Dagens språkpolisiära insats: kutym

Såg "kutym" stavat "kotym" och började fundera lite. I och för sig stämmer ju "o" med stavningen av det (de) begrepp på franska och latin som är förebilden (förebilderna) för vårt "kutym". Men kanske är det ändå inte därför som o-et halkat in? Kanske är det snarare det närliggande "kostym" som lurar tanken och fingrarna.

Hursomhelst. I regel är det ju lättare att komma ihåg vad något heter, om man vet varför det heter, så att säga. Den språkpolisiära insatsen i detta fall får därmed bli att förklara ursprunget till, och även betydelsen av, kutym.

Ordet är hämtat från franskans coutume, och, mer indirekt, från latinets consuetudo.

Och betydelsen finns faktiskt där, i ursprunget. Eller åtminstone ganska nära. Det här är ett av de låneord där vi lånat både ord och innebörd tillsammans, så att säga.

En coutume var i medeltida franskt språkbruk en oskriven lag, men en sådan som hade vunnit acceptans och utbredning inom ett visst område, och som där hade samma giltighet som en skriven lag.

En informell, men likafullt bindande, regel eller överenskommelse alltså.

Latinets consuetudo berör vana och bruk, det kan röra sig om vana i betydelsen skick eller bruk (vilket ligger ganska nära coutume ovan, alltså, om än utan den juridiska betydelsen), men faktiskt också om en färdighet hos en individ (tillägnad genom vana, träning).

Vårt kutym är alltså lite av en kombination. En oskriven lag, som i franskan, men inte med nödvändighet en med juridisk verkan. Ett skick och bruk, som i latinet.

Och det är alltså något av en kutym att stava det kutym. Skulle nästan rent av vilja hävda att det är skriven regel...