Fotnot ett.

… Jag hade iofs fått en liten försmak av det där när jag som femtonåring klippte håret kort, och då ofta blev könad som kille. Tydligen var det något med mig och mitt sätt som gjorde att det behövdes någon övertydlig markör, typ långt hår, för att jag självklart skulle uppfattas som tjej. På den tiden hade jag ännu inte förstått att jag behövde andra kläder för att trivas, så jag var fortfarande klädd i ”tjejkläder", även om jag inte hade kjol och klänning och liknande om det gick att undvika. Ändå blev jag alltså kille bara av att klippa håret. DÅ, mitt under all awkwardness som puberteten innebär (för alla, tror jag, men nog ännu mer för den som inte är helt överens med sitt tilldelade kön) så pallade jag inte riktigt det där. Jag tror i och för sig inte att jag hade något emot att bemötas som kille – även om jag inte alls hade kunnat sätta ord på det då – men det var oerhört pinsamt att i andras närvaro benämnas eller tilltalas som kille. Det var ju liksom väldigt tabu. Detsamma som att bli bortgjord. Samtidigt som jag  INTE var bekväm med att öka femininitetsnivån på min klädsel (så långt hade jag kommit, att jag i alla fall visste vilka kläder jag vantrivdes lite, lite, mindre i – jag visste bara inte än att det var möjligt att faktiskt *trivas* i kläder). Men något behövde ju tydligen göras , för att slippa det där. Min lösning: Hål i öronen. Pro: Förutom det uppenbara. Smycken som (tänkte jag mig i alla fall), inte märks så mycket. Och som man därför kan ha utan att störas av dem på samma sätt som jag stördes av att ha ringar, armband, halsband och sånt. Con: Inte riktigt min grej. Men.. se ovan… Det gick så där med planen. Jo, jag tog hål. Och, jo, örhängena gjorde nog sitt ”jobb” medan jag hade dem. Men det visade sig att jag tyckte även de var mer än jag riktigt stod ut med, och jag slutade använda dem helt efter väldigt kort tid. Trots att jag redan på håltagningen fick bekräftat att de behövdes, så att säga: ”Vilket öra vill du ha hål i?”, frågade håltagaren innan han skulle börja. ”Eh, ja, alltså båda tänkte jag väl,” svarade jag. ”Är du säker?,” var frågan då, och sedan när jag intygat att, jo, det var jag: ”Ja, om du verkligen  är säker på att det är det du vill så gör jag ju det. Men  annars är det  vanligare att killar har hål bara i ena örat.” DÅ: Pinsamt. NU: Ett kul minne. Och kanske att öronhåltagaren, även om han på ytan misstolkade situationen, hade mer rätt än fel. —————— [Tycker du att posten börjar abrupt? Det är för att den – som titeln hintar om –  är tänkt som en fotnot  till en ännu inte publicerad post. Eller en teaser om man så vill…]