Halleluja! Subkulturell kompetens

Ni minns den där skivan jag nämnde igår, va? Annars får ni helt enkelt klicka på länken och läsa på... Hursomhelst, när jag lyssnade igenom den imponerade jag till och med på mig själv med den subkulturella kompetens* jag visade mig ha.

Det som hände var att ett "Halleluja!" från en av sångarna i ett av banden (och vi kan låta både sångare och band vara icke namngivna här, för att diskutera dem är egentligen inte min poäng), fick mig att omedelbart tänka:

"Jaså? Hörde han till Livets Ord? Jag som hade för mig att han var pingstvän."

Snabb googling gav vid handen att jodå, min reaktion på/tolkning av hans halleluja var korrekt, han hade faktiskt en bakgrund i Livets Ord (en bakgrund som just vid tiden för den här konserten snarare var en samtid, alltså).

Grunden till min tolkning var förstås inte ATT han sa halleluja, det förekommer väl, och förekom kanske ännu mer förr, även inom pingströrelsen. Däremot handlade det om att jag uppfattade det som ett Livets Ord-halleluja, och inte som ett pingst-halleluja (om jag nu för enkelhets skull får skapa de underkategorierna av ordet).

Det uppfattade jag direkt (och jag vill nästan säga "instinktivt", trots att jag förstås är mycket väl medveten om att det är en inlärd subkulturell kompetens som yttrar sig där, och inte alls en medfödd instinkt). Och det är väl så med alla våra kulturella (och subkulturella) kompetenser. Det sitter nästan i ryggraden. Man bara vet, utan att nödvändigtvis kunna ge en bra förklaring.

Men att inte kunna reda ut saker ordentligt ens för mig själv är nu inte något jag står ut med särskilt bra. Alltså lyssnade jag på just den sekvensen några gånger till, för att försöka sätta fingret på vad det var jag hade tolkat på det viset.

Jag kan avslöja att det handlade om kontexten, eller syntaxen om man så vill. Om var "halleluja" kom, snarare än om hur det lät.

Om jag ska formulera det så får det bli att ett pingst-halleluja fyller en tydligare funktion (betydelsemässigt) I den mening det ingår i (eller den som det kommer omedelbart efter), medan ett livets ord-halleluja nog snarare, i regel, ska uppfattas som separat från den omgivande meningen, mer ett känslouttryck i största allmänhet, än en kommentar till det i övrigt sagda. Ungefär. Fast det överlappar säkerligen delvis. På det området också.

Flummigt? Sorry. Tydligare än så kan jag inte peta ner det. Men om du själv hör eller har hört till något av (eller båda) dessa sammanhang, så tror jag att du också kan höra skillnaden.

Nu tänker du, som har hört bitar av Ulf Ekmans predikningar på TV, kanske att du också skulle känna igen ett sådant halleluja. Men det handlade inte alls om det, ett Livets Ord-halleluja, i min tolkning, behöver inte alls låta på ett särskilt sätt. Och gjorde det inte i det här fallet heller.

Jag tror i och för sig att det skulle kunna finnas en skillnad i hur det sägs/låter också, men jag tror att den skillnaden är mycket mindre, och i de flesta fall obefintlig.

Alltså, så här, vad sättet att säga det beträffar:

Det vill säga att eventuell egenart för Pingstvänner respektive LO-are ligger i de yttersta ändarna av skalan, men att den audiella skillnaden i de allra flesta tillfällen (de tillfällen som illustreras av att staplarna överlappar varandra) alls inte existerar/hörs.

Men det är alltså i syntaxen som den tydligare skillnaden ligger. Och det var den skillnaden jag spontant hörde, redan innan jag lyckades formulera den. Subkulturellt kompetent som jag är... ;-)


(Mer audiell skillnad mellan olika svenska kyrkliga sammanhang kan då få dig till livs i posten Same, same but different, med ett youtube-klipp där Daniel Viklund, sångare, musiker och evangelist, träffande illustrerar skillnaden genom att spela en liten bit av samma sång på flera olika sätt)
-------

*Att ha subkulturell kompetens innebär helt enkelt att kunna de kulturella koderna i en viss subkultur, eller i flera olika subkulturer.