Helgens filmtips: Sommartimmar

Jag utnyttjade lite tågtid i veckan med att se den franska filmen L'heure d'été, den har fått titeln Sommarminnen på svenska, men en mer bokstavlig översättning är Sommartimmar (och jag är nog böjd att tycka att det är en bättre titel).

Filmen börjar med firandet av Hélènes 75-årsdag i hennes hus på landet. Hennes tre barn, Frédéric, Adrienne och Jéremie med familjer är för ovanlighets skull samlade på samma plats, de är annars spridda över jordklotet. Jérémie är entreprenör i Kina, och Adrienne är en framgångsrik kläddesigner i New York, bara det äldsta syskonet, Frédéric, som är ekonom och lärare, finns vanligtvis i Frankrike (i Paris för att vara exakt).

Hélène, som dels gjort sitt hus till mer eller mindre ett museum över sin farbror, Paul Berthier, den berömde konstnären, och dels har en ganska ansenlig samling konst och antikviteter därutöver, försöker tala med sina barn om kvarlåtenskapen på olika vis, men ingen av dem är riktigt villig att lyssna. Adrienne för att hon inte vill tala om mammans död, och Frédéric för att han inte vill höra talas om att huset och samlingarna skulle säljas och försvinna.

Som man med den inledande dramaturgin nästan kan räkna ut blir den 75-årsdagen den sista gång familjen är samlad innan Hélènes bortgång. Och sedan blir ju syskonen tvungna att tala om, och komma överens om, vad som ska göras. Frédéric vill fortfarande bevara, men får böja sig för de två syskonen som båda känner att deras liv inte längre finns i Frankrike, och att de därför inte vill ha ansvaret för ett hus på den franska landsbygden. Och som dessutom av olika skäl är i behov av pengar (Adrienne ska gifta sig, och Jérémie ska flytta till nytt jobb i Peking och behöver köpa en lägenhet (han och familjen har också planer på att köpa ett sommarhus på Bali, som ersättning för det i Frankrike).

Slutscenerna i filmen består av en fest som två av Hélènes tonåriga barnbarn (Frédérics barn) håller i huset innan det ska överlämnas till de nya ägarna.

Filmens stora styrka är att det INTE blir en film om en arvstvist. Syskonen drar visserligen åt olika håll angående vad som ska göras med arvet, och Frédéric sörjer visserligen att han inte kan bevara huset, men en tvist är det inte. Syskonen kompromissar (eller, ja, Frédéric kompromissar visserligen mest, men frågan avgörs genom majoritetsbeslut), och kommer överens. Istället blir det helt enkelt till en berättelse om en familj, och om några månader under vilka deras liv förändras i olika riktningar.

En stor film i all enkelhet.

Två stora bonusvärden är:

Dialogen. Vardaglig, trovärdig och underbart fransk (fast tyvärr kräver den att man förstår franska, för två tredjedelar av den går förlorad i textningen).

Musiken. Helt underbar. Av någon helt outgrundlig anledning har någon skiva med soundtracket aldrig getts ut, det borde åtgärdas omedelbums. Särskilt titellåten fastnade jag för.

Regi: Olivier Assayas