Något som slår mig när jag läser är att det är mer än placeringen på kyrkoträdet som är halvt om halvt underförstått, även pastorns kön är på samma vis osynligt närvarande i texten.
När man vill ha gifta pastorer, så vill man ha gifta manliga pastorer. Det framkommer dels i och med att de ogifta pastorer som förekommer i artikeln som exempel på personer som stött på problem på grund av det är just män, och dels i forskaren Cynthia Woolevers uttalande om att det handlar om förväntningar på att pastorn har en hemmafru (som kan sköta vissa uppgifter i församlingen, oavlönat).
Och så förstås i uttrycket "en biblisk man", som mer inlindad formulering när det som söks är en gift man.
Jag associerar genast till den artikel Dagen publicerade apropå Ruth Bell Grahams frånfälle, om förändringar i pastorsfrurollen (tyvärr hör den till de som kan nås av prenumeranter enbart, länken går till den cachade versionen).
I artikeln, liksom i den uppsats som Emma Fahlstedt skrev 2005 (Den goda hustrun), påpekas problemet med de förväntningarna. Det handlar inte bara om att män utan fru har svårt att få pastorsjobb, utan också om att den kvinna som är gift med en pastor, förväntas lägga sitt eget liv och sin egen kallelse åt sidan, och inte sällan förlorar både vänner och arbetstillfällen när hon flyttar med sin man till nya församlingar.
Den avslutande och sammanfattande raden i Dagens artikel om pastorsfruar var:
"Få är det som börjat diskutera vad det innebär att vara en 'pastorsman' "
Kanske är det dags för den diskussionen. Kräver vi samma uppoffringar av den man som är gift med en pastor, som av den kvinna som är det? Om inte, varför inte? Och är det i så fall rimligt att kräva det av kvinnor som ingår äktenskap med pastorer?
Tillägg: Hittade en blogg som skrivs av en Andreas Holmberg, som definierar sig som pastorsman. Kanske ett tecken i tiden.
Lönearbte var inte vanligt i lappmarkerna ens för 50 år sedan. Gruvorna i Malmfälten och skogsarbete var några av få källor till reda pengar. Man levde med självhushåll och tjänstbyten. Hade då någon i familjen ett jobb var det omöjligt att tänka sig att den andra skulle ha ett lönearbete. Därför var gifta lärarinnor begåvade med män som skötte vedhuggning och andra vaktmästaruppgifter i de små byskolorna. På den kyrkogård där jag jobbade som dödgrävare tills för några år sedan låg den kända lappmarksprofilen, nomadlärarinnan Terese Torgrim begravd. Vid hennes sida vilade hennes man Lars Torgrim, hans titel i gravregistret var lärarinneman.
SvaraRaderaIntressant!
SvaraRaderaAnnars var det ju länge inte helt lätt för gifta kvinnor att få anställning (eller att få behålla den efter att hon gift sig). Eller, det vill säga, i mer medelklassbetonade anställningar i alla fall, om fabriksarbeterskorna, eller restaurang- och hotellarbeterskorna, var gifta eller inte var det väl inte direkt någon som brydde sig om. Och som statare var det ju snarare svårare att få arbete och plats utan en tillhörande "gubbe".
Jo medelklassens kvinnor fick knappt jobba OCH skulle ha hembiträde. Arbetarkvinnor fick slita med hårt lönearbete, extra städjobb, eller hemhjälpsjobb plus alla barnen och mannen. Lärarpar hade det nog väldigt lugnt jämförelsevis. Men du ska veta att socknarna här i norr hellre anställde ogifta kvinnor än ogifta män eftersom de kunde ju laga mat själv så det behövde inte lika mycket lön!Gifta kvinnor hade dessutom med sig gratis vaktmästare, en bra affär för socknarna innan skolan blev statlig och lärarna fick lön efter utbildning och enligt en utarbetad lönetrappa. Nu är skolan kommunal igen...
SvaraRaderaDet där är väldigt intressant, eftersom det var medel. och överklassens kvinnor som fick stå modell för sin tids (och i viss mån senare tiders) kontruktion av kvinnan. Men påföljd att en arbetarkvinna egentligen knappt var en kvinna (så mycket skulle inte en "riktig kvinna" kunna ta i)...
SvaraRaderaDet där har ju sin parallell i den etnifierade kvinnokontruktionen (eller vad vi ska kalla det), också. En riktigt, riktig kvinna är vit och "pursvensk" (eller "purengelsk", eller "purtysk", men åtminstone "purvästeuropeisk").
Det är intressant hur de där olika över- och underordningarna liksom griper in i varandra.
Ja verkligen, jag blir så trött på snacket om att alla kvinnor var hemmafruar förr. Vad talar man om för tid då? Sent 50-tal kunde många ha råd med en vuxen som bara sysslade i hemmet, men i min släkt finns inte ett enda exempel på hemmafru och min släkt är ändå ganska stor. I radiominnen intervjuades "hemmafruar" som fick resa på husmorssemester en vecka i slutet av 1930-talet. De visade sig samtliga vara lantbrukare med ensamt ansvar för djur och handmjölkning,mejerivaruframställning, försäljning av varorna osv. Hur många av dagens lantbrukare skulle acceptera att behandlas som dagdrivande "hemmafruar" som bara "går hemma" hela dagarna bara för att de bor på sin arbetsplats?
SvaraRaderaJo, en sann kvinna är det ytterst få kvinnor som är. Alla urstarka muskelberg till kvinnor i Afrika till exempel? Helt fel hudfärg och arbete. Medelklassens män har verkligen lyckats genomsyra hela samhället med sina tankemodeller och idealbilder, hur olika verkligheten de än är, tycks alla tro att det påhittade samhället är det normala.
Dessutom "förr i tiden" var de som var rika nog att försörja en hemmafru också hemmamän i betydelsen att de inte hade något lönearbete. Varför säger aldrig någon något om dessa hemmamän?
SvaraRaderaLantbrukarna själva skulle nog definitivt inte uttrycka det så, men alltför många andra i vårt samhälle idag är jag rädd...
SvaraRaderaI högstadiet skulle vi en gång diskutera "drömjobb" (eller något sådant), och en av mina klasskamrater sa (på allvar) att han gärna skulle vilja bli bonde, för då behöver man inte arbeta... Jag protesterade mot det, eftersom jag inte tyckte att den bilden stämde med min mormor och morfar (som var lantbrukare, med djurhållning, och som definitivt ARBETADE på sin gård...). Han svarade då att, nja, så kanske det kunde vara om man hade djur, men på ett lantbruk utan djur behövde man inte arbeta alls...