Manusen...

…. De allra flesta är medvetna om att det finns olika ”manus" för olika kön, i betydelsen att det kön man själv har (eller anses ha) avgör hur man förväntas uppträda (röra sig, prata, etc. etc.). Möjligen opponerar sig den som ser skillnaden som biologiskt styrd mot metaforen manus, men att det finns en (generell) skillnad i beteende/beteendekod beroende på kön är få omedvetna om.

Inte alla är lika medvetna om att det också finns olika manus beroende på vilket kön den man möter har, eller uppfattas ha. Men det gör det. Och det blir tydligt för den som har förmånen att uppleva att ibland uppfattas som man, ibland som kvinna, och ibland som någon som inte riktigt går att omedelbart könsbestämma.

De flesta tror att de behandlar alla människor lika, oavsett kön. Ingen gör det. En del hävdar att de iofs behandlar människor olika, men för att de behandlar dem som individer. Det är inte heller sant. I alla fall inte enbart (isf som individ INOM en viss könsgrupp). 

Ganska kort efter att jag "hittat hem" klädmässigt så blev jag beamad till en annan planet*. En tvillingplanet till jorden, i ett parallellt universum. Åtminstone kändes det så, för jag befann mig plötsligt i en värld där alla betedde sig jättemärkligt. Vad jag lärt mig dittills om mänsklig interaktion var plötsligt helt oanvändbart. Folk agerade utifrån helt nya koder, som jag måste lära mig tyda, och svara på. Som när man kommer till ett annat land.

Vad som hänt, det tog väl i och för sig inte jättelång tid att räkna ut det, var att människor jag mötte nu ofta använde "mansmanuset" istället för "kvinnomanuset" när de förhöll sig till mig. Och den skillnaden är inte subtil alls – den är gigantisk! Det är verkligen två helt olika manus. Det är inte bara manus för olika karaktärer, det är manus för olika pjäser!

Faktum är att den skillnaden är så övertydlig att jag inte behöver något pronomen eller könat ord (typ grabben, tjejen, etc) för att veta vilket kön jag har blivit läst som. Det märks på hur motspelarna agerar, helt enkelt. Vilket manus de följer, som sagt.

Jag började exemplifiera och beskriva här hur de där olika manusen ser ut, konkret, men insåg efter ett tag att det inte är en bloggpost utan en bok. Eller böcker…

Nöjer mig med den ultrakorta sammanfattningen att mansmanuset för män (alltså det en man följer i mötet med en man) föreskriver att nivån på stereotyp maskulinitet skruvas upp ett par hack (jämfört med i mötet med en kvinna). Mansmanuset för en kvinna (det en kvinna följer i mötet med en man) föreskriver, intressant nog, att nivån på stereotyp femininitet skruvas upp. Så det är lite ”increase gender role” som gäller överlag där.

(I mötet med en man som på något vis verkar ledsen/upprörd/har råkat ut för nåt gäller, för män, ett slags förstärkt mansmanus, som jag inspirerad av Anna kallar bilskallran).

Dessutom gäller att valet mellan manus (och kanske även det faktum att manusen ens finns…) ska vara omedvetet, automatiskt liksom.

Det här tillsammans – de två manusen och det faktum att deras existens ska vara ”classified” och ”deniable” – är vad som gör människor så ängsliga, oroliga, störda, och som en följd därav ofta aggressiva, när de ser eller möter någon som de inte genast kan klassificera. Inte genast kan välja manus för.

Det är en frustration över att inte ha något manus att följa, och frustrationen/provokationen i att behöva bli medveten om manusens existens, i förening, som skapar aggressioner. (En transkvinna jag pratade med en gång sammanfattade det där lite lakoniskt och väldigt träffande med ”If it doesn’t fit your boxes – kill it.”).

Det är antagligen också förklaringen till att den som en gång har valt manus för en person (bestämt vad denne är) inte kommer att ändra sig (byta manus) i första taget. 

Både Anna och jag (fast för mig mest före namnbytet) har exempelvis otaliga gånger fått kommentarer på våra förnamn i stil med ”Heter du så? Det är ju ett väldigt ovanligt namn på en kille! Hur tänkte dina föräldrar där?” (om jag/vi redan är ”han” så är ”han har ett konstigt namn” en tolkning att lättare ta till än ”han är kanske inte en han?”).

Det finns förstås också fenomenet/räddningsplankan att inte tro att det är våra namn, som jag skrivit om tidigare.

Även det som skulle kunna förstås som att man rent fysiskt har s.k. kvinnliga attribut (eller, antar jag, om situationen är omvänd, manliga) kommer med största sannolikhet att bortförklaras, om mansmanuset redan är valt.

Efter en lång dag med kånkande av möbler och flyttlådor (åt en kompis) skulle vi ta tåget hem. Trötta i varenda muskelfiber i hela kroppen konstaterade vi att det var nästan en timmes väntetid. Och kallt var det också. Vi FÖRTJÄNADE efter den dagens insatser att sitta ner inomhus och vänta, inte stå upp utomhus, så vi gick in på en pub i närheten. Anna valde ett bord och väntade där, jag gick till baren för att beställa varsin öl. Det tog tid. Både att få beställa, och att få ölen.

Vid bardisken stod också en mycket talträngd man, som frågade ut mig om vart jag kom ifrån och allt mellan himmel och jord, och hans något mindre talträngda kompis (hans bidrag till samtalet var mest ett återkommande ”Hörru! Låt pågen va ifred nu!”).

Nu är jag ju en såndär asocial mänscha, som långt ifrån alltid uppskattar oprovocerad konversation, så att säga. Men det var en annan sak som gjorde situationen allt annat än avspänd. Den här mannen hade det där väldigt fysiska samtalssättet, där allt (mer eller mindre) ska understrykas med en dask på axeln eller en (lätt) boxning i bröstkorgen på den (man) man pratar med.

Och jag var ju klädd för flyttkånkande, inte socialiserande, dvs klädd för maximal rörelsefrihet. M.a.o. hade jag ingen binder (i vårt hushåll också, eller mest, känt som handikapphjälpmedel – se länkad post för förklaring).

D.v.s. att det enda som krävdes för att han skulle upptäcka att jag hade bröst var en felplacerad hand vid en av de där daskarna/boxningarna. Och han var ehh… en smula oprecis i sina rörelser... Dessutom kändes han lite labil för övrigt också. Den där varianten på kroppskontakt mellan män, eller vad vi ska kalla det, är annars inte alls ovanlig och är vanligtvis vänskaplig, men i det här fallet kändes det som att det balanserade lite på gränsen mellan vänskaplighet och mucka bråk. Och jag var inte säker på hur han skulle hantera att upptäcka att pågen var extrautrustad, så att säga.

Jag hade inte behövt oroa mig. Han upptäckte det. Men tolkade det som extrahekton skapade av för mycket öl och för lite träning. Gav mig några tips på hur man blir av med dem (tror inte hans tips funkar för mig, men jag borde kanske pröva?…).

En (kanske?) extremare version av detta var en bekant till oss med om. Att hen var kille förutsattes bland studentkorridorsgrannarna, att hen var bög antogs också. En dag hade hen glömt att ta med sina rena kläder till det gemensamma badrummet, så istället för att klä på sig i badrummet efter duschen gick hen tillbaka till sitt rum med handduken virad runt höften (den räckte inte till hela kroppen, så hen fick prioritera…), och väckte viss uppståndelse. Särskilt bland dem som redan hade lite svårt att acceptera att hen var (som de uppfattade det) bög, och som nu försökte få skallen runt att bögen hade bröst (en av dem hade faktiskt sagt så: ”Inte nog med att han är bög, han har bröst också!”). Men omkönad blev hen inte. För man byter inte ”könsmanus” sådär bara.

Och jag skulle kunna fortsätta med liknande berättelser i oändlig tid, känns det som… Men den här posten är alldeles tillräckligt lång ändå (och det trots att jag brutit loss delar och lagt som separata fotnotsposter). Men… omkönar, byter könsmanus för någon, är alltså inte något människor gör i första taget. Det sätter frågetecken vid alltför mycket som man tar för givet och självklart, tror jag.


Det är när man rör sig i gränslandet som saker blir tydliga och synliga, på ett sätt de inte är för den som är och alltid varit mitt i. Det gäller det här med kön också. Men precis som med allting annat blir man hemmablind. Jag blir i alla fall. Eftersom jag ser allt detta så tydligt så glömmer jag ibland att det inte är lika tydligt för alla. Det beror ju helt på hur mycket man haft förmånen att röra sig i gränslanden. Ingenting annat. Och inte alla har det. Men jag glömmer det ibland.


————
Länkat:
Slipstankar
What’s in a name
Fotnot ett
Fotnot två: Bilskallran
Fotnot tre: Handikapphjälpmedel
Fotnot fyra: Getting physical