsförståelsen borde vara en kärnfråga i samtalet om digital delaktighet!

Relaterade till det samtalet borde även tillgänglighetsfrågor på internet vara. För, återigen, vad spelar det för roll om vi ger alltfler människor tillgång till internet rent tekniskt, om viktiga sidor utestänger exempelvis synskadade genom bristande tillgänglighet.

Lasternas summa

Dagen redovisar en forskningsrapport från USA som visar att unga vuxna kyrkobesökare löper 50% större risk än icke-kyrkobesökare att bli feta när de når medelåldern.

Nu är ju Sverige inte USA. Inte när det gäller överviktsproblematik bland befolkningen i stort. Troligtvis inte heller i någon större utsträckning när det gäller de kyrkliga subkulturerna (även om det givetvis finns likheter också).

Däremot har jag redan tidigare funderat över sockertröskeln som många frikyrkliga svenskar verkar ha arbetat upp. Vid hemgruppssamlingar och på kyrkkaffet serveras så gott som alltid kaffebröd av de sötare slagen, och/eller andra sötsaker. Smörgåsar förekommer förstås också, men kaffebrödet har en roll där som det inte riktigt har i andra sammanhang.

Själv slår jag i sockertaket (alltså blir illamående av att ha ätit en i förhållande till min sockertröskel hög dos socker) av bara en liten del av det som är den normala frikyrkliga kaffebrödsportionen. Någon gång har jag försökt förklara eller ursäkta mitt i sammanhanget låga kaffebrödsintag med att jag har en ganska låg sockertröskel. Till min förvåning verkade mina medfikare just då inte alls bekanta med vare sig sockertrösklar eller sockeröverdoser. Det normala för dem var tydligen att ha sockertrösklar som var så höga att man sällan eller aldrig överdoserade.

Min slutsats har redan tidigare varit att lasternas summa är konstant. Det vill säga att man tar igen vid kaffebrödsbordet vad man (eventuellt) missar runt groggbordet och i rökrutan. Att det skulle kunna leda till övervikt är kanske inte någon större överraskning.

Att kyrkobesökarna röker mindre än icke-kyrkobesökarna (vilket även artikeln i Dagen nämner) skulle f.ö. kunna vara en delförklaring också till den större tendensen till viktökning i övergången till medelåldern.

Det här kaffebrödsbordet är väl amerikanskt mer

än det är svenskt. Men det kan ju passa bra

eftersom forskningsrapporten gällde

USA.

----

Jag har inte tidigare bloggat om kaffebröd (såvitt jag kan påminna mig), men däremot om kaffe och te, bland annat i relation till just frikyrkan, det inlägget finns här

Kommer ni ihåg trollkarlspaniken?

###

Kommer ni ihåg kyrkorna i Tjörn som ställde in en konsert på grund av att somliga fått panik över att en trollkarl skulle vara med bland de som uppträdde (min respons på det här)?

Nu har i alla fall samma trollkarl tackat nej till att vara med i "Fenomen" på Kanal 5 (en slags "Idol" fast för trollkarlar). Inte mindre än tre gånger har han blivit tillfrågad och tackat nej.

I intervjun i Dagen tas främst hans kritik mot Uri Geller upp. Och varför skulle någon vara intresserad av att vinna ära och berömmelse på att förknippas med någon man inte respekterar och är starkt kritisk emot? Bara den som är väldigt desperat, eller vill bli känd bara för att vara känd, skulle överväga det. Vill jag i alla fall hoppas. Men tyvärr finns det väl tillräckligt många av den sorten.

Tur då att Samuel Varg Thunberg finns!

På sin blogg tar Samuel också upp problemet med förnedrings-TV som sådan, och reser även frågetecken kring kompetensen i programmet Fenomen.

Mycket vettiga tankar det också, gå gärna in och läs.

Kritiken mot Uri Geller, och hans anspråk på att ha verkliga magiska krafter, delas av mentalisten och skeptikern Per Johan Råsmark, som Dagens Nyheter pratat med.

Sjung hem dem!

Jag har upptäckt att jag oavsiktligt startat en liten vana eller tradition av att bjuda på en sång eller dikt här på fredagar. Kan gärna göra det till en medveten och avsiktlig vana, tänkte jag, för sämre sätt att avsluta veckan finns det ju.

Idag gör jag det jag tänkte göra förra fredagen och bjuder på en NY sång av Billy Bragg. Det blir Sing their souls back home från skivan Mr. Love & Justice (2008).

Texten är som följer:

We sing our songs of freedom

And we sing our songs of peace

We sing about sweet harmony

For to make the fighting cease

Let's sing one song for the folks tonight

That are sleeping on the streets

Come on and sing their souls back home

Oh, oh, won't you sing along with me?

Come on, oh, oh, raise your voice with me

And let them know that we want 'em back home

From wherever they may be

Come on and sing their sould back home

The wind blew and the birds, they flew

And scattered everybody wide

Gathered up their loved ones

They were running from the tide

Now if we don't get these people back

Well, I fear that this town will die

Come on and sing their souls back home

Oh Lord, it's hard, don't you know

To be living in days like these

Terror and war do nothing

But shatter families

So let's reach out with all our hearts

For our soldiers overseas

Come on and sing their souls back home

Bring 'em home now

Oh, oh, won't you sing along with me?

Come on, oh, oh, raise your voices now with me

And let them know that we want 'em back home

From wherever they may be

Come on and sing their souls back home

Oh, oh, won't you sing along with me?

Come on, oh, oh, raise your voices now with me

And let them know that we want 'em back home

From wherever they may be

Come on and sing their souls back home

Så sant som det är sagt. hur kan det vara att stötta sina soldater (support our troups, som jänkarna kallar't) att vilja att de dödar och dödas i meningslösa strider, för mål som antingen inte KAN uppnås på det sättet (inget krig i världen kommer någonsin att göra slut på terrorismen, snarare har det motsatt verkan), eller som inte är värda spill av människoliv (kontrollen över oljan).

Här i soloversion (Mr Love & Justice har getts ut som dubbel-CD, där de båda skivorna innehåller samma låtar, men på den ena med hela bandet, och på den andra med Billy Bragg solo och på enbart gitarr).

En fotnot till samtiden

Snubblade över en artikel i Dagens Nyheter om fotnotens återkomst*.

"Fotnoten signalerar också kunskap om traditionen – inte minst den västerländska – samtidigt som den vittnar om ett lagom upproriskt sinnelag." säger artikeln. Fotnotsanvändande som ett slags kulturellt kapital, alltså, som använd i en oväntad text visar både att man har det kulturella kapital det innebär att behärska en notapparat, och att man samtidigt har så mycket av det kulturella och symboliska kapitalet att man har råd att göra "fel". Hmm, ja, kanske det.

Oavsett orsak hälsar jag dock fotnotens segertåg genom världens texter med glädje! Jag har alltid älskat fotnoterna. Särskilt de som på akademiska kallas "resonerande fotnoter" (källhänvisningar är kanske inte alltför upphetsande, även om de är oerhört användbara när man läser in sig på ett ämne). Redan i grundskolan använde jag parenteser som en slags resonerande noter, vilket min svensklärare INTE uppskattade. Å andra sidan uppskattade hon det mesta annat jag gjorde med bokstäver, ord och meningar, så jag kan väl bjuda på att vi inte var överens där... ;-)

Ett så perfekt sätt att infoga sådant som inte riktigt låter sig inordnas i själva texten, men ändå bidrar med något till den. Att komma med utvikningar och bakgrundsinformation utan att bryta flödet i texten.

Även här i bloggen har jag ett system för resonerande noter, som markeras med hjälp av asterisker. Som synes i den här posten.

Jag önskar faktiskt att det fanns fotnoter i talspråket också...

----
* Eller, ja, titeln använder ordet återkomst, men i brödtexten handlade det kanske mer om att fotnoterna vinner insteg i helt nya typer av texter. reklam, magasin och romaner.

Inte OK på Facebook...

En dansk användare av Facebook la upp bilder av 1800-talskonstnären Anders Zorn i sitt Facebook-album, med resultatet att han blev blockerad från att lägga upp bilder på Facebook, samt att bilderna plockades bort, berättar Dagens Nyheter idag.

Varför? Eftersom de föreställde nakna människor ansågs de enligt Facebooks policy stötande...

Jag tycker det är lite småroligt att Anders Zorns målningar tydligen kan provocera så fortfarande efter närmare 150 år. Och också lite småtragiskt att den pryda amerikanska moralismen som ligger bakom utformningen av Facebooks policies, inte kan skilja pornografi från konst. Nakenpaniken går igång så fort hud avbildas, uppenbarligen.

Men den här bloggen är ju inte Facebook, så här får Zorns bilder visas.

Håll till godo!

Vet inte om den här, med titeln En premiär, var 

bland de Zorn-bilder som plockades bort

från Facebook. Men eftersom policyn

enligt Sydsvenskan förbjuder all nakenhet, 

så hade den ju definitivt ansetts stötande.

Bästa starten på dagen

*

Glada Hudik har gjort en cover på Lady Gagas "Born this way", med titeln "Man är som man är". Jag erkänner att jag inte hört originalet med Lady Gaga, men i Glada Hudiks tolkning är den i alla fall fullständigt underbar. Och platsar tveklöst på min morgonspellista. Tyvärr går den inte att bädda in, så vill ni höra den får ni klicka på länken. Vill ni se och höra något i samma stil här och nu föreslår jag Jonas Gardells "Jag är underbar" nedan.

Och, du, ha en bra dag!

En biblisk man

Jag läser att ogifta pastorer har svårt att få anställning i evangelikala/reformerta församlingar i USA (eller, det vill säga, förstasidespushen för artikeln säger "amerikanska församlingar", men den synen på äktenskap för personer i ledande ställning är ju ganska unik för den protestantiska/reformerta tradition, och kanske extra uttalad i den evangelikala grenen av kyrkoträdet, så jag väljer att göra den uttydningen...).

Något som slår mig när jag läser är att det är mer än placeringen på kyrkoträdet som är halvt om halvt underförstått, även pastorns kön är på samma vis osynligt närvarande i texten.

När man vill ha gifta pastorer, så vill man ha gifta manliga pastorer. Det framkommer dels i och med att de ogifta pastorer som förekommer i artikeln som exempel på personer som stött på problem på grund av det är just män, och dels i forskaren Cynthia Woolevers uttalande om att det handlar om förväntningar på att pastorn har en hemmafru (som kan sköta vissa uppgifter i församlingen, oavlönat).

Och så förstås i uttrycket "en biblisk man", som mer inlindad formulering när det som söks är en gift man.

Jag associerar genast till den artikel Dagen publicerade apropå Ruth Bell Grahams frånfälle, om förändringar i pastorsfrurollen (tyvärr hör den till de som kan nås av prenumeranter enbart, länken går till den cachade versionen).

I artikeln, liksom i den uppsats som Emma Fahlstedt skrev 2005 (Den goda hustrun), påpekas problemet med de förväntningarna. Det handlar inte bara om att män utan fru har svårt att få pastorsjobb, utan också om att den kvinna som är gift med en pastor, förväntas lägga sitt eget liv och sin egen kallelse åt sidan, och inte sällan förlorar både vänner och arbetstillfällen när hon flyttar med sin man till nya församlingar.

Den avslutande och sammanfattande raden i Dagens artikel om pastorsfruar var:

"Få är det som börjat diskutera vad det innebär att vara en 'pastorsman' "

Kanske är det dags för den diskussionen. Kräver vi samma uppoffringar av den man som är gift med en pastor, som av den kvinna som är det? Om inte, varför inte? Och är det i så fall rimligt att kräva det av kvinnor som ingår äktenskap med pastorer?

Tillägg: Hittade en blogg som skrivs av en Andreas Holmberg, som definierar sig som pastorsman. Kanske ett tecken i tiden.

Att sälja badkar

###

"Jag har lagt ut ett nystajlat badkar på Blocket – om någon vill köpa det är det bara att höra av sig.


Det kostar tre kronor.
Inte så dyrt va?
Kanske dags att slå till?
Saken är att detta är inte mitt badkar.
Det är Regina Kevius badkar."

Så börjar Kajsa Ekis Ekmans artikel i City Stockholm, som handlar om utförsäljningarna i Stockholm stad. Ett lysande stycke om att det där med respekt för egendom och äganderätt rimligen måste gälla även det vi äger gemensamt.

I slutklämmen får även Nackas privatisering av biblioteksdriften sig en känga, på ett klart humoristiskt sätt.

Rekommenderas!

En maning till eftertanke

Livets Ord och Pingstkyrkan Uppsala samarbetar för första gången någonsin läser jag i Dagen. Som en som var åsyna vittne till hur höga stridernas vågor gick emellan dem för bara ett par decennier sedan, så kan jag inte låta bli att känna en viss kluvenhet.

Å ena sidan, att fred och samarbete ersätter strid och konflikter är givetvis alltid en positiv sak.

Å andra sidan, att detta borde mana till viss eftertanke när det gäller de strider som är aktuella för dagen. Kanske kan den som du definierar som splittrare, avfälling från tron, eller vad det vara månde, idag, vara din samarbetspartner om 20-25 år? Om så är, borde det inte påverka hur du ser på honom eller henne redan nu? Kunde vi kanske försöka hoppa över onödig fientlighet nu, istället för att försonas i framtiden?

Lite grann känner jag inför det som jag kände inför mötet mellan Peter Hallsttöm och representanter för pingst, som jag skrivit om i bloggposten Sorg är kärlek som blivit hemlös.

Uppdatering 2011-03-22: Såg nu att jag missat att skriva att det var Pingstkyrkan Uppsala det gällde. Har rättat till det.

Fukushima och sannolikhet

Att en kärnkraftsolycka orsakas av jordbävning(ar) med påföljande tsunami verkar ju onekligen oerhört osannolikt, eller hur? Om någon hade skisserat det scenariot för några veckor sedan så hade det verkat nästan obegripligt osannolikt. Med Tage Danielssons ord i den berömda sannolikhetsmonologen om kärnkraftsolyckan i Harrisburg hade man kunnat säga att:

"sannolikheten för en sån sak är så fullständigt larvigt liten så den är försumbar, heter det då, med det menas att den finns inte fast bara lite"

Men när det som händer är så otroligt osannolikt att det nog egentligen inte har hänt, för att parafrasera Tage Danielsson igen, så börjar man ju fundera över hur vettigt det är att kalkylera med sannolikheter i fråga om så stora risker. Med tanke på att, som han också säger, sannolikhetskalkyler blir så väldigt olika före och efter...

Tages sannolikhetsmonolog från 1979 får bli min och bloggens kommentar till Fukushima och säkerhet i fråga om kärnkraft.

Doubt is how we converse with Him

***

"With Brothers in my thoughts and the Hebrew on my lips my mind turned to the nature of gods. The Hebrew Bible does not say that the gods do not exist, merely that we are not to worship them. For a Christian, doubt is a shameful secret, a failure of faith, but the rabbis have long embraced doubt as an opportunity for vigorous argument. For the rabbis, the existence of God is no more of a question than the existence of air: Doubt is how we converse with Him."

[The God of the Hive, Laurie R. King]

Tankarna tillhör Mary Russell, hustru till Sherlock Holmes, Oxfordteolog med hebreiska Bibeln som specialitet, och den som är jag-personen i Laurie R. Kings böcker om Holmes vidare äventyr.

En syn på tvivel, och på resonerande med och om Gud, som jag finner mycket sympatisk. Det får bli dagens tanke, och dagens teaser för The God of the Hive i lika mått.

Läsning pågår!

The Language of bees slutade med en cliffhanger som fick mig att resa mig från läsfåtöljen, gå till datorn och beställa nästa bok i serien omedelbart när jag läst färdigt sista sidan.

Nästa bok heter The God of the hive, och anlände här igår. Gårdagskvällen var uppbokad av annat, liksom dagen hittills har varit, men NU är det dags att slänga sig i fåtöljen med godispåse, kaffe och sagda bok. Helgnjutning!

Gissningsvis kommer ett utlåtande om både den och föregående här på bloggen så småningom, men tills dess får ni hålla till godo med en liten teaser i form av ett citat från det inledande kapitlet av The God of the hive:

"Why not bring in the police, one might ask. They can be useful, and after all, Brothers had killed at least three others. However, things were complicated – not that complicated wasn't a frequent state of affairs in the vicinity of Sherlock Holmes, but in this case the complication took the form of warrants posted for my husband, his son, and me. Estelle was the only family member not being actively hunted by the Scotland Yard."

1920-tal, en varsam och respektfull utveckling av karaktären Sherlock Holmes, som bland annat involverar honom i en jämställd och spännande äktenskaplig relation med en kvinna som är hans intellektuella jämlike, biodling, en manipulativ och mordgalen sektledare, en liten dos teologi, våghalsiga flygturer i flygplanens barndom. Bland annat. Kan man egentligen önska sig så mycket mer en lördageftermiddag? Nej, jag tror inte det...

Reason to believe

Eftersom jag tidigare (i Skivminnen och Mer Billy) delat med mig av gamla Billy Bragg-klassiker som jag förälskade mig i redan som tonåring, så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att också presentera en lite nyare (eller, om man så vill, lite äldre...) Billy Bragg här på bloggen.

Har velat fram och tillbaka mellan en massa olika sånger, och framföranden, under eftermiddagen, eftersom han är en av de där artisterna som jag har svårt att välja favoriter av. Men jag fastnade till slut för den här inspelningen av Reason to believe (som inte är Braggs egen, utan skrevs av Tim Hardin), som han här gör i duett med Lisa Miller.

Kanske förfelar det syftet lite eftersom det inte är en ny sång per se... Men kan jag hjälpa att det skrevs så mycket bra på 60-talet kanske... ;-) Inspelningen är ju rätt ny (2003) i alla fall.

E'ru full eller

En t-shirt med den här texten, fast på svenska, ville 

Annas syster trycka upp åt henne. 

Den här kan köpas från The MSShoppe

Det är mycket nedslående att leva i ett land där man inte kan bära hem en systemkasse utan att få skämtsamma tillrop av typen "hö, hö, nu är det helg minsann!" eller "Gott, gottigottgott, he he".

Det är faktiskt ännu mer nedslående (och i längden ENERVERANDE DE LUXE) att ha något som orsakar fumlande, snubblande eller liknande balansrelaterade problem, och ständigt få liknande skämtsamma eller (beroende lite på om sammanhanget är ett där alkohol är socialt acceptabelt eller ej) nedlåtande reaktioner och kommentarer.

Anna har ju MS (multipel skleros), och har av och till en tendens att snubbla eller vingla när hon går (beroende lite på dagsformen), nån gång kan talet bli lite sluddrigt också. Och i och med det har hon ju fått uppleva hur roligt det (inte) är med skämt om alkohol och/eller snörpta munnar eller menande blickar i tid och otid.

Själv har jag från födseln dålig balans, vilket bland annat innebär att jag varken kan åka skridskor eller cykla. Redan det kan göra en till lite av ett freak i det här landet, faktiskt, och otaliga är de gånger jag fått förklarat för mig, särskilt av idrottslärare och andra sportfånar, att det är något ALLA kan, om de bara försöker tillräckligt...

Men även om jag som liten (nästan) inget hellre ville än att kunna de sakerna, och kanske kompenserade lite för mitt icke-cyklande genom ett stort intresse för mekande med cyklar, och cyklar som tekniska prylar, så är det inget som känns som att det direkt påverkar mitt liv idag (ja, utom de gånger då folk förutsätter att alla över en viss ålder kan cykla, och planerar saker utifrån det utan att fråga, förstås).

En större irritationsfaktor är att det kan göra mig benägen att tappa, välta och spilla saker. Inte lika mycket hela tiden, lite (eller ganska mycket) är det en formfråga.

Det är irriterande nog i sig själv. Om jag för tredje gången på kort tid spiller kaffe i boken jag just läser, eller välter ner en burk sylt eller annat kladdigt på golvet, etc, så kan jag få ett raseriutbrott (om än kort och övergående) helt på egen hand, alldeles utan hjälp av "humoristiska" kommentarer.

MEN om jag är på fest, eller i liknande sammanhang, och råkar tappa en ölflaska, skvimpa till ett glas etc., så blir det faktiskt, tro det eller ej, inte ett dugg roligare av kommentarer av typen "Ska nog inte va mer där, hö hö hö". 

Numera svarar jag oftast något i stil med "Tvärtom. Hade jag inte varit spik nykter så hade jag troligtvis inte vält [tappat etc] den där." Eftersom det faktiskt är alldeles sant. För andra kanske fumligheten är kopplad till att vara full, för mig minskar den med ett eller ett par glas. Min teori är att det har något med den muskelavslappnande effekten att göra. Men det får vara med det som det vill.

Skillnaden mellan mina och Annas erfarenheter på området är nog att jag främst råkar ut för dylika kommentarer och reaktioner i sammanhang där alkohol antingen förekommer eller förutsätts (eftersom det annars kan skrivas på ett allmänt klantighetskonto). Medan det för Anna är något som lika gärna kan inträffa var och när som helst, om hon skulle råka vingla till lite (eftersom folk förutsätter att det aldrig finns andra förklaringar än alkohol till vinglighet).

Likheten är att det är TRÖTTSAMT otroligt TRÖTTSAMT.

Så, om jag får be dig kära läsare om en liten tjänst: Nästa gång du ser något som du tror kan vara alkoholrelaterat (och som du därför känner en obändig lust att skämta högt om, eller kommentera på andra sätt), kan du tänka över om det skulle kunna bero på något annat? Och om du känner att du ändå MÅSTE få fnissa åt och om alkohol etc, skulle du kunna begränsa det till de personer och situationer där du VET att det faktiskt är alkohol det handlar om?

Jag är varken nykterist eller alkoholmoralist. Alls. Men den fnissiga svenska attityden till alkohol känns rätt pubertal.

Lite lättsam läsning

###

När somliga i debatten kring Love wins kom med teologiska checklistor som de ville stämma av mot boken, för att se om den var teologiskt korrekt eller hädisk, kunde jag inte låta bli att få upp den här bilden av @nakedpastor (David Hayward) i huvudet.

Beställ den som konsttryck här, upptäck fler av hans alster här (t.ex. hans kommentar till Rob Bell-debatten), och läs dessutom gärna hans blogg (där ännu fler av hans teckningar dyker upp).

Twitter-repris

Igår kommenterade jag i två tweets den kristna debatten om helvetet (uppblossad, främst, med anledning av Rob Bells nya bok Love wins) på följande vis:


"Det är fascinerande hur många troende tycks *behöva* ett helvete i sin tro. Lite som att 'utan en pistol mot tinningen vägrar jag Gud' "


och


"Och sen undrar de varför den tron inte verkar attraktiv för andra... Hint: Ingen annan vill ha det du själv endast tar emot under dödshot"


Och idag skrev jag, nu kanske i första hand med anledning av panikreaktionerna på att den kristne trollkarlen Samuel Varg Tunberg skulle uppträda i en kyrka, men egentligen som reflektion kring ett bredare (mycket bredare, tyvärr) fenomen:


"OM följande i Bibeln är sant
1: Gud är kärlek
2: den fullkomliga kärleken fördriver all fruktan
3. Jesus är sanningen
4. sanningen skall göra er fria"


"Borde då inte majoriteten av de kristna (som vill ha oss att tro att de har den Guden och den Jesus i sina liv) vara MINDRE rädda, inte MER, och MER kärleksfulla, inte MINDRE, och MER angelägna om sanningen, inte MER angelägna om undansopande?"




Tänkte att jag skulle repetera de tweetsen, tillsammans, här på bloggen idag. Det får bli min teologiska kommentar för dagen.

En kvällssaga

Såhär på kvällskvisten kan det väl passa med en gonattsaga? Tänkte bjuda på en av mina barndoms favoriter, Pablo den modiga lilla pingvinen.

Jag hade en liten fäbless för spännande/kul tekniska saker som barn, så jag fängslades väldigt mycket av uppfinningen badkaret + dusch = motorbåt Och den bärbara vedspisen gick ju inte heller av för hackor, förstås.

Men bortom allt det där, som förvisso är kul, så är det en saga om att våga vara den man är, också om den man är inte är den man "borde" vara, och kanske heller inte är den som alla andra är.

Så varsågoda att avnjuta. Och sov så gott sedan!

Dagens språkpolisiära insats: nåt eller nått?

###

Nu har jag sett det tillräckligt många gånger och i tillräckligt många sammanhang för att anse att det är befogat med en språkpolisiär insats. Jag talar om ofoget att skriva "nått" när det som åsyftas är "nåt".

Skillnaden, för ja, den finns, och ja, den är ganska stor, mellan de två orden är följande:

nåt: är en förkortning eller sammandragning av ordet något. Att det ska stavas just nåt blir tydligt när man ser det ursprunget. nåt= något. Det är en talspråksform från början, men jag tror den anses korrekt även i skrift numera. Dock, och det är givetvis bakgrunden till felskrivningen, protesterar många (alla?) rättstavningsprogram mot den skrivningen (och antar ibland att vad du menar att skriva är "nått", ett ord som dock har en helt annan betydelse, vilken vi kommer till strax), vilket kan få den som är osäker på stavningen att lägga till ett "t" i tron att det blir rätt då (eftersom rättstavningsprogrammet inte protesterar mot, alternativt föreslår, "nått").

nått: är supinumform av verbet "nå", och skrivs (som alla supinumformer) tillsammans med hjälpverbet "ha" (i för sammanhanget passande form). Exempelvis: Hon har nått ända fram! Eller: Han hade nått upp om han bara varit lite längre.

Är det klarare?

Medeltiden hade sina skrivrelaterade problem (det vittnar marginalanteckningar i många handskrifter om...), och vår tid har rättstavningsprogrammen som orsakar sin helt egna genre av skriv- och ordvalsfel...

P.S. I det första exemplet på användning av nått ser vi ett annat ord som ofta får en bokstav utbytt, och därmed en helt ny betydelse, men det får vi återkomma till någon annan gång...

Love wins

Den omdebatterade pastorn Rob Bell kommer i dagarna ut med boken "Love wins". En bok som blivit föremål för en oerhörd mängd hätska anklagelser innan den ens lämnat tryckpressarna. Tragiskt nog.

Jag har inte läst den, och tänker därför inte uttala mig om den. Men poängen är att de som tvärsäkert deklarerar att den är fel, vilseledande och hädisk, inte heller har läst den. Det är det tragiska.

Deras tankevärld är så stängd och färdig att de inte anser sig ens behöva ta ställning till det de avfärdar. Finns det minsta indikation på att vad det vara månde skulle innebära att se något ur en annan synvinkel än den de blivit upplärda med, KAN de helt enkelt inte ens överväga det. Det måste bara avfärdas.

Jag låter Bell själv presentera boken här:

Och som bonus får ni ett par andra klipp med honom, först ett ur "Rich". Vad är egentligen rikedom? Och hur oöverstigligt skulle det egentligen vara att utrota svälten och vattenbristen i världen?

Ni får också ett klipp som ifrågasätter själva definitionen av andlighet, "spirituality", baserat på de bibliska skrifterna:

Apropå Hysén

Det har ju redan påpekats att det är felaktigt att påstå att Anton Hysén är den första fotbollsspelaren som kommer ut som homosexuell. Han är den första herrfotbollsspelaren som är öppen om sin homosexualitet.

Korrekt.

Däremot är det inte alldeles sant, som det ibland framställs, att det är oproblematiskt att komma ut som icke-heterosexuell damfotbollsspelare. Det är sannare att uttrycka det som att herrfotbollsspelaren och damfotbollsspelaren möter olika typer av normer och fördomar när (eller om) de kommer ut.

Håkan Larsson skriver om Idrottens genus på http://www.idrottsforum.org :

"Denna oförmåga att bearbeta traditionella gränser för vad som är att uppfatta som kvinnligt och manligt inom tävlingsidrotten, har bidragit till att enskilda kvinnor och män som träder över dessa gränser inte sällan väcker en sorts misstanke om sexuellt avvikande. Kvinnliga fotbollsspelare, liksom manliga konståkare, uppfattas till exempel ofta som homosexuella. Väldigt framgångsrika kvinnor framträder ofta tillsammans med en sorts normalitetsalibi, ett alibi som visar att jag är helt normal. Sådana kan vara ett vackert och kvinnligt utseende eller ett kvinnligt beteende vid sidan av tävlingsarenan, en manlig partner som också fungerar som tränare osv."

Kort och gott, den kvinna som spelar fotboll (liksom den man som simmar konstsim, eller sysslar med konståkning etc) drar på sig homofobi redan genom sitt val av idrott. Visst kan man tycka att det då borde vara helt problemfritt att säga "jag är homosexuell", om man ändå blir bemött därefter. Men lika starkt, minst, kan alltså behovet av att kompensera vara, att bevisa inte bara sin utan hela idrottens heterosexualitet.

Att komma ut som något annat än heterosexuell blir ett hot mot den kompensationen, alltså: "Om jag nu spelar fotboll så måste jag ju åtminstone vara en 'korrekt kvinna' på alla andra områden".

Det kan också upplevas som ett svek mot medidrottarna, att ge de som sätter likhetstecken mellan sporten som sådan och icke-heterosexualitet vatten på sin kvarn.

Om fotbollsspelaren Anneli Andelén står det i boken Damelvan:

"Länge fick de henne att tiga, fördomarna och de inskränkta normerna. I dag vågar Anneli stå för sin läggning och den hon är. I januari 2003 registrerade hon och holländskan Nathalie, som hon träffade i Japan då de spelade i samma lag, partnerskap och i Nathalies körkort står det numera 'Nathalie Geeris Andelén'.
[...]
'För en tid sedan blev jag intervjuad av en veckotidning och när de frågade om jag hade familj sade jag 'gift med Nathalie'. Det kändes så skönt att kunna vara öppen med det. Nathalie är ju det viktigaste i mitt liv.' " [ur Damelvan, av Jennifer Wegerup]

Dagens citat

sett på t-shirt:

"The art of conversation is kind of like dead and stuff"


;-)

I rättvisans namn

###

Eftersom jag tidigare uppmärksammat Smyrnakyrkan i Göteborg i mer negativt hänseende, så vill jag, i rättvisans namn, också ge dem en eloge för engagemanget för kampen som den grupp asylsökande iranier som sittstrejkar i deras lokaler för.

Bra så!

Det förtar givetvis inte min tidigare kritik, eftersom det handlar om något helt annat. Men bra saker ska berömmas, precis som förkastliga saker ska kritiseras.

Sven Lidman jr. är död

Läser i Dagen att Sven Lidman jr. har avlidit, vid den aktningsvärda åldern av 89 år.

Jag är glad att han hann med att, för sin del, sätta slutpunkt för den s.k. Lidmanstriden (om den sen är utagerad därmed eller inte, det kan man väl tvista om, om man vill).

Men, som jag skrev redan då, sorgsen över att den tog så mycket, av mer än ett människoliv, i anspråk.

Vila i frid, Sven!

I vår bokhylla...

###

...finner man påfallande ofta en katt. Eller två. Men, i den mån de får förbli stående för nämnda fyrfotadjur, även en och annan bok.

Ovanstående bild föreställer Wasti* under hennes allra mest biografiintresserade period: Det är alltså i/på biografihyllan hon ligger (vilket hon gärna gjorde och gör). Bunten böcker som ligger längst ut i bildens högra sida brukar stå upp, men efter att ha plockat upp dem från golvet ett antal gånger resignerade jag och lät dem vara liggande (lite svårare att knuffa ner så...). Och tydligen har hon hittat något hon kunnat buffa bort, för bättre sikt, även mitt på hyllan...

Bilden nedan föreställer Wasti och syrran Signe när de var lite yngre, och mestadels intresserade av skönlitteratur...

Som vanligt kan man få bilderna större genom att klicka på dem.

----------
* Kanske blir man bofast i biografihyllan om man blivit namngiven efter en (i frikyrkonördkretsar) känd pastor? Wasti har alltså fått sitt namn efter den första kvinnliga församlingsföreståndaren inom svensk pingströrelse, Wasti Feldt-Johansson. Vi äger ingen biografi över henne (såvitt jag känner till har det inte skrivits någon, rätta mig gärna om jag har fel), men om vi hade gjort det skulle den faktiskt ha stått ungefär där Wasti ligger. Tills den där biografin skrivs får väl katt-Wasti vara levande stand-in...

Och tro det eller ej, men det var inte jag som bestämde namnet.

Kaffe eller te?

En föreläsare nämnde en gång valet av varm, och (vanligtvis men inte nödvändigtvis) koffeinhaltig, dryck som en av de vardagliga och konkreta klassmarkörerna. Och att te, i alla fall i många sammanhang, var ett mer medelklassigt val än kaffe. Hon hade själv vuxit upp i en arbetarklassfamilj, och egentligen inte börjat dricka te förrän hon började umgås med människor med mer medelklassbakgrund (jag minns inte om det sedan var när hon började läsa på universitetet eller i något annat sammanhang, så jag ska låta det vara osagt vilket, det kan ju också vara av underordnad betydelse).

Hursomhelst funderade jag vidare utifrån just den detaljen i föreläsningen efteråt. Och över te och kaffe i min egen barndom och uppväxt. Och över hur teet på sätt och vis var en konstant faktor i de olika (högst olika) sammanhang och grupper av människor som ingick i vår familjs nätverk, samtidigt som teet i och för sig också förändrades, subtilt, i övergången mellan olika sammanhang. Någonstans där slog mig tanken att detsamma egentligen kunde sägas om språket (orden, begreppen, symboliska universum).

Resultatet av funderingarna blev två kortare texter. En längre, lite lösare hållen, prosadikt som följde den där tankelinjen om te och språk. Och en kortare, stramare, som fokuserade helt på språket. Jag hittade dem nu när jag gick igenom lite gamla anteckningar och papper, och de presenteras härmed på bloggen.

-------------------------------------------------------------------------------------

Kaffe eller te?
(om dryckens sociala betydelse
om te som metafor för språk)

Mamma drack, och dricker, alltid kaffe.
Jag har aldrig sett mamma dricka en kopp te.
Men hon serverade alltid te.
Gäster serverades te. Och barnen.

Först var det radikala Uppsaliensiska studenter,
FNL-are och andra, som diskuterade
Vietnamkrig, USA-imperialism och kapitalism.
Och drack te.
Lösviktste bryggt på brun tekanna
(har i vuxen ålder skaffat mig en likadan,
men använder den sällan).

Mamma drack sitt svarta kaffe,
med tre sockerbitar i,
och diskuterade hon också.

Senare var det de frikyrkliga.
Ofta andra generationens klassresenärer,
ängsligt småborgerliga,
med rejäla yrkesutbildningar från högskolan,
om de inte var pastorer förstås,
men utan så mycket kulturella eller, egentligen,
politiska intressen.

De drack te.
Svartvinbär eller Earl Gray, på påse.
(Minns en konflikt med mamma
om att hon plötsligt börjat köpa svartvinbärste,
som hon aldrig köpt förut,
för att "göra sig till", som vi barn tyckte.
Hon svarade inte,
men Earl Gray-asken kom tillbaka på kvällarna,
vid sidan av svartvinbärsteet).

Mamma drack sitt kaffe, började med åren ha mjölk i.
Diskussionerna rörde nu mest de andliga tingen.
Språket var annorlunda,
och ändå på något underligt sätt så likt.
Precis som teet var bestående,
och ändå ett annat.

Mamma drack, och dricker, alltid kaffe.
Jag har aldrig sett mamma dricka en kopp te.
Men ändå fanns teet där, hela min barndom.
Och ändå drack jag te, så gott som varje kväll,
och lyssnade till de vuxnas diskussioner.
Som vuxen dricker jag mitt kaffe,
från början svart, men med åren med mjölk i,
och diskuterar jag också.
Eller lyssnar.

Tekannan står stolt men bortglömd framme,
på upphöjd position i köket,
Tas ner för att dammas ibland.
Mina gäster dricker inte te.

De dricker espresso eller latte.

(© Reb)
-------------------------------------------------------------------------------------

Det nya språket; same, same, but different

Allt var nytt – och allt var ändå detsamma

Revolutionen blev Herrens återkomst
Agitationen blev evangelisation
Marx och Mao blev Johannes och Paulus
Möten blev..... möten

Allt var nytt – och allt var ändå detsamma

(© Reb)


-------------------------------------------------------------------------------------

Den i dikten nämnda tekannan

Uppdatering 18 feb 2011: Läser i Göteborgs-Posten att tedrickandet ökar i storstadsregionerna. Med andra ord, det är inte bara en klassfråga, och inte bara en subkulturfråga, utan också en geografisk fråga (eller snarare, det är alla de faktorerna och några till i dynamisk samverkan, som med det mesta här i livet)

The Fundamentalist Worldview

###

Premiär på bloggen idag för icke-fotografiska bilder framställda av mig själv.

Reb ritar och berättar, kan vi kalla det.

Dagens bild är lite inspirerad av såna där färgblindhetstest, men illustrerar den mentala optiken snarare än ögats. Närmare bestämt föreställer den effekten av fundamentalistisk syn (vare sig den fundamentalismen är religiös, politisk eller något annat) på verklighetsuppfattningen.

(klicka på bilden för att få den större)

Dagens språkpolisiära insats: Språket!

###

Dagens språkpolisiära insats får bestå i ett citat av Ezra Pound, som jag hittade när jag röjde i mitt arbetsrum idag (det har en gång suttit på väggen här). När jag letade efter samma citat häromveckan hittade jag det däremot inte... Men, men, sånt är livet...

"Konfucius

fick en gång 

frågan vad

han först av

allt skulle

rätta till om

han styrde 

landet.

Konfucius 

svarade att

han först av

allt skulle

rätta till

språket:

'Om språket

inte är

korrekt,

menar man

inte vad

man säger,

om man inte 

menar vad

man säger,

uträttar man

inte vad som

bör göras,

om det

viktiga för-

blir ogjort,

förfaller

moralen och

konsterna,

om moralen

och konsterna

förfaller,

hamnar 

rättvisan

på avvägar,

om rättvisan

hamnar

på avvägar,

råkar folket

i hjälplös

förvirring.' "

Söndagskväll...

###

Våren är här, och jag är helt slut, skulle man kunna sammanfatta läget. Förstår inte hur vårsolen kan göra en så utmattad. Fast det är klart, det kanske är långpromenaderna och all den friska luften. Kan inte vara nyttigt sånt...

Fångade en vacker vårhimmel, med några mindre klädsamma skorstenar i, för ett tag sen (se nedan). Men i helgen (första riktiga vårdagarna här), så har jag faktiskt inte haft kameran med mig en enda gång. Dessvärre.

Skön ny vecka tillönskas i alla fall alla läsare! Och sov gott, när natten infinner sig. Det tänker jag göra. Med det snaraste...

Som du aldrig sett Hoola förr...

###

Har avstått från att köpa DVDn "Progg på väg" för att jag trodde att det var bara dokumentären med samma namn (som tidigare visats på SVT). Hade fel förstod jag när jag slog ihjäl lite tid på youtube idag...

Särskilt denna video visar ett Hoola Bandoola Band som jag aldrig sett dem förut (jag trodde att jag sett allt som finns av rörliga bilder från deras storhetstid, fel återigen).

Och budskapet i sången (både i texten och i det läckra scenframförandet skulle jag vilja påstå), om hur människor dränks i meningslös information om kändisars göranden och låtanden, med mera, snarare än ges verklig och vettig information, är ju dessvärre minst lika aktuellt idag, skulle jag också vilja påstå.

Här alltså, "Fri information", med ett ungt och vitalt (om än något plastigt...) Hoola Bandoola Band:

Förresten (uppdaterat 110306): Missa för allt i världen inte de små dansstegen runt 0:58 in i videon...

Fredagsdikt

*

Satt och bläddrade i en gammal diktsamling, och hittade en nästan bortglömd favorit av Claes Andersson. Den får bli fredagsdikt här på bloggen, för att den är så väldigt sann, och för att den är så befriande (ja, just befriande) i sin enkelhet:

"Kampen måste genomföras också

för att befria förtryckarna 

från förtryckandets ofrihet

Och den frihet de tror sig värna

är bara maskornas frihet i nätet

där det väldiga stimmet av mänskor förgås"

Syskonkärlek

Jag hör ju till de, antagligen fåtaliga men dock inte obefintliga..., som har erfarenhet av både frikyrka och vänsterrörelse.

Kombinationen kan låta osannolik, men sanningen är att likheterna är större än majoriteten i någotdera "läger" skulle vilja veta/medge.

Inom vänstern florerar mängder av trista fördomar om frikyrkan, och jag vet inte hur många gånger jag under min barn- och ungdomstid hörde frikyrkofolk tala om "kommunister" eller "socialister" med ett tonfall som gällde det djävulen i människohamn.

Det som kan vara en aning tragikomiskt är att så få, återigen inom någotdera läger, är medvetna om att det där ömsesidiga avståndstagandet och "spjärnandet" mot varandra, var något som uppstod när både väckelserörelsen och arbetarrörelsen var nya på banan. Och det uppstod för att man i mångt och mycket kämpade om samma själar. Den tidiga frikyrkan var minst lika dominerad av fattig arbetarklass som den tidiga arbetarrörelsen, och ett inte försumbart antal av de som kom att bli kringresande evangelister hade börjat som kringresande socialistagitatörer.

Fanns det en skillnad handlade den mer om kön än om klass: Lika mansdominerad som arbetarrörelsen var, lika kvinnodominerad var väckelserörelsen.

Men det där var förstås en skillnad på det kollektiva planet, en statistisk skillnad om man så vill, för visst fanns det kvinnor inom arbetarrörelsen (tänk bara på Kata Dalström), och män inom väckelserörelsen också.

För att likheterna var så mycket större än skillnaderna behövde man skapa det där avståndet till varandra.

Gentemot den tredje folkrörelsen, nykterhetsrörelsen, var behovet av att markera avstånd däremot betydligt mindre, från båda systerrörelserna. Kanhända just för att den skilde ut sig från de övriga två genom att ha ett betydligt mer borgerligt ursprung (och till och med kunde härleda sin historia till Carl XIV Johan).

Istället för att ta avstånd från, så inkorporerade man idealet, och sökte kanske vinna gillande snarare än att tävla med.

Nykterheten blev för arbetarrörelsen en del av det skötsamma arbetaridealet* medan det för frikyrkan blev en del av det moraliskt rena leverne som Gud krävde (den starka betoningen på helnykterhet är ganska unik för just svensk frikyrka, och egentligen svår att motivera utifrån Bibeln utan att bli väldigt krystad i sin argumentation, det är ett historiskt arv från det svenska 1800-talet snarare än något annat).

Idag är både frikyrkan och vänstern medelklassdominerad snarare än arbetarklassdominerad. Vilket man skulle kunna formulera som att klasslikheten mellan de båda består, om än i en ny klass.

Andra likheter finns förvisso också. En tråkig tendens till fundamentalistisk fyrkantighet, till exempel. Liksom en tendens att göra tron/ideologin till en privatmoralisk fråga: Dricker du cocacola kan du inte vara sann socialist, dricker du alkohol kan du inte vara sant troende (bara valt som exempel).

Att vilja låta tron och åsikterna få ett praktiskt och konkret utlopp i vardagslivet är riktigt och bra. Men när man gör det till färdiga åsiktspaket som måste omfattas i sin helhet så riskerar det att leda till både navelskåderi och en press till likriktning.

Och jag tror inte vi förverkligar vare sig Guds rike eller revolutionen på det viset.

Eller som Björn Afzelius formulerar det i en sång om besvikelse över ett vänsterkollektiv (men texten skulle i stora stycken lika gärna kunna handla om frikyrkan, precis som jag skrev om Wiehes Lindansaren nyligen)

"Vi fjärma' oss snart ifrån verkligheten,

ja, vi uppgick helt i förträffligheten, 

tills vi kunde tala bara med varandra.

Men utan intryck utifrån,

med en växande känsla av att folk är spån,

har man ingen chans att hjälpa några andra"

("De tre musketörerna från Fagersjö"

lyssna på hela på youtube här, eller på spotify )

----------------

* Läs gärna mer om detta i Ronny Ambjörnssons "Den skötsamme arbetaren"

Parnevik...eller är det Palmevik...

Hittade det här klippet med en Parnevik-sketch som föreställer ett möte (via satellit) mellan Olof Palme och Richard Nixon, från tiden då relationerna där var aningen frostiga, med en kort kommentar av Palme själv i slutet.

Säger bara "Vietnam, via Laos and Kambodja? Have you never seen a map of Asia?"

och "ömsesidigt shut up"

Den sortens samtidshumor ser man alldeles för lite av numera. Med vissa undantag, förstås, Jonas Gardells valtal om "den nya solidaritetsrörelsen" i Parlamentet t.e.x.

Fyrvaktaren, ett första intryck

Har hunnit en sådär hundra sidor i Camilla Läckbergs Fyrvaktaren, och tänkte dela med mig av en snabb plus- och minuslista såhär långt.

Plus:
* Gillar spökena! De skänker boken en lite extra dimension, och höjer den lite.
* Att personer man läst om tidigare återkommer är ju alltid en bonus med serier.

Minus:
* Hade glömt det där att föräldraskapets vedermödor och glädjeämnen är så i totalfokus i Läckbergs böcker numera. För den som faktiskt inte ägnar större delen av sina tankar åt det där med att ha barn, så känns det inte särskilt trovärdigt att ingen i boken tycks ägna mer än högst någon enstaka förflugen tanke åt något annat än just barn och föräldraskap. Tror inte den totala besattheten är fullt så allmängiltig.

* Mordgåtan engagerar inte jättemycket (spökena engagerar mer), men kanhända är det inte mordgåtan som är den gåta man ska uppfatta som bokens fokus (och i så fall funkar det).