Den andra berättelsen som den här tvådelade bloggposten (läs första delen här), kommer alltså också från den babyloniska Talmud, och berör en konflikt mellan rabbinerna Hillel och Shammai. De representerade skilda skolor, och båda hade lärjungar.
Berättelsen handlar om tolkningen av Guds ord, men egentligen ännu mer om hur man ska förhålla sig till olika tolkningar. Till skillnad från i den förra berättelsen får här en röst från himlen faktiskt sista ordet:
"Rabbi Abba sa i Schmuels namn: 'I tre år pågick en konflikt mellan Hillels och Shammais lärjungar. Hillels lärjungar sa: 'Halakhah är i enlighet med vår uppfattning' och Shammais lärjungar sa: 'Halakhah är i enlighet med vår uppfattning.' Slutligen hördes en röst från himlen förklara: 'Båda dessa åsikter är Guds ord, men Hillels ståndpunkt skall betraktas som halakhah."
Tvp motsatta ståndpunkter kan alltså samtidigt vara Guds ord. Och, än viktigare, orsaken till att Hillels ståndpunkt skulle ges företräde, förklaras senare i berättelsen vara den att Hillels lärjungar var vänliga och ödmjuka, och vid sitt lärosäte lärde ut både sin egen ståndpunkt och Shammais.
Det tycks alltså, om Talmud har rätt, som att det enda du INTE kan säga om Guds ord, och få sanktion för, är att bara du och dina meningsfränder har den rätta tolkningen.
----
Berättelsen, och en väldigt mycket längre och intressantare utläggning än den jag gör här, finns alltså i boken Inte i himlen: text tolkning och tillämpning i judisk tradition. På sidan 40-41 och framåt, för att vara exakt.
Del ett hittar du här
Mycket bra att du tar upp dessa intressanta texter.
SvaraRaderaTack! Jag tror att kristendomen, eller i alla fall Nya Testamentet och den första/tidiga kyrkan, förstås bättre med insikter i judendomen. Och så tycker jag att just de här berättelserna har något mycket viktigt att säga om just tolkning. Och om olika tolkningar.
SvaraRadera