Pillow talk

… Tack vare @elsander så fick jag som bekant nyligen tillfälle att reflektera lite kring kläder, och kläders betydelse (eller betydelser).

Det ledde vidare, för mig, till en reflektion över hur lätt man blir hemmablind i sin egen vardag. Det som är vardag och vanligt för mig framstår som betydligt mer ovant för andra – och tvärtom.

En sak som är supervardagligt och vanligt, helt självklart, i mitt och Annas liv är en sovrumskonversation som i korthet går ut på att hon (ofta precis när vi ska somna) påminner mig om att det ”är spruta idag", och jag till svar (i regel) frågar "höger eller vänster” (för svaret på det avgör om jag behöver kliva upp och gå runt sängen, eller om det räcker att jag bara typ halvsätter mig upp och vänder mig åt hennes håll – ofta kanske jag vet svaret, men är man halvsovande kan man ju alltid hoppas på att slippa kliva upp…), därefter frågar jag ”Och du har tagit tabletterna ?” (och hoppas på ett ja, för annars är det en sådär 20 minuters väntetid på att de ska börja kicka in).

Väggen mellan vårt sovrum och grannens lägenhet är jättetunn, och det händer att jag undrar om den där sovrumskonversationen verkar alls begriplig, om den nu hörs på andra sidan väggen...

Hon tar bromsmedicin mot MS i injektionsform tre kvällar i veckan, och på grund av att injektionsvätskan kan orsaka lokal vävnadsdöd (låter charmigt, jag vet…) om man tar sprutan för ofta på samma ställe så har hon ett noggrant utarbetat rotationsschema för det där med platserna. Och varannan vecka så innebär det schemat att det, två av kvällarna, är platser som hon har svårt att nå själv, så då är det alltså jag som ger den där sprutan.

Det har hänt, nån gång, att jag har tagit över när det inte varit ”min kväll” också, på grund av att Anna drabbats av tillfällig svårighet att förmå sig till det själv (hon är inte ett dugg spruträdd, men det där kan slå till ändå ibland, enligt MS-sköterskan finns det ingen som aldrig drabbas av det).

Tabletterna – höll jag förresten på att glömma att förklara, på tal om saker som är så självklara att de blir osynliga… – är vanlig paracetamol x 2 (för att en annan biverkning av bromsmedicinerna är influensaliknande värk och frossa, och ett sätt att åtminstone minska det är att ha tagit ett par alvedon redan innan man utsätter kroppen för det som orsakar det).

Men – och här kommer nästa vardaglighetsreflektion – även om det där är supervanlig, självklar vardag NU, så har det ju inte alltid varit det. Jag kommer ihåg när vi fick lära oss på sjukhuset hur man skulle göra (alltså, det är ju verkligen inte ett dugg komplicerat eller svårt, egentligen, det är faktiskt rätt självklart… tycker vi i alla fall nu… men det är ju några steg att komma ihåg att göra).

Då övade vi med några slags gummibollar (tydligen kan man öva nästan ännu bättre med apelsiner, men det är lite synd på den goda frukten…), och jag tyckte att det å ena sidan – som en rent abstrakt, teknisk sak – var intressant att lära sig, men å andra sidan kände jag mig inte hyperbekväm med tanken på att jag skulle praktisera det på Anna senare.

Man vill liksom inte riktigt sticka den man älskar med vassa föremål. Eller... inte jag i alla fall...

Rent praktiskt var det inte mycket svårare att göra det på riktigt. Men det var lite mer kallsvettigt, de första gångerna.

Och ändå kan med tiden något så ovant, bli så totalt självklart att man föredrar att slippa gå ur sängen för att göra det för då behöver man knappt vakna till utan kan köra på autopilot bara… Det är rätt fascinerande.

Det blir som en rörelse som bara sitter i kroppen, i muskelminnet mer eller mindre.

En gång – när injektionsvätskan faktiskt var grumlig och inte klar när jag kontrollerade den mot lampan (= det var något fel på den och den skulle inte användas) – blev det där plötsligt synligt för en stund.

Nästa steg i autopilotens körschema var ju att påbörja själva injektionen (hitta en bra punkt och så). Men med en oanvändbar spruta blev det abrupt nödvändigt att koppla ur autopiloten och koppla in hjärnan (Var gör jag av den här? Kan den gå i "stickande föremål”-hinken med de andra, fast den har vätskan kvar? Var finns en ny – här i sovrummet eller måste jag hämta en i kylskåpet? Hur lång tid tar det i så fall innan den blir tillräckligt uppvärmd för att inte vara onödigt plågsam?, en massa frågor som muskelminnet inte hade något svar på helt plötsligt).

Det var betryggande att upptäcka att jag faktiskt – trots autopiloten – reagerade på att vätskan var grumlig.

Men oerhört fascinerande, samtidigt, hur totalt ställd jag blev av det. Av att behöva gå över från autopilot till manuell styrning mitt under färden, liksom. Att det verkligen hade blivit så totalt självgående självklart.

När det som gått från att vara ovant och främmande till att bli så invant att det inte syns plötsligt blippar över på den ovana sidan av mätaren igen. Osynlighetsmanteln trillar av en stund. Oerhört belysande, faktiskt.


-------------------

PS. Grannen får en paus från vår supervanliga, men möjligen obegripliga, konversation i kväll. Det var spruta igår, och det är det i morgon, men i kväll är vårt eventuella sovrumssamtal inte konstigare än någon annans. Tror jag...