En renhetstörstande rabbi från Galileen: detta är mitt blod, och detta är mitt kött

…Om nattvarden

Jesu syn på måltiden som sättet att både uppnå och deklarera renhet, och att förverkliga Gudsriket, kommer också till uttryck i instiftelsen av vad som har kommit att kallas nattvarden eller Herrens måltid. Också den blir nämligen något delvis annat om man ser på den, och på de texter vi har om den i Nya Testamentet och i Didache, med föreskrifterna om templet i minnet.

När Jesus säger ”Detta är mitt blod, och detta är mitt kött (med ett ord som också kan översättas kropp)” kräver tolkningen att vi ska förstå det som att han talar om sitt eget blod och sin egen kropp två saker av oss. Det första, att vi antar att hans åhörare kan förväntas vara införstådda med vad som ska komma att hända det närmaste dygnet. Det kan i och för sig argumenteras för det, även om jag anser att den tolkningen är lite av en efterhandskonstruktion. En efterhandskonstruktion som i och för sig mycket väl kan vara inbyggd i texten som sådan, eftersom den skrivs ned med vetskapen om vad som hände sen. Men, för det andra, det kräver också av oss att vi bortser helt från det faktum att Jesus och hans lärjungar var judar. Troende och praktiserande judar, även om de hörde till de judiska grupper som hade avvikande tolkningar av tempelkulten, och kanske, framförallt, var kritiska mot den makt över templet som den religiösa eliten hade. En kritik som kommer till särskilt starkt uttryck vid konfrontationen mellan Jesus och månglarna i templet. Men, fortfarande, judar. När Jesus sitter med sina lärjungar har den brytning med judendomen som gjorde kristendomen till en egen religion ännu inte ägt rum.

Så, om vi tolkar vad han säger om brödet och vinet med vetskapen om att han var en judisk rabbi, som levde under det första århundradet av vår tideräkning, men före år 70. Det vill säga före det andra templets förstörelse. Med andra ord, en rabbi för vilken templet fortfarande var en realitet. En galileisk rabbi, lite på kant med de som hade makten över templet. En galileisk rabbi som dessutom sedan tidigare etablerat en radikal, ibland chockerande, praktik av att genom att äta och dricka med människor förklara dem för rena. Vad blir då en möjlig tolkning?

En möjlighet är att titta närmare på offrandet i templet. Tredje Mosebok beskriver hur brännoffren bör gå till, ”Och han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, skall bära fram blodet, och de skall stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och han skall dra av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken. Och prästen Arons söner skall göra upp eld på altaret och lägga ved på elden. Och Arons söner, prästerna, skall lägga styckena, huvudet och istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.” [...]”Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, av fåren eller av getterna, så skall han till det ta ett felfritt djur av hankön. Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, skall stänka dess blod på altaret runt omkring. Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister. Och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” (1:5-8,10-12)

Ordningen är densamma oavsett vilket djur som offras, först blodet sedan kroppen eller köttet. Och det är svårt att tänka sig att de orden, och den praktiken, inte aktualiserades i Jesu sällskaps medvetande när Jesus talade om att först ta blodet, och sedan kroppen.

Sett i ljuset av vad vi i övrigt vet om den religiösa praktiken och tankarna hos denna judiska rabbi från Galileen är det inte så svårt att läsa hans ord över vinet och brödet som hans programförklaring. I linje med när han sände sina lärjungar att träda in i alla byar och städer som om de trädde in i templet, och genom att ta emot mat och dryck av de som ville ge deklarera dem som redan rena. Genom måltiderna med människor ska den renhet som redan finns hos dem släppas fram, genom att de förklaras rena av varandra utan inblandning av prästerskapet, och Gudsriket realiseras. Hans vin och hans bröd är hans ersättning för offren i templet.

Så vill jag avsluta med en tröstande historia ur Talmud, Den babyloniska Talmud, närmare bestämt, om tolkning och om förändring av tolkningar över historien. Berättelsen handlar om hur Moses får resa in i framtiden, för att lyssna till en utläggning av den Mosaiska lagen.

”Mose for upp till himlen och fann den Helige, välsignad vare Han, i färd med att dekorera bokstäverna i Torah. Mose sa: 'Universums Herre, varför gör du dig besvär med detta?'

Gud svarade: 'I framtiden kommer en man vid namn Akiva ben Josef att från dessa dekorationer härleda en mängd lagar.' Mose sa: 'Universums Herre, visa mig honom.' Han svarade: 'Vänd dig om.' Mose gick då för att besöka rabbi Akivas studiehus och satte sig långt bak, men förstod inte vad de talade om. Han kände sig mycket illa till mods, men när han hörde en av studenterna fråga rabbi Akiva: 'Rabbi, hur vet du detta?' och rabbi Akiva svara: 'Det är en lag som gavs till Mose på Sinai,' kände han sig lugnad. ”