En renhetstörstande rabbi från Galileen: detta är mitt blod, och detta är mitt kött

…Om nattvarden

Jesu syn på måltiden som sättet att både uppnå och deklarera renhet, och att förverkliga Gudsriket, kommer också till uttryck i instiftelsen av vad som har kommit att kallas nattvarden eller Herrens måltid. Också den blir nämligen något delvis annat om man ser på den, och på de texter vi har om den i Nya Testamentet och i Didache, med föreskrifterna om templet i minnet.

När Jesus säger ”Detta är mitt blod, och detta är mitt kött (med ett ord som också kan översättas kropp)” kräver tolkningen att vi ska förstå det som att han talar om sitt eget blod och sin egen kropp två saker av oss. Det första, att vi antar att hans åhörare kan förväntas vara införstådda med vad som ska komma att hända det närmaste dygnet. Det kan i och för sig argumenteras för det, även om jag anser att den tolkningen är lite av en efterhandskonstruktion. En efterhandskonstruktion som i och för sig mycket väl kan vara inbyggd i texten som sådan, eftersom den skrivs ned med vetskapen om vad som hände sen. Men, för det andra, det kräver också av oss att vi bortser helt från det faktum att Jesus och hans lärjungar var judar. Troende och praktiserande judar, även om de hörde till de judiska grupper som hade avvikande tolkningar av tempelkulten, och kanske, framförallt, var kritiska mot den makt över templet som den religiösa eliten hade. En kritik som kommer till särskilt starkt uttryck vid konfrontationen mellan Jesus och månglarna i templet. Men, fortfarande, judar. När Jesus sitter med sina lärjungar har den brytning med judendomen som gjorde kristendomen till en egen religion ännu inte ägt rum.

Så, om vi tolkar vad han säger om brödet och vinet med vetskapen om att han var en judisk rabbi, som levde under det första århundradet av vår tideräkning, men före år 70. Det vill säga före det andra templets förstörelse. Med andra ord, en rabbi för vilken templet fortfarande var en realitet. En galileisk rabbi, lite på kant med de som hade makten över templet. En galileisk rabbi som dessutom sedan tidigare etablerat en radikal, ibland chockerande, praktik av att genom att äta och dricka med människor förklara dem för rena. Vad blir då en möjlig tolkning?

En möjlighet är att titta närmare på offrandet i templet. Tredje Mosebok beskriver hur brännoffren bör gå till, ”Och han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, skall bära fram blodet, och de skall stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och han skall dra av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken. Och prästen Arons söner skall göra upp eld på altaret och lägga ved på elden. Och Arons söner, prästerna, skall lägga styckena, huvudet och istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.” [...]”Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, av fåren eller av getterna, så skall han till det ta ett felfritt djur av hankön. Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, skall stänka dess blod på altaret runt omkring. Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister. Och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” (1:5-8,10-12)

Ordningen är densamma oavsett vilket djur som offras, först blodet sedan kroppen eller köttet. Och det är svårt att tänka sig att de orden, och den praktiken, inte aktualiserades i Jesu sällskaps medvetande när Jesus talade om att först ta blodet, och sedan kroppen.

Sett i ljuset av vad vi i övrigt vet om den religiösa praktiken och tankarna hos denna judiska rabbi från Galileen är det inte så svårt att läsa hans ord över vinet och brödet som hans programförklaring. I linje med när han sände sina lärjungar att träda in i alla byar och städer som om de trädde in i templet, och genom att ta emot mat och dryck av de som ville ge deklarera dem som redan rena. Genom måltiderna med människor ska den renhet som redan finns hos dem släppas fram, genom att de förklaras rena av varandra utan inblandning av prästerskapet, och Gudsriket realiseras. Hans vin och hans bröd är hans ersättning för offren i templet.

Så vill jag avsluta med en tröstande historia ur Talmud, Den babyloniska Talmud, närmare bestämt, om tolkning och om förändring av tolkningar över historien. Berättelsen handlar om hur Moses får resa in i framtiden, för att lyssna till en utläggning av den Mosaiska lagen.

”Mose for upp till himlen och fann den Helige, välsignad vare Han, i färd med att dekorera bokstäverna i Torah. Mose sa: 'Universums Herre, varför gör du dig besvär med detta?'

Gud svarade: 'I framtiden kommer en man vid namn Akiva ben Josef att från dessa dekorationer härleda en mängd lagar.' Mose sa: 'Universums Herre, visa mig honom.' Han svarade: 'Vänd dig om.' Mose gick då för att besöka rabbi Akivas studiehus och satte sig långt bak, men förstod inte vad de talade om. Han kände sig mycket illa till mods, men när han hörde en av studenterna fråga rabbi Akiva: 'Rabbi, hur vet du detta?' och rabbi Akiva svara: 'Det är en lag som gavs till Mose på Sinai,' kände han sig lugnad. ” 

En renhetstörstande rabbi från Galileen: träd ut i templet

….En annan aspekt på utsändandet av lärjungarna

I förra delen nämnde jag utsändandet av Jesu lärjungar, två och två, och vad instruktionerna om att de inte skulle ta med sig mat säger om hur de skulle bemöta människor de kom till. Men instruktionerna till lärjungarna säger något ytterligare när vi ser dem mot bakgrund av den samtida judendomen.

Ännu intressantare blir Jesu föreskrifter när han sänder ut lärjungarna om vi sätter dem i relation till vad vi vet om de föreskrifter som fanns kring hur en pilgrim skulle gå in i templet. De överensstämmer nämligen.

I Mishnah finns en föreskrift om att en pilgrim som kommer till templet, bör inträda i det utan mat, sandaler, stav, väska, pengar, även somliga klädesplagg skulle lämnas utanför templet. (Berakhot 9:5)

När Jesus skickar sina lärjungar till de judiska byarna och städerna med vad som kan tyckas vara oresonligt hårda restriktioner kring vad de fick ha på sig och med sig, så säger han alltså åt dem att de ska gå in i alla byar och städer de kommer till som om de trädde in i templet. De ska betrakta dem som helig mark, och de människor som möter dem med vänlighet och gästfrihet ska de betrakta som rena. 

En renhetstörstande rabbi från Galileen: ge mig att dricka

…Om kvinnan vid Sykars brunn. Bland annat.

Men Jesus, den kringvandrande rabbin från Galileen, kom att utvecklas i sina idéer kring renhet och hur det judiska folket skulle uppnå den. Hans måltider med människor måste ses i relation till just detta. I den judiska tradition han hörde till var nämligen det här med att äta med människor inte något man gjorde hursomhelst. Den man åt och drack med, och den vars mat och dryck man tog emot, betraktade man som ren. Det är en insikt man bör bära med sig i läsandet av evangeliernas olika berättelser om hur Jesus och hans lärjungar åt med och hemma hos människor.

Kanske det första exemplet som dyker upp i huvudet när man tänker på detta är Sackaios, och Jesu ord till honom ”Idag ska jag gästa ditt hem” (Lukas 19:5). Ett annat exempel, som också hör hit, men som man kanske inte omedelbart kommer att tänka på, är kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:7-).

När Jesus säger till henne ”Ge mig något att dricka” så måste hennes förvåning över att han ber henne om vatten, som hon uttrycker med orden ”Jag är ju en samarisk kvinna” läsas i just det sammanhanget. Samarierna hade kommit, genom uppdelningen av Salomos rike i Juda rike och Israels rike, då Samarien blev huvudstad i Israels rike, och genom den historiska utvecklingen därefter, att betraktas som skilda från det judiska folket. Folket i Juda avböjde exempelvis deras hjälp vid uppbyggandet av det andra templet, med hänvisning till att de infört främmande influenser. Och när även Juda rike var ockuperat av främmande makt, och hotet från framförallt hellenistiska och romerska influenser blev oerhört påtagligt, så minskade givetvis inte avståndstagandet mot dem som man ansåg hade släppt in dessa influenser ännu mer. Splittringen var ömsesidig. De båda grupperna betraktade varandra som orena, och kunde alltså inte äta eller dricka tillsammans, eller ta emot varandras mat eller dryck. Men när Jesus, som är av Juda rike, ser en Samarisk kvinna säger han: ”Ge mig att dricka!”

Han säger, i praktiken: Du är ren i mina ögon.

Om det sedan var hans bedömning av Samarier och Samarien som helhet är kanske lite oklart, där kommer evangelietexterna med lite motsägelsefulla uppgifter. En av de evangelieberättelser som, särskilt i ljuset av den här kopplingen mellan renhet och att ta emot mat och dryck , tycks visa på en skiljelinje som Jesus drar mellan Samarien och övriga judiska områden är den där lärjungarna sänds ut, två och två. Åtminstone säger Matteusevangeliet att Jesus sa ”Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå istället till de förlorade fåren i Israels folk.”

Men det är å andra sidan enbart Matteus som citerar Jesus på det viset i det sammanhanget. Det som är intressantare är kanske de instruktioner som evangelierna är eniga om. Och dessa blir ännu intressantare satta i perspektiv av just renhetsföreskrifterna. Lärjungarna skulle inte ta med sig pengar eller bröd, ingen påse, och inte mer än enda skjorta. Enligt Lukas och Matteus heller inga sandaler eller någon stav, men Markus mildrar Jesu order på just de punkterna och säger att lärjungarna fick ta stav och sandaler.

Vad detta innebär i praktiken är ju att de blir tvungna att ta emot mat och dryck av de människor de kommer till. I Lukasevangeliet sägs det uttryckligen: ”Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram,” (10:8). De ska med andra ord betrakta var och en som tar emot dem som redan rena. 

En renhetstörstande rabbi från Gallileen: ett levande vatten

…Vad säger oss evangeliernas berättelse om dop, med samtida judiska ögon sett?

Men åter till reningsbaden. Det är alltså också i det här sammanhanget vi ska sätta in såväl Johannes döparen som andra samtida döpare (Josefus talar bland annat om en Bannus, och i Johannesevangeliet 3:22-6 framgår att Jesus och hans lärjungar också döpte under en period, och vi gör nog klokt i att räkna med att också andra döpare som vi idag inte har namnen på fanns och verkade). Deras dop är inte den markering på anslutning till annan religion än judendomen som dopet är idag, deras dop är ett alternativ till baden i särskilda, avskilda, badpooler. Och det är, såsom reningsbaden i den tidens judendom var, inte en once in a lifetime-avgörelse, det är snarare rinse and repeat as needed. Det handlar dessutom inte om individen, utan om individens möjlighet till gemenskap med resten av det judiska folket. Reningsbaden var sättet att avsluta en period av föreskriven, rituell, avskurenhet från det egna folket, som följde på exempelvis kontakt med blod eller döda kroppar, och återinträda i den religiösa och nationella gemenskapen.

Vad Johannes säger, med sina dop, och vad Jesus och hans lärjungar stämmer in i när också de börjar döpa på samma sätt, är att Gud själv ger vattnet till reningsbadet, det levande, alltså strömmande, vattnet finns redan i floden Jordan. Det är tillgängligt för alla, det ligger utanför prästerskapets kontroll.

Det är inte ett brott med judendomen, det är marginaliserade judiska gruppers uppror mot vad de ser som orättfärdig religiös kontroll av elitgrupper *inom* judendomen. Det förstås bäst som en handling inom ramen för en inomjudisk religiös och social konflikt.

Zaddukeer, fariseer, essenéer, Johannes, Bannus och andra döpare. Alla hade de en uppfattning i frågan om hur reningsbaden ska gå till, och också, indirekt, hos vem kontrollen över dem ska ligga. Idéerna hos vad vi kan kalla döparrörelserna appelerade särskilt till perifera och marginaliserade judiska grupper, som judar från Galileens landsbygd, från Judeens högland och från Syrien. 

En renhetstörstande rabbi från Galileen: intro

… Om att vara från Galileen under första århundradet av vår tideräkning

Viktigt för att förstå det religiösa tankegodset i Jesu samtid är dels att det var en värld där vår nutida uppdelning mellan religion och politik ännu inte var uppfunnen. Religion var politik, och politik var religion. Divi filius, guds son, var romarnas beteckning på flertalet av sina kejsare, härunder även Tiberius som regerade under Jesu livstid. Och judarna väntade på att Guds rike skulle inträda i fullhet, vilket skulle innebära att den romerska ockupationen hävdes OCH Guds rike var redan där, i skapelsen, Psaltaren har flera psalmer som beskriver hur himlarna och jorden förkunnar Guds härlighet (notera alltså presens, förkunnar, inte kommer att förkunna i framtiden), exv 19 och 145. Men judarnas politiska situation, att de inte var herrar i eget hus, visade på att Guds rike för närvarande inte var fullt förverkligat bland människorna. Sättet att förverkliga Guds rike var att praktisera förbundet med Israels Gud på rätt sätt, och här var renhet centralt. Och frågan var ”Hur blir vi rena?”

Fariseerna, som hade sin främsta bas i Judeen och Jerusalem, var också den gruppering som, tillsammans med översteprästerna givetvis, hade mest makt över templet. I templet uppnåddes renhet genom att man på föreskrivet sätt badade i särskilda kärl med vatten. Liknande kärl fanns också ute i byarna, för att människorna skulle kunna ta reningsbad vid föreskrivna tillfällen. Och givetvis också genom offer, och även över offrandet och över vad som var acceptabla offer hade prästerskapet och fariseerna stort inflytande.

För en familj från den lantliga och, från Jerusalem skilda, regionen Galileen blev det i stort sett omöjligt att offra av sina egna djur i templet. Resan till Jerusalem innebar risk för att djuret när man var framme i Jerusalem inte längre var i ett skick som av de som tjänstgjorde i templet bedömdes som ”felfritt”. Därför fick man istället köpa offerdjur när man kom fram, med monetära medel som egentligen inte fanns utanför städerna, eftersom pengaekonomin ännu inte nått ut på landsbygden i

den delen av världen, den ekonomi som tillämpades där var fortfarande en bytesekonomi. För en galilee blev utanförskapet, eller underkännandet av det egna om man så vill, vid besöken i templet alltså dubbelt. Dels kunde de inte offra av sitt eget, vilket ju Torahn egentligen krävde av dem, dels var de tvungna att underkasta sig ett för dem främmande ekonomiskt system för att kunna offra något alls.

Den religiösa eliten såg, å sin sida, inte på de avsidesifrånkommande, och, som de säkert upplevde det, osofistikerade galileerna med någon särskilt blid blick. ”Ingen profet har någonsin kommit från Galileen.” säger de ju t.ex. i Joh. 7:52

Den här konflikten är helt vital att känna till när vi läser om Jesus i evangelierna. Det fanns en anledning till att Nikodemus fick den föraktfulla frågan ”Är du också från Galileen?” (i samma sammanhang i Joh. som ovan) när han tog Jesus och hans lärjungar i försvar. Och när Petrus får höra att ”Du är också en av dem, det hörs på talet” är det nog inte orimligt att tolka det som att det var en fråga om hans dialekt, och om att Jesus och hans anhängare sågs som just galileer. 

En Mamzer av Davids ätt...

… Vems son var Jesus? Och vad spelar det för roll?

När vi med våra nutida och västerländska kulturella glasögon ser på Jesu tillblivelse så är det oäkting vi ser att han kan misstänkas eller anses vara, eftersom Maria blev gravid innan hon var gift. Eller så trycker vi på det där att hon ju var trolovad, och att det på den tiden hade en mycket större tyngd än våra dagars förlovningar, så att man skulle kunna säga att hon på sätt och vis faktiskt var gift när hon blev gravid, och att Jesus alltså inte var någon oäkting. Men i Jesu samtid var tiden för ett barns tillblivelse inte på samma vis avgörande för barnets status, att en kvinna blev gravid innan hon var gift med barnets far var inte nödvändigtvis ett problem. 

Det som var helt avgörande var dock att inga tvivel om vem som var barnets far uppstod. Vilket kunde ske om föräldrarna inte bodde tillsammans, och om modern dessutom inte kunde med hjälp av vittnen bevisa att hon varit i den utpekade faderns sällskap vid tiden för barnets tillblivelse. Saknades bägge de faktorerna, om kvinnan inte bodde tillsammans med fadern och inte heller hade vittnen på att hon varit i hans sällskap vid den relevanta tiden, så ansågs faderskapet obevisat och barnet betraktades som en mamzer. (Detta specificeras i Mishnah).

Mishnah, är en nedteckning av den muntliga lagen, redigerad och given sin nuvarande skriftliga form runt år 200 eKr. Den speglar debatter inom judendomen från tiden strax före det första århundradet och fram till den tid då den gavs skriftlig form, merparten av innehållet härrör från tiden efter förstörelsen av det andra templet, år 70 eKr, men den innehåller också somligt som kommer från före dess och som behandlar korrekt uppträdande i templet.

Statusen som mamzer innebar en ifrågasatt tillhörighet till det judiska folket, en marginalstatus som ärvdes i tio led, enligt 5 Mos. 23:2.

Den judiska seden att räkna härkomst på mödernet kom till senare, under diasporan, som ett svar på att det blev svårare att praktiskt upprätthålla kontrollen av faderskapet. Men vid tiden för Jesu födelse var det fortfarande faderskapet som var avgörande för tillhörigheten.

Det är därför det att Matteus (vers 1:18) berättar att Maria blev gravid innan hon och Josef ännu bodde tillsammans ger en upplysning som avgör Jesu sociala status. Jesus föddes som en mamzer, helt oavsett vem som var hans far i verkligheten, eftersom omständigheterna runt hans tillblivelse gjorde faderskapet ifrågasatt.

Vi kan också på många ställen i evangelierna se att det var så hans omgivning ofta såg på honom. I Markus, kapitel 6 och vers 3, säger exempelvis människorna i hans hemstad ”Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jacob och Joses och Judas och Simon?” . Han är ”Marias son”, ben-Miriam. Det kan kanske förefalla logiskt att förklara det med att Josef vid det laget antagligen var död, och att det därför föll sig mer naturligt att kalla honom Marias son. Problemet med den förklaringen är den hebreiska namntraditionen. I det hebreiska namnet på en person anges nämligen vem denne är son till, och det namnet ändras inte för att föräldern är död, så om Jesus antagits vara Josefs son hade han varit ”Ben-Josef” inte ”Ben-Miriam”, även om Josef var död.

I Johannesevangeliet 8:19, när Jesus talar om Fadern som har sänt honom, frågar omgivningen, lite insinuant: ”Och var är din far?”. Inte för att det att han refererar till Gud som far förvirrar dem, det var nämligen ett vedertaget sätt att tala om Gud. När Jesus talar om att kalla Gud för ”Abba” på arameiska, knyter han an till en lång judisk tradition. Men det är däremot ett sätt för dem att undergräva hans religiösa auktoritet, genom att påpeka att han är en mamzer.

Att vara en mamzer var alltså att sakna den självklara tillgången till gudstjänstfirandet i templet som andra åtnjöt, att befinna sig lite i utkanten av Guds folk. Det fick i praktiken konsekvenser för hur mycket äktenskapsmaterial man var, den som inte ville ha mamzers till barnbarn gifte naturligtvis inte bort sin dotter med en mamzer, med mindre än att hon själv ändå var en mamzer. Och det fick även ekonomiska konsekvenser, en stor andel av tjänarna var mamzers.

En mamzer, alltså. Men en mamzer av Davids ätt, vad menar jag med det? Jo, Messias skulle ju enligt profetiorna vara av Davids ätt, och evangelierna är mycket noga med att poängtera att han hörde dit. Särskilt Matteus, som ju är i många avseenden det mest judiska av evangelierna, lägger krut på det. Men han är inte ensam. Det sammanhang där den betoningen blir kanske starkast, är i de släkttavlor för Jesus som tecknas i Matteusevangeliet och Lukasevangeliet. Förvisso skiljer sigdessa båda släkttavlor åt i många avseenden, och är alltså knappast att betrakta som folkbokföringsutskrifter. Men de är eniga om, i alla fall, två saker, det viktigaste av dem är att det är till Josefs släkt Jesus hör. De hävdar båda två att Josef var Jesu far, Lukasevangeliet vill också ha oss att tro att detta var den allmänna åsikten, trots vad som på andra håll i evangelierna framkommer om den saken. Det är genom att göra Jesus till Josefs son som de skriver in honom i Davids ätt. Han må ha varit en mamzer, men sanningen om hans ursprung och släktlinje är ändå att det faktiskt var Josef som var hans far, och att han hörde till Davids ätt, är vad de berättar för oss.

Men Jesus var inte bara en mamzer, han var också från Galileen. Och det var i Galileen extra känsligt med okänt eller ifrågasatt faderskap, eftersom det var en region som redan befann sig i utkanten av det judiska folket och riket, på många sätt. (Mer om det i nästa del…)

Wallraffade Jesus?...

…. (det kan väl passa med ett Jesustema så här inför påsken).

Jag pratade för några år sedan på ett arrangemang som kallades för Piratkyrkan, över ämnet ”Jesus som judisk rabbi”. Har något vagt minne av att jag hade planer på att göra bloggpost(er) av det redan då, men det blev aldrig av.

Nu har jag rotat bland en massa gamla filer – på grund av inköp av ny hårddisk – och bland annat hittat mina anteckningar och manus (hittar faktiskt två olika… men jag kommer att använda det kortare här…osäker på vilket av dem det var jag använde när jag talade…men på en blogg är hursomhelst det – någorlunda – kortfattade formatet att föredra…).

Jag har delat in mitt manus i två delar:

En Mamzer av Davids ätt
och
En renhetstörstande och renhetsspridande rabbi från Galileen

Men här på bloggen kommer jag att dela in det i följande bloggposter:

En Mamzer av Davids ätt
… Vems son var Jesus? Och vad spelar det för roll?

En renhetstörstande rabbi från Galileen: intro
… Om att vara från Gallileen under första århundradet av vår tideräkning

En renhetstörstande rabbi från Galileen: ett levande vatten
… Vad säger oss evangeliernas berättelse om dop, med samtida judiska ögon sett?

En renhetstörstande rabbi från Galileen: ge mig att dricka
… Om kvinnan vid Sykars brunn. Bland annat.

En renhetstörstande rabbi från Galileen: träd ut i templet 
… En annan aspekt på utsändandet av lärjungarna

En renhetstörstande rabbi från Galilleen: detta är mitt blod, och detta är mitt kött
… Om nattvarden 


Oh, justja, rubriken här. Wallraffade Jesus? Den kommer ur inledningen till min muntliga framställning av detta (ej med i manusen, men jag minns den). Jag gjorde en grej av att det å ena sidan är helt okontroversiellt att säga att ”Jesus var jude”, men att det å andra sidan bland många kristna verkar finnas en underförstådd definition som går ut på att Jesus egentligen var kristen, men att han liksom wallraffade som jude….

Min framställning här (och i talet) bygger på den möjligen chockerande tanken att Jesus kanske var jude på riktigt… Och att det tillsammans med tid och plats för hans liv (och för evangeliernas skildringar) kan ge oss lite nya infallsvinklar på det som berättas i evangelierna i NT.

Varning för svordomar!

...En liten steg-för-steg-genomgång av huru en morgontimme (eller två) kan spenderas

Steg 1: Gå in på Apoteket på paddan.
Steg 2: Logga in.
Steg 3: Gå igenom hela den långa listan av mediciner på recept och för varenda jävla en klicka först på köp och SEN klicka en gång till för att välja ersättningsprodukt (eller inte)
Steg 4: Klicka på ”Gå till kassan”
Steg 5: ”Du är nu utloggad!
Steg 6: WTF!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Steg 7: Logga in. Igen.
Steg 8: Gå till ”Mina mediciner”
Steg 9: Konstatera att inget recept nu är köpbart eftersom en beställning från dem gjorts nyligen.
Steg 10: Kontrollera om någon beställning faktiskt finns (inte för att det KAN göra det, med tanke på att du aldrig valde leveransadress eller kom till kortbetalningen eftersom DU ALDRIG KOM TILL DEN FUCKING JÄVLA KASSAN EFTERSOM DU BLEV UTLOGGAD ISTÄLLET)
Steg 11: Nope det finns ingen beställning. Men du kan ändå inte lägga en ny. Eftersom det är för kort tid sedan den senast i systemet registrerade (obs! Aldrig faktiskt genomförda!) beställningen
Steg 12: Logga ut (frivilligt den här gången…)
Steg 13: Vänta en sådär trekvart på att systemet ska upptäcka att den registrerade beställningen inte existerat någonsin.
Steg 14: Logga in igen (fast på dator denna gång, utifall att det var ett iPad-problem som gjorde att det sket sig sist, man vet ju aldrig)
Steg 15: Konstatera att den ”gjorda" (men aldrig genomförda) beställningen är borttagen och att det går att lägga en ny
Steg 16: WOHOO!
Steg 17: Gå till beställ-från-recept-sidan (”Översikt”),
Steg 18: Få felmeddelande om att sidan just nu fungerar dåligt och en uppmaning (med länk) att istället gå till sidan ”mina mediciner”
Steg 19: Klicka på länken ”mina mediciner” (enligt uppmaning!)
Steg 20: "Du är nu utloggad!"
Steg 21: Kvävs av din egen saliv medan du morrar ARGGHHHHHH
Steg 22: Byt webbläsare (för att tidigare har ju den ack så rara men OOOO SÅ VÄRDELÖSA lilla Apotekssidan varit väldigt kinkig med vilken webläsare som används kommer du ihåg).
Steg 23: Logga in (börjar det kännas bekant?…).
Steg 24: Kom FAKTISKT till en fungerande "Översikt & beställning”-sida (utan uppmaning om att klicka på länk till ”Mina mediciner”...)
Steg 25-29: Upprepa Steg 2-6
Steg 30: Dunka huvudet i skrivbordet några gånger medan du mumlar oartikulerade svordomar.
Steg 31: Gå till hemsida för annat apoteksföretag (leveransen kommer bli krångligare för dig pga avstånd till apoteksbutik och att det här är mediciner som måste hämtas ut i apoteksbutiken, kan ej skickas, men so be it, du måste ju få den där beställningen gjord).
Steg 32: Logga in där.
Steg 33: Konstatera att du inte kan lägga en beställning eftersom din nyligen ”gjorda” (aldrig faktiskt genomförda) beställning ligger kvar och ”spökar” i det gemensamma receptsystemet.
Steg 34: Konstatera att du nu lagt en bra bit över en timme på detta enkla lilla ärende som så bekvämt kan skötas på internet i denna moderna tid…
Steg 35: Medan du väntar på att (den icke-existerande…) beställningen ska ”trilla ur systemet” så att du kan lägga en faktisk beställning hos det där andra apoteksföretaget skriv hundra gånger :

”BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR  FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET (etc)” på valfri whiteboard eller svarta tavla.

Alternativt tatuera in det på armen med bläckpenna. Det är HELT valfritt.

Generationen som försvann. Och byggde nytt?

***

”Den första generationen bygger upp, den andra förvaltar och den tredje lägger ner,” sägs det om familjeföretag (har hört varianten att ”den andra missköter” också, men det kan kanske vara väl hårt som generell regel).

Kanske gäller det frikyrkan också?, är den tanke som slår mig när jag läser Jacob Langviks bok om generationen som försvann från frikyrkan, 96 lampor; om oss som brann och försvann.

Han har samtalat med Frida, City, Bella, Eric, Lena och Danne om varför de lämnade kyrkan, och berättelserna är i och för sig olika men har några gemensamma nämnare. Kanske framförallt den att man inte riktigt hittat en egen tro, och haft svårt att bara överta föräldrarnas. Man föddes in i tron, men den blev inte riktigt till en egen tro.

Bella säger också att tron aldrig riktigt pratades om hemma. Man gick i kyrkan, hörde till kyrkan och så vidare, men det var i kyrkan tron fanns.

Jag undrar om en anledning till det är att även föräldrarna föddes in i tron, mer eller mindre? Att inte heller föräldrarna gjorde någon egentlig omvändelseupplevelse? Även om den väckelsekristna normen föreskriver att det ska finnas ett före och ett efter, och det väckelsekristna livsnarrativet därför ofta innehåller ett sådant.

Som Bella i boken också säger: ”När jag växte upp verkade det som att alla troende hade hört Gud eller känt Jesus närvaro. De hade datum och tidpunkter för när de blev frälsta. Jag kände att det var ett misslyckande eftersom jag aldrig kände Jesus närvaro eller hade ett datum på när jag blev frälst. Om jag ens hade blivit frälst.” (s. 45)

Jag tänker att det kan vara ett narrativ som ingår i normen, ett slags raster som man måste applicera på sitt liv oavsett om det så måste ske genom att man omformar (eller omförstår) sitt liv med stämjärn och klubba?

Jag tänker på voice-over orden som inleder filmen Saved!

”I’ve been born again my whole life. Accepting Jesus into your heart and being saved is a big decision. Especially for a three year old."

Det var i alla fall mitt intryck i den del av min uppväxt som försgiggick i en frikyrklig kontext, att ALLA (mer eller mindre) kunde säga när de ”blivit frälsta” även om de i själva verket aldrig levt utanför den väckelsekristna kontexten. Och även om det där datumet eller tillfället, för en utböling, kunde kännas ganska slumpvis eller krystat valt.

Missförstå mig inte. Jag är helt övertygad om att även den som växer upp i kyrkan fattar beslut, kommer till avgörelser, när det gäller tron. Väljer den för egen del (eller inte). Men jag tror inte att det är något som sker vid ett enda tillfälle utan många. Det är kanske rimligare att se det som utvecklingssteg i en personlig mognadsprocess än som en (och bara en) omvändelse?

Men om inte heller ens föräldrar gjort någon sådan, egentlig, omvändelse, utan även de bara lärt sig att passa in sin livsberättelse i ett bestämt narrativ? Om det var i föräldragenerationen som det där omvändelsenarrativet gick från att vara återgiven upplevelse till att vara återupprepad berättelse? Blir det då ännu svårare att få det narrativet att kännas äkta för en själv?

Langvik skriver om kyrkor som försöker locka tillbaka de som försvunnit ut genom att försöka vara kopior av sånt som finns på andra håll i samhället. Ha kändisar som dragplåster, byta ut lokalen mot exempelvis en konsertlokal. Etc: ”Man vill inte ha en kopia av något man kan få någon annanstans.” (s. 68).

Det tror jag är alldeles sant! Men tänk om ett tidigare problem varit att den kyrka man föddes in i, hörde till, i vissa avseenden blivit till en kopia av sig själv? Generationen som hade den där omvändelseupplevelsen är borta, deras efterkommande har gjort deras livsberättelser till den ram som de förstår sina egna inom. Kopierat, skulle man kunna säga. Men deras efterkommande i sin tur lockas inte på samma vis att kopiera det narrativet – för vem vill kopiera en kopia?

Jag bara tänker högt här. För Fridas, Citys, Bellas, Erics, Lenas och Dannes historia/er är inte riktigt min, men jag försöker förstå den utifrån min horisont. Och jag känner att deras historia har mycket att bidra med när det gäller att belysa min, och jag nog kommer fortsätta grunna på den.

Den tredje generationen lägger ner, skrev jag i början. Och Langvik gör faktiskt ett tankeexperiment om att stänga kyrkan:

”Ibland tänker jag att det vore bra om kyrkan slog igen portarna och stängde ner verksamheten. ’Från och med nästa vecka stänger vi kyrkan i ett år. Fram till dess gör ni vad ni vill. De anställda har redan skaffat nya jobb på annat håll.’
     […]
Ett sådant experiment skulle nog hjälpa oss att reda ut vad vi gör för att det förväntas av oss, och vad vi gör för att vi verkligen vill det. Visst måste det väl vara så att Gud vill att vi ska leva det liv vi vill leva, och inte det liv vi förväntas leva?” (s. 20-21).

Den tredje generationen lägger ner. Men kanske inte för att riva för gott? Kanske för att bygga nytt och bli den nya första generationen?

Kanske onsdagsmässan som Langvik startat i Göteborg – där predikan, pålysningar och uppdelningen i estrad och åskådare skalats bort, och fokus lagts på nattvard, givande och gemenskap – är en sådan första generationens bygge?

Lovande i så fall!

Manusen...

…. De allra flesta är medvetna om att det finns olika ”manus" för olika kön, i betydelsen att det kön man själv har (eller anses ha) avgör hur man förväntas uppträda (röra sig, prata, etc. etc.). Möjligen opponerar sig den som ser skillnaden som biologiskt styrd mot metaforen manus, men att det finns en (generell) skillnad i beteende/beteendekod beroende på kön är få omedvetna om.

Inte alla är lika medvetna om att det också finns olika manus beroende på vilket kön den man möter har, eller uppfattas ha. Men det gör det. Och det blir tydligt för den som har förmånen att uppleva att ibland uppfattas som man, ibland som kvinna, och ibland som någon som inte riktigt går att omedelbart könsbestämma.

De flesta tror att de behandlar alla människor lika, oavsett kön. Ingen gör det. En del hävdar att de iofs behandlar människor olika, men för att de behandlar dem som individer. Det är inte heller sant. I alla fall inte enbart (isf som individ INOM en viss könsgrupp). 

Ganska kort efter att jag "hittat hem" klädmässigt så blev jag beamad till en annan planet*. En tvillingplanet till jorden, i ett parallellt universum. Åtminstone kändes det så, för jag befann mig plötsligt i en värld där alla betedde sig jättemärkligt. Vad jag lärt mig dittills om mänsklig interaktion var plötsligt helt oanvändbart. Folk agerade utifrån helt nya koder, som jag måste lära mig tyda, och svara på. Som när man kommer till ett annat land.

Vad som hänt, det tog väl i och för sig inte jättelång tid att räkna ut det, var att människor jag mötte nu ofta använde "mansmanuset" istället för "kvinnomanuset" när de förhöll sig till mig. Och den skillnaden är inte subtil alls – den är gigantisk! Det är verkligen två helt olika manus. Det är inte bara manus för olika karaktärer, det är manus för olika pjäser!

Faktum är att den skillnaden är så övertydlig att jag inte behöver något pronomen eller könat ord (typ grabben, tjejen, etc) för att veta vilket kön jag har blivit läst som. Det märks på hur motspelarna agerar, helt enkelt. Vilket manus de följer, som sagt.

Jag började exemplifiera och beskriva här hur de där olika manusen ser ut, konkret, men insåg efter ett tag att det inte är en bloggpost utan en bok. Eller böcker…

Nöjer mig med den ultrakorta sammanfattningen att mansmanuset för män (alltså det en man följer i mötet med en man) föreskriver att nivån på stereotyp maskulinitet skruvas upp ett par hack (jämfört med i mötet med en kvinna). Mansmanuset för en kvinna (det en kvinna följer i mötet med en man) föreskriver, intressant nog, att nivån på stereotyp femininitet skruvas upp. Så det är lite ”increase gender role” som gäller överlag där.

(I mötet med en man som på något vis verkar ledsen/upprörd/har råkat ut för nåt gäller, för män, ett slags förstärkt mansmanus, som jag inspirerad av Anna kallar bilskallran).

Dessutom gäller att valet mellan manus (och kanske även det faktum att manusen ens finns…) ska vara omedvetet, automatiskt liksom.

Det här tillsammans – de två manusen och det faktum att deras existens ska vara ”classified” och ”deniable” – är vad som gör människor så ängsliga, oroliga, störda, och som en följd därav ofta aggressiva, när de ser eller möter någon som de inte genast kan klassificera. Inte genast kan välja manus för.

Det är en frustration över att inte ha något manus att följa, och frustrationen/provokationen i att behöva bli medveten om manusens existens, i förening, som skapar aggressioner. (En transkvinna jag pratade med en gång sammanfattade det där lite lakoniskt och väldigt träffande med ”If it doesn’t fit your boxes – kill it.”).

Det är antagligen också förklaringen till att den som en gång har valt manus för en person (bestämt vad denne är) inte kommer att ändra sig (byta manus) i första taget. 

Både Anna och jag (fast för mig mest före namnbytet) har exempelvis otaliga gånger fått kommentarer på våra förnamn i stil med ”Heter du så? Det är ju ett väldigt ovanligt namn på en kille! Hur tänkte dina föräldrar där?” (om jag/vi redan är ”han” så är ”han har ett konstigt namn” en tolkning att lättare ta till än ”han är kanske inte en han?”).

Det finns förstås också fenomenet/räddningsplankan att inte tro att det är våra namn, som jag skrivit om tidigare.

Även det som skulle kunna förstås som att man rent fysiskt har s.k. kvinnliga attribut (eller, antar jag, om situationen är omvänd, manliga) kommer med största sannolikhet att bortförklaras, om mansmanuset redan är valt.

Efter en lång dag med kånkande av möbler och flyttlådor (åt en kompis) skulle vi ta tåget hem. Trötta i varenda muskelfiber i hela kroppen konstaterade vi att det var nästan en timmes väntetid. Och kallt var det också. Vi FÖRTJÄNADE efter den dagens insatser att sitta ner inomhus och vänta, inte stå upp utomhus, så vi gick in på en pub i närheten. Anna valde ett bord och väntade där, jag gick till baren för att beställa varsin öl. Det tog tid. Både att få beställa, och att få ölen.

Vid bardisken stod också en mycket talträngd man, som frågade ut mig om vart jag kom ifrån och allt mellan himmel och jord, och hans något mindre talträngda kompis (hans bidrag till samtalet var mest ett återkommande ”Hörru! Låt pågen va ifred nu!”).

Nu är jag ju en såndär asocial mänscha, som långt ifrån alltid uppskattar oprovocerad konversation, så att säga. Men det var en annan sak som gjorde situationen allt annat än avspänd. Den här mannen hade det där väldigt fysiska samtalssättet, där allt (mer eller mindre) ska understrykas med en dask på axeln eller en (lätt) boxning i bröstkorgen på den (man) man pratar med.

Och jag var ju klädd för flyttkånkande, inte socialiserande, dvs klädd för maximal rörelsefrihet. M.a.o. hade jag ingen binder (i vårt hushåll också, eller mest, känt som handikapphjälpmedel – se länkad post för förklaring).

D.v.s. att det enda som krävdes för att han skulle upptäcka att jag hade bröst var en felplacerad hand vid en av de där daskarna/boxningarna. Och han var ehh… en smula oprecis i sina rörelser... Dessutom kändes han lite labil för övrigt också. Den där varianten på kroppskontakt mellan män, eller vad vi ska kalla det, är annars inte alls ovanlig och är vanligtvis vänskaplig, men i det här fallet kändes det som att det balanserade lite på gränsen mellan vänskaplighet och mucka bråk. Och jag var inte säker på hur han skulle hantera att upptäcka att pågen var extrautrustad, så att säga.

Jag hade inte behövt oroa mig. Han upptäckte det. Men tolkade det som extrahekton skapade av för mycket öl och för lite träning. Gav mig några tips på hur man blir av med dem (tror inte hans tips funkar för mig, men jag borde kanske pröva?…).

En (kanske?) extremare version av detta var en bekant till oss med om. Att hen var kille förutsattes bland studentkorridorsgrannarna, att hen var bög antogs också. En dag hade hen glömt att ta med sina rena kläder till det gemensamma badrummet, så istället för att klä på sig i badrummet efter duschen gick hen tillbaka till sitt rum med handduken virad runt höften (den räckte inte till hela kroppen, så hen fick prioritera…), och väckte viss uppståndelse. Särskilt bland dem som redan hade lite svårt att acceptera att hen var (som de uppfattade det) bög, och som nu försökte få skallen runt att bögen hade bröst (en av dem hade faktiskt sagt så: ”Inte nog med att han är bög, han har bröst också!”). Men omkönad blev hen inte. För man byter inte ”könsmanus” sådär bara.

Och jag skulle kunna fortsätta med liknande berättelser i oändlig tid, känns det som… Men den här posten är alldeles tillräckligt lång ändå (och det trots att jag brutit loss delar och lagt som separata fotnotsposter). Men… omkönar, byter könsmanus för någon, är alltså inte något människor gör i första taget. Det sätter frågetecken vid alltför mycket som man tar för givet och självklart, tror jag.


Det är när man rör sig i gränslandet som saker blir tydliga och synliga, på ett sätt de inte är för den som är och alltid varit mitt i. Det gäller det här med kön också. Men precis som med allting annat blir man hemmablind. Jag blir i alla fall. Eftersom jag ser allt detta så tydligt så glömmer jag ibland att det inte är lika tydligt för alla. Det beror ju helt på hur mycket man haft förmånen att röra sig i gränslanden. Ingenting annat. Och inte alla har det. Men jag glömmer det ibland.


————
Länkat:
Slipstankar
What’s in a name
Fotnot ett
Fotnot två: Bilskallran
Fotnot tre: Handikapphjälpmedel
Fotnot fyra: Getting physical

Fotnot fyra: Getting physical...

… Faktum är att det var en av de sakerna som i början var nytt och förvirrande när jag blivit "beamad till den här nya planeten", att plötsligt var även vilt främmande män påfallande fysiska i sina interaktioner med mig.

Samtidigt som det inte kändes på alls samma vis som när vilt främmande män är fysiska i sina interaktioner med (vad de ser som) en kvinna.

Det var vänskapligt och liksom lite familjärt sådär. Inte en maktdemonstration. (Sure, kontakter mellan män kan också gå ut på att bestämma hackordning – och på det viset handla om makt – och det kan också ta sig uttryck fysiskt. Men den typ av fysisk interaktion – typ tafsande etc – som män kan använda gentemot kvinnor, eller någon de ser som en kvinna, både är, och känns som, en maktdemonstration av en helt annan kaliber. Tro mig.)

Och det tog ett tag att hitta en tolkning för det. "Han är, typ... närgången…., mer närgången än jag förväntar mig att någon jag inte känner ska vara iaf, men inte på ett sätt som jag har lärt mig tolka. Jag fattar inte vad han håller på med, eller varför,” var ungefär vad jag tänkte de allra första gångerna det hände. Jag kände mig inte kränkt alltså (för det var så tydligt att det inte var en kränkning), bara förvirrad. Som inför nya seder i ett nytt land.

Sen har jag förstås lärt mig att både tolka och förhålla mig till det. Men jag tror att det att ha varit nykomling i den här världen (som mer eller mindre vuxen) gör de här sakerna mer synliga för mig än för någon som alltid har varit här. På samma sätt som somligt i ett lands seder och bruk kan vara synligare för en nyanländ än för en infödd.

Fotnot tre: Handikapphjälpmedel

… En binder (ett engelskt ord, men numera inlånat till svenskan även officiellt – läste det exv nyligen på Socialstyrelsens hemsida) är helt enkelt ett plagg, eller annan anordning (det har exv varit vanligt med bandage) som används för att åstadkomma en platt bröstkorg (inte permanent, men medans man bär den).

(Det låter obekvämt tycker många som aldrig använt någon, men det behöver det inte alls vara. Jag tycker mina är väldigt bekväma).

Den kan bäras av transpersoner, men faktiskt även av cis-män som av något skäl – medicinskt eller estetiskt – behöver det.

Jag (och vi båda) har prövat flera varianter, både sånt man fixar själv och sånt man köper färdigt. Vi har av div. skäl (som inte handlar om identitet utan mer om typ bekvämlighet och smak) fastnat för olika lösningar (olika oss emellan, och även olika över tid).

Vi använder dem heller inte alltid, bland annat för att man kan åstadkomma i stort sett samma sak genom att klä sig rätt. Och vi har också insett att det egentligen är mer ett psykologiskt behov än ett socialt – alltså att sannolikheten att vi tolkas som killar egentligen är lika stor utan. I verkligheten. Sen att det i våra huvuden är viktigt med den platta bröstkorgen, det är en annan sak.

Men ibland, alltså. I situationer när antingen kläderna kräver det (tajtare skjorta) eller det känns extra viktigt att inte bli köns-misstolkad.

Och oavsett vilket är alltså det korrekta samlingsnamnet binder.

Att vi däremot kallar våra för handikapphjälpmedel hänger ihop med att vi såg en pjäs med Moomsteatern en gång – När man får främmad – där en av karaktärerna är både bög med någon form av vana att klä sig i damkläder (det var så många år sedan att jag inte minns exakt varför, om det var en identitetsgrej eller om han var drag queen, eller vad det var, men det kan ju spela mindre roll) OCH hade en intellektuell funktionsnedsättning (liksom ju många av de anställda skådespelarna på Moomsteatern). Pjäsens två ”normalstörda” karaktärer har däremot väldigt svårt att få ihop det, eftersom ”man kan ju inte vara både och” (alltså både funktionsnedsatt OCH höra till någon annan minoritet, man får/kan bara vara antingen eller…).

Ett tema som pjäsen f.ö. behandlar både underhållande och tankeväckande.

Anyhow. I en scen upptäcker de att han har BH, men den ena av dem säger att det kan ju inte vara en BH ("han är ju handikappad, och man kan inte vara både och!") utan "det är säkert nåt sånt där handikapphjälpmedel.”

Repliken och ordet satte sig. Och så var det nya namnet på våra binders fött…

Fotnot två: Bilskallran...

….

”Det där tror jag är lite som en skallra,” sa Anna när vi pratade om det här fenomenet.
”En skallra?,” undrade jag.
”Ja, du vet när en bebis är ledsen så rycker man till sig första bästa skallra och börjar vifta med, ’Titta här! Rolig skallra! Inte vara ledsen nu!’, och när en man verkar nere så börjar andra män frenetiskt vifta med första bästa roliga bil, eller nåt liknande, ’Titta häftig bil! Inte vara ledsen nu!’ 

Den händelse som vi konkret pratade om där (därför valet av bilmetaforen) var att vi varit inne på en bensinmack för att köpa godis och cigaretter, eller något ditåt, vid ett tillfälle när vi båda var (pga saker som nyss hänt) alldeles uppenbart ur slag (hade nyss gråtit, var tydligt nedstämda. etc). Killen som jobbade där kom fram och sa (eller ropade nästan) ”Alltså SÅG ni rivstarten där ute förut! HÖRDE ni! FAN vad coolt! Gummit måste ju ha bara rykt av den!” (han syftade inte på en bil som rivstartade precis just då, utan en som hade rivstartat för en liten stund sen).

Det kan man ju tycka är en ganska märklig respons på just oss just då. Vad med vår framtoning skrek att vi just precis då brydde oss ett vitten om nån bil som brände gummi?… Vad gjorde oss till de i butiken som troligast ville diskutera rivstarter just då?… OM man då inte tänker på det som just en bilskallra...

(Och det måste alltså vara något i macho/grabb-kategorin som används som skallra – eftersom det handlar om att vrida upp den stereotypa maskuliniteten ytterligare en bit – ”Har du sett de vackra träden där ute, visst står de skirt mot himlen!”, funkar alltså inte...).

En annan gång, en riktigt blåsig sommardag (alltså RIKTIGT blåsig, som i Skåneblåsig…) lyckades vinden få fatt i en blomkruka från en fönsterbräda (kanske med hjälp av en gardin, jag såg det inte hända). En kruka i stengods full med blöt jord. Den trillade från ett fönster några våningar upp, susade förbi mitt ansikte, bara en hårsmån ifrån, och landade precis framför mina fötter (och gick, förstås, i bitar).

Om jag gått bara ytte-pyttelite fortare, eller av någon annan slump varit där bara en milisekund tidigare (och därmed några centimeter längre fram), så hade krukan träffat mitt huvud och/eller ansikte.

En man som sett det hela från andra sidan gatan kom över till min sida av gatan, gav mig en rejäl dunk i ryggen och skrockade ”Hö, hö, ja JÄVLAR grabben! Det var nära ögat,” varefter han småskrockande fortsatte vidare.

"Vad är så roligt med att nån kommer så nära att allvarligt skadas, eller i värsta fall dö?", skulle man kunna fråga sig, om man såg på detta med andra glasögon, eller ”Om någon klarar sig undan skada av fallande föremål motverkas detta bäst med en välriktad dunk med handen för att öka chansen att det åtminstone uppstår någon typ av spinalskada, eller???”, skulle man också kunna tänka.

Men det är alltså sympati (med man/kille) uttryckt i enlighet med mansmanuset, medelst uppskruvad grabbighet/maskulinitet. Det är inte ”Så kul att du nästan dog!” utan det ÄR ”Fattar att det var skrämmande, men vilken tur att det gick bra!” Sympati, helt enkelt.


Det är bilskallra.

——————

[Tycker du att posten börjar abrupt? Det är för att den – som titeln hintar om – 
är tänkt som en fotnot  till en ännu inte publicerad post. Eller en teaser om man så vill…]

Fotnot ett.

… Jag hade iofs fått en liten försmak av det där när jag som femtonåring klippte håret kort, och då ofta blev könad som kille. Tydligen var det något med mig och mitt sätt som gjorde att det behövdes någon övertydlig markör, typ långt hår, för att jag självklart skulle uppfattas som tjej. På den tiden hade jag ännu inte förstått att jag behövde andra kläder för att trivas, så jag var fortfarande klädd i ”tjejkläder", även om jag inte hade kjol och klänning och liknande om det gick att undvika. Ändå blev jag alltså kille bara av att klippa håret. DÅ, mitt under all awkwardness som puberteten innebär (för alla, tror jag, men nog ännu mer för den som inte är helt överens med sitt tilldelade kön) så pallade jag inte riktigt det där. Jag tror i och för sig inte att jag hade något emot att bemötas som kille – även om jag inte alls hade kunnat sätta ord på det då – men det var oerhört pinsamt att i andras närvaro benämnas eller tilltalas som kille. Det var ju liksom väldigt tabu. Detsamma som att bli bortgjord. Samtidigt som jag  INTE var bekväm med att öka femininitetsnivån på min klädsel (så långt hade jag kommit, att jag i alla fall visste vilka kläder jag vantrivdes lite, lite, mindre i – jag visste bara inte än att det var möjligt att faktiskt *trivas* i kläder). Men något behövde ju tydligen göras , för att slippa det där. Min lösning: Hål i öronen. Pro: Förutom det uppenbara. Smycken som (tänkte jag mig i alla fall), inte märks så mycket. Och som man därför kan ha utan att störas av dem på samma sätt som jag stördes av att ha ringar, armband, halsband och sånt. Con: Inte riktigt min grej. Men.. se ovan… Det gick så där med planen. Jo, jag tog hål. Och, jo, örhängena gjorde nog sitt ”jobb” medan jag hade dem. Men det visade sig att jag tyckte även de var mer än jag riktigt stod ut med, och jag slutade använda dem helt efter väldigt kort tid. Trots att jag redan på håltagningen fick bekräftat att de behövdes, så att säga: ”Vilket öra vill du ha hål i?”, frågade håltagaren innan han skulle börja. ”Eh, ja, alltså båda tänkte jag väl,” svarade jag. ”Är du säker?,” var frågan då, och sedan när jag intygat att, jo, det var jag: ”Ja, om du verkligen  är säker på att det är det du vill så gör jag ju det. Men  annars är det  vanligare att killar har hål bara i ena örat.” DÅ: Pinsamt. NU: Ett kul minne. Och kanske att öronhåltagaren, även om han på ytan misstolkade situationen, hade mer rätt än fel. —————— [Tycker du att posten börjar abrupt? Det är för att den – som titeln hintar om –  är tänkt som en fotnot  till en ännu inte publicerad post. Eller en teaser om man så vill…]

In memoriam: Amadeus och Wasti

…. Under förra året decimerades storleken på det här hushållet från 5 till 3.

[I kommentarsfältet till den här posten skrev jag att jag kanske borde formulera lite av vad våra/mina erfarenheter har lärt oss om kön och samhällets normsystem. En sådan post är på väg. Har skissat redan. Men när jag insåg att varken Amadeus eller Wastis frånfälle nämnts här i bloggen tidigare så fick det företräde. Åtminstone Wasti var ju regelbundet närvarande här medan hon levde, så hon bör få ett ordentligt adjö här också] 

Salamandern Amadeus gick bort under sommaren – vilket var överraskande ledsamt.

Han kom till oss för drygt 20 år sedan (jag får det till att det bör ha varit 1994, men antar att det kan ha varit 1995) när hans ägare – en av våra grannar på den privata (=inhyst i privat hus, ej studentnationsanknuten) studentkorridoren där vi bodde – kom in på en utbildning i Göteborg och bad oss passa honom medan hon kom i ordning där. "Bara första terminen," hette det. Och sedan blev han kvar. Så, ja, skämt om de otroligt långa universitetsterminerna i Göteborg blev snabbt slitna delar av vardagsjargongen här... Men just skämt, aldrig klagomål på riktigt.

Han hade superhäftiga tassar/fötter som såg ut som pyttesmå händer med pyttesmå fingrar på. Om du får chansen att titta närmare på en "salamanderhand" nån gång, så gör det! Mycket fascinerande!

I sin ungdom (om han nu inte snarare var i medelåldern redan när han flyttade in) var han en pigg och sällskaplig krabat, som intresserat följde allt som hände utanför akvariet (när hans akvarium stod på skrivbordet och man satt där och skrev för hand, följde han den skrivande handen hela tiden, gick/sprang/simmade fram och tillbaka innanför glaset parallellt med handen som rörde sig fram och tillbaka på papperet), och som uppskattade att få komma ut från akvariet och hälsa på (en salamander är alltså en amfibie, behöver vatten men kan uppehålla sig på land också). Men med stigande ålder blev han lite mer introvert, och lite mindre intresserad av att lämna akvariet där han bodde. Sådär som det väl ofta blir med åren, för oss alla lite till mans. Med i allt som hände var han på nåt vis ändå, eftersom akvariet stod i vardagsrummet.

"Egentligen" är livslängden för såna som han ca 2-3 år – och hade det stämt på honom så hade han varit på sitt sista levnadsår redan när han flyttade in hos oss – men det struntade han alltså högaktningsfullt i. Han tyckte tio ggr det var mer lagom...

Det var ju både imponerande och märkligt att han blev så otroligt mycket äldre än han "skulle", och han blev (inte förvånande) gradvis mer stillsam.

Mindre spring och kullerbyttor, mer ligga och flyta ("doing a floating lizard", som vi kallade det).

Mindre möblera om bland sina saker. Med ett undantag: Sin blåa plastfågel, en leksak från ett kinderägg en gång i tiden, den slutade han aldrig att flytta runt på – vi blev aldrig kloka på om den var hans sällskap, eller en inredningsdetalj som han liksom inte kunde hitta rätt plats för (och, för all del, blåa plastfåglar ÄR ganska svårplacerade inredningsdetaljer...).

Så att hans tid var på väg att rinna ut var väldigt uppenbart för oss, både för att vi ju faktiskt kan räkna... och för att det var tydligt, särskilt det sista året, att han var på väg bort, så att säga. Ändå blev vi faktiskt ledsna när vi kom hem och upptäckte att han lämnat in helt. Överraskande ledsamt, som sagt.

Det blev liksom ett Amadeusformat hål i vardagsrummet.

-----------------------

Katten Wasti, och hennes syster Signe som är född av samma kattmamma och i samma kull, kom till oss tolv veckor gamla, i augusti 2009.

Om henne finns så mycket att säga att jag knappt vet vart jag ska börja. Hon var, fast de var lika gamla, definitivt storasyster till Signe. Den tuffa (vilket gav henne namnet) och den som höll aningen mer på sin kattvärdighet.

Hon hade en hälsningsritual när jag kom hem som gick ut på att hon sprang ut i trapphuset, och ner för så många trappor hon hann innan jag kom ifatt henne. Sen skulle hon bäras tillbaka, liggande på rygg i famnen och högljutt spinnande.

I samma sekund som lägenhetsdörren sen öppnades så hoppade hon ner på golvet och struttade in i lägenheten, som om gosandet i trapphuset aldrig hade ägt rum. "Jag? Skulle inte tro det!," liksom...

Fast hon kunde förstås kattfnatta och busa hon med. Inte minst hade hon en förmåga att springa runt, runt ovanpå bokhyllorna – i det drygt tio centimeter höga utrymmet mellan dem och taket. Hur man gör för att springa samtidigt som man är så helt platt, som hon var tvungen att göra sig för att få plats där, det vet inte vi, men det kunde hon...

Hon hade sina fixa idéer också, på katters vis. Hon stal post, exempelvis. Älskade tjocka brev och paket (det hände att vi inte hittade dem förrän ett par veckor efter att de kommit, öppnade och under någon möbel någonstans...). Och hatade räkningar (en gång hämtade hon en räkning från köksbordet och försökte peta tillbaka ut genom brevinkastet...).

Och hon tvättade Annas lugg – höll fast huvudet med framtassarna, med klor ute om så behövdes, och tvättade mycket bestämt (hon försökte med mig någon gång ibland också, men jag är, och var, för korthårig för att det skulle vara lönt, hon fick inte riktigt något bra grepp om håret med tänderna...).

Grävde gångar under täcket, gjorde hon också. Som en mullvad.

Och hon gjorde sitt, allra, allra bästa för att uppfostra den ohängda härliga lillsyrran (som vi tack och lov har kvar).

Hon var född 2009, så verkligen inte lastgammal. Men i veckan före jul insjuknade hon plötsligt, kräktes och slutade äta, och fick en akuttid hos veterinären, som slutade med att vi, på veterinärens inrådan, beslutade oss för avlivning. Jag tror att det var det bästa för henne, men saknar henne gör vi.



Hejdå Wasti Grönöga, Vargkatt, Mullkatt (=mullvad+katt) och allt vad du kallades, och hejdå lilla Amadeus! Ni fattas oss.

Wasti

Syntolkning: I förgrunden brun manchester, i fokus 

närbild på grått kattansikte med gröna ögon som

tittar rakt in i kameran.

Amadeus

Syntolkning: Suddig bild av brun salamander, med

gul mage, sedd genom akvarieglasruta.

Det här är verkligen inte en bra bild – förmodligen

för att den är tagen med mobil genom akvarierutan! 

Men det är den enda jag hittar. Jag VET att vi har foton

av Amadeus när han är utanför akvariet, som är

SÅ mycket bättre. Jag vet bara inte var de är. :(

Pillow talk

… Tack vare @elsander så fick jag som bekant nyligen tillfälle att reflektera lite kring kläder, och kläders betydelse (eller betydelser).

Det ledde vidare, för mig, till en reflektion över hur lätt man blir hemmablind i sin egen vardag. Det som är vardag och vanligt för mig framstår som betydligt mer ovant för andra – och tvärtom.

En sak som är supervardagligt och vanligt, helt självklart, i mitt och Annas liv är en sovrumskonversation som i korthet går ut på att hon (ofta precis när vi ska somna) påminner mig om att det ”är spruta idag", och jag till svar (i regel) frågar "höger eller vänster” (för svaret på det avgör om jag behöver kliva upp och gå runt sängen, eller om det räcker att jag bara typ halvsätter mig upp och vänder mig åt hennes håll – ofta kanske jag vet svaret, men är man halvsovande kan man ju alltid hoppas på att slippa kliva upp…), därefter frågar jag ”Och du har tagit tabletterna ?” (och hoppas på ett ja, för annars är det en sådär 20 minuters väntetid på att de ska börja kicka in).

Väggen mellan vårt sovrum och grannens lägenhet är jättetunn, och det händer att jag undrar om den där sovrumskonversationen verkar alls begriplig, om den nu hörs på andra sidan väggen...

Hon tar bromsmedicin mot MS i injektionsform tre kvällar i veckan, och på grund av att injektionsvätskan kan orsaka lokal vävnadsdöd (låter charmigt, jag vet…) om man tar sprutan för ofta på samma ställe så har hon ett noggrant utarbetat rotationsschema för det där med platserna. Och varannan vecka så innebär det schemat att det, två av kvällarna, är platser som hon har svårt att nå själv, så då är det alltså jag som ger den där sprutan.

Det har hänt, nån gång, att jag har tagit över när det inte varit ”min kväll” också, på grund av att Anna drabbats av tillfällig svårighet att förmå sig till det själv (hon är inte ett dugg spruträdd, men det där kan slå till ändå ibland, enligt MS-sköterskan finns det ingen som aldrig drabbas av det).

Tabletterna – höll jag förresten på att glömma att förklara, på tal om saker som är så självklara att de blir osynliga… – är vanlig paracetamol x 2 (för att en annan biverkning av bromsmedicinerna är influensaliknande värk och frossa, och ett sätt att åtminstone minska det är att ha tagit ett par alvedon redan innan man utsätter kroppen för det som orsakar det).

Men – och här kommer nästa vardaglighetsreflektion – även om det där är supervanlig, självklar vardag NU, så har det ju inte alltid varit det. Jag kommer ihåg när vi fick lära oss på sjukhuset hur man skulle göra (alltså, det är ju verkligen inte ett dugg komplicerat eller svårt, egentligen, det är faktiskt rätt självklart… tycker vi i alla fall nu… men det är ju några steg att komma ihåg att göra).

Då övade vi med några slags gummibollar (tydligen kan man öva nästan ännu bättre med apelsiner, men det är lite synd på den goda frukten…), och jag tyckte att det å ena sidan – som en rent abstrakt, teknisk sak – var intressant att lära sig, men å andra sidan kände jag mig inte hyperbekväm med tanken på att jag skulle praktisera det på Anna senare.

Man vill liksom inte riktigt sticka den man älskar med vassa föremål. Eller... inte jag i alla fall...

Rent praktiskt var det inte mycket svårare att göra det på riktigt. Men det var lite mer kallsvettigt, de första gångerna.

Och ändå kan med tiden något så ovant, bli så totalt självklart att man föredrar att slippa gå ur sängen för att göra det för då behöver man knappt vakna till utan kan köra på autopilot bara… Det är rätt fascinerande.

Det blir som en rörelse som bara sitter i kroppen, i muskelminnet mer eller mindre.

En gång – när injektionsvätskan faktiskt var grumlig och inte klar när jag kontrollerade den mot lampan (= det var något fel på den och den skulle inte användas) – blev det där plötsligt synligt för en stund.

Nästa steg i autopilotens körschema var ju att påbörja själva injektionen (hitta en bra punkt och så). Men med en oanvändbar spruta blev det abrupt nödvändigt att koppla ur autopiloten och koppla in hjärnan (Var gör jag av den här? Kan den gå i "stickande föremål”-hinken med de andra, fast den har vätskan kvar? Var finns en ny – här i sovrummet eller måste jag hämta en i kylskåpet? Hur lång tid tar det i så fall innan den blir tillräckligt uppvärmd för att inte vara onödigt plågsam?, en massa frågor som muskelminnet inte hade något svar på helt plötsligt).

Det var betryggande att upptäcka att jag faktiskt – trots autopiloten – reagerade på att vätskan var grumlig.

Men oerhört fascinerande, samtidigt, hur totalt ställd jag blev av det. Av att behöva gå över från autopilot till manuell styrning mitt under färden, liksom. Att det verkligen hade blivit så totalt självgående självklart.

När det som gått från att vara ovant och främmande till att bli så invant att det inte syns plötsligt blippar över på den ovana sidan av mätaren igen. Osynlighetsmanteln trillar av en stund. Oerhört belysande, faktiskt.


-------------------

PS. Grannen får en paus från vår supervanliga, men möjligen obegripliga, konversation i kväll. Det var spruta igår, och det är det i morgon, men i kväll är vårt eventuella sovrumssamtal inte konstigare än någon annans. Tror jag...

Life goals...

... Det här fotot är ett av flera som hänger på anslagstavlan i mitt arbetsrum. Det föreställer systerdottern som tar några  första steg, och fotografen är hennes mamma som fotar med telefonen medan hon väntar på att fånga upp henne.

Syntolkning: Skrattande / leende barn i randig sparkdräkt, 

gående med öppna armar.

Det hänger där det hänger för att det är ett av mina absoluta favoritfoton att vila blicken på och s.a.s. meditera över. Både på grund av vad man ser i det och på grund av tillkomstsituationen.

Den där sprudlande lyckan (ansiktet) över fötterna som bär - det här nya spännande sättet att ta sig fram - och så den absoluta tilliten till att bli uppfångad när gångturen är slut (de öppna armarna, och så, förstås att hon, med det lyckliga ansiktet, går mot sin mamma).

Tänk att kunna ta sig an saker med den attityden! 

Det är jag långt ifrån att bemästra. 

Men vi kan väl kalla det ett slags life goal.

Slipstankar

... Läste en bloggpost av @elsander om att lära sig knyta en slips, och insikter det ger.

Mina två favoritslipsar. Syntolkning: Närbild av två silvriga 

slipsar och slipsnål

Själv lärde jag mig att knyta en slips strax efter att jag insett att min upplevelse av kläder som bara ett nödvändigt ont hängde samman med att jag så att säga hade fel kläder.

Under en period var jag faktiskt direkt klädintresserad… Läste på om olika typer av design, och olika slags material, olika modeller. Inte bara på slipsar, alltså, utan skjortor, byxor, alles. Men även slipsar.

Jag behövde ju ta igen allt det jag missat när jag i ca 20 år gått omkring i kläder som bara kändes fel och jobbiga, som jag faktiskt alldeles ärligt kunde säga att jag hade bara för att inte frysa på vintern (och inte bli arresterad för förargelseväckande beteende på sommaren…).

Allt det som andra börjar lära sig om kläder redan när deras mamma/pappa klär på dem som små fick jag ju läsa in i efterhand, så att säga.

En ganska stor del av den minimala budgeten gick också till kläder under en period. För att jag behövde skaffa mig en garderob som jag var jag i. Som jag fanns i, inte gömde mig i.

Anna har haft en lite motsvarande period. Vi kallar de perioderna vår(a) ”transition(er)” (ungefär = könskorrigering, d.v.s. att få ihop det yttre med det inre, för somliga kan det handla även om kirurgi och medicin, och förstås juridik, men för oss har det handlat mest om att lära oss att klä oss som oss själva, för att öka sannolikheten att människor vi möter ser oss som dem vi är, och för mig, lite senare, även ett namnbyte för att det som jag faktiskt kallats i många år – Reb – också ska vara juridiskt namn för att därmed minska frekvensen av såna här situationer i vardagen).

Att våra identiteter inte helt stämmer med den könstillhörighet vi anses ha kan skapa lite av ett Moment 22 vid högtidliga tillfällen. Vi vill ju göra den där lilla gesten av respekt som det innebär att vara lite mer uppklädda än till vardags. Stå framför spegeln och knyta den där slipsen, som Joachim Elsander skriver om. Men det kan innebära att provocera.

Vi har varit på ett bröllop där brudgummens föräldrar väldigt tydligt behandlade oss som något som katten släpat in (eftersom de också var värdpar för bröllopet blev det väldigt kännbart). Vi hade pratat med brudparet på förhand om det här med kläder, och fått 100% grönt ljus från dem för att komma som oss själva. Så vi gjorde vårt bästa för att ignorera bemötandet. Trots allt var det brudparet vi var där för, som vi visade den respekt som kostym och slips innebär. Men känns gör det ju.

Vi har också tackat nej till somliga inbjudningar för att vi antingen inte riktigt orkat ta den kampen, eller känt att inte bara andra gäster utan även festföremålet kanske skulle uppleva vår närvaro som mer av provokation än visad respekt. Och då valt att avstå.

Alternativet till den respektfulla uppklädseln är heller inte damkläder (se nedan varför inte), utan en nedtonad uppkläddhet. Snygga byxor och snygg skjorta, men inte mer. Vilket ju hamnar rätt nära vardagsklädseln, och därmed gör att vi känner oss underklädda i ett högtidligt sammanhang. Moment 22, som sagt.

Här ett foto av ett foto av oss (och ett par till) uppklädda till högtidligt

tillfälle (vi är de som har ansiktena vända mot kameran, mer eller mindre, Anna är den med ljusare hår, jag är den med mörkare). Syntolkning: Ett inramat fotografi framför några bokhögar. På fotot fyra skrattande personer i kostym, skjorta och slips. Två med ryggen mot kameran och – framför dem – två som syns framifrån.

Eftersom jag innan det faktiskt hände mig för första gången aldrig hade kunnat föreställa mig hur det känns att trivas i sina kläder, att ha rätt kläder, så är jag ganska övertygad om att den som alltid har haft rätt kläder inte kan föreställa sig hur det känns att inte ha det. Att inte ens veta att det finns rätt kläder, och att man får ha dem.

Skillnaden mellan att ha rätt kläder och att ha fel kläder är inte riktigt detsamma som skillnaden mellan att ha den där tröjan man älskar och den där fula tröjan man fått i present och egentligen inte gillar.

Den upplevelseskillnaden kan i och för sig vara lite besläktad med skillnaden mellan rätt och fel kläder.

Ungefär som ett skrubbsår är lite besläktat med ett amputerat ben.

I diskussioner med folk om det där med transpersoner i kyrkan, och varför det inte är ok att avkräva dem/oss byte till de kläder som normen föreskriver baserat på juridiskt kön för att de ska få vara i kyrkan har jag föreslagit att de ska föreställa sig att de själva alltid skulle vara tvungna att komma i drag till kyrkan, i klänning, högklackat och makeup om de är och upplever sig som män, och då fått svar att det skulle minsann inte vara något problem för dem att göra den uppoffringen om det var vad Gud krävde av dem. Och att man måste förstå att det här med Gud inte är gratis, det kostar något (intressant teologi iofs… men vi lämnar det…). Nu tror jag iofs att den totala oförståelsen är resultat inte bara av att upplevelsen av fel kläder inte går att föreställa sig när man inte upplevt den, utan även av en total vägran att ens försöka tänka och känna efter.

Men OK. Vi byter bild. Föreställ dig istället att det av dig – inte av någon annan, bara av dig – krävdes att du på bröllop, begravningar, 50-årsfester och på gudstjänst i kyrkan var naken. Alla andra sitter där påklädda och bekväma, men du anses vara oerhört respektlös om du inte drar av dig alla kläder och sitter, går, står och minglar helt näck. I kyrkan måste du – och bara du – alltid strippa, om du invänder mot det får du höra att du är upprorisk mot Gud, att du inte förstår att det här med Gud kostar (och ingen gör ens ett försök att förklara varför det bara är du som måste betala det priset för Gud, att något sådant skulle avkrävas de andra, respektabla, är ju en orimlig tanke). Hur bekväm skulle du känna dig? Hur mycket respekt skulle du känna att du fick tillbaka av de som krävde detta av dig och enbart dig?

Det finns en fruktansvärd scen i If these walls could talk 2, där en grupp unga feminister handgripligen klär om Amy – som identifierar sig som butch (den självbeskrivning jag och Anna också använder), inte som kvinna – till något "mer kvinnligt”.

För oss är det som en brutal våldtäktsscen.

Jag tror alla, eller iaf de flesta, som ser den upplever att den här gruppen kvinnor beter sig klumpigt och respektlöst, men jag tror inte att den som saknar erfarenhet av att vara och leva som transperson känner riktigt hur smärtsam scenen är.

Liksom man utan den erfarenheten förmodligen har svårt att förstå den respekt som visas en av någon som vet att det kommer att innebära blickar och kommentarer och ändå ställer sig framför den där spegeln och knyter den där slipsen, för att hedra tilldragelsen.

Det är OK. Ni behöver inte förstå helt och hållet. Ni kan bara försöka tro på att det är så, utan att nödvändigtvis förstå.

Joachim Elsander skriver bland annat ”Har upptäckt att det finns nåt mänskligt över slipsen, vem du än ser med en slips så har personen stått där framför spegeln och försökt få till den, kanske fått göra om den några gånger. Någonting har hursomhelst fått personen att vilja bjuda till det lilla extra en slips innebär. För mig får det effekten att till synes arroganta och dryga personer blir mänskligare så även de osäkra och rädda."

Jag antar att jag med den här posten bara ville peka på att det gäller också för oss. Och för andra som oss.


—————

Mer om trans i bloggen:
What’s in a name (länkas till även ovan)
Heja Edgar!
En liknelse (om varför det blir fel att kräva transpersoners osynlighet av hänsyn till de som störs)
Suits me! (om biografin över jazzmusikern och transpersonen Billy Tipton)
Hir (Fantastisk spoken word framställning av hur det upplevs att inte finnas och synas som sig själv)