24

Vi köpte första säsongen av 24 på DVD förra helgen, och hann faktiskt se halva.

Som koncept är ju 24 egentligen en slags TV-seriernas motsvarighet till James Joyce bok Ulysses (sv. titel: Odysseus). Första säsongen av 24 utspelar sig i och runt Los Angeles, och händelserna är dels skildrade i realtid och dels begränsade till dygnet för premiärvalet i Kalifornien (tror faktiskt inte att exakt år är angivet, men vi får nog anta att det ska vara ganska samtida med produktionsåret, alltså 2001). Ulysses utspelar sig i Dublin, och tidsramen är också är en dag, närmare bestämt 16 juni 1904.

Ramarna som satts för berättelserna är alltså påfallande lika. Men där slutar väl i och för sig likheterna. 24 är packad med action trots realtidskonceptet, men action är kanske inte ordet man först kommer att tänka på när man ska beskriva Ulysses.

Det actionladdade, och inte minst alla twister (och ibland twister på twister på twister) som gör att man in i det sista (jo, jag kan säga in i det sista, för jag har sett hela säsongen en gång i tiden...) är osäker på vem  som egentligen är att lita på, och vem som är förrädare, är helt klart en av styrkorna med första säsongen av 24 (som de flesta serier tappar den i kvalitet i senare säsonger, andra säsongen var OK, men tredje såg jag inte ens färdigt).

MEN... nu i helgen kunde jag ändå inte låta bli att fundera på hur det blivit om man tagit realtidskonceptet och tillämpat det striktare (att man kan ha oupphörlig action och spänning beror ju inte bara på att det är ett dramatiskt dygn som skildras, utan också, och ännu mer, på att man "fuskar" genom att hoppa mellan ett otal parallella handlingar och händelsekedjor). Om man verkligen fick följa en händelse/person i realtid under, tja, varför inte just 24 timmar. Även om man valt en dramatisk händelsekedja hade tempot onekligen dragits ner, för även under de mest dramatiska dygnen i våra liv så kokar vi kaffe, klär på oss, väntar på bussar eller sitter i bilköer, etc.

Kanske hade man fått lägga lite mer krut på den inre handlingen (tankar och känslor) för att ändå skapa (mer) driv i handlingen. Kanske hade det blivit ännu mer Ulysses (som ju, bland annat, är känd för de inre monologerna i texten) helt enkelt....

Hade faktiskt gärna sett det göras. Har man sett The Telephone med Whoopi Goldberg från 1988 vet man ju i alla fall att det faktiskt inte krävs mycket mer än en (bra) skådespelare och en telefon för att göra fängslande film.