….
”Det där tror jag är lite som en skallra,” sa Anna när vi pratade om det här fenomenet.
”En skallra?,” undrade jag.
”Ja, du vet när en bebis är ledsen så rycker man till sig första bästa skallra och börjar vifta med, ’Titta här! Rolig skallra! Inte vara ledsen nu!’, och när en man verkar nere så börjar andra män frenetiskt vifta med första bästa roliga bil, eller nåt liknande, ’Titta häftig bil! Inte vara ledsen nu!’
Den händelse som vi konkret pratade om där (därför valet av bilmetaforen) var att vi varit inne på en bensinmack för att köpa godis och cigaretter, eller något ditåt, vid ett tillfälle när vi båda var (pga saker som nyss hänt) alldeles uppenbart ur slag (hade nyss gråtit, var tydligt nedstämda. etc). Killen som jobbade där kom fram och sa (eller ropade nästan) ”Alltså SÅG ni rivstarten där ute förut! HÖRDE ni! FAN vad coolt! Gummit måste ju ha bara rykt av den!” (han syftade inte på en bil som rivstartade precis just då, utan en som hade rivstartat för en liten stund sen).
Det kan man ju tycka är en ganska märklig respons på just oss just då. Vad med vår framtoning skrek att vi just precis då brydde oss ett vitten om nån bil som brände gummi?… Vad gjorde oss till de i butiken som troligast ville diskutera rivstarter just då?… OM man då inte tänker på det som just en bilskallra...
(Och det måste alltså vara något i macho/grabb-kategorin som används som skallra – eftersom det handlar om att vrida upp den stereotypa maskuliniteten ytterligare en bit – ”Har du sett de vackra träden där ute, visst står de skirt mot himlen!”, funkar alltså inte...).
En annan gång, en riktigt blåsig sommardag (alltså RIKTIGT blåsig, som i Skåneblåsig…) lyckades vinden få fatt i en blomkruka från en fönsterbräda (kanske med hjälp av en gardin, jag såg det inte hända). En kruka i stengods full med blöt jord. Den trillade från ett fönster några våningar upp, susade förbi mitt ansikte, bara en hårsmån ifrån, och landade precis framför mina fötter (och gick, förstås, i bitar).
Om jag gått bara ytte-pyttelite fortare, eller av någon annan slump varit där bara en milisekund tidigare (och därmed några centimeter längre fram), så hade krukan träffat mitt huvud och/eller ansikte.
En man som sett det hela från andra sidan gatan kom över till min sida av gatan, gav mig en rejäl dunk i ryggen och skrockade ”Hö, hö, ja JÄVLAR grabben! Det var nära ögat,” varefter han småskrockande fortsatte vidare.
"Vad är så roligt med att nån kommer så nära att allvarligt skadas, eller i värsta fall dö?", skulle man kunna fråga sig, om man såg på detta med andra glasögon, eller ”Om någon klarar sig undan skada av fallande föremål motverkas detta bäst med en välriktad dunk med handen för att öka chansen att det åtminstone uppstår någon typ av spinalskada, eller???”, skulle man också kunna tänka.
Men det är alltså sympati (med man/kille) uttryckt i enlighet med mansmanuset, medelst uppskruvad grabbighet/maskulinitet. Det är inte ”Så kul att du nästan dog!” utan det ÄR ”Fattar att det var skrämmande, men vilken tur att det gick bra!” Sympati, helt enkelt.
Det är bilskallra.
——————
[Tycker du att posten börjar abrupt? Det är för att den – som titeln hintar om –
är tänkt som en fotnot till en ännu inte publicerad post. Eller en teaser om man så vill…]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar