###
Abbe är en ettåring som begåvats med ovanligt många kärleksfulla föräldrar. Hans mamma och hans biologiska pappa är goda vänner sedan många år, och bestämde sig för att bli föräldrar tillsammans. Under resans gång hann de båda träffa varsin man (att bli gravid kan ju vara en långdragen process), och därmed fick lille Abbe (som då ännu bara fanns i sin mammas och pappas längtan) hela två extrapappor.
De är helt enkelt en modern storfamilj. Eller, med det ord som används idag om icke-kärnfamiljer: En stjärnfamilj.
Men jag använder gärna uttrycket modern storfamilj, för att visa på att det där med att bygga en hel familj kring bara ett enda pars kärleksförhållande, faktiskt varken är uråldrigt eller självklart.
Huvudsaken är ju att det runt varje barn finns kärleksfulla och ansvarstagande vuxna, antalet är helt ovidkommande. Vad som är en familj kan nämligen inte avgöras med matematik. Det är mycket större än så.
I hissen på väg hem från BB. copyright: Johannes Liljeson
Läs, och titta, gärna på bildreportaget "När Abbe kom till världen" i dagens DN, om Abbe och hans familj.
Alla barn borde få ha många vuxna som bryr sig om dem. Tyvärr får många barn inte ens en vuxen som beskyddar dem. Som Abbe har det borde vara idealet för alla.
SvaraRaderaJag var på seminarium i Kampala om och med föräldralösa barn och där kom siffran fram som sa att om varje familj i världen bara adopterade ett enda barn skulle det inte finnas några föräldralösa barn i världen och det skulle bli familjer över.
Nu är det ju inte så lätt här i världen, jag skulle gärna adoptera barn men vi har aldrig haft den ekonomin. Kanske får det bli fosterbarn när de yngsta blivit större.
Varför ska vi krångla till det?
Barnen i Östafrika försökte göra det bästa av saken utan att krångla till det, de drev egna barnhem "Children's Garden" som verkar fungera riktigt bra och demokratiskt fostrande. Jag tror ändå lagom stora familjer är bäst i för stora grupper riskerar man alltid mobbing och andra olägenheter.
I Addis Abeba jobbar Gizachew i Win Souls for God en organisation som han och några kompisar startade när de gick i söndagsskolan. Fast de var fattiga själva lyckades de med sina små medel starta skolor och förskolor för gatubarn. Gizachews syster Rakel som adopterades till Sverige som liten blev barnmorska här och jobbar nu i perioder för Win souls for God. Jag har haft turen att få arbeta med dem. Härliga människor fyllda av helig Ande men utan minst tendens till förandligande av kristendomen. Årets bok i Läkarmissionen är en bok om Gizachew och Win Souls for God. Här i grannbyn bor ett par som arbetat i Addis med Win Souls for God-världen är liten.
Ja, tänk vad många tankar och minnen som väcktes av denna lyckliga lilla familjs berättelse!Härligt med positiva nyheter.
Ja, det är ju det viktiga för barnet. Att det finns någon eller några där för det, som tar hand om och beskyddar. Jag har faktiskt, helt ärligt, aldrig förstått hur man tänker när man menar att det helt avgörande för barnet är om föräldrarna har sex med, och tänder på, varandra.
SvaraRaderaFör det är ju det man säger om man menar att en man och en kvinna som har ett sexuellt förhållande med varandra av bara just den anledningen blir bättre föräldrar än en man och en kvinna som är vänner. Och det är alltså inte bara att jag inte håller med om den verklighetsbeskrivningen, jag förstår den faktiskt inte.
Och, jo, visst finns det många, många exempel på vad man skulle kunna kalla alternativa familjer i andra delar av världen än här i trygga väst, också. En kursare till mig, som var utbytesstudent från Uganda, sa på en föreläsning med titeln "The new family", att det han spontant tänkte på utifrån den formuleringen var de familjer som bestod av äldre syskon som tog hand om de yngre, efter att föräldrarna dött i AIDS. Sådana nya familjeformer hade han sett många av.
Jo, vi har en ytterligt snäv familjebild. Och så bräcklig. Många föräldrar som känner sig okära i varandra lämnar ju gärna barnen i sticket. jag tror denna lille gosse har större chanser till att få behålla alla föräldrar i sin närhet tills han är vuxen.
SvaraRaderaJo, tänk vilka referensramar vi har. efetrsom halva hjärtat är i Östafrika tänker jag direkt på dessa familjer antingen med tonringar som lever ungefär som Barnen från Frostmofjället men utan att splittras. Sedan finns ju familjer av farmor/mormor och barnbarn som är kusiner. Ensamstående äldre kvinnor som adopterar ensamstående småbarnsmammor och bildar familjer, är inte heller ovanligt i Östafrika. Här i Europa ska det vara mamma pappa barn i en trång, klaustrofobisk och bräcklig liten gemenskap.
Jag har haft turen med en stor familj runt om mig och många generationer så barnen också har haft många vuxna omkring sig för jag fick ju barn tidigt. Men inget i samhället omkring är fjort för alternativ.
Två av mina bekanta som hade gemensamma barn dog hastigt med två månaders mellanrum för några år sedan och det var jättesvårt för deras trygghet i tillvaron, mormor och morfar skulle få ta hand om dem. Deras gifta moster i södra Sverige fick skrivas som vårdnadshavare så de till slut fick bo där de ändå varit allra mest under sin uppväxt, annars hade de placerats i fosterhem hos obekanta. De har inte speciellt gamla morföräldrar.
Hur trångsynta får myndigheter vara? Och i Mannes fall, kommer kvinnans sambo att kunna få vårdnaden om något skulle hända med de biologiska föräldrarna? Det brukar vara svårt i sådana fall och det är verkligen grymt.
Ja, både ålder och biologiskt föräldraskap är saker vi tyvärr har en helt osund fixering vid när det gäller föräldraskap. Om vi verkligen vill verka för barnets bästa så måste vi ta oss loss från det sättet att tänka.
SvaraRaderaMin lillasyster kom till oss som fosterbarn när hon var spädbarn, och min storasyster är adopterad. Mamma brukade säga att om mina barn har legat i min mage eller ej är inte väsentligt, de har alla legat i mitt hjärta.
Fixeringen vid biologiskt föräldraskap i vårt samhälle fick för min lillasysters vidkommande följden att hon inte kunde bli formellt och juridiskt en del av familjen förrän hon var myndig (eftersom en adoption skulle "skära av möjligheten till återförening med de biologiska föräldrarna").
Den möjligheten (som i verkligheten var enbart teoretisk) till en "återförening" (hur man nu kan tala om "återförening" med någon man haft så ytterst kort tid med, eller, i fallet med hennes biologiska far, träffat endast ett par gånger), var alltså så viktig att den var värd att offra ett barns grundtrygghet för. Eftersom hon inte var adopterad fick hon ju stå ut med ständiga omprövningar, kanske borde hon placeras om så att hon inte fick för starka band med den familj hon levde i?, och med ständiga överklaganden av omhändertagandet från den biologiska modern. Det var inte förrän hon fyllt 18 som hon fick rätten att veta säkert att hon skulle få vara kvar hos det som var hennes familj.
Att så fullständigt och så systematiskt mala sönder ett barns trygghet gör man inte för att man värnar om barnet, det gör man för att man värnar om dels de biologiska föräldrarnas rättigheter*, och dels om normen.
-------
* För hur mycket det än pratas om att "barn inte är en rättighet", så är det de facto så att har du lyckats bli biologisk förälder har du en närmast okränkbar rätt till umgänge med barnet, men barnet å andra sidan har ingen umgängesrätt, enbart umgängesskyldighet.
Ja, jag hatar denna lagstiftning som helt konsekvent ställer sig på den vuxnes sida, det finns ju inget som helst tvingande mot den biologiska föräldern. Biologi är så grivt överskattat och dessutom i grund och botten fascistiskt och blut und boden-mässigt.
SvaraRaderaDet är äckligt att höra dessa liberala flumputtar på socialen som pinar små barn med ovisshet. Min mans underbara faster Solfrid var fosterfödälder till en flcika som ständigt skulle hem till sin knarkande mamma för att rehabilitera henne och sedan akut till Solfrid igen när det så klart gick snett. Mamman lovade att bättra sig, flickan tillbaks till mammans kunder och knark...
det finns inte ord nog för att uttrycka det förakt jag känner inför vuxenvärlden som gör så här.
Barn som utnyttjas sexuellt av föräldrar som dömts för brotten MÅSTE träffa dem i fängelset, barn som sett sin mor mishandlas av sin far MÅSTE träffa honom hur de än bönar och ber om att få slippa. Gör de det inte mister mamman vårdnaden. Så är det för min kompis fyra barn. Hennes äldsta dotter räddade livet på henne när hennes dåvarande man försökte slå ihjäl henne. Denna knarkare blev sedan ihop med en kurator på socialen och lyckades få delad vårdnad vid rättegången, trots alla barnens protester.
Som tur är så kan kuratorn ta hand om barnen, det gör ju förstås inte deras knarkande far som bara använder barnen för att bestraffa min kompis.
Så ser "rätten" ut för svenska barn. "De vränger rätten" är ett bibelord som passar in utmärkt.
Ja, det där att man använder barnen för att rehabilitera föräldrarna, mer eller mindre uttalat, det är så otroligt cyniskt. Det är klart att föräldern eller föräldrarna ska ha det stöd av socialen som de eventuellt behöver, om det sedan handlar om missbrukarvård eller någon annan social/psykosocial insats. Men INTE på bekostnad av barnets eller barnens rätt till ett tryggt liv.
SvaraRaderaOch den där fixeringen vid biologi gör ju också att man begår övergrepp mot barn i tron att man gör dem en tjänst. Jag blev så upprörd en gång när en person lade fram som tacksägelseämne att ett par hade blivit fria från missbruk och nu skulle få tillbaka sina barn som hade varit omhändertagna i tio år! Jag menar, att föräldrarna hade blivit fria från missbruk var så klart otroligt positivt, men att socialen därför ansåg sig ha rätten att rycka upp barn som redan ryckts upp en gång, var oerhört upprörande. Precis som om barn kan användas som någon slags belöning för gott uppförande, helt utan egna rättigheter. Så upprörande att jag faktiskt inte kunde låta bli att komma med en invändning där och då.
Men jag var definitivt den enda som såg något upprörande i det. Övriga närvarande var goda pingstvänner som i det beskrivna såg en kärnfamilj (åter)skapas. Och som vi har pratat om tidigare så är ju kärnfamiljen och det heterosexuella äktenskapet närmast det heligaste av allt för alltför många inom pingst, det är klart att man inte kan låta något så jämförelsevis obetydligt som barns välmående och rättigheter komma i vägen för det...
"De vränger rätten" var helt riktigt ett mycket passande bibelord!
Fungerar det så är det ju jättebra, det enda som skulle kunna ställa till det är väl om förhållanden tar slut, och nya "partners" inte tycker idén är bra, men funkar det är det väl kanon för söta Abbe !!
SvaraRaderaFast risken att förhållanden tar slut finns ju alltid, även i vanliga kärnfamiljer. Vänskaper är nog hållbarare än kärleksförhållanden (i alla fall nuförtiden). Så på så vis finns det nog mer stabilitet i ett föräldraskap som är byggt på vänskap.
SvaraRadera