En fotnot till samtiden

Snubblade över en artikel i Dagens Nyheter om fotnotens återkomst*.

"Fotnoten signalerar också kunskap om traditionen – inte minst den västerländska – samtidigt som den vittnar om ett lagom upproriskt sinnelag." säger artikeln. Fotnotsanvändande som ett slags kulturellt kapital, alltså, som använd i en oväntad text visar både att man har det kulturella kapital det innebär att behärska en notapparat, och att man samtidigt har så mycket av det kulturella och symboliska kapitalet att man har råd att göra "fel". Hmm, ja, kanske det.

Oavsett orsak hälsar jag dock fotnotens segertåg genom världens texter med glädje! Jag har alltid älskat fotnoterna. Särskilt de som på akademiska kallas "resonerande fotnoter" (källhänvisningar är kanske inte alltför upphetsande, även om de är oerhört användbara när man läser in sig på ett ämne). Redan i grundskolan använde jag parenteser som en slags resonerande noter, vilket min svensklärare INTE uppskattade. Å andra sidan uppskattade hon det mesta annat jag gjorde med bokstäver, ord och meningar, så jag kan väl bjuda på att vi inte var överens där... ;-)

Ett så perfekt sätt att infoga sådant som inte riktigt låter sig inordnas i själva texten, men ändå bidrar med något till den. Att komma med utvikningar och bakgrundsinformation utan att bryta flödet i texten.

Även här i bloggen har jag ett system för resonerande noter, som markeras med hjälp av asterisker. Som synes i den här posten.

Jag önskar faktiskt att det fanns fotnoter i talspråket också...

----
* Eller, ja, titeln använder ordet återkomst, men i brödtexten handlade det kanske mer om att fotnoterna vinner insteg i helt nya typer av texter. reklam, magasin och romaner.