E'ru full eller

En t-shirt med den här texten, fast på svenska, ville 

Annas syster trycka upp åt henne. 

Den här kan köpas från The MSShoppe

Det är mycket nedslående att leva i ett land där man inte kan bära hem en systemkasse utan att få skämtsamma tillrop av typen "hö, hö, nu är det helg minsann!" eller "Gott, gottigottgott, he he".

Det är faktiskt ännu mer nedslående (och i längden ENERVERANDE DE LUXE) att ha något som orsakar fumlande, snubblande eller liknande balansrelaterade problem, och ständigt få liknande skämtsamma eller (beroende lite på om sammanhanget är ett där alkohol är socialt acceptabelt eller ej) nedlåtande reaktioner och kommentarer.

Anna har ju MS (multipel skleros), och har av och till en tendens att snubbla eller vingla när hon går (beroende lite på dagsformen), nån gång kan talet bli lite sluddrigt också. Och i och med det har hon ju fått uppleva hur roligt det (inte) är med skämt om alkohol och/eller snörpta munnar eller menande blickar i tid och otid.

Själv har jag från födseln dålig balans, vilket bland annat innebär att jag varken kan åka skridskor eller cykla. Redan det kan göra en till lite av ett freak i det här landet, faktiskt, och otaliga är de gånger jag fått förklarat för mig, särskilt av idrottslärare och andra sportfånar, att det är något ALLA kan, om de bara försöker tillräckligt...

Men även om jag som liten (nästan) inget hellre ville än att kunna de sakerna, och kanske kompenserade lite för mitt icke-cyklande genom ett stort intresse för mekande med cyklar, och cyklar som tekniska prylar, så är det inget som känns som att det direkt påverkar mitt liv idag (ja, utom de gånger då folk förutsätter att alla över en viss ålder kan cykla, och planerar saker utifrån det utan att fråga, förstås).

En större irritationsfaktor är att det kan göra mig benägen att tappa, välta och spilla saker. Inte lika mycket hela tiden, lite (eller ganska mycket) är det en formfråga.

Det är irriterande nog i sig själv. Om jag för tredje gången på kort tid spiller kaffe i boken jag just läser, eller välter ner en burk sylt eller annat kladdigt på golvet, etc, så kan jag få ett raseriutbrott (om än kort och övergående) helt på egen hand, alldeles utan hjälp av "humoristiska" kommentarer.

MEN om jag är på fest, eller i liknande sammanhang, och råkar tappa en ölflaska, skvimpa till ett glas etc., så blir det faktiskt, tro det eller ej, inte ett dugg roligare av kommentarer av typen "Ska nog inte va mer där, hö hö hö". 

Numera svarar jag oftast något i stil med "Tvärtom. Hade jag inte varit spik nykter så hade jag troligtvis inte vält [tappat etc] den där." Eftersom det faktiskt är alldeles sant. För andra kanske fumligheten är kopplad till att vara full, för mig minskar den med ett eller ett par glas. Min teori är att det har något med den muskelavslappnande effekten att göra. Men det får vara med det som det vill.

Skillnaden mellan mina och Annas erfarenheter på området är nog att jag främst råkar ut för dylika kommentarer och reaktioner i sammanhang där alkohol antingen förekommer eller förutsätts (eftersom det annars kan skrivas på ett allmänt klantighetskonto). Medan det för Anna är något som lika gärna kan inträffa var och när som helst, om hon skulle råka vingla till lite (eftersom folk förutsätter att det aldrig finns andra förklaringar än alkohol till vinglighet).

Likheten är att det är TRÖTTSAMT otroligt TRÖTTSAMT.

Så, om jag får be dig kära läsare om en liten tjänst: Nästa gång du ser något som du tror kan vara alkoholrelaterat (och som du därför känner en obändig lust att skämta högt om, eller kommentera på andra sätt), kan du tänka över om det skulle kunna bero på något annat? Och om du känner att du ändå MÅSTE få fnissa åt och om alkohol etc, skulle du kunna begränsa det till de personer och situationer där du VET att det faktiskt är alkohol det handlar om?

Jag är varken nykterist eller alkoholmoralist. Alls. Men den fnissiga svenska attityden till alkohol känns rätt pubertal.