Har precis läst ut deckaren I grunden utan skuld av Viveca Sten. Har inte tidigare läst något i hennes Sandhamnssvit, och skälet till det är nog just att det är en Sandhamnssvit... Har inte känt något större intresse av att läsa om ett så utpräglat brat- och överklasstillhåll. Fördomsfullt, förstås. Men nu har jag alltså bättrat mig...
Vem det är som i grunden är utan skuld är faktiskt även efter läsning svårt att svara på. Är det Gottfrid, som i barnaåren under 1800-talet sliter ont för att bidra till familjens försörjning, och sedan får en hustru vars depressioner han har svårt att hantera, men som likafullt blir en hustyrann som favoriserar det andra barnet, men förtrycker både den depressiva hustrun och den förstfödda son vars födelse utlöste moderns depression? Är det hans dotter, den favoriserade, som blir bortskämd och egocentrerad, och vars oförsonlighet mot brodern som rymmer hemifrån utlöser en seglivad släktfejd? Är det Lina, flickan som försvinner och sedan hitas mördad, som sista halvåret i sitt liv plågats svårt av skuldkänslor över en båtolycka som ledde till att en jämnårig pojke dog? Är det gärningsmannen som är i grunden oskyldig till det som driver honom?
Att svaret på den frågan inte är tydligt utmejslat är faktiskt en fördel, skulle jag säga.
Som mina föreslagna svar här ovan låter antyda så följer alltså boken två historier, en nutida och en historisk, som delvis löper samman mot slutet. Den ena är historien om Gottfrid och hans två barn, den andra är historien om den försvunna flickan Lina, och de olika människoöden som på olika sätt berörs av att hon försvinner, och av att hon återfinns mördad.
Ett par skickligt utlagda villospår är berättelsen också kryddad med.
Skulle jag ha någon invändning så är det nog att jag ganska långt in i boken tyckte att lite för många historier berättades parallellt. Inte bara den historiska och den nutida, utan även flera olika bihistorier invävda i dessa, framförallt i den nutida. Jag tror i och för sig att den känslan kom sig ganska mycket av att jag gick rakt på del tre i serien, hade jag läst de andra delarna först hade, antar jag, flertalet personer redan varit bekanta, och det röriga intrycket således mindre.
Jag kommer definitivt att läsa fler av delarna i sviten.
Köp från
Adlibris
inbunden
pocket
ljudbok
Bokus
inbunden
pocket
storpocket
ljudbok
e-bok
Eller låna på biblioteket....
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Språkpolisiär insats: Garderober och skamvrår
Läste i Metro förra veckan att "Korven kommer ut ur garderoben". Läste artikeln i jakt på upplysningar om vad exakt korven kommer ut ur garderoben som. Ska det avslöjas att korv i själva verket är en grönsak, som fram tills nu levt förklädd till charkvara?
Nej, citatet som rubriken är hämtad ur kommer sist i artikeln, och lyder:
"Förr var det fult att säga att man gillade korv men nu har korven kommit ut ur garderoben."
Den som citeras är Christina Möller, ordförande i Korvakademin.
Nu är det ju så att det att "komma ut ur garderoben" inte alls handlar om att få förhöjd status, utan om att våga berätta och stå för vem man är (vilket förvisso blir lättare om det man är blir mindre tabuiserat, om det har direkt hög status är det däremot tveksamt om man kan säga att det nånsin fanns en garderob).
Det som Christina Möller menar är antagligen att korven sluppit ur skamvrån, eller möjligen att korvätarna numera vågar komma ut (som korvätare).
Skillnaden mellan begreppen/metaforerna garderob och skamvrå kan enkelt uttryckt sägas vara att man är i garderoben, för att slippa skamvrån.
Petigt, kanske, men som Konfucius sa: "Om språket inte är korrekt, menar man inte vad man säger".
Kan också tycka att det var ett grövre språkbrott av Metro att återanvända uttrycket i den skrivna rubriken än av Möller att använda det i en, som jag antar, talad intervju. När man pratar kan det ju gå lite fort ibland, och bli lite hur som helst, men när man skriver är det inte en ursäkt man har. Eller, för att fortsätta, med det polisiära språkbruket: I talspråket finns förmildrande omständigheter som saknas i skriftspråket.
Nej, citatet som rubriken är hämtad ur kommer sist i artikeln, och lyder:
"Förr var det fult att säga att man gillade korv men nu har korven kommit ut ur garderoben."
Den som citeras är Christina Möller, ordförande i Korvakademin.
Nu är det ju så att det att "komma ut ur garderoben" inte alls handlar om att få förhöjd status, utan om att våga berätta och stå för vem man är (vilket förvisso blir lättare om det man är blir mindre tabuiserat, om det har direkt hög status är det däremot tveksamt om man kan säga att det nånsin fanns en garderob).
Det som Christina Möller menar är antagligen att korven sluppit ur skamvrån, eller möjligen att korvätarna numera vågar komma ut (som korvätare).
Skillnaden mellan begreppen/metaforerna garderob och skamvrå kan enkelt uttryckt sägas vara att man är i garderoben, för att slippa skamvrån.
Petigt, kanske, men som Konfucius sa: "Om språket inte är korrekt, menar man inte vad man säger".
Kan också tycka att det var ett grövre språkbrott av Metro att återanvända uttrycket i den skrivna rubriken än av Möller att använda det i en, som jag antar, talad intervju. När man pratar kan det ju gå lite fort ibland, och bli lite hur som helst, men när man skriver är det inte en ursäkt man har. Eller, för att fortsätta, med det polisiära språkbruket: I talspråket finns förmildrande omständigheter som saknas i skriftspråket.
lördag 28 januari 2012
Alfons Åberg fyller 40!
Den lilla pojken som "bara skulle" har blivit 40. Ja, inte i böckernas värld förstås, där är han ju evigt barn. Men det är alltså 40 år sedan han först såg dagens ljus.
Gunilla Bergström, Alfons "mamma", säger i DN att det enda hon egentligen är rädd för är att Alfons ska bli en lydig scout, för, säger hon, "I böckerna är han ju full i fan"
Jag tror inte hon behöver vara orolig. Vårgårda bibliotek har skissat på en vuxen Alfons (gå gärna och titta på deras bild), och i deras version är han då rakt ingen lydig scout... Nog inte i någon annan heller.
fredag 27 januari 2012
Dikter på nytt sätt
Veckans fredagsdikt blir i själva verket två dikter, nämligen I livets villervalla och Fåfänglighet, båda av Nils Ferlin.
Formen är en intressant mix av bilder, musik och tal (Nils Ferlins egen inläsning av dikterna) som jag hittade på Youtube och blev omedelbart förälskad i. Texten till dikterna finns också i videon. Klicka nedan.
Eftersom jag själv har haft funderingar kring om man inte kunde utnyttja videomediet för bokprat (det där när bibliotekarier, eller andra, pratar om och presenterar böcker) på ett annat sätt än bara genom att videofilma ett vanligt live-bokprat rätt upp och ner, så blev jag förstås väldigt inspirerad. Återstår att se om jag kan göra något av den inspirationen.
Formen är en intressant mix av bilder, musik och tal (Nils Ferlins egen inläsning av dikterna) som jag hittade på Youtube och blev omedelbart förälskad i. Texten till dikterna finns också i videon. Klicka nedan.
Eftersom jag själv har haft funderingar kring om man inte kunde utnyttja videomediet för bokprat (det där när bibliotekarier, eller andra, pratar om och presenterar böcker) på ett annat sätt än bara genom att videofilma ett vanligt live-bokprat rätt upp och ner, så blev jag förstås väldigt inspirerad. Återstår att se om jag kan göra något av den inspirationen.
torsdag 26 januari 2012
Att snubbla på sina egna skosnören...
...trodde jag var förbehållet människor. Men tydligen inte. Jag såg just vår svarta katt Signe trassla in framtassarna i, och snubbla på, det egenhändigt stulna skosnöre hon sprang med i munnen...
onsdag 25 januari 2012
Guldkorn ur annans hylla: Inte i himlen!
Mackan Andersson lånade ut Inte i himlen: text, tolkning och tillämpning i judisk tradition (författare: Karin Hedner Zetterholm) till mig i höstas. Kan det ha varit i oktober? Eller snarare november? För längre tid sen än det borde ta att läsa ut en bok i alla fall, det medgives. Men NU fick jag äntligen tid att läsa färdigt också de sista kapitlen.
Den kan å det starkaste anbefallas åt var och en som är intresserad av judendomen i allmänhet, och i allra största synnerhet till den som vill förstå den del av Bibeln som kallas Nya Testamentet. Nej, jag skrev inte fel, jag menar just NT. Naturligtvis ger boken också mer kött på benen när det gäller i Mishnah, Talmud* och midrashtraditionen (och därmed om de skrifter som ingår i det som i den kristna Bibeln fått beteckningen Gamla Testamentet, som de kommenterar och utlägger), men som en bakgrund till den tankevärld där den historiske Jesus verkade och där de nytestamentliga skrifterna tillkom är den helt ovärderlig.
Det som inte är i himlen är alltså Torah, lagen. Gud gav den åt Moses på Sinai, därefter är den på jorden. Och sålunda har Gud också avhänt sig tolkningsföreträdet, att tolka skriften är såväl människans rätt som människans plikt.
En liknelse från Midrash Eliahu Zuta (som återges i boken) förklarar detta så:
Egentligen var det väl den tjänare som liknelsen kallar oförståndig som mest bokstavligt följde kungens instruktion: Han gav honom precis vad han fått, samma vete och samma lin, oförändrat. Men den förståndige tjänaren var den som förstod att förädla och förvalta gåvan, även om det innebar att förändra den.
Om du dessutom kan dina evangelier så ser du förstås också omedelbart likheten med liknelsen om talenterna. Och visst ger det en uppfriskande ny infallsvinkel på en liknelse som, i synnerhet i frikyrkliga sammanhang, ofta tolkats på sätt som gett prestationsångest. Kanske handlar liknelsen inte alls om att Gud ska döma dig efter hur mycket du kan prestera (och hur mycket du evangeliserar)? Kanske är det rimligare att anta att de som tecknade ner Jesu liknelse om talenterna tolkade den mer i enlighet med snarlika liknelser i den tradition den faktiskt ingick i? Kanske handlar det istället om att det att tolka det budskap som blivit dig anförtrott faktiskt är inte bara din rätt, utan rent av din plikt?
Att se att Jesu liknelser faktiskt ingick i en tradition är överhuvudtaget mycket belysande.
Och kapitlet som på motsvarande vis sätter in Paulus i den judiska tradition han hörde till (att Paulus bröt med judendomen avvisas av många forskare), mer specifikt ser på Paulus i ljuset av midrash, är också uppfriskande. Det löser många knutar i Paulustexterna.
Rekommenderas som sagt!
Finns på Bokus och Adlibris. På förlagets informationssida om boken kan du dessutom få både innehållsförteckning och ett utdrag.
* Om du efter att ha läst denna bok är mer nyfiken på Talmud, eller, för all del, om du är nyfiken på Talmud oavsett om du läst Inte i himlen eller ej... så kan jag rekommendera Talmud: en introduktion av Adin Steinsaltz.
Den kan å det starkaste anbefallas åt var och en som är intresserad av judendomen i allmänhet, och i allra största synnerhet till den som vill förstå den del av Bibeln som kallas Nya Testamentet. Nej, jag skrev inte fel, jag menar just NT. Naturligtvis ger boken också mer kött på benen när det gäller i Mishnah, Talmud* och midrashtraditionen (och därmed om de skrifter som ingår i det som i den kristna Bibeln fått beteckningen Gamla Testamentet, som de kommenterar och utlägger), men som en bakgrund till den tankevärld där den historiske Jesus verkade och där de nytestamentliga skrifterna tillkom är den helt ovärderlig.
Det som inte är i himlen är alltså Torah, lagen. Gud gav den åt Moses på Sinai, därefter är den på jorden. Och sålunda har Gud också avhänt sig tolkningsföreträdet, att tolka skriften är såväl människans rätt som människans plikt.
En liknelse från Midrash Eliahu Zuta (som återges i boken) förklarar detta så:
"En kung anförtrodde ett mått vete och en linbunt till var och en
av sina två tjänare.
av sina två tjänare.
Vad gjorde den förståndige tjänaren?
Han vävde en duk av linet och malde mjöl av vetet. Därefter
Han vävde en duk av linet och malde mjöl av vetet. Därefter
bakade han ett bröd, lade det på bordet och bredde duken
över i väntan på kungen.
Den oförståndige tjänaren, däremot, gjorde ingenting.
över i väntan på kungen.
Den oförståndige tjänaren, däremot, gjorde ingenting.
Efter ett tag återvände kungen och sa till sina tjänare:
'Mina söner, för hit det som jag gav er.'
Den ene hämtade då brödet övertäckt av duken, medan den
andre hämtade måttet med vetet och linbunten. Vilken skam!
Behöver man ens ställa frågan vilken tjänare
som var den mest älskade? Naturligtvis den som hade gjort
'Mina söner, för hit det som jag gav er.'
Den ene hämtade då brödet övertäckt av duken, medan den
andre hämtade måttet med vetet och linbunten. Vilken skam!
Behöver man ens ställa frågan vilken tjänare
som var den mest älskade? Naturligtvis den som hade gjort
en duk av linet och bakat bröd av vetet."
Egentligen var det väl den tjänare som liknelsen kallar oförståndig som mest bokstavligt följde kungens instruktion: Han gav honom precis vad han fått, samma vete och samma lin, oförändrat. Men den förståndige tjänaren var den som förstod att förädla och förvalta gåvan, även om det innebar att förändra den.
Om du dessutom kan dina evangelier så ser du förstås också omedelbart likheten med liknelsen om talenterna. Och visst ger det en uppfriskande ny infallsvinkel på en liknelse som, i synnerhet i frikyrkliga sammanhang, ofta tolkats på sätt som gett prestationsångest. Kanske handlar liknelsen inte alls om att Gud ska döma dig efter hur mycket du kan prestera (och hur mycket du evangeliserar)? Kanske är det rimligare att anta att de som tecknade ner Jesu liknelse om talenterna tolkade den mer i enlighet med snarlika liknelser i den tradition den faktiskt ingick i? Kanske handlar det istället om att det att tolka det budskap som blivit dig anförtrott faktiskt är inte bara din rätt, utan rent av din plikt?
Att se att Jesu liknelser faktiskt ingick i en tradition är överhuvudtaget mycket belysande.
Och kapitlet som på motsvarande vis sätter in Paulus i den judiska tradition han hörde till (att Paulus bröt med judendomen avvisas av många forskare), mer specifikt ser på Paulus i ljuset av midrash, är också uppfriskande. Det löser många knutar i Paulustexterna.
Rekommenderas som sagt!
Finns på Bokus och Adlibris. På förlagets informationssida om boken kan du dessutom få både innehållsförteckning och ett utdrag.
* Om du efter att ha läst denna bok är mer nyfiken på Talmud, eller, för all del, om du är nyfiken på Talmud oavsett om du läst Inte i himlen eller ej... så kan jag rekommendera Talmud: en introduktion av Adin Steinsaltz.
tisdag 24 januari 2012
#blockad
Just nu vid Migrationsverkets flyktingförvar (bara det ordet!) i Märsta pågår en blockad av en avvisning av irakiska flyktingar. De flyktingar som ska avvisas hör till olika minoriteter, de är exempelvis kristna eller homosexuella, eller är politiska dissidenter, och Sveriges avvisande av dessa flyktingar har fördömts internationellt.
Jag hade tänkt bädda in bambusersändningen därifrån, men lyckas inte lösa det tekniskt, så jag lägger en länk istället.
Gå hit för att se, eller ännu bättre, om du har möjlighet, ta dig till Märsta och delta.
Eller, som @brynte, som är pastor i missionsförbundet och deltar i aktionen, säger i ett av klippen på bambuser
"Om du är lagd åt det hållet så får du gärna be en bön".
Jag hade tänkt bädda in bambusersändningen därifrån, men lyckas inte lösa det tekniskt, så jag lägger en länk istället.
Gå hit för att se, eller ännu bättre, om du har möjlighet, ta dig till Märsta och delta.
Eller, som @brynte, som är pastor i missionsförbundet och deltar i aktionen, säger i ett av klippen på bambuser
"Om du är lagd åt det hållet så får du gärna be en bön".
UFO!
Vårt grannskap är begåvat med ett eget UFO. Ett grönbelyst rymdskepp av något slag tycks sväva över naturreservatet nattetid. Bildbevis finnes.
Jaså, ni tror inte på UFO-teorin? Undrar ni vad det är?
Då kan jag avslöja att det dagtid ser ut mer såhär:
måndag 23 januari 2012
Självbilden och verkligheten
Vi i Sverige har en bild av oss själva och vårt land som oerhört framsynta och progressiva, särskilt när det gäller mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen, handikappfrågor, sexualitet och familjefrågor.
Och när något förslag föreligger om att ta ytterligare ett steg på något av de områdena så formuleras alltid tvekan som en tvekan kring möjligheten och rimligheten i att Sverige drar ännu mer ifrån övriga världen (för att vi redan ligger absolut främst är vi ju övertygade om). Att resten av världen, underutvecklad som den är jämfört med Sverige, kanske inte är redo för ytterligare ett utvecklingssteg i Sverige...
I verkligheten är det förstås inte så. Sverige ligger långt, långt efter många länder på i stort sett alla de områdena. Och i vissa avseenden halkar vi dagligen allt längre efter.
Tänkte på det när jag såg kommentarerna till en artikel om att en gång för alla ta bort den sista resten av vårt rashygieniska tänkande från 1930-talet från vår lagstiftning. Det vill säga, att avskaffa tvångssteriliseringarna av de människor som vill byta juridisk könstillhörighet.
För det är alltså den juridiska könstillhörigheten det handlar om, även om många som diskuterar det (och som försvarar lagen) trasslar in sig i diskussioner om vilka kirurgiska ingrepp som ingår i könskorrigerande kirurgi.
Och det är alltså just ett förbud mot fortplantning det handlar om, den som vill ha ett nytt juridiskt kön är också förbjuden att låta spara spermier eller ägg, förutom att denne också måste bevisligen "varaktigt sakna fortplantningsförmåga" (det är lagens formulering).
Och det är alltså just TVÅNGSsterilisering det handlar om. När kristdemokrater och andra säger att det blir missvisande att använda det ordet, eftersom dessa personer (underförstått: till skillnad från de som tvångssteriliserats tidigare i svensk historia) har ett val, så visar de inte bara upp en häpnadsväckande cynism (sen när är vård för ett tillstånd som enligt världens eniga psykiatriska expertis är livshotande ett fritt val, snarare än ett livsnödvändigt behov), de visar också att deras kunskap om den svenska historien på området är obefintlig. Även merparten av steriliseringarna av så kallade sinnesslöa, och andra vars gener man inte ville låta vidarebefordras i den svenska stammen, var i det avseendet "självvalda". Det vill säga, steriliseringen sattes som villkor för antingen tillgång till vård (abort på villkor att kvinnan steriliserade sig), eller som villkor för frihet från tvångsvård (utskrivning från anstalt för sinnesslöa på villkor att patienten underkastar sig sterilisering).
Kommentarerna till artikeln jag såg handlade just om det där vanliga att om vi ändrar på det kravet så springer vi ifrån resten av världen alldeles för mycket.
Samtidigt, på en annan sajt, där människor från just övriga världen protesterar mot att vi fortfarande har rashygientänkande i lagboken, används ord som archaic (=arkaisk, föråldrad), outdated, antiquated och barbaric för att beskriva vår nuvarande lagstiftning. Och många som kommenterar säger att de är chockerade över att höra att Sverige stannat kvar i Nazitiden, eller skriver att det är en lag de inte förväntat sig "in a so called developed country". Se skärmdumpade bilder nedan för bara ett par exempel, eller gå till nämnda sajt för att se nytillkomna kommentarer där (de senaste fem visas).
Medan svenskarna frågar sig om vi verkligen kan tillåta oss att gå så långt FÖRE övriga världen, undrar alltså resten av världen hur i allsindar Sverige kunde halka så obegripligt långt EFTER i demokrati, mänskliga rättigheter och så kallad civilisation.
Frågan är, kan vi ta till oss den verkligheten, eller är vi för fast i vår självbild?
-----
* Text på översta bilden: "This is so unbelievable, I had to research it myself. This policy would shock me if it were coming from Iran or China. But I was certain this kind of policies died in Europe with Hitler. Shame on you! Tim from new Zeeland less than a minute ago"
Text på nedre bilden: "Such a law CLASHES with the image of Sweden I have always had. It DOES sound like a carryover from REGRETTABLE, INHUMANE ideas in the 1920's and 1930's. Most nations have moved on from those years! Peter from United States 1 minute ago"
Och när något förslag föreligger om att ta ytterligare ett steg på något av de områdena så formuleras alltid tvekan som en tvekan kring möjligheten och rimligheten i att Sverige drar ännu mer ifrån övriga världen (för att vi redan ligger absolut främst är vi ju övertygade om). Att resten av världen, underutvecklad som den är jämfört med Sverige, kanske inte är redo för ytterligare ett utvecklingssteg i Sverige...
I verkligheten är det förstås inte så. Sverige ligger långt, långt efter många länder på i stort sett alla de områdena. Och i vissa avseenden halkar vi dagligen allt längre efter.
Tänkte på det när jag såg kommentarerna till en artikel om att en gång för alla ta bort den sista resten av vårt rashygieniska tänkande från 1930-talet från vår lagstiftning. Det vill säga, att avskaffa tvångssteriliseringarna av de människor som vill byta juridisk könstillhörighet.
För det är alltså den juridiska könstillhörigheten det handlar om, även om många som diskuterar det (och som försvarar lagen) trasslar in sig i diskussioner om vilka kirurgiska ingrepp som ingår i könskorrigerande kirurgi.
Och det är alltså just ett förbud mot fortplantning det handlar om, den som vill ha ett nytt juridiskt kön är också förbjuden att låta spara spermier eller ägg, förutom att denne också måste bevisligen "varaktigt sakna fortplantningsförmåga" (det är lagens formulering).
Och det är alltså just TVÅNGSsterilisering det handlar om. När kristdemokrater och andra säger att det blir missvisande att använda det ordet, eftersom dessa personer (underförstått: till skillnad från de som tvångssteriliserats tidigare i svensk historia) har ett val, så visar de inte bara upp en häpnadsväckande cynism (sen när är vård för ett tillstånd som enligt världens eniga psykiatriska expertis är livshotande ett fritt val, snarare än ett livsnödvändigt behov), de visar också att deras kunskap om den svenska historien på området är obefintlig. Även merparten av steriliseringarna av så kallade sinnesslöa, och andra vars gener man inte ville låta vidarebefordras i den svenska stammen, var i det avseendet "självvalda". Det vill säga, steriliseringen sattes som villkor för antingen tillgång till vård (abort på villkor att kvinnan steriliserade sig), eller som villkor för frihet från tvångsvård (utskrivning från anstalt för sinnesslöa på villkor att patienten underkastar sig sterilisering).
Kommentarerna till artikeln jag såg handlade just om det där vanliga att om vi ändrar på det kravet så springer vi ifrån resten av världen alldeles för mycket.
Samtidigt, på en annan sajt, där människor från just övriga världen protesterar mot att vi fortfarande har rashygientänkande i lagboken, används ord som archaic (=arkaisk, föråldrad), outdated, antiquated och barbaric för att beskriva vår nuvarande lagstiftning. Och många som kommenterar säger att de är chockerade över att höra att Sverige stannat kvar i Nazitiden, eller skriver att det är en lag de inte förväntat sig "in a so called developed country". Se skärmdumpade bilder nedan för bara ett par exempel, eller gå till nämnda sajt för att se nytillkomna kommentarer där (de senaste fem visas).
Medan svenskarna frågar sig om vi verkligen kan tillåta oss att gå så långt FÖRE övriga världen, undrar alltså resten av världen hur i allsindar Sverige kunde halka så obegripligt långt EFTER i demokrati, mänskliga rättigheter och så kallad civilisation.
Frågan är, kan vi ta till oss den verkligheten, eller är vi för fast i vår självbild?
-----
* Text på översta bilden: "This is so unbelievable, I had to research it myself. This policy would shock me if it were coming from Iran or China. But I was certain this kind of policies died in Europe with Hitler. Shame on you! Tim from new Zeeland less than a minute ago"
Text på nedre bilden: "Such a law CLASHES with the image of Sweden I have always had. It DOES sound like a carryover from REGRETTABLE, INHUMANE ideas in the 1920's and 1930's. Most nations have moved on from those years! Peter from United States 1 minute ago"
lördag 21 januari 2012
Halleluja! Subkulturell kompetens
Ni minns den där skivan jag nämnde igår, va? Annars får ni helt enkelt klicka på länken och läsa på... Hursomhelst, när jag lyssnade igenom den imponerade jag till och med på mig själv med den subkulturella kompetens* jag visade mig ha.
Det som hände var att ett "Halleluja!" från en av sångarna i ett av banden (och vi kan låta både sångare och band vara icke namngivna här, för att diskutera dem är egentligen inte min poäng), fick mig att omedelbart tänka:
"Jaså? Hörde han till Livets Ord? Jag som hade för mig att han var pingstvän."
Snabb googling gav vid handen att jodå, min reaktion på/tolkning av hans halleluja var korrekt, han hade faktiskt en bakgrund i Livets Ord (en bakgrund som just vid tiden för den här konserten snarare var en samtid, alltså).
Grunden till min tolkning var förstås inte ATT han sa halleluja, det förekommer väl, och förekom kanske ännu mer förr, även inom pingströrelsen. Däremot handlade det om att jag uppfattade det som ett Livets Ord-halleluja, och inte som ett pingst-halleluja (om jag nu för enkelhets skull får skapa de underkategorierna av ordet).
Det uppfattade jag direkt (och jag vill nästan säga "instinktivt", trots att jag förstås är mycket väl medveten om att det är en inlärd subkulturell kompetens som yttrar sig där, och inte alls en medfödd instinkt). Och det är väl så med alla våra kulturella (och subkulturella) kompetenser. Det sitter nästan i ryggraden. Man bara vet, utan att nödvändigtvis kunna ge en bra förklaring.
Men att inte kunna reda ut saker ordentligt ens för mig själv är nu inte något jag står ut med särskilt bra. Alltså lyssnade jag på just den sekvensen några gånger till, för att försöka sätta fingret på vad det var jag hade tolkat på det viset.
Jag kan avslöja att det handlade om kontexten, eller syntaxen om man så vill. Om var "halleluja" kom, snarare än om hur det lät.
Flummigt? Sorry. Tydligare än så kan jag inte peta ner det. Men om du själv hör eller har hört till något av (eller båda) dessa sammanhang, så tror jag att du också kan höra skillnaden.
Nu tänker du, som har hört bitar av Ulf Ekmans predikningar på TV, kanske att du också skulle känna igen ett sådant halleluja. Men det handlade inte alls om det, ett Livets Ord-halleluja, i min tolkning, behöver inte alls låta på ett särskilt sätt. Och gjorde det inte i det här fallet heller.
Jag tror i och för sig att det skulle kunna finnas en skillnad i hur det sägs/låter också, men jag tror att den skillnaden är mycket mindre, och i de flesta fall obefintlig.
Alltså, så här, vad sättet att säga det beträffar:
Det vill säga att eventuell egenart för Pingstvänner respektive LO-are ligger i de yttersta ändarna av skalan, men att den audiella skillnaden i de allra flesta tillfällen (de tillfällen som illustreras av att staplarna överlappar varandra) alls inte existerar/hörs.
Men det är alltså i syntaxen som den tydligare skillnaden ligger. Och det var den skillnaden jag spontant hörde, redan innan jag lyckades formulera den. Subkulturellt kompetent som jag är... ;-)
(Mer audiell skillnad mellan olika svenska kyrkliga sammanhang kan då få dig till livs i posten Same, same but different, med ett youtube-klipp där Daniel Viklund, sångare, musiker och evangelist, träffande illustrerar skillnaden genom att spela en liten bit av samma sång på flera olika sätt)
-------
*Att ha subkulturell kompetens innebär helt enkelt att kunna de kulturella koderna i en viss subkultur, eller i flera olika subkulturer.
Det som hände var att ett "Halleluja!" från en av sångarna i ett av banden (och vi kan låta både sångare och band vara icke namngivna här, för att diskutera dem är egentligen inte min poäng), fick mig att omedelbart tänka:
"Jaså? Hörde han till Livets Ord? Jag som hade för mig att han var pingstvän."
Snabb googling gav vid handen att jodå, min reaktion på/tolkning av hans halleluja var korrekt, han hade faktiskt en bakgrund i Livets Ord (en bakgrund som just vid tiden för den här konserten snarare var en samtid, alltså).
Grunden till min tolkning var förstås inte ATT han sa halleluja, det förekommer väl, och förekom kanske ännu mer förr, även inom pingströrelsen. Däremot handlade det om att jag uppfattade det som ett Livets Ord-halleluja, och inte som ett pingst-halleluja (om jag nu för enkelhets skull får skapa de underkategorierna av ordet).
Det uppfattade jag direkt (och jag vill nästan säga "instinktivt", trots att jag förstås är mycket väl medveten om att det är en inlärd subkulturell kompetens som yttrar sig där, och inte alls en medfödd instinkt). Och det är väl så med alla våra kulturella (och subkulturella) kompetenser. Det sitter nästan i ryggraden. Man bara vet, utan att nödvändigtvis kunna ge en bra förklaring.
Men att inte kunna reda ut saker ordentligt ens för mig själv är nu inte något jag står ut med särskilt bra. Alltså lyssnade jag på just den sekvensen några gånger till, för att försöka sätta fingret på vad det var jag hade tolkat på det viset.
Jag kan avslöja att det handlade om kontexten, eller syntaxen om man så vill. Om var "halleluja" kom, snarare än om hur det lät.
Om jag ska formulera det så får det bli att ett pingst-halleluja fyller en tydligare funktion (betydelsemässigt) I den mening det ingår i (eller den som det kommer omedelbart efter), medan ett livets ord-halleluja nog snarare, i regel, ska uppfattas som separat från den omgivande meningen, mer ett känslouttryck i största allmänhet, än en kommentar till det i övrigt sagda. Ungefär. Fast det överlappar säkerligen delvis. På det området också.
Nu tänker du, som har hört bitar av Ulf Ekmans predikningar på TV, kanske att du också skulle känna igen ett sådant halleluja. Men det handlade inte alls om det, ett Livets Ord-halleluja, i min tolkning, behöver inte alls låta på ett särskilt sätt. Och gjorde det inte i det här fallet heller.
Jag tror i och för sig att det skulle kunna finnas en skillnad i hur det sägs/låter också, men jag tror att den skillnaden är mycket mindre, och i de flesta fall obefintlig.
Alltså, så här, vad sättet att säga det beträffar:
Men det är alltså i syntaxen som den tydligare skillnaden ligger. Och det var den skillnaden jag spontant hörde, redan innan jag lyckades formulera den. Subkulturellt kompetent som jag är... ;-)
(Mer audiell skillnad mellan olika svenska kyrkliga sammanhang kan då få dig till livs i posten Same, same but different, med ett youtube-klipp där Daniel Viklund, sångare, musiker och evangelist, träffande illustrerar skillnaden genom att spela en liten bit av samma sång på flera olika sätt)
-------
*Att ha subkulturell kompetens innebär helt enkelt att kunna de kulturella koderna i en viss subkultur, eller i flera olika subkulturer.
fredag 20 januari 2012
Nostalgi
Det där internätet alltså... Ibland är det som ett antikvariat, en gammal vinylskiveaffär (en sån där som varje stad med självaktning har) och ett jättebibliotek i ett...
Under 1980-talet höll den unga frikyrkoscenen stora musikgalor på Scandinavium i Göteborg. Hur många kan jag inte svara på, det kan kanske någon som är mer kalenderbitare i den genren upplysa om. Däremot kan jag meddela att jag var där. Eller, det vill säga, på en av dem. Jag tror faktiskt att den rent av var min allra första konsertupplevelse, av tonårsslaget åtminstone (och med tonårsslaget menar jag: mer rock än barnvisor, och man är inte där med dagis, skola eller föräldrar...).
Men det var, som årtiondet låter antyda, en ganska lång stund sedan. Och med undantag för när jag en sommarnatt för ett par år sedan såg en person på Helsingborgs station med en t-shirt från en av de galorna, så har den upplevelsen hört mer till minnenas värld än till sinnevärlden ganska länge nu.
Tills nu. När jag plötsligt hittar en samlingsskiva från 1982 års upplaga av Scandinaviumgalorna i iTunes Store. Visste inte ens att en sådan skiva fanns, faktiskt (och jag är ganska säker på att det är en gammal vinyl som nu fått nytt digitalt liv). Och sedan youtubade jag (för att nu nyskapa ett verb...), och hittade videoklipp från både den och andra Scandinaviumgalor.
Wow! Vad mer kan man säga.
Jo, en sak mer kan man säga. Enligt ordinarie tidtabell, som vi kan kalla det, skulle det varit en fredagsdikt idag. Den får utgå, och visas istället i nästa vecka. Här blir det istället en fredagssång.
Närmare bestämt Bäste konsument, med gruppen Salt. Finns på nämnda skiva från '82, men kommer här i en inspelning från 1983 års gala.
Sarkastisk konsumtionskritik, med klara progg- och punkinfluenser (och det mitt under brinnande 1980-tal dessutom...). Erkänn att det inte var vad ni såg framför er när ni tänkte frikyrklig musikgala ;-)
Här kommer den i alla fall.
PS. När jag lyssnade till de låtar med Salt som finns på skivan blev jag först osäker på om jag i minnet hade blandat ihop Salt med gruppen Bileams Åsna, för de där blåsinstrumenten förknippade jag mer med Bileams. Youtubade således även Bileams Åsna (som alltså inte är med på skivan), och kan konstatera att mitt minne inte svek mig helt och hållet där. De hade också svängigt blås. Det var nog utmärkande för rätt många av frikyrkobanden under 1980-talet, egentligen.
Under 1980-talet höll den unga frikyrkoscenen stora musikgalor på Scandinavium i Göteborg. Hur många kan jag inte svara på, det kan kanske någon som är mer kalenderbitare i den genren upplysa om. Däremot kan jag meddela att jag var där. Eller, det vill säga, på en av dem. Jag tror faktiskt att den rent av var min allra första konsertupplevelse, av tonårsslaget åtminstone (och med tonårsslaget menar jag: mer rock än barnvisor, och man är inte där med dagis, skola eller föräldrar...).
Men det var, som årtiondet låter antyda, en ganska lång stund sedan. Och med undantag för när jag en sommarnatt för ett par år sedan såg en person på Helsingborgs station med en t-shirt från en av de galorna, så har den upplevelsen hört mer till minnenas värld än till sinnevärlden ganska länge nu.
Tills nu. När jag plötsligt hittar en samlingsskiva från 1982 års upplaga av Scandinaviumgalorna i iTunes Store. Visste inte ens att en sådan skiva fanns, faktiskt (och jag är ganska säker på att det är en gammal vinyl som nu fått nytt digitalt liv). Och sedan youtubade jag (för att nu nyskapa ett verb...), och hittade videoklipp från både den och andra Scandinaviumgalor.
Wow! Vad mer kan man säga.
Jo, en sak mer kan man säga. Enligt ordinarie tidtabell, som vi kan kalla det, skulle det varit en fredagsdikt idag. Den får utgå, och visas istället i nästa vecka. Här blir det istället en fredagssång.
Närmare bestämt Bäste konsument, med gruppen Salt. Finns på nämnda skiva från '82, men kommer här i en inspelning från 1983 års gala.
Sarkastisk konsumtionskritik, med klara progg- och punkinfluenser (och det mitt under brinnande 1980-tal dessutom...). Erkänn att det inte var vad ni såg framför er när ni tänkte frikyrklig musikgala ;-)
Här kommer den i alla fall.
PS. När jag lyssnade till de låtar med Salt som finns på skivan blev jag först osäker på om jag i minnet hade blandat ihop Salt med gruppen Bileams Åsna, för de där blåsinstrumenten förknippade jag mer med Bileams. Youtubade således även Bileams Åsna (som alltså inte är med på skivan), och kan konstatera att mitt minne inte svek mig helt och hållet där. De hade också svängigt blås. Det var nog utmärkande för rätt många av frikyrkobanden under 1980-talet, egentligen.
torsdag 19 januari 2012
Test avslöjar familjedrag
Gjorde, på kul, ett personlighetstest från Poolia häromdagen. 20 frågor där man kunde välja mellan två svarsalternativ (som nog skulle uppfattas som varandras motpoler). Kanske inte helt nyanserat (milt uttryckt), men på de flesta frågor gick det ändå ganska snabbt och lätt att välja ett av alternativen.
Undantaget var frågan "Styrs du främst av dina principer eller av fakta?"
Där blev jag lite konfunderad i någon sekund, och var sedan tvungen att skratta när jag mindes att jag och min syster, på ett liknande test, båda fastnade på just den frågan. Båda sa vi, med samma förbryllade ansiktsuttryck: "Men...jag förstår inte...det är ju ingen skillnad på alternativen?"
Min fru låg dubbel av skratt den gången, hon tyckte att det avslöjade VÄLDIGT mycket om mig och mina syskon.
Och tydligen är min spontana reaktion på den frågan fortfarande att den är ganska luddig...
Jo, vi är nog ganska principfasta. Eller envisa, om det nu är någon skillnad mellan DE alternativen... Och vi tycker nog, lite till mans, att... ja, att vi har rätt, helt enkelt. Att det ÄR ganska svårt att se skillnad mellan våra principer och rena fakta.
Men vi kan i alla fall skratta åt oss själva. Så det så. Det är ett faktum. Och en princip...
Undantaget var frågan "Styrs du främst av dina principer eller av fakta?"
Där blev jag lite konfunderad i någon sekund, och var sedan tvungen att skratta när jag mindes att jag och min syster, på ett liknande test, båda fastnade på just den frågan. Båda sa vi, med samma förbryllade ansiktsuttryck: "Men...jag förstår inte...det är ju ingen skillnad på alternativen?"
Min fru låg dubbel av skratt den gången, hon tyckte att det avslöjade VÄLDIGT mycket om mig och mina syskon.
Och tydligen är min spontana reaktion på den frågan fortfarande att den är ganska luddig...
Jo, vi är nog ganska principfasta. Eller envisa, om det nu är någon skillnad mellan DE alternativen... Och vi tycker nog, lite till mans, att... ja, att vi har rätt, helt enkelt. Att det ÄR ganska svårt att se skillnad mellan våra principer och rena fakta.
Men vi kan i alla fall skratta åt oss själva. Så det så. Det är ett faktum. Och en princip...
onsdag 18 januari 2012
Dagens språkpolisiära insats: kutym
Såg "kutym" stavat "kotym" och började fundera lite. I och för sig stämmer ju "o" med stavningen av det (de) begrepp på franska och latin som är förebilden (förebilderna) för vårt "kutym". Men kanske är det ändå inte därför som o-et halkat in? Kanske är det snarare det närliggande "kostym" som lurar tanken och fingrarna.
Hursomhelst. I regel är det ju lättare att komma ihåg vad något heter, om man vet varför det heter, så att säga. Den språkpolisiära insatsen i detta fall får därmed bli att förklara ursprunget till, och även betydelsen av, kutym.
Ordet är hämtat från franskans coutume, och, mer indirekt, från latinets consuetudo.
Och betydelsen finns faktiskt där, i ursprunget. Eller åtminstone ganska nära. Det här är ett av de låneord där vi lånat både ord och innebörd tillsammans, så att säga.
En coutume var i medeltida franskt språkbruk en oskriven lag, men en sådan som hade vunnit acceptans och utbredning inom ett visst område, och som där hade samma giltighet som en skriven lag.
En informell, men likafullt bindande, regel eller överenskommelse alltså.
Latinets consuetudo berör vana och bruk, det kan röra sig om vana i betydelsen skick eller bruk (vilket ligger ganska nära coutume ovan, alltså, om än utan den juridiska betydelsen), men faktiskt också om en färdighet hos en individ (tillägnad genom vana, träning).
Vårt kutym är alltså lite av en kombination. En oskriven lag, som i franskan, men inte med nödvändighet en med juridisk verkan. Ett skick och bruk, som i latinet.
Och det är alltså något av en kutym att stava det kutym. Skulle nästan rent av vilja hävda att det är skriven regel...
Hursomhelst. I regel är det ju lättare att komma ihåg vad något heter, om man vet varför det heter, så att säga. Den språkpolisiära insatsen i detta fall får därmed bli att förklara ursprunget till, och även betydelsen av, kutym.
Ordet är hämtat från franskans coutume, och, mer indirekt, från latinets consuetudo.
Och betydelsen finns faktiskt där, i ursprunget. Eller åtminstone ganska nära. Det här är ett av de låneord där vi lånat både ord och innebörd tillsammans, så att säga.
En coutume var i medeltida franskt språkbruk en oskriven lag, men en sådan som hade vunnit acceptans och utbredning inom ett visst område, och som där hade samma giltighet som en skriven lag.
En informell, men likafullt bindande, regel eller överenskommelse alltså.
Latinets consuetudo berör vana och bruk, det kan röra sig om vana i betydelsen skick eller bruk (vilket ligger ganska nära coutume ovan, alltså, om än utan den juridiska betydelsen), men faktiskt också om en färdighet hos en individ (tillägnad genom vana, träning).
Vårt kutym är alltså lite av en kombination. En oskriven lag, som i franskan, men inte med nödvändighet en med juridisk verkan. Ett skick och bruk, som i latinet.
Och det är alltså något av en kutym att stava det kutym. Skulle nästan rent av vilja hävda att det är skriven regel...
tisdag 17 januari 2012
Testar igen.
OK. Nu har jag funderat lite mer på det där med "gadgets" som visar inlägg som läses ofta/mycket. Senaste omstuvningen består i att jag nu lagt Bloggers* egna korttidslista (= mest läst senaste 7 dagarna) där jag tidigare hade en "mest läst just nu" (kortaste tidsspannet på Bloggers egna listor/gadgets är 7 dagar, så det får duga för nu).
Längst ner, nästan, i samma spalt ligger en totalt mest lästa (eller vad vi ska kalla den).
PLUS med Bloggers variant: Mer informativ (en titel säger ju inte alltid allt).
MINUS: Mer platskrävande.
Kanhända är den mer "trögrörlig" också, med ett tidsspann på 7 dagar. Men det vet jag inte än, det återstår att se.
Tillsvidare får det se ut så här.
Återkommer om jag ändrar mig igen... ;-)
----
* Alltså Blogger = det blogghotell man ligger på när bloggen har blogspot i adressen.
Längst ner, nästan, i samma spalt ligger en totalt mest lästa (eller vad vi ska kalla den).
PLUS med Bloggers variant: Mer informativ (en titel säger ju inte alltid allt).
MINUS: Mer platskrävande.
Kanhända är den mer "trögrörlig" också, med ett tidsspann på 7 dagar. Men det vet jag inte än, det återstår att se.
Tillsvidare får det se ut så här.
Återkommer om jag ändrar mig igen... ;-)
----
* Alltså Blogger = det blogghotell man ligger på när bloggen har blogspot i adressen.
Den fria viljan 2.0
Normalt sett har jag inga stora invändningar mot skapelsen. Jag kan ha väldigt stora invändningar mot hur människan agerar med och mot varandra och övrigt skapat, men det är liksom en annan sak. Jag hör, vanligtvis, till de som tycker att skylla svält och krig på Gud är att vägra ta ansvar som människa (brukar säga: "Att säga 'Gud, varför finns det krig?" är lite som om jag skulle klippa till person 1 och sedan vända mig till person 2 och säga: 'Men VARFÖR gjorde du så!' ").
Kort och gott, det är vi människor som skapar krig, som bygger orättvisor och som förtrycker. Då är det absolut minsta man kan begära att vi i alla fall lägger ansvaret för det – och för att rätta till det – där det hör hemma. Hos oss.
Men på senare tid har jag skissat lite på en ny modell för den fria viljan. Inte ett avskaffande och inte ett radikalt ombyggande. Kalla det en buggfix. En "Den fria viljan 2.0".
Tänk om vi människor vore skapade med bara ett litet undantag i vår fria vilja. Ett enda. Ett litet. Tänk om vi vore skapta med förmågan och rätten att välja precis efter eget huvud, men (och här kommer undantaget) BARA om vi faktiskt gjorde det. Valde efter huvudet, alltså. Tänkte efter.
Tänk om alla val vore precis lika möjliga som de är idag, men under den enda lilla förutsättningen att vi tänkte efter först.
Jag tror faktiskt att det skulle göra det absolut mesta väldigt mycket bättre. Det skulle inte lösa allt, om möjligheten att göra illasinnade val finns kommer naturligtvis det också ske. Men jag tror att väldigt, väldigt mycket av vår ondska och destruktivitet är ren tanklöshet. Och således botas med tänkande.
Men, nu är det dessvärre inte så vi är byggda, ännu. Buggfixen finns bara som skiss än så länge. Tills vidare får vi alltså skapa vår egen lilla go-around lösning runt problemet. Genom att försöka att tänka efter före, trots att vi faktiskt inte är tvungna.
Ska vi pröva med det?
Kort och gott, det är vi människor som skapar krig, som bygger orättvisor och som förtrycker. Då är det absolut minsta man kan begära att vi i alla fall lägger ansvaret för det – och för att rätta till det – där det hör hemma. Hos oss.
Men på senare tid har jag skissat lite på en ny modell för den fria viljan. Inte ett avskaffande och inte ett radikalt ombyggande. Kalla det en buggfix. En "Den fria viljan 2.0".
Tänk om vi människor vore skapade med bara ett litet undantag i vår fria vilja. Ett enda. Ett litet. Tänk om vi vore skapta med förmågan och rätten att välja precis efter eget huvud, men (och här kommer undantaget) BARA om vi faktiskt gjorde det. Valde efter huvudet, alltså. Tänkte efter.
Tänk om alla val vore precis lika möjliga som de är idag, men under den enda lilla förutsättningen att vi tänkte efter först.
Jag tror faktiskt att det skulle göra det absolut mesta väldigt mycket bättre. Det skulle inte lösa allt, om möjligheten att göra illasinnade val finns kommer naturligtvis det också ske. Men jag tror att väldigt, väldigt mycket av vår ondska och destruktivitet är ren tanklöshet. Och således botas med tänkande.
Men, nu är det dessvärre inte så vi är byggda, ännu. Buggfixen finns bara som skiss än så länge. Tills vidare får vi alltså skapa vår egen lilla go-around lösning runt problemet. Genom att försöka att tänka efter före, trots att vi faktiskt inte är tvungna.
Ska vi pröva med det?
måndag 16 januari 2012
Kul biblioteksannonser!
Hittade roliga annonser från Milwaukee Public Library, som leker med loggorna för Twitter, Facebook och YouTube, för att peka på böcker som alternativ.
Twitterannonsen ser ut så här:
Ni hittar alla tre här.
Kul grepp från ett bibliotek som faktiskt OCKSÅ finns på såväl Twitter som Facebook. Kampanjen ska alltså inte ses som en "attack" på sociala media, snarare som en blinkning åt.
Kul, som sagt.
Twitterannonsen ser ut så här:
Ni hittar alla tre här.
Kul grepp från ett bibliotek som faktiskt OCKSÅ finns på såväl Twitter som Facebook. Kampanjen ska alltså inte ses som en "attack" på sociala media, snarare som en blinkning åt.
Kul, som sagt.
lördag 14 januari 2012
Testar
Jag har ju, sedan gammalt, en "Mest läst just nu"-lista uppe i vänsterkanten här på bloggen. På prov lägger jag nu till en lista med "Mest lästa inlägg" (=de inlägg som är mest lästa totalt sett, inte bara just nu), längst ner i samma spalt.
Orsaken att jag inte har velat ha en sån "gadget" tidigare är att jag tänkt att den listan nog blir ganska statisk. Såvitt jag kan se i statistiken är det samma inlägg som ganska konstant ligger högst där. Å andra sidan finns det ju kanske en anledning till att vissa inlägg blir sådana som läsare fortsätter att komma till även långt efter att de skrivits, och då finns det kanske en anledning att visa vägen till dem (lite) tydligare också. Kanske.
Samtidigt tycker jag om den (relativa) ombytligheten i "Mest läst just nu", så jag är inte säker på att jag vill byta ut den. Heller.
En annan skillnad mellan dem är att listan med de totalt sett mest lästa inläggen innehåller mer information (de första raderna ur inlägget, och eventuella bilder). Det beror på att "Just nu"-listan skaffades när Blogger inte hade egna gadgets för den typen av listor, och man alltså var tvungen att använda sig av externa gadgets/widgets om man ville ha det. Bloggers egen listgadget, som kommit nu, ser alltså lite annorlunda ut. Och är lite mer informativ.
Och det är ju en annan sak att överväga. Att byta till Bloggers egna för korttidslista (de har visserligen inte "just nu", men de har "de senaste 7 dagarna"), för att få med den extra informationen.
Jag prövar att ha dem parallellt ett tag, helt enkelt. Så får vi se. Kom gärna med åsikter om hur Ni vill ha det, i kommentarsfältet här.
Orsaken att jag inte har velat ha en sån "gadget" tidigare är att jag tänkt att den listan nog blir ganska statisk. Såvitt jag kan se i statistiken är det samma inlägg som ganska konstant ligger högst där. Å andra sidan finns det ju kanske en anledning till att vissa inlägg blir sådana som läsare fortsätter att komma till även långt efter att de skrivits, och då finns det kanske en anledning att visa vägen till dem (lite) tydligare också. Kanske.
Samtidigt tycker jag om den (relativa) ombytligheten i "Mest läst just nu", så jag är inte säker på att jag vill byta ut den. Heller.
En annan skillnad mellan dem är att listan med de totalt sett mest lästa inläggen innehåller mer information (de första raderna ur inlägget, och eventuella bilder). Det beror på att "Just nu"-listan skaffades när Blogger inte hade egna gadgets för den typen av listor, och man alltså var tvungen att använda sig av externa gadgets/widgets om man ville ha det. Bloggers egen listgadget, som kommit nu, ser alltså lite annorlunda ut. Och är lite mer informativ.
Och det är ju en annan sak att överväga. Att byta till Bloggers egna för korttidslista (de har visserligen inte "just nu", men de har "de senaste 7 dagarna"), för att få med den extra informationen.
Jag prövar att ha dem parallellt ett tag, helt enkelt. Så får vi se. Kom gärna med åsikter om hur Ni vill ha det, i kommentarsfältet här.
Det börja' med att jag slog tillbaka...
Såhär på lördagsmorgonen blir det fredsrecept från Timbuktu (och Svante Lodén).
Jag hittade den tyvärr inte på YouTube, men däremot på Spotify. Jag talar alltså om låten Skjuter du skjuter jag, från skivan Alla vill till himmelen, om hur våld eskalerar, och om hur det, faktiskt, kan backas.
Inledningen går: "Om du trampar mig på tån, kallar jag dig nåt fult, om du puttar mig då, så slår jag dig i huvudet, om du svingar tillbaka ska jag klirra din haka, om du kommer med vapen ska blodet rinna på gatan"
Men för mig är själva nyckelmeningen i hela texten den här (som jag även gjort till titel på inlägget): "Det börja' med att jag slog tillbaka"
Har man insett det så har man ju nyckeln till lösningen. Inte det började med att han slog mig. Utan, det började med att jag slog tillbaka.
Och den insikten finns ju uttryckt i resten av texten också. Exempelvis i "Om jag älskar min fiende är jag vän med världen"och i "Backar jag, backar du, så gör vi framsteg"
Jag hittade den tyvärr inte på YouTube, men däremot på Spotify. Jag talar alltså om låten Skjuter du skjuter jag, från skivan Alla vill till himmelen, om hur våld eskalerar, och om hur det, faktiskt, kan backas.
Inledningen går: "Om du trampar mig på tån, kallar jag dig nåt fult, om du puttar mig då, så slår jag dig i huvudet, om du svingar tillbaka ska jag klirra din haka, om du kommer med vapen ska blodet rinna på gatan"
Men för mig är själva nyckelmeningen i hela texten den här (som jag även gjort till titel på inlägget): "Det börja' med att jag slog tillbaka"
Har man insett det så har man ju nyckeln till lösningen. Inte det började med att han slog mig. Utan, det började med att jag slog tillbaka.
Och den insikten finns ju uttryckt i resten av texten också. Exempelvis i "Om jag älskar min fiende är jag vän med världen"och i "Backar jag, backar du, så gör vi framsteg"
fredag 13 januari 2012
Hannes Råstam
Hannes Råstam, journalist och musiker, avled igår vid en ålder av 56 år, av cancer i levern och bukspottskörteln. Hans undersökande journalistik var nästan unik i och med att den faktiskt var undersökande. Han vände på de stenar som andra lämnade orörda, snarare än att springa i samma riktning som mediadrevet.
För avslöjandena om hur polisbrutalitet ledde till Osmo Vallos död, och om hur rättsväsendet först ville se genom fingrarna med det, fick han Stora journalistpriset 1998. Han har också tilldelats många andra journalistiska pris, bland annat Guldspaden för dokumentären om oegentligheterna i hanteringen av Thomas Quick ("Thomas Quick – att skapa en seriemördare").
Men han var inte bara journalist, utan också en mycket duktig musiker, basist för att vara exakt. Under 70-talet ingick han i bandet Text & Musik, därefter har han spelat med både Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Allra mest med den sistnämnde, faktiskt, han ingick såväl i Globetrotters och Björn Afzelius Band som i trion "Afzelius, Bygren & Råstam".
Jag hade en helt annan fredagssång inplanerad, men när nyheten om Hannes Råstams bortgång nådde mig fanns förstås inget annat val än att låta den utgå och ersättas av en där Hannes spelar med Björn Afzelius. Jag letade i första hand efter något från skivan "Afzelius, Bygren & Råstam", eftersom trio-formatet innebär att allas musikaliska insatser hörs lika tydligt, men jag hittade dessvärre inget på Youtube. Alltså fick det bli något med Björn Afzelius & Globetrotters istället. Närmare bestämt: Tiden förändras, från liveskivan Danska nätter. Och den är inte dålig den heller!
PS. Vill du lyssna till skivan Afzelius, Bygren & Råstam, och har Spotify, kan du göra det här.
Läs om Hannes Råstam:
Sydsvenskan
GP
Redaktionschefens blogg i Svenska dagbladet
DN 1 och DN 2
För avslöjandena om hur polisbrutalitet ledde till Osmo Vallos död, och om hur rättsväsendet först ville se genom fingrarna med det, fick han Stora journalistpriset 1998. Han har också tilldelats många andra journalistiska pris, bland annat Guldspaden för dokumentären om oegentligheterna i hanteringen av Thomas Quick ("Thomas Quick – att skapa en seriemördare").
Men han var inte bara journalist, utan också en mycket duktig musiker, basist för att vara exakt. Under 70-talet ingick han i bandet Text & Musik, därefter har han spelat med både Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Allra mest med den sistnämnde, faktiskt, han ingick såväl i Globetrotters och Björn Afzelius Band som i trion "Afzelius, Bygren & Råstam".
Jag hade en helt annan fredagssång inplanerad, men när nyheten om Hannes Råstams bortgång nådde mig fanns förstås inget annat val än att låta den utgå och ersättas av en där Hannes spelar med Björn Afzelius. Jag letade i första hand efter något från skivan "Afzelius, Bygren & Råstam", eftersom trio-formatet innebär att allas musikaliska insatser hörs lika tydligt, men jag hittade dessvärre inget på Youtube. Alltså fick det bli något med Björn Afzelius & Globetrotters istället. Närmare bestämt: Tiden förändras, från liveskivan Danska nätter. Och den är inte dålig den heller!
PS. Vill du lyssna till skivan Afzelius, Bygren & Råstam, och har Spotify, kan du göra det här.
Läs om Hannes Råstam:
Sydsvenskan
GP
Redaktionschefens blogg i Svenska dagbladet
DN 1 och DN 2
torsdag 12 januari 2012
Våren är här!
foto från lunchpromenad i tisdags
På tillfälligt besök i alla fall. Det är inte riktigt någon ordning på årstiderna nuförtiden tycker jag. Vi hade sommar till oktober, och nu alltså vår i januari.
Å andra sidan var det verkligen inte mycket till vår 2011. Inte här i alla fall, vi gick mer eller mindre direkt från vinter till högsommar. Kanske är det vi får kompensation för nu? Blir kanske dubbelvår i år?
Ja, så är det nog. Vi bestämmer det.
onsdag 11 januari 2012
Annika Östberg i QX
Vill gärna tipsa om, och pusha för, intervjun med Annika Östberg i det senaste numret av QX. Den ger intressanta inblickar i så väldigt mycket: Fängelselivet i stort. Och vad fängelselivet gör med kärlekslivet. Och andlighet. Det sista kommenteras med de träffande orden (fritt återgivet ur minnet):
"Religion is for those who are afraid of going to hell – spirituality is for those who have been there"
Intervjun med Kajsa Bergqvist i samma nummer har fått stor uppmärksamhet, med rätta, men synd att intervjun med Annika Östberg hamnat lite i skuggan av den. Det har jag härmed försökt åtgärda...
En del av artikeln finns här, men vill man läsa hela får man gå till pdf-en med hela numret
Man blir faktiskt riktigt sugen på att läsa hennes bok, Ögonblick som förändrar livet*. Den var väl i och för sig redan på min "ska komma ihåg för framtiden, och införskaffa/läsa vid tillfälle"-lista, men nu känns den än mer angelägen. Återkommer med recension när jag faktiskt kommit så långt.
Eller, är det någon av er som redan läst den, och har mer att berätta om den redan nu?
Trevlig läsning av artikeln tillönskas er hursomhelst! Och missa inte heller fotona som Elisabeth Ohlson Wallin (ja, hon med Ecce Homo) tagit av Annika Österberg, till artikeln. Gå dit (eller ladda ner) och läs med er!
-----
* Finns på Bokus och Adlibris. Och, förstås, på bibliotek. Är du ändå på bibliotek och botaniserar kan du förresten också plocka på dig Annikas tidigare bok, Sorgfågel. Den är slut på förlag, och svår att köpa.
[Posten uppdaterad klockan 14:35, hade glömt nämna de foton som hör till artikeln]
"Religion is for those who are afraid of going to hell – spirituality is for those who have been there"
Intervjun med Kajsa Bergqvist i samma nummer har fått stor uppmärksamhet, med rätta, men synd att intervjun med Annika Östberg hamnat lite i skuggan av den. Det har jag härmed försökt åtgärda...
En del av artikeln finns här, men vill man läsa hela får man gå till pdf-en med hela numret
Man blir faktiskt riktigt sugen på att läsa hennes bok, Ögonblick som förändrar livet*. Den var väl i och för sig redan på min "ska komma ihåg för framtiden, och införskaffa/läsa vid tillfälle"-lista, men nu känns den än mer angelägen. Återkommer med recension när jag faktiskt kommit så långt.
Eller, är det någon av er som redan läst den, och har mer att berätta om den redan nu?
Trevlig läsning av artikeln tillönskas er hursomhelst! Och missa inte heller fotona som Elisabeth Ohlson Wallin (ja, hon med Ecce Homo) tagit av Annika Österberg, till artikeln. Gå dit (eller ladda ner) och läs med er!
-----
* Finns på Bokus och Adlibris. Och, förstås, på bibliotek. Är du ändå på bibliotek och botaniserar kan du förresten också plocka på dig Annikas tidigare bok, Sorgfågel. Den är slut på förlag, och svår att köpa.
[Posten uppdaterad klockan 14:35, hade glömt nämna de foton som hör till artikeln]
tisdag 10 januari 2012
Repeat mer än remake
Vi kom faktiskt iväg på bio i helgen, filmen blev Girl with the dragon tattoo (som jag av okänd anledning vill kalla "golden tattoo"...).
Den var, precis som sin svenska förlaga, en helt OK actionfilm/thriller. Och det var verkligen inte det enda den hade gemensamt med den svenska filmen... Likheterna var på många ställen så slående att det kändes mer som ett väldigt dyrt dubbningsprojekt än som en remake...
Det var ju inte dåligt alls. Och på sätt och vis är det väl ett gott tecken om Hollywood lärt sig en viss lyhördhet inför bakgrund till och ursprungsversion av de icke-amerikanska filmer som de köper rättigheter till. Samtidigt är det svårt att inte undra... Varför? Är det inte lättare att bara låta de som vill se den svenska filmen... helt enkelt se den svenska filmen, textad då (eller dubbad, om det finns)?
Hade (och jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få anledning att säga detta...) varit intressantare med ett friare förhållningssätt till förlagan, à la Hollywoods klassiska grepp att flytta handling i filmer till USA.
Men en bra film, bra skådespelarinsatser. Och imponerande genomfört i kulisser och rekvisita (allt, ner till minsta Ramlösaflaska, "stämmer", och till och med tidningsklippen är på svenska).
Sammanfattningsvis: Fascinerande, förvirrande men helt OK.
måndag 9 januari 2012
Growing up stories
Ett lite försenat grattis till gudsonen som fyllde år i helgen, och som därmed lagt ytterligare ett tonår bakom sig. Vi som knappt hunnit fatta att han ÄR tonåring lär väl aldrig få våra huvuden runt att han SLUTAT vara tonåring... När nu det händer, det är ju trots allt några år kvar...
Men ni förstår väl när ni ser bilderna nedan att han har vuxit väldigt mycket på tiden vi känt honom.
Han har också kallats för lite olika saker, kärt barn har ju som bekant många namn... Från allra första början, alltså innan han blev född, gick han mest under namnet Mörtly. Det berodde på att hans kära mor, på skämt, sa att hon tänkte döpa honom till Mötley efter hårdrocksbandet Mötley Crüe. Mormodern, alltså moderns mormoder och det oskyldiga blivande barnets gammelmormor, hörde fel (och hade kanske inte hört talas om Mötley Crüe...) och sa
- Va! Ska han heta Mörtly?
Och, tja...så vitt ett otränat öga kunde utröna av ultraljudsbilderna påminde han ju då ganska mycket om en mört, så Mörtly fick det bli alltså...
Sedan föddes han och såg ut så här:
Men när han blev så här stor var det Gabriel för hela slanten:
Numera är han lång, och långhårig, och tonåring som sagt (enligt sin morbror är han "ungefär 700 meter lång och jättegammal"). Och från vuxet håll heter han fortfarande Gabriel, men i kompisgänget kallas han ibland för Gabbe och liknande.
Numera ser han ut så här (koncentrerad trummis) när han är ute och spelar trummor med bandet Grown Up Stories (eller, så såg han ut för drygt ett år sen i alla fall, han har vuxit sen dess också...):
Grattis till vår 700-meterspåg med "båt" i skostorlek alltså... Som när han var i storlek som på mellanbilden, ungefär, hade som framtidsdröm att "riva hela Malmö och plantera gräs i stället" (vilket fick hans mor att säga: Här har jag, som växte upp på landet och önskade att jag bodde i stan, trott att jag gör min son en jättetjänst, och så visar det sig att han växer upp i stan och önskar att han bodde på landet...). Men vi tror att han har ändrat sig på den punkten, numera ägnar han sig mer åt det som han när han var ännu mindre kallade maggish (i hans mun då lät det nästan som "magic", men det ska alltså uttydas "musik", vilket kan vara nog så magiskt...), såväl i Grown up stories (ovan) som i eget band.
P.S. Vill ni lyssna på Grown Up Stories så kan ni göra det på deras MySpace-sida Och, övriga bandmedlemmar är alltså något mer grown up än trummisen...
Men ni förstår väl när ni ser bilderna nedan att han har vuxit väldigt mycket på tiden vi känt honom.
Han har också kallats för lite olika saker, kärt barn har ju som bekant många namn... Från allra första början, alltså innan han blev född, gick han mest under namnet Mörtly. Det berodde på att hans kära mor, på skämt, sa att hon tänkte döpa honom till Mötley efter hårdrocksbandet Mötley Crüe. Mormodern, alltså moderns mormoder och det oskyldiga blivande barnets gammelmormor, hörde fel (och hade kanske inte hört talas om Mötley Crüe...) och sa
- Va! Ska han heta Mörtly?
Och, tja...så vitt ett otränat öga kunde utröna av ultraljudsbilderna påminde han ju då ganska mycket om en mört, så Mörtly fick det bli alltså...
Sedan föddes han och såg ut så här:
Då hette han Mörtly ett litet tag till, ibland. Men mest hette han Gab. Efter ytterligare ett litet tag, när det började närma sig att han skulle börja prata själv, så blev hans mor orolig att han inte skulle veta att hans namn egentligen var Gabriel när han började kunna säga det själv, så då utgick ett påbud om att kalla honom Gabriel. Vilket innebar att han en mellanperiod hette: Gab eh Riel
Men när han blev så här stor var det Gabriel för hela slanten:
Numera är han lång, och långhårig, och tonåring som sagt (enligt sin morbror är han "ungefär 700 meter lång och jättegammal"). Och från vuxet håll heter han fortfarande Gabriel, men i kompisgänget kallas han ibland för Gabbe och liknande.
Numera ser han ut så här (koncentrerad trummis) när han är ute och spelar trummor med bandet Grown Up Stories (eller, så såg han ut för drygt ett år sen i alla fall, han har vuxit sen dess också...):
Grattis till vår 700-meterspåg med "båt" i skostorlek alltså... Som när han var i storlek som på mellanbilden, ungefär, hade som framtidsdröm att "riva hela Malmö och plantera gräs i stället" (vilket fick hans mor att säga: Här har jag, som växte upp på landet och önskade att jag bodde i stan, trott att jag gör min son en jättetjänst, och så visar det sig att han växer upp i stan och önskar att han bodde på landet...). Men vi tror att han har ändrat sig på den punkten, numera ägnar han sig mer åt det som han när han var ännu mindre kallade maggish (i hans mun då lät det nästan som "magic", men det ska alltså uttydas "musik", vilket kan vara nog så magiskt...), såväl i Grown up stories (ovan) som i eget band.
P.S. Vill ni lyssna på Grown Up Stories så kan ni göra det på deras MySpace-sida Och, övriga bandmedlemmar är alltså något mer grown up än trummisen...
söndag 8 januari 2012
Utmaning
Utmanades av Kaela för ett tag sedan, och här kommer mitt svar.
1. Vad gjorde du för tio år sedan?
För tio år sedan hade vi ganska nyligen flyttat ifrån Borås. Och jag var sysselsatt med min magisteruppsats i biblioteksvetenskap.
2. Vad gjorde du för ett år sedan?
För ett år sedan var jag inne på andra veckan av (och tack och lov på sluttampen av) en ordentligt besvärlig influensa av något slag.
3. Fem snacks du gillar?
Äter kanske inte så mycket snacks, men...
Chaatnötter (lika delar skållade och skalade mandlar och cashewnötter – eller i nödfall endast cashewnötter – fräses/rostas i stekpanna med smör, garam masala och salt, blandas sedan med torkade aprikoser i bitar – supergott!)
Salta pinnar (behöver väl ingen förklaring...)
De flesta sorters rostade och salta nötter (men inte chilinötter, i alla fall inte köpta, för det är definitivt vitlök i den kryddningen, och det är min absolut värsta matantipati. Folk brukar fråga, ibland: Är det så att du inte kan äta vitlök, eller är det så att du inte tycker om det? Svaret är: både och. Jag tycker smaken är så motbjudande att det i princip är oätligt för mig)
Grönsaker med dippa till.
Och, tja, det var väl kanske inte fem (beroende på hur man räknar nötterna...), men sen kommer jag inte på fler...
4. Fem sånger du kan hela texten till?
Hela texten? Hmm. Säkert egentligen långt fler än fem, men samtidigt är jag lite tveksam till att svära på att jag kan *hela* texten till någon alls. Alltid är det väl någon rad man felhört eller glömt. Så jag säger pass här. Högmod går ju före fall sägs det...
5. Fem saker du skulle göra om du var mångmiljonär?
Funderade senast idag på någon slags fond för folk som jobbar med ungdomar, och särskilt utsatta ungdomar, på olika vis. Tänkte mig en modell där prisutdelningen är dubbel: halva prissumman till den som vinner priset, som uppmuntran, och halva till verksamheten som denna/denne är sysselsatt i och nominerats för. Tror att det är viktigare än någonsin att jobba med och för ungdomar, det har om inte annat mordet på 15-åringen i Malmö under nyårshelgen aktualiserat (Det var en oroväckande nyhet för oss, eftersom vår gudson är 15, eller var fortfarande under nyårshelgen iaf, och dessutom bor i Rosengård. Att han inte var den drabbade var förstås en lättnad för oss, men medkänslan med den familj som fått en son/bror/kusin/etc bortryckt alltför tidigt är desto större).
Men nu har jag ju inga miljoner att ge bort så...
Och, så skulle jag förstås köpa ett hus till oss också. Det skulle nog multimiljonerna också räcka till. Vi trivs visserligen förunderligt väl i och med vår lägenhet, men den börjar bli aningen trång. Eller, om inte annat, vi börjar få lite ont om väggar att sätta bokhyllor mot... Dessutom är det i längden inte det mest handikappanpassade att bo på tredje våningen utan hiss, vilket spelar viss roll med tanke på Annas MS. Det går (om än allt annat än snabbt och smidigt) att ta sig tre trappor när man går med käpp eller kryckor, men skulle det bli aktuellt med rullstol skulle det ju vara omöjligt.
Och därutöver...ja, jag vet inte på rak arm... men jag tror inte det skulle vara så svårt att hitta saker att lägga pengar på...
6. Fem dåliga vanor?
Skulle vara väldigt bra för min mage om jag kunde sluta dricka kaffe helt (har dragit ner, dock).
Kunde vara bra om jag inte blev så irriterad när tekniska saker inte fungerar, också.
Att komma sig för att gå på bio och teater mer skulle inte heller vara dumt, men att alltför ofta INTE göra något är kanske inte en vana per se, eller?
Sen vet jag faktiskt inte. Inte för att jag inte tror att jag har fler dåliga vanor, men för att jag tror att de är sådana som stör min omgivning mer än mig, och som alltså andra känner till bättre än mig.
7. Fem saker du gillar att göra?
Promenera/gå. I ett par år hade jag en obehandlad trasig menisk som gjorde att varje steg gjorde ont att ta, under den perioden kom jag liksom ur min promenadvana... Sen har det faktum att min knävärk (artros) blir värre av ansträngning inte heller hjälpt till. Men nån gång i våras så bestämde jag mig för att högaktningsfullt strunta i knäna. JAG gillar att gå långa promenader, vill knäna inte vara med om det får de hitta någon annan att vara knän hos... Och efter det har jag lagt mig till med vanan att ta en promenad på 1-1,5 timme varje dag (undantag om jag är sjuk eller på besök hos någon). Helt underbart!
Läsa. Det har jag älskat att göra så länge jag kan minnas. Jag lärde mig läsa nån gång mellan tre och fyra års ålder och har inga minnen av vare sig att lära sig läsa eller att inte kunna. Däremot minns jag faktiskt första gången jag KUNDE, när alla de där bokstäverna runt omkring plötsligt betydde saker. Magiskt! En hel värld som öppnade sig. Eller många världar, snarare.
Leka/pyssla med databaser på datorn.
Fotografera.
Se på film, och på teater och annan scenkonst (dock ej balett...).
8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa?
Rosa!
Knytblusar.
damskor
kjol
klänning
(och allt annat på temat ovan, egentligen).
Dessutom, fast det är ju egentligen inte kläder, såg jag en urna, i en begravningsbyrås skyltfönster, igår som var så ful (med min estetik mätt), att min spontana första kommentar när jag såg den var: "Begrav mig i den, och jag svär att jag kommer att hemsöka både er och era efterlevande i all evighet!!"
9. Fem favoritleksaker.
Böcker
Datorn
Kameran (eller, kamerorna, numera).
Stereon.
DVD-spelaren.
Jag utmanar ingen utan skickar utmaningen vidare till var och en som vill använda den!
----
PS. Ursäkta min relativa frånvaro här under helgen hittills. Vi hade gäster som blev kvar längre än planerat...
1. Vad gjorde du för tio år sedan?
För tio år sedan hade vi ganska nyligen flyttat ifrån Borås. Och jag var sysselsatt med min magisteruppsats i biblioteksvetenskap.
2. Vad gjorde du för ett år sedan?
För ett år sedan var jag inne på andra veckan av (och tack och lov på sluttampen av) en ordentligt besvärlig influensa av något slag.
3. Fem snacks du gillar?
Äter kanske inte så mycket snacks, men...
Chaatnötter (lika delar skållade och skalade mandlar och cashewnötter – eller i nödfall endast cashewnötter – fräses/rostas i stekpanna med smör, garam masala och salt, blandas sedan med torkade aprikoser i bitar – supergott!)
Salta pinnar (behöver väl ingen förklaring...)
De flesta sorters rostade och salta nötter (men inte chilinötter, i alla fall inte köpta, för det är definitivt vitlök i den kryddningen, och det är min absolut värsta matantipati. Folk brukar fråga, ibland: Är det så att du inte kan äta vitlök, eller är det så att du inte tycker om det? Svaret är: både och. Jag tycker smaken är så motbjudande att det i princip är oätligt för mig)
Grönsaker med dippa till.
Och, tja, det var väl kanske inte fem (beroende på hur man räknar nötterna...), men sen kommer jag inte på fler...
4. Fem sånger du kan hela texten till?
Hela texten? Hmm. Säkert egentligen långt fler än fem, men samtidigt är jag lite tveksam till att svära på att jag kan *hela* texten till någon alls. Alltid är det väl någon rad man felhört eller glömt. Så jag säger pass här. Högmod går ju före fall sägs det...
5. Fem saker du skulle göra om du var mångmiljonär?
Funderade senast idag på någon slags fond för folk som jobbar med ungdomar, och särskilt utsatta ungdomar, på olika vis. Tänkte mig en modell där prisutdelningen är dubbel: halva prissumman till den som vinner priset, som uppmuntran, och halva till verksamheten som denna/denne är sysselsatt i och nominerats för. Tror att det är viktigare än någonsin att jobba med och för ungdomar, det har om inte annat mordet på 15-åringen i Malmö under nyårshelgen aktualiserat (Det var en oroväckande nyhet för oss, eftersom vår gudson är 15, eller var fortfarande under nyårshelgen iaf, och dessutom bor i Rosengård. Att han inte var den drabbade var förstås en lättnad för oss, men medkänslan med den familj som fått en son/bror/kusin/etc bortryckt alltför tidigt är desto större).
Men nu har jag ju inga miljoner att ge bort så...
Och, så skulle jag förstås köpa ett hus till oss också. Det skulle nog multimiljonerna också räcka till. Vi trivs visserligen förunderligt väl i och med vår lägenhet, men den börjar bli aningen trång. Eller, om inte annat, vi börjar få lite ont om väggar att sätta bokhyllor mot... Dessutom är det i längden inte det mest handikappanpassade att bo på tredje våningen utan hiss, vilket spelar viss roll med tanke på Annas MS. Det går (om än allt annat än snabbt och smidigt) att ta sig tre trappor när man går med käpp eller kryckor, men skulle det bli aktuellt med rullstol skulle det ju vara omöjligt.
Och därutöver...ja, jag vet inte på rak arm... men jag tror inte det skulle vara så svårt att hitta saker att lägga pengar på...
6. Fem dåliga vanor?
Skulle vara väldigt bra för min mage om jag kunde sluta dricka kaffe helt (har dragit ner, dock).
Kunde vara bra om jag inte blev så irriterad när tekniska saker inte fungerar, också.
Att komma sig för att gå på bio och teater mer skulle inte heller vara dumt, men att alltför ofta INTE göra något är kanske inte en vana per se, eller?
Sen vet jag faktiskt inte. Inte för att jag inte tror att jag har fler dåliga vanor, men för att jag tror att de är sådana som stör min omgivning mer än mig, och som alltså andra känner till bättre än mig.
7. Fem saker du gillar att göra?
Promenera/gå. I ett par år hade jag en obehandlad trasig menisk som gjorde att varje steg gjorde ont att ta, under den perioden kom jag liksom ur min promenadvana... Sen har det faktum att min knävärk (artros) blir värre av ansträngning inte heller hjälpt till. Men nån gång i våras så bestämde jag mig för att högaktningsfullt strunta i knäna. JAG gillar att gå långa promenader, vill knäna inte vara med om det får de hitta någon annan att vara knän hos... Och efter det har jag lagt mig till med vanan att ta en promenad på 1-1,5 timme varje dag (undantag om jag är sjuk eller på besök hos någon). Helt underbart!
Läsa. Det har jag älskat att göra så länge jag kan minnas. Jag lärde mig läsa nån gång mellan tre och fyra års ålder och har inga minnen av vare sig att lära sig läsa eller att inte kunna. Däremot minns jag faktiskt första gången jag KUNDE, när alla de där bokstäverna runt omkring plötsligt betydde saker. Magiskt! En hel värld som öppnade sig. Eller många världar, snarare.
Leka/pyssla med databaser på datorn.
Fotografera.
Se på film, och på teater och annan scenkonst (dock ej balett...).
8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa?
Rosa!
Knytblusar.
damskor
kjol
klänning
(och allt annat på temat ovan, egentligen).
Dessutom, fast det är ju egentligen inte kläder, såg jag en urna, i en begravningsbyrås skyltfönster, igår som var så ful (med min estetik mätt), att min spontana första kommentar när jag såg den var: "Begrav mig i den, och jag svär att jag kommer att hemsöka både er och era efterlevande i all evighet!!"
9. Fem favoritleksaker.
Böcker
Datorn
Kameran (eller, kamerorna, numera).
Stereon.
DVD-spelaren.
Jag utmanar ingen utan skickar utmaningen vidare till var och en som vill använda den!
----
PS. Ursäkta min relativa frånvaro här under helgen hittills. Vi hade gäster som blev kvar längre än planerat...
fredag 6 januari 2012
Veckans fredagsdikt
Fredagsdikten den här veckan är hämtad ur Göran Sonnevis samling Små klanger; en röst; dikter utan ordning.
Om vi låter rädslan döda
varandras frihet
finns till sist bara
den vitnande
ångesten, längre
och längre in.
Utanför denna
finns sedan mörkret
allt det vi
inte vet Bara där
finns då färgerna
inte i det vitas inre utplåning
Det vita är då inte
ljus, utan bara
det yttersta mörkret
Om vi låter rädslan döda
varandras frihet
finns till sist bara
den vitnande
ångesten, längre
och längre in.
Utanför denna
finns sedan mörkret
allt det vi
inte vet Bara där
finns då färgerna
inte i det vitas inre utplåning
Det vita är då inte
ljus, utan bara
det yttersta mörkret
torsdag 5 januari 2012
Treudden
Dagens filmtips blir filmatiseringen av Fred Vargas Sous les vents de Neptune, som i original heter just så även som film, men som på svenska fått titeln Treudden.
Vi har den på DVD och såg om den häromkvällen. Det är en deckare man tittar på minst lika mycket för alla karaktärernas skull som för själva gåtan, så det gör alltså ingenting alls om man redan har sett den.
Historien är denna: Jean-Baptiste Adamsberg, som är kommissarie vid Parispolisen, har en besatthet: Mord som begåtts med en treudd (eller där tre sår i en exakt linje visar att det knappast kan vara fråga om något annat än en treudd). I synnerhet sådana där det finns en uppenbar mordmisstänkt, som dock varit avsvimmad under mordnatten och lider av minnesförlust.
Bakgrunden är den att hans egen bror, Raphael, för många, många år sedan, när Adamsberg var ung och blivande polis, anklagades för att ha dödat sin flickvän med tre hugg med en skruvmejsel. Han vaknade upp bredvid hennes kropp, med den blodiga skruvmejseln i handen men helt utan minne av vad som hänt. Jean-Baptiste förklarade för honom att skruvmejseln var ett omöjligt mordvapen, att ingen skulle ha kunnat åstadkomma de tre huggen i exakt rak linje och med exakta mellanrum utan något annat än en treudd (eller något annat redskap med tre spetsar i rak linje på). Han hjälpte honom också att gömma bevismaterial (som blodiga kläder och skruvmejseln), samt gav honom ett falskt alibi. Brodern blev därigenom friad, juridiskt. Men aldrig oskyldig i byns ögon, och inte heller i sina egna ögon. Han minns ju faktiskt inte vad som hänt, och kanske kunde han genom någon slags osannolik slump ändå ha åstadkommit den där räta linjen med de exakta avstånden. Han har befunnit sig på resande fot, utomlands, sedan detta hände, och bröderna har förlorat kontakten med varandra. Det sista livstecknet Adamsberg har är ett vykort som kom för några år sedan.
Adamsberg har hittat nio mord, begångna mellan 1943 och 2003 med just dessa kännetecken. Han är övertygad om att den skyldige är Domare Fulgence, som bodde i hans hemby just när mordet där inträffade, och i vars redskapsbod han sett en treudd. Det finns bara ett litet problem med den teorin: Fulgence dog för 18 år sedan....
Så ska då Adamsberg resa på studieresa till Quebec, tillsammans med kollegorna – den alkoholiserade och (till studieresan) motvillige Adrien Danglard, och den surmulna och enorma kvinnan Violette Retancourt. Och det osannolika inträffar: Där, i Quebec, vaknar plötsligt Adamsberg själv upp på en skogsstig, utan minne av de senaste timmarna, och en kvinna han haft en tillfällig affär med hittas död med tre hugg i magen. Hans egna fingeravtryck finns på en kniv som antas vara mordvapnet.
Kan verkligen den sedan 18 år döde domare Fulgence även ha rest med Adamsberg till Quebec? Eller är det i själva verket Adamsberg som är skyldig? Till och med han själv tvivlar på sin oskuld, han vet ju inte vad som hände. Gåtan måste nu slutgiltigt, och till varje pris, lösas. Inte bara för att rentvå Raphaels namn, utan minst lika mycket för att själv klara sig ur knipan.
En djärv, smart (och underhållande!) flykt från den Kanadensiska polisen följer. Medhjälpare är dels hans kvinnliga kollega, och dels hans bror som de lyckats leta reda på i USA. Filmen skulle vara sevärd nästan bara för de scenerna...
Därefter måste Jean-Baptiste hålla sig gömd i Paris, och samtidigt som privatspanare äntligen lösa gåtan. På sin sida har han två osannolika hjälpredor: En kvinna han lärt känna när han försökt sätta fast henne för olika sorters brottslighet, och hennes lika kriminella inneboende, den i deckare numera obligatoriska hackern. Fast hackern är i denna film inte en kille i 20-årsåldern, utan en kvinna i 80-årsåldern...
Jag ska inte avslöja upplösningen annat än genom att säga att spelet Mahjong har stor betydelse...
Historien är det inget fel på. Inget alls. Men som sagt, det är mest för karaktärernas skull man tittar. Så skönt med skitiga, kantiga och konstiga antihjältar som omväxling till Hollywoods airbrushade fotomodellsnygga allgoda och allkunniga hjältar.
Den rekommenderas alltså! Kan vara svår att få tag i, eftersom den producerats som TV-film, men håll ögonen öppna! Om inte annat kanske den sänds på TV någon gång.
PS. Vill du läsa Fred Vargas bok i engelsk översättning finns den här
Vi har den på DVD och såg om den häromkvällen. Det är en deckare man tittar på minst lika mycket för alla karaktärernas skull som för själva gåtan, så det gör alltså ingenting alls om man redan har sett den.
Historien är denna: Jean-Baptiste Adamsberg, som är kommissarie vid Parispolisen, har en besatthet: Mord som begåtts med en treudd (eller där tre sår i en exakt linje visar att det knappast kan vara fråga om något annat än en treudd). I synnerhet sådana där det finns en uppenbar mordmisstänkt, som dock varit avsvimmad under mordnatten och lider av minnesförlust.
Bakgrunden är den att hans egen bror, Raphael, för många, många år sedan, när Adamsberg var ung och blivande polis, anklagades för att ha dödat sin flickvän med tre hugg med en skruvmejsel. Han vaknade upp bredvid hennes kropp, med den blodiga skruvmejseln i handen men helt utan minne av vad som hänt. Jean-Baptiste förklarade för honom att skruvmejseln var ett omöjligt mordvapen, att ingen skulle ha kunnat åstadkomma de tre huggen i exakt rak linje och med exakta mellanrum utan något annat än en treudd (eller något annat redskap med tre spetsar i rak linje på). Han hjälpte honom också att gömma bevismaterial (som blodiga kläder och skruvmejseln), samt gav honom ett falskt alibi. Brodern blev därigenom friad, juridiskt. Men aldrig oskyldig i byns ögon, och inte heller i sina egna ögon. Han minns ju faktiskt inte vad som hänt, och kanske kunde han genom någon slags osannolik slump ändå ha åstadkommit den där räta linjen med de exakta avstånden. Han har befunnit sig på resande fot, utomlands, sedan detta hände, och bröderna har förlorat kontakten med varandra. Det sista livstecknet Adamsberg har är ett vykort som kom för några år sedan.
Adamsberg har hittat nio mord, begångna mellan 1943 och 2003 med just dessa kännetecken. Han är övertygad om att den skyldige är Domare Fulgence, som bodde i hans hemby just när mordet där inträffade, och i vars redskapsbod han sett en treudd. Det finns bara ett litet problem med den teorin: Fulgence dog för 18 år sedan....
Så ska då Adamsberg resa på studieresa till Quebec, tillsammans med kollegorna – den alkoholiserade och (till studieresan) motvillige Adrien Danglard, och den surmulna och enorma kvinnan Violette Retancourt. Och det osannolika inträffar: Där, i Quebec, vaknar plötsligt Adamsberg själv upp på en skogsstig, utan minne av de senaste timmarna, och en kvinna han haft en tillfällig affär med hittas död med tre hugg i magen. Hans egna fingeravtryck finns på en kniv som antas vara mordvapnet.
Kan verkligen den sedan 18 år döde domare Fulgence även ha rest med Adamsberg till Quebec? Eller är det i själva verket Adamsberg som är skyldig? Till och med han själv tvivlar på sin oskuld, han vet ju inte vad som hände. Gåtan måste nu slutgiltigt, och till varje pris, lösas. Inte bara för att rentvå Raphaels namn, utan minst lika mycket för att själv klara sig ur knipan.
En djärv, smart (och underhållande!) flykt från den Kanadensiska polisen följer. Medhjälpare är dels hans kvinnliga kollega, och dels hans bror som de lyckats leta reda på i USA. Filmen skulle vara sevärd nästan bara för de scenerna...
Därefter måste Jean-Baptiste hålla sig gömd i Paris, och samtidigt som privatspanare äntligen lösa gåtan. På sin sida har han två osannolika hjälpredor: En kvinna han lärt känna när han försökt sätta fast henne för olika sorters brottslighet, och hennes lika kriminella inneboende, den i deckare numera obligatoriska hackern. Fast hackern är i denna film inte en kille i 20-årsåldern, utan en kvinna i 80-årsåldern...
Jag ska inte avslöja upplösningen annat än genom att säga att spelet Mahjong har stor betydelse...
Historien är det inget fel på. Inget alls. Men som sagt, det är mest för karaktärernas skull man tittar. Så skönt med skitiga, kantiga och konstiga antihjältar som omväxling till Hollywoods airbrushade fotomodellsnygga allgoda och allkunniga hjältar.
Den rekommenderas alltså! Kan vara svår att få tag i, eftersom den producerats som TV-film, men håll ögonen öppna! Om inte annat kanske den sänds på TV någon gång.
PS. Vill du läsa Fred Vargas bok i engelsk översättning finns den här
onsdag 4 januari 2012
Guldkorn ur hyllorna: Byxbegär
I serien guldkorn ur hyllorna har turen kommit till genusvetenskapen, och där väljer jag Byxbegär av Tiina Rosenberg.
Eftersom jag sett någon kommentera att det var underligt att Byxbegär blev godkänd som doktorsavhandling (och att det bevisar att de där feministerna är fuskdoktorer), så ska jag inledningsvis påpeka att det är det inte, Tiina Rosenbergs doktorsavhandling heter: En regissörs estetik: Ludvig Josephson och den tidiga teaterregin (och är, om det inte framgår, skriven och framlagd inom teatervetenskap)
Nu kan jag i och för sig tycka att det är nästan tragikomiskt, eller åtminstone rejält komiskt, att någon just i ett sammanhang där denne kritiserar någon annans akademiska kompetens samtidigt bevisar sig själv vara i fullständig avsaknad av allt som skulle kunna kallas kompetens på det akademiska området.
Jag menar, redan att läsa Byxbegär och tro sig läsa en doktorsavhandling (han som kommenterade påstod sig i alla fall ha läst boken i fråga, och menade sig bygga sitt ifrågasättande på den läsningen) är ganska anmärkningsvärt (vederbörande, som ville framstå som någon som vet mycket om kraven på en avhandling visade sig därigenom knappast ha sett en doktorsavhandling, eller annan avhandling för den delen, överhuvudtaget).
Och dessutom skulle det räckt med för en akademiker högst basal kompetens i bibliotekskatalogssökning för att ta reda på vilken doktorsavhandling som Tiina Rosenberg faktiskt är upphov till (i sökformuläret skriver du hennes namn i "författare" och sedan klickar du i "avhandling" under dokumenttyp – och VOÍLLA!).
Men för den händelse någon som snubblar in här har sett eller hört de där dumheterna och blivit lurad av det (lätt hänt om man själv aldrig sett boken, gissar jag), så inleder jag ändå med detta påpekande.
NU till boken som sådan. Det egentligen viktigare ämnet för denna bloggpost....
Byxbegär kan rekommenderas till alla som intresserar sig för de mångfaldiga scenpresentationerna där mansroller spelas av personer med kvinnokroppar. I flertalet fall dessutom för att rollen faktiskt skrivits så, diskrepansen mellan skådespelarens kön och rollens genus är helt enkelt en del av rollen som sådan. Boken gör nedslag i ett antal dylika roller, som får stå som en slags exempel på, och fallstudier av, olika sorters byxroller (som de kallas): Rosalind i Shakespeares As you like it, Cherubin i operan Figaros bröllop, Octavian i operan Rosenkavaljeren, Mr Solares i Susanne Ostens uppsättning av I lusthuset, och slutligen ett antal scenuppsättningar av och med butchskådespelaren Peggy Shaw.
Dessa analyseras huvudsakligen utifrån genusvetenskapliga frågeställningar, men givetvis (med tanke på att författaren är i teatervetare i grunden) också med en rejäl dos sakkunnigt använd teatervetenskap. Dessutom ges en bra sammanfattande historik för fenomenet kvinnor i manskläder som sådant*, som en bakgrund.
Den är dessvärre svår att få tag i numera, slut från förlaget såvitt jag förstår, men försök gärna hitta den på antikvariat, eller varför inte på bibliotek!
-------
* För den som är intresserad mer av det, och då i synnerhet historiskt, än av teaterroller kan jag rekommendera boken som i svensk översättning heter just Kvinnor i manskläder (undertitel en avvikande tradition : Europa 1500-1800), av Rudolf Dekker och Lotte van de Pol.
Eftersom jag sett någon kommentera att det var underligt att Byxbegär blev godkänd som doktorsavhandling (och att det bevisar att de där feministerna är fuskdoktorer), så ska jag inledningsvis påpeka att det är det inte, Tiina Rosenbergs doktorsavhandling heter: En regissörs estetik: Ludvig Josephson och den tidiga teaterregin (och är, om det inte framgår, skriven och framlagd inom teatervetenskap)
Nu kan jag i och för sig tycka att det är nästan tragikomiskt, eller åtminstone rejält komiskt, att någon just i ett sammanhang där denne kritiserar någon annans akademiska kompetens samtidigt bevisar sig själv vara i fullständig avsaknad av allt som skulle kunna kallas kompetens på det akademiska området.
Jag menar, redan att läsa Byxbegär och tro sig läsa en doktorsavhandling (han som kommenterade påstod sig i alla fall ha läst boken i fråga, och menade sig bygga sitt ifrågasättande på den läsningen) är ganska anmärkningsvärt (vederbörande, som ville framstå som någon som vet mycket om kraven på en avhandling visade sig därigenom knappast ha sett en doktorsavhandling, eller annan avhandling för den delen, överhuvudtaget).
Och dessutom skulle det räckt med för en akademiker högst basal kompetens i bibliotekskatalogssökning för att ta reda på vilken doktorsavhandling som Tiina Rosenberg faktiskt är upphov till (i sökformuläret skriver du hennes namn i "författare" och sedan klickar du i "avhandling" under dokumenttyp – och VOÍLLA!).
Men för den händelse någon som snubblar in här har sett eller hört de där dumheterna och blivit lurad av det (lätt hänt om man själv aldrig sett boken, gissar jag), så inleder jag ändå med detta påpekande.
NU till boken som sådan. Det egentligen viktigare ämnet för denna bloggpost....
Byxbegär kan rekommenderas till alla som intresserar sig för de mångfaldiga scenpresentationerna där mansroller spelas av personer med kvinnokroppar. I flertalet fall dessutom för att rollen faktiskt skrivits så, diskrepansen mellan skådespelarens kön och rollens genus är helt enkelt en del av rollen som sådan. Boken gör nedslag i ett antal dylika roller, som får stå som en slags exempel på, och fallstudier av, olika sorters byxroller (som de kallas): Rosalind i Shakespeares As you like it, Cherubin i operan Figaros bröllop, Octavian i operan Rosenkavaljeren, Mr Solares i Susanne Ostens uppsättning av I lusthuset, och slutligen ett antal scenuppsättningar av och med butchskådespelaren Peggy Shaw.
Dessa analyseras huvudsakligen utifrån genusvetenskapliga frågeställningar, men givetvis (med tanke på att författaren är i teatervetare i grunden) också med en rejäl dos sakkunnigt använd teatervetenskap. Dessutom ges en bra sammanfattande historik för fenomenet kvinnor i manskläder som sådant*, som en bakgrund.
Den är dessvärre svår att få tag i numera, slut från förlaget såvitt jag förstår, men försök gärna hitta den på antikvariat, eller varför inte på bibliotek!
-------
* För den som är intresserad mer av det, och då i synnerhet historiskt, än av teaterroller kan jag rekommendera boken som i svensk översättning heter just Kvinnor i manskläder (undertitel en avvikande tradition : Europa 1500-1800), av Rudolf Dekker och Lotte van de Pol.
tisdag 3 januari 2012
Kom du hit via Bokus, Adlibris eller SR...
...eller via twinglylänk på någon annan sida?
Då kan det hända att du inte hamnat där du tänkte dig. En twinglylänk är nämligen så pass (onödigt?) komplicerad att man måste klicka på inläggstiteln för att hamna på det inlägg som länkar till sidan i fråga. Om man istället klickar på bloggnamnet så hamnar man på bloggens startsida.
Alltså: Ville du komma till ett specifikt inlägg som du såg en länk till under en artikel eller dylikt? Då är det enklast att helt enkelt backa tillbaka till den sida du kom ifrån och så klicka på inläggstiteln (alltså inte på "En blogg. Helt enkelt").
Alternativt kan du använda sökfunktionen här till vänster (en liten bit ner, under "Bloggarkiv", heter "Leta i den här bloggen"), för att söka efter bloggposter med relevanta ord eller namn i. Eller så kan du söka här på sidan, under etiketter efter en boktitel, eller författarnamn/personnamn som motsvarar vad du egentligen ville läsa om.
------
Den här texten, eller åtminstone en kortversion av den, skulle jag vilja ha överst på bloggens startsida alltid, men det är inte riktigt möjligt så jag får nöja mig med att slänga in det som bloggpost, så ligger det överst ett tag i alla fall. Kan mycket väl hända att den här bloggposten återkommer med (o)jämna mellanrum.
Då kan det hända att du inte hamnat där du tänkte dig. En twinglylänk är nämligen så pass (onödigt?) komplicerad att man måste klicka på inläggstiteln för att hamna på det inlägg som länkar till sidan i fråga. Om man istället klickar på bloggnamnet så hamnar man på bloggens startsida.
Alltså: Ville du komma till ett specifikt inlägg som du såg en länk till under en artikel eller dylikt? Då är det enklast att helt enkelt backa tillbaka till den sida du kom ifrån och så klicka på inläggstiteln (alltså inte på "En blogg. Helt enkelt").
Alternativt kan du använda sökfunktionen här till vänster (en liten bit ner, under "Bloggarkiv", heter "Leta i den här bloggen"), för att söka efter bloggposter med relevanta ord eller namn i. Eller så kan du söka här på sidan, under etiketter efter en boktitel, eller författarnamn/personnamn som motsvarar vad du egentligen ville läsa om.
------
Den här texten, eller åtminstone en kortversion av den, skulle jag vilja ha överst på bloggens startsida alltid, men det är inte riktigt möjligt så jag får nöja mig med att slänga in det som bloggpost, så ligger det överst ett tag i alla fall. Kan mycket väl hända att den här bloggposten återkommer med (o)jämna mellanrum.
Tillfällig vinter
En kort liten stund på nyårsaftonens förmiddag var det faktiskt vinter här, det vittnar följande bilder från min fotopromenad med julklappskameran om.
Ingen snö visserligen, men väl frost. Och faktiskt (även om det kanske inte framgår av fotot här) bitvis ett tunt istäcke på Trollsjön.
Sen steg förstås temperaturen redan runt lunchtid, men då hade jag ju redan dokumenterat frostperioden...
Som vanligt här på bloggen så får man klicka på fotona om man vill se dem i lite större storlek (de blir ju väldigt små i bloggposterna...).
Sen steg förstås temperaturen redan runt lunchtid, men då hade jag ju redan dokumenterat frostperioden...
Som vanligt här på bloggen så får man klicka på fotona om man vill se dem i lite större storlek (de blir ju väldigt små i bloggposterna...).
måndag 2 januari 2012
Midsomer Murders goes Wicker Man
Har just sett Night of the Stag, asvnitt 6 i säsong 14 av Midsomer Murders (fast på svensk TV blir det avsnitt 2 i serien, eftersom säsong 14 här delats i två serier av avsnitt, varav den första sändes i somras och den andra nu).
Svårt att inte se en homage till den gamla brittiska kultfilmen The Wicker Man (den från 1973, med Christopher Lee) i det här avsnittet, tyckte vi. Eller åtminstone känns temat med uråldriga riter och förkristen religion som i hemlighet levt vidare på den brittiska landsbygden som väldigt mycket hämtat därifrån. Liksom, förstås, att detta döljs av ett helt samhälle, ett samhälle som med orden i Midsomer-avsnittet är ett väldigt "tight knit society".
Gillade du det här avsnittet av Midsomer Murders och inte har sett The Wicker Man, så är det helt klart ett filmtips att överväga. Men om du inte gillade det så kan du nog stå över den filmen... Själv har jag sett originalet från 1973, men inte nyinspelningen från 2006, så det är kanske ett filmtips att överväga för mig...
En annan reflektion är att skurkarna i Midsomer Murders nu är mer renodlat frånstötande, jämfört med det tidigare som var frånstötande på ett...tja, inte sympatiskt vis kanske... men med mer humor.
Svårt att inte se en homage till den gamla brittiska kultfilmen The Wicker Man (den från 1973, med Christopher Lee) i det här avsnittet, tyckte vi. Eller åtminstone känns temat med uråldriga riter och förkristen religion som i hemlighet levt vidare på den brittiska landsbygden som väldigt mycket hämtat därifrån. Liksom, förstås, att detta döljs av ett helt samhälle, ett samhälle som med orden i Midsomer-avsnittet är ett väldigt "tight knit society".
Gillade du det här avsnittet av Midsomer Murders och inte har sett The Wicker Man, så är det helt klart ett filmtips att överväga. Men om du inte gillade det så kan du nog stå över den filmen... Själv har jag sett originalet från 1973, men inte nyinspelningen från 2006, så det är kanske ett filmtips att överväga för mig...
En annan reflektion är att skurkarna i Midsomer Murders nu är mer renodlat frånstötande, jämfört med det tidigare som var frånstötande på ett...tja, inte sympatiskt vis kanske... men med mer humor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)