Ett bloggtips

Eller snarare ett tips på en bloggportal, nämligen bokbloggar.se 

En utmärkt startplats för den som vill läsa bloggposter om böcker och bokrelaterat.

Gå dit!

Veckans fredagsmusik: Calling all angels

Veckans fredagsmusik blir den vackra Calling all angels, med Jane Siberry och KD Lang. Lyssna och njut!

Wow! Tomma hyllor!

"Kommer du ihåg när det här var ett minimalistiskt rum?" frågade Anna när vi monterat ihop och satt upp de två nya Billyhyllorna från IKEA i vardagsrummet....

"Vagt", svarade jag...

Men så var det alltså i början, de första åren vi bodde här. Vi gick in för att ha mycket rena linjer och tomma ytor just i vardagsrummet. Vi hade våra filmer i en Billyhylla (de fick faktiskt plats i en sån på den tiden...), men med vitrindörrar med frostat glas på, för att tona ner intrycken och minska rörigheten. Nu har filmsamlingen växt långt bortom vad de där frostade glasdörrarna kan dölja (och behovet av att vara platsekonomiska har också tvingat fram en annan lösning, delar av den lösningen ser ni i headern på den här bloggen). Dessutom har boksamlingen också börjar krypa in i vardagsrummet på allvar.

Men nu har vi alltså i alla fall några tomma hyllor att titta på när vi vill ha det där minimalistiska intrycket igen... Vi får passa på, bara, för de kommer inte vara tomma särskilt länge...

En liten minimalistisk rest i det mindre minimalistiska vardagsrummet...

Men om det sägs många gånger...

Helgens allra mest inspirerande nyhet var utan tvekan den om kärleksbreven på Facebook som ett försök att stoppa ett förestående krig mellan Israel och Iran.

Roni Edri, som är grafisk formgivare och bor i Tel Aviv, har på Facebook lagt ut en bild av sig och sin lilla dotter med texten "Iranians we will never bomb your country We love you". Han har också bifogat ett brev där han skriver bland annat

"Jag såg en av er på TV. Han talade om krig. Jag är säker på att han inte representerar folket i Iran...Om ni ser någon av oss på TV som talar om att bomba er – var säkra på att han inte representerar alla israeler"

Responsen har inte låtit vänta på sig, bland någon av folken. Nu finns bland annat en motsvarande sida, "Vi älskar Israel", skapad av en iransk arkitekt.

Men den kanske mest, för mig i alla fall, talande responsen var det brev från en iransk skolflicka till Edri, där hon berättar att hon i skolan tvingats trampa på den israeliska flaggan, och blev förundrad, och lite förvirrad, när hon såg bilden av Roni Edri och hans dotter, eftersom dottern såg ut som hon själv, en vanlig flicka. Tänk att en enskild individs initiativ kan krossa demoniserande nidbilder av ett folk, sådana som är själva förutsättningen för krig och förföljelser!

Ronis hustru, Tamar, säger "Vi är inte naiva. Vi vet att världen inte förändras av att någon säger I love you. Men om många säger det? Vem vet."

Ja, om det sägs många gånger! Då kanske!

En kampanjsida för Iranians we love you finns här. Där du bland annat kan se nedanstående video med Roni Edri, där han läser ur brevet och berättar om reaktioner och om idén bakom. Men också mycket mer, donera till den här fredskampanjen till exempel. Eller läsa mer om den.

PS. Jag hade gärna länkat till de båda Facebooksidorna, men jag hittar dessvärre bara Roni Edris. Om du har en länk till den iranska sidan, så blir jag jätteglad om du uppdaterar mig med den infon!

Eslövs närvaro i sociala medier

Jag är Eslövsbo sedan snart 12 år tillbaka, och dessutom sedan nästan lika många år löjligt nyförälskad i denna lilla pärla till stad. Därför vill jag såklart att bilden utåt av Eslöv ska motsvara den bild jag, som finns i staden, har. Och av helt egoistiska skäl vill jag också gärna kunna kommunicera med, och få information från, kommunen även via de sociala medier där jag (också) finns.

Detta är bakgrunden till att jag igår sökte på "Eslöv" på Twitter igår. Och också bakgrunden till att jag här vill försöka berätta för ansvariga vad de kan göra bättre, och gärna också varför det blir bättre att göra så än att göra si.


På Twitter

Det första det egentligen allra enklaste: Att ha ett konto är en bra början, men man måste använda det också (eller "Att ha ett twitterkonto är stort, att använda det är större", som jag lite skämtsamt twittrade till @eslovskommun). Kontot @eslovskommun har nämligen ännu inte postat en enda tweet.

Twitterkontot för projektet Bilden av Eslöv – @BildenAvEslov – är mer aktivt, även om antalet tweets bara uppgår till 10, den senaste daterad 2 mars (och den näst senaste 15 feb). De tweets som finns har också bra och relevant innehåll (= i huvudsak citat under rubriken "Sagt om Eslöv", och pushar för events inom ramen för projektet, även en retweet av en tweet om en företagarträff i Eslöv). Om jag spontant skulle vilja ändra på något i de existerande tweetsen så är det i så fall att man borde gjort ett försök att lansera hashtaggen #SagtOmEslöv, som alternativ till tweetinledningen Sagt om Eslöv, i första hand för att det gör det lättare att söka på och följa, i andra hand för att det är lättare att få spridning så  (genom att man får andra Twitteranvändare att också använda den hashtaggen), i absolut sista hand för att det sparar utrymme (ett tecken är ett tecken är ett tecken, när man bara har 140 totalt).

Och så förstås: Var ännu mer aktiva! Två tweets på en månad är för lite.

Ett (alltför vanligt) grundfel har dock både kontot @eslovskommun och kontot @BildenAvEslov gemensamt: De följer ingen! Inte en enda! En regel på twitter är att man får följare genom att vara en följare. Åtgärdas med: Följ!  Detta hänger lite samman med nästa punkt på min lista:

Interagera!

Sociala medier är kommunikativa till sin natur, delta i samtalet! Kommentera, ställ frågor, svara på frågor, etc! Nästan allt detta förutsätter att man följer någon annan, om man inte följer någon har man nämligen bara sina egna tweets i sitt flöde, och alltså ingenting att kommentera på, och ingen att interagera med. I teorin kan man förstås svara på frågor som ställs i direkta mentions (=tweets där ens kontonamn nämns), men sannolikheten att man får någon sådan om man inte interagerar med andra på Twitter är ganska liten. Att ha ett twitterkonto utan att följa någon blir lite som att försöka prata med sin egen spegelbild, helt enkelt. 

Så långt själva grunderna, därutöver har jag ett par idéer som ni som ansvarar för Eslövs twitternärvaro kan ta till er eller inte, som ni själva vill:

# Twittra en dagens (eller veckans) Eslövsbild (foto, teckning eller vad som). Be invånarna (och besökare) om bidrag! På så sätt både påverkar ni bilden (eller bilderna) av Eslöv, och engagerar medborgare och andra intresserade.

# Delvis relaterat till ovanstående: Stjäl @sweden's idé och låt eslövsbor representera Eslöv på Twitter!


På Facebook:

På Facebook precis som på Twitter är "Bilden av Eslöv" mer aktivt än Eslövs kommun. Min enda kommentar på den är att mycket av det som postas där skulle passa att posta även på Twitter (info om Eslöv och om events). Kanske lansera en eller ett par hashtaggar ytterligare?

Eslövs kommun har en Facebooksida registrerad, men det är också allt. Ingen aktivitet där. Så där blir det samma råd som för twitterkontot: Använd!


---
PS.  Det är ju lite trist att kontot @eslov är upptaget, men eftersom det inte heller är aktivt (= 0 tweets) kanske man kunde försöka få kontoinnehavaren att överlämna det (går det så går det, liksom). Bara en tanke.

Så långt jag. Nu vill jag att andra hjälper mig här. Fyll på med tips och kommentarer i kommentarsfältet här! Vad tycker ni kan göra Eslöv, och Eslövs kommun, bättre i sociala medier?


Tillägg kl 12:48 : Fick via Twitter (se där ett konkret exempel på användbarheten i det!) ett tips från Maria Sjöberg (@maria_s) om att ett twitterkonto – i det här fallet alltså förslagsvis @eslov – kan tas över om man kan bevisa att man har rätten till varumärket. Se mer på den här sidan.

Jo, så kan det ju vara...

De här glasunderläggen fanns på en restaurang/pub i Göteborg.

"Gone crazy – back soon" alltså... Anna började genast fundera på att använda den texten som skrämsläckarmeddelande på datorn på jobbet...

.....

PS. Och restaurangen är alltså, om det inte framgår av fotot, The Rover på Andra Långgatan i GBG.

Filmtips: Guds stad

Ett filmtips för den här helgen får tioåriga filmen Guds stad (originaltitel: Cidade de Deus) bli. Den film som lärde svenskarna ordet "favela" (de brasilianska kåkstäderna).

Citade de Deus är det förpliktande namnet på den förort till Rio de Janeiro som byggdes under 1960-talet, för att ge tillflykt till de människor som fördrivits från nordöstra Brasilien. Verkligheten där är dock snarare helvetisk än gudomlig; knarkhandel, vapen, våldsamheter och organiserad brottslighet har den lilla staden i staden i ett järngrepp. Recensionen på bio.nu uttrycker det "Gud ensam har lämnat Cidade de Deus. Övriga tycks födas, leva och dö i Guds stad" Och så kan nog situationen beskrivas, det är staden som Gud glömde men som människorna är fast i. De som lever där har ju just inga stora valmöjligheter.

Buscapé, filmens huvudperson och berättare, försöker dock. Han drömmer om att bli fotograf. Han lyckas också få fotouppdrag på en tidning i Rio, när våldsamheterna i Cidade de Deus eskalerar så mycket att förorten hamnar i medias intresse, men ingen "riktig" journalist eller pressfotograf vågar gå in där.

Trots det tunga temat sipprar glädje och hopp fram i sprickorna. Visst är det en våldsam film, en film om de allra fattigaste områdena i Brasilien skulle bli förljugen annars, men det är inte en film som har våldsskildringar som sitt syfte. Den vill berätta om människorna i Cidade de Deus, om deras verklighet och deras drömmar. Och den gör det med värdighet.

Hyr den, köp den, låna den, eller vad du vill. Men se den!

regi: Fernando Meirelles

Veckans fredagsdikt: Önskan

Veckans fredagsdikt blir Önskan av Karin Boye. En ojämförlig dikt, med en ojämförlig text. Här i tonsättning av Ingalill Dunsö, och sjungen av Kaya Ålander. För den instrumentala musiken svarar Kjell Westling.

July

Visst, jag vet att det inte är fredag, och således enligt "ordinarie tidtabell" här i bloggen varken dags för fredagsdikt eller fredagsmusik. Men kanske att man kan få sticka emellan med en sång och sångtext (som hade platsat som dikt också) även på en torsdag?

Jag vill nämligen väldigt gärna pusha för vännen Måns Wieslanders musik i största allmänhet, och särskilt den här sången, som handlar om att mista en storebror.

Jag gillar hela sången, både text och tonsättning. Men det är två rader, eller stycken snarare, som jag tycker är särskilt geniala. Det är versen "It was Sunday night // and one of us was dying // I was listening to // the silence of next year." För att den, särskilt i de sista två raderna, så elegant sätter fingret på hur sorgen faktiskt kan börja innan den man sörjer har gått bort, kanske är det särskilt sant just när någon dör i en sjukdom, där man fått veta väldigt otvetydigt att tiden är kort. Och sedan är det raden "Can you mend my broken sky?" För träffsäkerheten i bilden av den trasiga himlen som beskrivning av sorg.

July, heter sången alltså.

Texten lyder i sin helhet [med reservation för att jag kan ha transkriberat fel någonstans]:

Is there anybody there?
Electricity is out,
I can't find you anywhere.
Will you leave some love back home?


July, July, carved in stone


Daddy, what is slipping through my fingers?
Daddy, what a poison in my heart.


It was Sunday night,
and one of us was dying,
I was listening to
the silence of next year.


And I can't get around you.
No I can't get around you.


Are you sleeping?


Brother let them crutches fly!
Can you mend my broken sky?
Every little thing you be
July will you wait for me?

Och nedan kan du se och höra Måns sjunga den i sitt kök, och kompa sig själv på gitarr (på vad han själv kallar "a slightly out of tune crap acoustic guitar"). För att lyssna på Spotify istället klicka här.

PS. En annan låt av honom, på samma tema, som jag gillar lika mycket fast av andra skäl är Beautiful without me

PS2. Måns Wieslander har ju gjort en hel del annan musik också, klicka på etiketten Måns Wieslander för att hitta mer av honom här i bloggen. Better still: Kolla upp honom på Spotify Eller sök på youtube. Eller googla. 

Två berättelser om tolkning II

Den andra berättelsen som den här tvådelade bloggposten (läs första delen här), kommer alltså också från den babyloniska Talmud, och berör en konflikt mellan rabbinerna Hillel och Shammai. De representerade skilda skolor, och båda hade lärjungar.

Berättelsen handlar om tolkningen av Guds ord, men egentligen ännu mer om hur man ska förhålla sig till olika tolkningar. Till skillnad från i den förra berättelsen får här en röst från himlen faktiskt sista ordet:

"Rabbi Abba sa i Schmuels namn: 'I tre år pågick en konflikt mellan Hillels och Shammais lärjungar. Hillels lärjungar sa: 'Halakhah är i enlighet med vår uppfattning' och Shammais lärjungar sa: 'Halakhah är i enlighet med vår uppfattning.' Slutligen hördes en röst från himlen förklara: 'Båda dessa åsikter är Guds ord, men Hillels ståndpunkt skall betraktas som halakhah."

Tvp motsatta ståndpunkter kan alltså samtidigt vara Guds ord. Och, än viktigare, orsaken till att Hillels ståndpunkt skulle ges företräde, förklaras senare i berättelsen vara den att Hillels lärjungar var vänliga och ödmjuka, och vid sitt lärosäte lärde ut både sin egen ståndpunkt och Shammais.

Det tycks alltså, om Talmud har rätt, som att det enda du INTE kan säga om Guds ord, och få sanktion för, är att bara du och dina meningsfränder har den rätta tolkningen.

----

Berättelsen, och en väldigt mycket längre och intressantare utläggning än den jag gör här, finns alltså i boken Inte i himlen: text tolkning och tillämpning i judisk tradition. På sidan 40-41 och framåt, för att vara exakt.



Del ett hittar du här

Två berättelser om tolkning I

Jag har ju tidigare bloggat om boken Inte i himlen!; text, tolkning och tillämpning i judisk tradition av Karin Hedner Zetterholm, men kände att jag ville ge er ytterligare ett par teasers från den. I bägge fall är det berättelser hämtade från den babyloniska Talmud, och i bägge fall rör det tvister kring tolkningsfrågor.

För att det inte ska bli för långt får också berättelserna en bloggpost var.

Den första berörde jag i min recensionsbloggpost om boken också, men citerade den inte. Den handlar om en konflikt mellan rabbi Eliezer Hyrcanus och de andra rabbinerna, frågan är om ugnen är ren (i rituellt hänseende, alltså i enlighet med halakhah). Eliezer hävdar att den är det, men majoriteten av rabbinerna att den var oren.

"Våra rabbiner har lärt: Den dagen kom rabbi Eliezer med alla upptänkliga argument men de andra rabbinerna avvisade dem. Rabbi Eliezer sa till dem: 'Om halakhah är som jag säger kommer Johannesbrödträdet här utanför att bevisa det' Trädet rycktes upp med rötterna och flyttade sig hundra alnar bort – somliga säger 400 alnar. Rabbinerna sa: 'Man bevisar ingenting med hjälp av ett träd' Trädet återvände då till sin plats. Rabbi Eliezer sa till dem: 'Om halakhah är som jag säger kommer akvedukten att bevisa det' varpå vattnet i akvedukten började rinna baklänges. Rabbinerna svarade: 'Man bevisar ingenting med hjälp av vatten." Vattnet började då rinna åt rätt håll igen. Rabbi Eliezer sa 'Om halakhah är som jag säger kommer väggarna i detta studiehus att bevisa det.' Väggarna böjde sig som för att falla, men rabbi Joshua tillrättavisade dem och sa: 'Vad har ni att göra med att rabbiner omintetgör varandras påbud?' Våra rabbiner har lärt: Väggarna föll inte av respekt för rabbi Joshua, men de står heller inte upprätta av respekt för rabbi Eliezer utan står böjda. Rabbi Eliezer sa: 'Låt himlen bevisa att jag har rätt!' En himmelsk röst hördes då säga: 'Varför argumenterar ni med rabbi Eliezer, eftersom halakhah är som han säger?' Rabbi Joshua ställde sig då upp och sa: 'Den [Torah] är inte i himlen' Vad betyder 'den är inte i himlen'? Rabbi Jeremia sa: 'Vi lyssnar inte till en himmelsk röst eftersom du gav den [Torah] till oss på Sinai berg och där står det skrivet: Majoriteten skall du följa.' Rabbi Natan träffade på Elia och frågade honom: 'Vad gjorde den Helige, välsignad vare Han [medan denna diskussion pågick]?' Elia svarade: 'Han skrattade, log och sa: 'Mina barn har besegrat mig, mina barn har besegrat mig'' Då hämtade rabbinerna alla föremål som Eliezer hade förklarat rena och brände dem. Sedan röstade de och exkomminierade honom."

Tecken och under bevisar alltså ingenting. Och visst är det en underbar bild av hur träd, vattenflöden och husväggar först ändrar sig, sedan ändrar sig tillbaka. Eller i husväggarnas fall, fryser i ett mittemellanläge... Samma sak gäller röster från himlen: Gud själv saknar auktoritet att uttala sig i lärotolkningsfrågor, de är inte hans ensak.

Noteras bör att Rabbi Joshua citerar Torah/Bibeln i sitt svar till Gud. Näramre bestämt med frasen "den finns inte i himlen" som är en referens till sammanhanget i 5 Mosebok, där Gud överlämnar Torah till Mose: "Denna lag som jag idag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den. Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den. Nej, dess ord är mycket nära dig, i sin mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den." (5 Mos 30: 11-14).

Och Guds förtjusta reaktion på att bli tillrättavisad med citat ur sin egen lag är ju också helt fantastisk.

----

Berättelsen, och en väldigt mycket längre och intressantare utläggning än den jag gör här, finns alltså i boken Inte i himlen: text tolkning och tillämpning i judisk tradition. På sidan 36-40, för att vara exakt.


Del 2 finns här

En tjuvtitt i vår bokhylla

Jag bytte i förra veckan ut bakgrundsbilden på min, eller vår egentligen även om det bara är jag som använder den, Twitterprofil (du hittar profilen här), till ett foto som visar en bit av några av våra bokhyllor i arbetsrummet.

Tänkte att det kanske finns fler som är bokhyllevoyeurer som jag själv... så jag lägger ut bilden här också. Som vanligt kan man få bilden större genom att klicka på den. Och som vanligt är copyrighten min.

Helgens filmtips: Sommartimmar

Jag utnyttjade lite tågtid i veckan med att se den franska filmen L'heure d'été, den har fått titeln Sommarminnen på svenska, men en mer bokstavlig översättning är Sommartimmar (och jag är nog böjd att tycka att det är en bättre titel).

Filmen börjar med firandet av Hélènes 75-årsdag i hennes hus på landet. Hennes tre barn, Frédéric, Adrienne och Jéremie med familjer är för ovanlighets skull samlade på samma plats, de är annars spridda över jordklotet. Jérémie är entreprenör i Kina, och Adrienne är en framgångsrik kläddesigner i New York, bara det äldsta syskonet, Frédéric, som är ekonom och lärare, finns vanligtvis i Frankrike (i Paris för att vara exakt).

Hélène, som dels gjort sitt hus till mer eller mindre ett museum över sin farbror, Paul Berthier, den berömde konstnären, och dels har en ganska ansenlig samling konst och antikviteter därutöver, försöker tala med sina barn om kvarlåtenskapen på olika vis, men ingen av dem är riktigt villig att lyssna. Adrienne för att hon inte vill tala om mammans död, och Frédéric för att han inte vill höra talas om att huset och samlingarna skulle säljas och försvinna.

Som man med den inledande dramaturgin nästan kan räkna ut blir den 75-årsdagen den sista gång familjen är samlad innan Hélènes bortgång. Och sedan blir ju syskonen tvungna att tala om, och komma överens om, vad som ska göras. Frédéric vill fortfarande bevara, men får böja sig för de två syskonen som båda känner att deras liv inte längre finns i Frankrike, och att de därför inte vill ha ansvaret för ett hus på den franska landsbygden. Och som dessutom av olika skäl är i behov av pengar (Adrienne ska gifta sig, och Jérémie ska flytta till nytt jobb i Peking och behöver köpa en lägenhet (han och familjen har också planer på att köpa ett sommarhus på Bali, som ersättning för det i Frankrike).

Slutscenerna i filmen består av en fest som två av Hélènes tonåriga barnbarn (Frédérics barn) håller i huset innan det ska överlämnas till de nya ägarna.

Filmens stora styrka är att det INTE blir en film om en arvstvist. Syskonen drar visserligen åt olika håll angående vad som ska göras med arvet, och Frédéric sörjer visserligen att han inte kan bevara huset, men en tvist är det inte. Syskonen kompromissar (eller, ja, Frédéric kompromissar visserligen mest, men frågan avgörs genom majoritetsbeslut), och kommer överens. Istället blir det helt enkelt till en berättelse om en familj, och om några månader under vilka deras liv förändras i olika riktningar.

En stor film i all enkelhet.

Två stora bonusvärden är:

Dialogen. Vardaglig, trovärdig och underbart fransk (fast tyvärr kräver den att man förstår franska, för två tredjedelar av den går förlorad i textningen).

Musiken. Helt underbar. Av någon helt outgrundlig anledning har någon skiva med soundtracket aldrig getts ut, det borde åtgärdas omedelbums. Särskilt titellåten fastnade jag för.

Regi: Olivier Assayas

Veckans fredagsmusik: Me and Bobby McGee

En av de där sångerna som ALLA har sjungit in, skriven 1969 av Kris Kristofferson and Fred Foster, och första gången inspelad av Roger Miller 1970, men här framförd av Joan Baez, blir veckans fredagsmusik. Ja, ni gissade rätt (eller läste innantill i rubriken kanske...), det är Me and Bobby McGee.

24

Vi köpte första säsongen av 24 på DVD förra helgen, och hann faktiskt se halva.

Som koncept är ju 24 egentligen en slags TV-seriernas motsvarighet till James Joyce bok Ulysses (sv. titel: Odysseus). Första säsongen av 24 utspelar sig i och runt Los Angeles, och händelserna är dels skildrade i realtid och dels begränsade till dygnet för premiärvalet i Kalifornien (tror faktiskt inte att exakt år är angivet, men vi får nog anta att det ska vara ganska samtida med produktionsåret, alltså 2001). Ulysses utspelar sig i Dublin, och tidsramen är också är en dag, närmare bestämt 16 juni 1904.

Ramarna som satts för berättelserna är alltså påfallande lika. Men där slutar väl i och för sig likheterna. 24 är packad med action trots realtidskonceptet, men action är kanske inte ordet man först kommer att tänka på när man ska beskriva Ulysses.

Det actionladdade, och inte minst alla twister (och ibland twister på twister på twister) som gör att man in i det sista (jo, jag kan säga in i det sista, för jag har sett hela säsongen en gång i tiden...) är osäker på vem  som egentligen är att lita på, och vem som är förrädare, är helt klart en av styrkorna med första säsongen av 24 (som de flesta serier tappar den i kvalitet i senare säsonger, andra säsongen var OK, men tredje såg jag inte ens färdigt).

MEN... nu i helgen kunde jag ändå inte låta bli att fundera på hur det blivit om man tagit realtidskonceptet och tillämpat det striktare (att man kan ha oupphörlig action och spänning beror ju inte bara på att det är ett dramatiskt dygn som skildras, utan också, och ännu mer, på att man "fuskar" genom att hoppa mellan ett otal parallella handlingar och händelsekedjor). Om man verkligen fick följa en händelse/person i realtid under, tja, varför inte just 24 timmar. Även om man valt en dramatisk händelsekedja hade tempot onekligen dragits ner, för även under de mest dramatiska dygnen i våra liv så kokar vi kaffe, klär på oss, väntar på bussar eller sitter i bilköer, etc.

Kanske hade man fått lägga lite mer krut på den inre handlingen (tankar och känslor) för att ändå skapa (mer) driv i handlingen. Kanske hade det blivit ännu mer Ulysses (som ju, bland annat, är känd för de inre monologerna i texten) helt enkelt....

Hade faktiskt gärna sett det göras. Har man sett The Telephone med Whoopi Goldberg från 1988 vet man ju i alla fall att det faktiskt inte krävs mycket mer än en (bra) skådespelare och en telefon för att göra fängslande film.

Nyläst: Friend of the devil

En seriemördare som mördar seriemördare... Där har ni upplägget för Friend of the devil, den första av böckerna om kommissarie Banks av Peter Robinson som jag har läst. Men det är inte så enkelt att motivet är att stoppa dessa från att mörda igen, utan....? Ja, det får ni reda på när ni läser boken.

Som sagt var detta min första bekantskap med serien om kommissarie Banks (oavsett form, för jag har faktiskt inte sett någon av filmatiseringarna heller), men inte min första bekantskap med Peter Robinson. Hans Before the poison läste jag i höstas, och älskade verkligen. Stämningen i Friend of the devil är inte i närheten av lika suggestiv som den i Before the poison, men så är det också två helt olika typer av berättelser. Det ena är en polisdeckare, och det andra är en berättelse om en man som på helt eget initiativ rotar i en mycket gammal historia, det skapar onekligen olika förutsättningar.

Något som känns igen från Before the poison är däremot de täta och initierade musikreferenserna, även om det här inte är filmmusik. Av förståeliga skäl är däremot filmreferenserna mindre framträdande (de blir naturliga när huvudpersonen arbetar i filmbranchen, men skulle nog kännas krystade i en roman utan anknytning till film).

Personerna var ju förstås en ny bekantskap, men en trevlig sådan. Möjligen en aning platt tecknade, men det där med personer kan vara svårt när man kommer in mitt i en serie, som jag gjorde här. Personteckningen bygger ofta även på tidigare böcker (och syftar eventuellt fram emot senare också).

Allt som allt, väldigt nöjd. Och kommer definitivt att återvända till Banks i bokform.

Köp boken på:

Bokus:

häftad
pocket
inbunden
ljudbok

eller på Adlibris:

inbunden
pocket
häftad
häftad2
ljudbok (dyr!)

Parallella existenser

Det var en solig vårdag när jag plötsligt fick syn på Anna (min fru) en bit längre fram på trottoaren. Lite oväntat var det, minns inte (för det var ett tag sedan) varför hon inte borde vara just där just då. Och det spelar kanske inte så stor roll heller, konstigare än att det kunde förklaras med att planer ändras var det inte heller. Jag skulle precis vinka och ropa på henne när jag insåg att det INTE var Anna. Eller åtminstone inte Anna just då . Däremot var människan en exakt avbild av Anna som hon såg ut när vi träffades (vilket vid det här tillfället låg drygt 10 år tillbaka i tiden). I alla avseenden. Samma i hästsvans uppsatta långa hår i samma färg (hon har kort hår nu). Till och med den där ljusblå skjortan hon hade när vi möttes, men som sedan dess (och redan vid det här laget) nötts ut ohjälpligt. Den som var av den modell som jag fick lära mig hette "sutteduss" i hennes familj, och som därför sedan dess heter sutteduss för mig också....

Lite förvirrat sänkte jag handen igen. Vad bjuder etiketten att man gör när man möter en tidigare upplaga av sin fru, liksom?... Sen dök jag faktiskt tillbaka in genom den dörr jag just kommit ut genom, innan hon fått syn på mig, för jag fick någon slags instinktiv känsla av att det nog hursomhelst inte är bra att korsa tidslinjer (om man är ett fan av science fiction så vet man ju i alla fall att tidsresornas första regel är att man inte får möta sig själv i en annan tid, och, vem vet, det kanske gäller familjemedlemmar och andra närstående också...).

När jag återberättade incidenten för Anna, alltså min samtida Anna, förklarade jag duckandet, lite skämtsamt med att: "Om 20-åriga du hade mött nutida mig är det fara värt att 20-åriga du hade gjort slut med 20-åriga mig, och var skulle nutida jag vara då?" 

Det är en egendomlig känsla det där att känna att man mött en person från förr. Bokstavligen mött. Nu tror jag visserligen inte, egentligen, att de vi en gång var fortsatt springer omkring på de platser där vi befann oss då. Men tankeexperimentet är fascinerande. Lite på samma sätt som det där science fiction-temat med tidsresor som jag skrev om häromdagen är intressant. Och reser många intressanta frågor. Om vi kunde möta oss själva (fast, ja, som sagt, jag vet att det är ett big no-no i science fiction), eller någon oss närstående i en annan tid, vad skulle vi vilja berätta för den här andra upplagan av oss/dem? Eller fråga? Är det något vi skulle vilja varna för ("när du blir så och så gammal kommer detta att hända, tänk då på att [...]"?). Eller något vi skulle vilja veta (tror egentligen vi skulle kunna ställa intressanta frågor både till yngre versioner och äldre versioner av oss själva, det behöver ju inte handla om "Vad kommer hända i framtiden?").

Jag tror, för egen del, egentligen inte det. Och det är nog det kloka med tidsresornas första regel. Men tanken är spännande.

Det är egentligen just de här tankeexperimenten och frågorna som jag tycker är hela tjusningen med science fiction. Genom att ställa vår värld helt på huvudet (genom att till exempel introducera tidsresor och civilisationer på andra planeter) så öppnar den upp möjligheten att faktiskt se vår värld i nytt ljus.

För att inte tala om hur det ställer språket på ända. Det är sant som det är sagt i Liftarens guide till galaxen, att det största problemet med tidsresor är det rent grammatiska... ;-)

Olika brevlådor

Nu och då uttrycker människor att de inte förstår hur man som par kan ha gemensam mailadress. Eftersom de som inte förstår det i regel är singlar så har jag aldrig haft tillfälle att ställa den uppenbara motfrågan: Har du verkligen samma fysiska brevlåda som den/de du bor ihop med? HUR kan man ha det?? Det rimliga är ju att varje person i hushållet har en egen fysisk brevlåda. Med lås på, självfallet! Det blir naturligtvis svårt de gånger post är adresserad till båda, eller till hela familjen, men då får väl brevbäraren helt enkelt lägga den posten på marken utanför huset eller nåt sånt, för en gemensam brevlåda är ju helt enkelt en otänkbarhet för varje självständig människa!!

.... Eller så har man den tilliten till den människa man valt att dela sitt liv med att man utgår ifrån att privata brev inte öppnas och läses av andra än adressaten, trots att man bor på samma adress... För egen del har jag faktiskt svårt att förstå varför man skulle bry sig om att ha ett förhållande alls om inte ens den basala tilliten finns där.

Jag och Anna har en gemensam mailadress. Därutöver har vi förstås ett antal andra adresser, i första hand kopplade till jobb och studier. Jag har också en privat gmailadress (eftersom jag har blogg på blogspot som ägs av Google så har jag ju ett googlekonto), jag har också en gammal yahooadress som jag i första hand använder för epostlistor och liknande. Och det finns väl ganska få idag som INTE har en hel hög epostadresser (mer eller mindre använda, i regel). Att man också har ett konto gemensamt med någon/några andra är väl heller inte ovanligt, mailkonton för särskilda jobbprojekt eller liknande. Varför det plötsligt skulle bli ett problem att dela en mailadress med en annan person bara för att det också är en person man älskar, ja, se det kommer jag nog aldrig att förstå...

I de fall mail i den gemensamma mailboxen är riktade till bara en av oss så syns ju det både i avsändarraden (är det från någon som hör till vårt gemensamma umgänge, eller från den enas) och ämnesraden (ett mail som kommer från kontaktformuläret här på bloggen, t.ex. är märkt med "a message from your contact form" i ämnesraden). Och post i mailboxen hanteras precis likadant som post i brevlådan, vi öppnar vår egen.

Melodifestival!

Idag behövs inga alternativ till Melodifestivalen, för idag är det ju Melodifestivalfinal, alltså, med mina ögon sett, den riktiga Melodifestivalen. Sändningstid är 20.00-22.00, med eftersnack i en kvart därefter, och kanalen är alltså ettan.

De bidrag som tagit sig dit är, här i startordning:

"Shout it Out"  – framförs av David Lindgren
"Jag reser mig igen" – framförs av Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern
"Mystery"  – framförs av "Dead by April"
"Why start a fire"  – framförs av Lisa Miskovsky
"Baby doll"  – framförs av Top Cats
"Euphoria"  – framförs av Loreen
"Soldiers"  – framförs av Ulrik Munther
"Mirakel"  – framförs av Björn Ranelid feat. Sara Li
"Why am I crying"  – framförs av Molly Sandén
"Amazing"  – framförs av Danny Saucedo

Eftersom jag undvikit alla deltävlingar har jag ingen förhandsfavorit, eller egentligen någon förhandsåsikt alls. Det blir spännande att se/höra, helt enkelt. Och, må bästa bidrag vinna!

Veckans fredagsdikt: Allegro

Veckans fredagsdikt är Allegro, av Tomas Tranströmer, som läses av honom själv (i något yngre gestalt). Dessförinnan i klippet en bit ur en intervju med honom, där han berättar om sin första bok, och om sin ambition, i sitt tidiga skrivande, att undvika ordet "jag". 

Ett tips

Missade du samtalsturnén med Tomas Sjödin och Magnus Sundell i höstas/vintras, den som handlade om Tomas Sjödins roman Tusen olevda liv finns inom mig? I så fall kan du faktiskt ta igen den förlusten, i alla fall i någon mån, genom att lyssna till eller ladda ner samtalet från en av kvällarna (närmare bestämt den i Gävle i november) här.

Det får bli dagens tips.

Tidsresor

När man är road av Science Fiction, som jag är, så är ju det där med tidsresor en mycket rolig tankelek. Dessvärre har nog jag, Anna och kompisen M redan lyckats bevisa att de (åtminstone) inte kommer att uppfinnas i vår livstid. Antingen det, eller att vi kommer bli mycket glömska/senila innan dess.

Vi satt nämligen på ett tåg en sommardag, trötta efter sen konsertkväll dagen innan, och rätt hungriga eftersom vi satt på tåget när vi egentligen borde ätit lunch (ursprungsplanen var att ta ett tidigt morgontåg, men fullt så morgonpigga var vi alltså inte). På något sätt lyckades det trötta samtalet innefatta både tidsresor och pizza (vi var hungriga, som sagt...) i ett och samma sammanhang. Och någon kläckte idén att om tidsresor uppfinns i vår livstid så borde vi kunna bestämma, just nu, att vi i framtiden ska resa tillbaka till den här dagen, och att våra framtida jag ska fixa pizzaleverans till våra nutida jag, ungefär just nu. Med det bestämt tittade vi en stund lite förväntansfullt på dörren, men ingen pizza dök upp. Vi modifierade "beställningen" till "vid nästa station". Men, tyvärr, ingen pizza dök upp där heller. Så åtminstone tre möjliga tolkningar finns alltså:

1. Inga tidsresor uppfinns i vår livstid
2. Vi kommer då tidsresor uppfinns ha glömt bort den här tågresan
3. Av någon anledning är just matleveranser ett förbjudet användningsområde för tidsresor.

M lanserade också tolkningen

4. Våra framtida jag tycker inte att våra nutida jag har förtjänat någon pizza, utan tycker att vi får skylla oss själva när vi inte tog morgontåget.

Fast det sista tyckte vi kändes som en lite tveksam tolkning...

#swedishsayings

Roade mig lite med att följa hashtaggen #swedishsayings på Twitter i slutet av förra veckan. För den som inte gjorde det kan jag förklara att det helt enkelt var vad det låter som, svenska uttryck och fraser (direkt)översatta till engelska.

Roande för att det är när man ser de välbekanta uttrycken i en ny språkdräkt som man ser hur "konstiga" de faktiskt är. I vissa fall var de dock konstigare än de behövde vara tack vare kvaliteten på översättningen. Att översätta ett uttryck bokstavligt (alltså att INTE översätta innebörden, utan istället vad man faktiskt säger) är inte nödvändigtvis detsamma som att göra en översättning på Google Translate-nivå, om man säger så...

I och för sig funderade jag också ibland, när jag såg vissa bokstavliga översättningar som sköt bredvid målet ganska rejält, på om det inte bara handlade om bristande förmåga att uttrycka sig på engelska, utan möjligen också om att man faktiskt inte helt förstår den bokstavliga innebörden i många uttryck på svenska (även om man vet vad de betyder i överförd bemärkelse).

Tänker exempelvis på "to hit coin of", som jag tolkar som en bokstavlig översättning av att "slå mynt av". Problemet med den översättningen är ju bara att den bokstavliga innebörden i uttrycket inte handlar om att slå på redan existerande mynt, utan om att tillverka mynt. Vilket alltså på den tid mynt tillverkades manuellt innefattade att slå på varm metall med redskap, och därigenom skapa mynt = slå mynt. I överförd bemärkelse betyder det sedan helt enkelt att tjäna pengar på (vilket, intressant nog, i engelsk översättning blir "to make money"...).

Såg också "ricey" som översättning av "risigt" (i "ligger risigt till"). Vet faktiskt inte om det var en avsiktlig lustighet, eller en brist i det engelska ordförrådet (en mer korrekt översättning vore "in the brushwood", om man vill vara så bokstavlig i sin översättning att man behåller adjektivformen så får man väl nybilda ordet "brushwoody"), eller om det faktiskt ska uppfattas så att den som gjorde den översättningen tror att ris i risigt faktiskt syftar på de små avlånga korn som vi äter.

Många har också twittrat översättningar av "sjutton gubbar" och "hundra gubbar" och så vidare. "For seventeen old men" eller "for a hundred old men" etc. Och de där sifferkraftuttrycken i svenskan ÄR oerhört intressanta ur ett språkhistoriskt och kulturhistoriskt perspektiv. Fast ursprungligen har de inte alls handlat om äldre män, utan om smådjävlar. "Tusan" i "För tusan" är helt enkelt en eufemism för "Tusen djävlar", och sjutton (och alla de andra nummervarianterna) är varianter på tema. "Gubbar" har senare lagts till som en omskrivning för de underförstådda djävlarna.

Men... roligt och intressant. Inte minst just kraftuttryck och förolämpningar. Mina favoriter är "The devil and his aunt" ("Fan och hans moster"), för att jag gillar kreativiteten i att bygga ut ett kraftuttryck med släktingar till den onde potentat man refererar till på det där viset. Och "dumb in the entire head" ("dum i hela huvudet"), eftersom det förutsätter att man också kan vara dum bara i delar av huvudet (och det kan man ju!).

Strömavbrott

Vi hade strömavbrott här i ett par timmar förra veckan. Ja, inte bara här hos oss, förresten. När jag gick en runda för att försöka se hur omfattande det var kunde jag konstatera att åtminstone hela vårt bostadsområde, och hela det angränsande bostadsområdet var strömlöst, såväl bostäder som gatubelysning och annat kollektivt. Och kanske ett större område också, jag lyckades faktiskt inte hitta slutet på det strömlösa området på min runda (och tyckte kanske inte att det var värt en hur lång promenad som helst heller, poängen var att jag kunde konstatera att problemet inte låg i vårt hus och därför inte behövde åtgärdas hos oss).

Senast vi hade ett så stort strömavbrott här var det större delen av Danmark och södra Sverige (söder om Östergötland åtminstone, har jag för mig) som var strömlöst. Det var ett antal år sedan. Att det inte var riktigt så omfattande den här gången kunde jag snabbt konstatera genom att slå på radion, för den gången var det bara knaster överallt på FM-bandet i min radio (för att även radiostationer och radiomaster saknade ström), men den här gången fanns alltså alla kanaler där.

En annan skillnad gentemot den gången kunde jag konstatera när jag gjorde en snabbinventering av vad vi hade som klarade sig/gick att använda utan elnät, och vad som eventuellt behövde lösas/införskaffas utifall att strömmen var borta mer än några timmar. Nämligen antalet batteridrivna och uppladdningsbara apparater i vårt hushåll. Den gången fick jag tända en ljuslykta för att kunna se tillräckligt för att hitta dels en radio som alls gick på batterier, och dels batterier (till ingen nytta då, i och för sig, eftersom det ändå inte fanns någon radioutsändning).

Den här gången hade jag inte mindre än två batteridrivna radioapparater i rummet, med batterier i åtminstone den ena (om den andra hade batterier behövde jag ju aldrig kolla). Dessutom ett antal ej elnätsberoende belysningsalternativ (utöver stearinljusen då, alltså). Ficklampa förstås, men också lite dekorationsbelysning med batterier, och till och med en batteridriven bordslampa som kan fungera hyfsat som allmänbelysning och läslampa också (ja, lika ljust som med en vanlig taklampa blir det förstås inte, men man ser vad man gör i alla fall, och är den placerad rätt har den koncentrerat ljus tillräckligt för läsning också).

Hade det här inträffat förra året hade det dessutom funnits en solscellsdriven arbetslampa från IKEA, men den har dessvärre gått hädan sen dess.

På underhållningsfronten var situationen också helt annorlunda. Förutom läsbelysningen och radioapparaterna (varav i alla fall den ena också kan spela kassettband), fanns en helt fulladdad bärbar dator, en helt fulladdad iPod och en lika fulladdad bärbar DVD-spelare (en sån där för resebruk, med inbyggd skärm). "Jag tror inte vi ska dö av uttråkning i första taget, möjligen av överstimulans och akut beslutsångest gällande vad vi ska roa oss med" konstaterade jag.

Det hade möjligen varit lite mer tunnsått på matfronten om det blivit utdraget, för även om frysen var fullpackad (vilket var tur när den nu blev av med strömmen, för då kan den ju hålla kylan lite längre) så inskränkte sig utbudet av sådant som inte behöver tillagas till: Yoghurt, en påse godis och tre kex... Inte för att vi hade svultit ihjäl i första taget ens på det, men lite trist hade ju dieten blivit...

Ja, och Annas medicin som behöver kylförvaring för att inte förstöras hade ju förstås legat väldigt illa till om strömmen fortsatt varit borta efter de där timmarna. Och det är också nytt sedan det förra stora strömavbrottet, för det inträffade före Annas diagnos. Men något batteridrivet kylskåp äger vi inte, om det ens finns, så det hade ju fått lösas på annat sätt om det blivit aktuellt.

Jag tror det säger något om utvecklingen  i stort de senaste 10 åren (eller hur länge det nu är sedan det där förra stora strömavbrottet). Vi har på något paradoxalt sätt blivit både mer elberoende och mindre. I och med att vi nu i allt större utsträckning ständigt bär omkring på elektronisk utrustning (typ datorer och smartphones, spelkonsoler, mp3-spelare etc), så använder vi mer elektricitet. Men mer och mer av den är av den portabla sorten (alltså: batterier, både uppladdningsbara och icke-uppladdningsbara).

Melodifestivalalternativ 3 mars

Den här veckan levererar tvåan rejäl konkurrens på musikfronten igen: Filmmusikkonsert i Albert Hall. Från 2011. Se och hör ett smakprov nedan.



Föredrar man deckare är det "same procedure as last week": Bones på trean, Midsomer Murders på åttan och Inspector George Gently på nian.

Jag har letat och letat i mina DVD-hyllor efter musikrelaterade filmalternativ som är hyfsat lätta att få tag i. Har hittat jättemånga jätteroliga musikfilmer, men inte särskilt många jag tror att man hittar i en genomsnittlig videobutik (fysisk eller virtuell), just musikavdelningen brukar inte vara så imponerande i hyresutbudet. Så... jag refererar er helt enkelt till Movin' with Nancy, som jag tagit upp här förut (läs här), inte för att jag tror att den är så lätt att hitta men för att den förtjänar ett omnämnande (till)...

Fredagsmusik: Tror på dig

En nackdel med att vägra se deltävlingarna i melodifestivalen är förstås att man missar såna här guldkorn... Men då får man å andra sidan fördelen att upptäcka dem fem år senare. Här är Caroline af Ugglas i Tror på dig, från Melodifestivalen 2007 (deltävling ??), veckans fredagsmusik.

Om Sherlock

I helgen som gick sträcksåg vi TV-serien Sherlock. Vi hade nämligen fått hem den DVD-box med säsong ett som vi beställde från Amazon för ett par veckor sedan. Och efter att ha sett säsong ett färdigt (det är ju trots allt bara tre avsnitt, om än långfilmslånga, per säsong), så ville vi omedelbart gå vidare till säsong två (som vi hade sedan tidigare). Det kan ju ha haft något att göra med den där cliffhangern i slutet av första säsongens sista avsnitt förstås... Men också med att det helt enkelt är en fantastisk modernisering av Sherlockmyten.

Det som är så fantastiskt är att det är både extremt troget sin förlaga, ner på detaljnivå, OCH en helt fungerande adaption till nutid. Ta bara en sån sak som det första mötet mellan Dr Watson och Sherlock.

I A study in Scarlet av Arthur Conan Doyle är Sherlocks första replik till Watson: "You have been in Afghanistan, I perceive" I A study in Pink (som är avsnittstiteln på Sherlock säsong 1, avsnitt 1), lyder replikerna i deras första möte så här:

Sherlock Holmes: Afghanistan or Iraq?
Watson: Sorry?
Sherlock Holmes: Which was it, Afghanistan or Iraq?

Att inte nöja sig med att låta Sherlock demonstrera sitt intellekt för Watson genom att visa att han kan läsa hans bakgrund på hans person, liksom sin förlaga, utan också låta även den nutida Watson vara just precis en person nyss hemkommen från Afghanistan (för det är han alltså, han var där som militärläkare), det är bara ett exempel på den noggrannhet med detaljer som är så imponerande och underhållande.

Och, kanske, så typisk för en BBC-produktion.

Att man har låtit den detaljkänslan prägla också kringproduktionen, eller marknadsföringen, gör ingenting sämre. Den nutida Watson skriver, precis som sin förlaga, ner äventyren med Sherlock. Men, eftersom det är i nutiden han lever, så är det förstås inte dagbok han har, utan en blogg. Och den bloggen finns, förstås vill man tillägga, faktiskt på nätet. Här, närmare bestämt. För den som sett serien är bloggen inte bara trogen de glimtar man fått se på TV-skärmen, utan också full av hintar och referenser. Kan alltså också rekommenderas.

Trailer för säsong ett nedan.