Parallella existenser

Det var en solig vårdag när jag plötsligt fick syn på Anna (min fru) en bit längre fram på trottoaren. Lite oväntat var det, minns inte (för det var ett tag sedan) varför hon inte borde vara just där just då. Och det spelar kanske inte så stor roll heller, konstigare än att det kunde förklaras med att planer ändras var det inte heller. Jag skulle precis vinka och ropa på henne när jag insåg att det INTE var Anna. Eller åtminstone inte Anna just då . Däremot var människan en exakt avbild av Anna som hon såg ut när vi träffades (vilket vid det här tillfället låg drygt 10 år tillbaka i tiden). I alla avseenden. Samma i hästsvans uppsatta långa hår i samma färg (hon har kort hår nu). Till och med den där ljusblå skjortan hon hade när vi möttes, men som sedan dess (och redan vid det här laget) nötts ut ohjälpligt. Den som var av den modell som jag fick lära mig hette "sutteduss" i hennes familj, och som därför sedan dess heter sutteduss för mig också....

Lite förvirrat sänkte jag handen igen. Vad bjuder etiketten att man gör när man möter en tidigare upplaga av sin fru, liksom?... Sen dök jag faktiskt tillbaka in genom den dörr jag just kommit ut genom, innan hon fått syn på mig, för jag fick någon slags instinktiv känsla av att det nog hursomhelst inte är bra att korsa tidslinjer (om man är ett fan av science fiction så vet man ju i alla fall att tidsresornas första regel är att man inte får möta sig själv i en annan tid, och, vem vet, det kanske gäller familjemedlemmar och andra närstående också...).

När jag återberättade incidenten för Anna, alltså min samtida Anna, förklarade jag duckandet, lite skämtsamt med att: "Om 20-åriga du hade mött nutida mig är det fara värt att 20-åriga du hade gjort slut med 20-åriga mig, och var skulle nutida jag vara då?" 

Det är en egendomlig känsla det där att känna att man mött en person från förr. Bokstavligen mött. Nu tror jag visserligen inte, egentligen, att de vi en gång var fortsatt springer omkring på de platser där vi befann oss då. Men tankeexperimentet är fascinerande. Lite på samma sätt som det där science fiction-temat med tidsresor som jag skrev om häromdagen är intressant. Och reser många intressanta frågor. Om vi kunde möta oss själva (fast, ja, som sagt, jag vet att det är ett big no-no i science fiction), eller någon oss närstående i en annan tid, vad skulle vi vilja berätta för den här andra upplagan av oss/dem? Eller fråga? Är det något vi skulle vilja varna för ("när du blir så och så gammal kommer detta att hända, tänk då på att [...]"?). Eller något vi skulle vilja veta (tror egentligen vi skulle kunna ställa intressanta frågor både till yngre versioner och äldre versioner av oss själva, det behöver ju inte handla om "Vad kommer hända i framtiden?").

Jag tror, för egen del, egentligen inte det. Och det är nog det kloka med tidsresornas första regel. Men tanken är spännande.

Det är egentligen just de här tankeexperimenten och frågorna som jag tycker är hela tjusningen med science fiction. Genom att ställa vår värld helt på huvudet (genom att till exempel introducera tidsresor och civilisationer på andra planeter) så öppnar den upp möjligheten att faktiskt se vår värld i nytt ljus.

För att inte tala om hur det ställer språket på ända. Det är sant som det är sagt i Liftarens guide till galaxen, att det största problemet med tidsresor är det rent grammatiska... ;-)