Och vinnaren är...

Det slumpmässigt valda numret blev, som skärmdumpen här visar, 2. Vilket betyder att det är den som lämnat kommentar nummer två till bokutlottningen som vinner pocketboken O, Jerusalem av Laurie R King.

Kommentar nummer två har lämnats av...drumroll.... Alma!

Kontakta mig (via mailformuläret här, eller på reb_41se at yahoo punkt se , eller i kommentarsfältet om du hellre vill det) om hur/var du vill ha boken skickad, så lägger jag den på lådan omgående! 

Bröllopsdag!

Idag är jag lite upptagen av bröllopsdagsfirande, så det blir inte mycket bloggande av idag. Den som vill veta lite mer om hur vårt bröllop gick till kan läsa vad jag skrivit här och här

Och så får ni ha det så bra så länge! Och glöm inte att lämna en kommentar på förra posten om ni vill kunna vinna en alldeles lysande deckare, det är det en förvånansvärt liten andel av besökarna här som gjort hittills. Ni har tills i morgon förmiddag på er! (Och har någon av er problem med kommentarsformuläret går det bra att slänga iväg ett mail, så får ni vara med i dragningen på det viset i stället).

                                                 foto: Jeff Belmonte

Bokutlottning!

När vi biblioteksfyndade igår råkade vi köpa på oss en bok vi redan hade, nämligen deckaren "O, Jerusalem!" av Laurie R. King. Tänkte därför att ni bloggläsare skulle få chansen att utöka er boksamling. En styck pocketbok (se bild) utlottas bland de som lämnar kommentar på detta inlägg.

Utlottningen kommer gå till så att kommentarerna får ett lottnummer i enlighet med sin ordningsföljd (alltså, den första kommentaren har nr 1, och så vidare), sedan använder jag iphoneappen #random för att slumpvis välja ett av lottnumren/kommentarsnumren, som alltså blir vinnaren.

Dragningen görs 48 timmar efter att denna post publiceras (d.v.s. tisdag förmiddag), och resultatet presenteras här på bloggen (hur vinsten ska skickas/överlämnas får jag och vinnaren göra upp via mail).


Om boken: "O, Jerusalem" är en tillbakablick på en hittills okänt kapitel i Mary Russels och Sherlock Holmes liv tillsammans, den utspelar sig under en dramatisk flykt från Storbritannien som de två huvudpersonerna tvingas iväg på 1918. Sherlock Holmes bror Mycroft är förstås också inblandad på ett hörn. 


Den ingår i den Sherlock Holmes-serie som jag har bloggat om förut, här:

Apropå Sherlock
Läsning pågår!
Doubt is how we converse with him

Den är nummer 5 i serien, men handlingen utspelar sig i tid ungefärligen mellan bok 1 (The Beekeeper's Apprentice) och bok nummer 2 (A Monstrous Regiment of Women)

Biblioteksfyndat!

Eslövs stadsbibliotek hade sin årliga utförsäljning av utgallrade böcker idag (eller, inledde den idag i alla fall, jag tror den pågår tills böckerna är sålda). Det var naturligtvis ett tillfälle vi inte kunde låta gå oss förbi. Skörden visas på nedanstående bild. Totalt pris blev 50 Riksdaler (katten ingick inte i priset, den är en del av vår samling sen tidigare...).

Enda problemet är väl att vårt behov av ny bokhylla gick från "ganska brådskande" till "totalt akut!" i ett enda snabbt inköp...

Talekonst? En fredagsdikt

Veckans fredagsdikt är Lukas av Anna Maria Lenngren, skriven år 1780. Håll med om att den fortfarande ganska träffande beskriver somliga...

Lukas

Den talegåva, Lukas har,

av mången hålls för stor och rar:

man tror att ingen kan i konsten högre stiga.

Men sakens art jag bättre vet,

ty all hans tungas färdighet

är blott en oförmögenhet 

att kunna tiga.

Varför så rädda för Google Books?

Jag läser i DN att tre franska bokförlag stämmer Google för att de utan tillstånd kopierat böcker utgivna på deras förlag till tjänsten Google Books, Google å sin sida hävdar att kopieringen etc skett i överensstämmelse med fransk lag, och att inget tillstånd därför behövts.

Jag tänker inte ge mig in på frågan vem av parterna som har rätt i sin tolkning av fransk lag, för den kan jag inte, och det kommer säkert domstolen att ge ett svar på så småningom. Däremot vill jag kommentera den rädsla för just Google Books (och liknande) som många bokförlag uppvisar.

Själv köper jag böcker i en för min ekonomi och mitt lägenhetsutrymme nästan för hög takt (men tro inte att jag tänker sluta...), och, i likhet med de flesta, köper jag alltfler av dessa på nätet. Nästan alla de fackböcker jag köpte förra året, i synnerhet de som inte utgivits i Sverige, hade jag först tittat i på just Google Books. En stor andel av dem hade jag dessutom upptäckt just i Google Books. Med andra ord, Googles digitalisering av böcker fungerar som en marknadsföring för sagda böcker. Möjligheten att browsa, bläddra och söka i böckerna där är helt enkelt den digitala bokmarknadens motsvarighet till hyllorna och bokborden i den traditionella, fysiska, bokhandeln. Möjligen kan det rent av vara en motsvarighet till skyltfönstren också (fast just den funktionen tror jag förlagen och nätbokhandlarna själva fyller bättre).

Skönlitteratur har jag i och för sig personligen aldrig hittat eller bläddrat i via Google Books, men jag tror det beror mer på hur jag använder den tjänsten än på hur det är möjligt att använda den. Tror säkert att samma marknadsföringseffekt kan göra sig gällande där.

Kort och gott: Var inte rädda för bokdigitalisering kära bokförlag! Den är, bland mycket annat, er, och nätbokhandlarnas, förlängda arm på nätet. Och man ska ju, som bekant, inte bita den hand som föder en...

Handduksdagen!

Idag, 25 maj, är det den årliga handduksdagen. Dagen då Douglas Adams fans (och kanske i synnerhet fans till hans skapelse Liftarens guide till galaxen) bär med sig en handduk, för att hedra hans minne. Dagen firades första gången 2001, två veckor efter Douglas Adams död.

Själva gesten, bärandet av handduk, är hämtat från den i Liftarens guide ofta upprepade uppmaningen att alltid komma ihåg att ta en handduk med sig.

Orsaken till att handduken är så viktig förklaras i kapitel tre av Liftarens guide till galaxen:

"The Hitchhiker's Guide to the Galaxy has a few things to say on the subject of towels.


A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value. You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sanded beaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapors; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth; wet it for use in hand-to-hand combat; wrap it round your head to ward off noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast of Traal (a mind-bogglingly stupid animal, it assumes that if you can't see it, it can't see you – daft as a brush, but very, very ravenous); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself with it if it still seems to be clean enough.


More importantly, a towel has immense psychological value. For some reason, if a strag (strag: nonhitchhiker) discovers that a hitchhiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also in possession of a toothbrush, washcloth, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet-weather gear, space suit etc., etc. Furthermore, the strag will then happily lend the hitchhiker any of these or a dozen other items that the hitchhiker might accidentally have 'lost'. "

"Handduksuppslaget" i en av de upplagor av Hithchikers 

guide to the galaxy som vi har. I just denna upplaga är illustrationerna 

minst lika underhållande som texten. Och storleken är som en 

morgontidning av den gamla skolan (en som inte gått över till tabloid-formatet, alltså).

Själv brukar jag faktiskt alltid ha en handduk med mig om jag har min ryggsäck med mig. Förutom alla användningsområden den har på ett eventuellt rymdäventyr så kommer den också väl till pass vid en plötslig störtskur...

Dagens citat

"It just aint spring without some icelandic vulcanic ashes..." [Malena Ernman på Twitter]

Lite så är det väl. Ett alldeles nytt vårtecken tycks vi ha fått...

Foträta skor

Idag blir det ingen språkpolisiär insats utan istället en språkspaning (även språkpoliser måste ju ägna sig åt viss spaning ibland...).

Det gäller uttrycket "foträta skor". Det används nu och då om sådana skodon som ordboken kanske hellre skulle kalla fotriktig

"fotriktig (om skor) gjord efter fotens naturliga form" [ur Bonniers svenska ordbok]

Kanske att foträta oftast används om kvinnors mer flärdfria skor, och då i synnerhet när man vill ge ett lite nedsättande omdöme om hur en kvinna lever upp till kvinnligheten ("osminkad och foträta skor, du vet"). Dock förekommer det även som ett mer värdeneutralt begrepp.

Och det stavas just foträt, även om foträtt känns som ett mer logiskt ord. Foträtt vore ju en synonym till fotriktig, men foträt, vad är det? Rät betyder rak, men om en sko är gjord efter fotens naturliga form (som ordboken säger om fotriktig) så inte är den väl rak i alla fall? Inte för de flesta av oss åtminstone.

Eller ska foträt förstås som rät i förhållande till den linje som naturen dragit upp för foten (långsökt, kanske, men det enda jag kommer på).

Förslag mottages tacksamt!

Spännande!

Läser i Skånskan om en nyproducerad lokal vampyrfilm, med Erik Radogoshi (10 år) och Ludwig Münchler (12 år) i två av huvudrollerna. Erik spelar Dracula och Ludwig spelar prinsen som ska gifta sig med prinsessan av Eslöv (vem som spelar prinsessan framgår inte). Även Sherlock Holmes lär göra ett gästspel i filmen.

Galapremiär den 30 maj på Bian i Eslöv.

Vi har nog inte möjlighet att gå på premiären, så vi får hoppas att den blir tillgänglig senare också, eller på andra sätt. Och förstås önska både skådisar och annat filmfolk en trevlig och lyckad premiär!

Gårdagens sysselsättning

dörr från IKEA, poster från nätet någonstans. Kan ha 

varit allposters.se

Metropolis, den samhällskritiska sci-fi/fantasy-stumfilmen från 1926, var gårdagens sysselsättning i dubbelbemärkelse. Dels monterade vi den bokhylledörr (eller, egentligen, filmhylledörr) som syns på bilden ovan, och satte in postern till filmen i den. Postern beställde vi för ett bra tag sedan, med tanke på just en kommande dörr till denna Billy-hylla, så den har legat och väntat på att vi skulle masa oss iväg till IKEA ett bra tag. Men igår möttes alltså dörr och poster äntligen...

Vi ägnade oss även åt andra IKEA-inköp. Framförallt ett badrumsskåp som enligt utsago skulle passa under de flesta handfat. Dock inte under vårt skulle det visa sig... Men en borrmaskin och en sticksåg rådde bot på den saken, ska bara komma ihåg att fuktskydda de bitar i skåpet som vi har sågat upp.

Därefter hade vi gjort oss förtjänta av att faktiskt titta på Metropolis också, tyckte vi. En fascinerande film. Tiden då filmen utspelar sig är 2026. Samhället där den utspelar sig har bokstavligen blivit till ett inverterat Babels torn (och den berättelsen citeras), men istället för ett torn som sträcker sig mot himmelen, sträcker det sig våning efter våning ner i underjorden. Ju lägre ner på den sociala skalan, desto längre ner i underjorden. Och mellan de sociala klasserna finns ingen förståelse, och ingen komminikation. Inte förrän den styrandes egen son lockas att komma ner från de vackra övre våningarna, för att se hur hans "bröder" längre ner ser ut. Och blir till det hjärta som kan försona och förena musklerna med hjärnan (filmens eget bildspråk).

Vacker, även i den slitna version vi har, och mångtydig. Jag tror att man kan hitta flera olika tolkningar av den som skulle fungera lika bra, lite som Kafkas Processen (och hans övriga böcker också, för den delen).

Barfota

Veckans fredagssång är egentligen inte alls anpassad för den här varma och ljusa årstiden, inte textmässigt i alla fall, och inte i videon här nedan heller. Men den är så vacker att vi helt enkelt får låta det passera.

Barefoot, heter den i alla fall.

Sången är från den tysk-kanadensiska filmen Salmonberries (1991), som handlar om relationen mellan en fåordig industriarbetare av tvetydigt kön, Kotzebue (spelas av kd lang, som även sjunger, och tillsammans med Bob Telson har skrivit sången, Barefoot), och en tyskfödd kvinnlig bibliotekarie, Roswitha, i Alaskas vindpinade, men storslagna, vildmark. Eller, den börjar där, ska jag kanske hellre säga, för slutar gör den i Berlin. Båda två har de saker som rör deras förflutna eller deras ursprung som de undrar över, och de hjälper varandra att hitta de svar som går att finna. Men allt kan naturligtvis inte besvaras, och ska kanske inte heller.

Filmens tagline går helt i linje med sången, och lyder:

Du bist für mich das Wichtigste auf der Welt

Filmen är lysande, den också. Se den gärna, om ni hittar den. Om ni inte hittar den finns den även på youtube, men då upphackad i delar och kanske inte i bästa kvalitet (kan dock vara långt bättre än ingenting, den är rätt svår att få tag i på DVD).

Sångtexten lyder:

When the sun goes down here and darkness falls

The blanket of winter leaves no light at all

You search for shelter to calm the storm

Shaking with an instinct just to stay warm

I'd walk through the snow barefoot

if you'd open up your door

I'd walk through the snow barefoot

You hear the howling of dogs and wind

Stirring up the secrets that are frozen within

The ice will haunt you, it lays so deep

Locking up inside you the dreams that you keep

I'd walk through the snow barefoot

if you'd open up your door

I'd walk through the snow barefoot

I'd walk through the snow barefoot

if you'd open up your door

I'd walk through the snow barefoot

This wind through my soul blows cold

I'd walk through the snow barefoot

if you'd open up your door

I'd walk through the snow barefoot

I'd walk through the snow barefoot

if you'd open up your door

I'd walk through the snow barefoot

I'd walk through the snow barefoot

if you'd open up your door

Oh, I'd walk

I'd walk through the snow barefoot

if you'd open up your door

I'd walk through the snow barefoot

Ekorrn satt i granen...

...skulle skala kottar.

Den sången kan vi väl alla? Och vet vad den handlar om? Eller kanske inte. Jag hittade nämligen en helt underbar sida för ett par år sedan (och återfann den igår, när jag rensade min inbox), där någon språkglad människa roat sig med att skriva om just Ekorrn satt i granen, i 70 (tror jag det är) versioner. Skillnaden mellan versionerna är vilken genre de är skrivna som/inom, och därmed vilken språkform de har fått.

Innehållet är dock detsamma, SKULLE man kunna tillägga, om man inte trodde att form och innehåll påverkade varandra. Sannare är kanske att "hårda fakta"(ekorrn, kottar, tallegren, svansen, benet, barnen) i alla versioner är i stort desamma.

Som smakprov ska ni få ett par, tre versioner här, men gå sedan vidare till sidan ifråga och läs alla de andra också, det är de värda.

Snoop Doggy Dogg
Yo, check dis out
Gonna tell ya 'bout my homeboy Squirr-L
Know what I'm sayin'? Just sittin' there chillin' out with his stash
Kids bustin' in with a mighty crash
Squirr-L my man, Ooo watcha gonna do?
Broke yo' legs and broke yo' tail too
Yo check dis out, dis is fo' sho'
There ain't gonna be no Squirr-L no mo'.


Mike Hammer
Så Ekorrn hade fått stora skälvan och stuckit. Jaha. Det var väntat. En småhandlare med kottar som föredrog att pysa när ungarna dök upp. Att döma av bilderna hade han inte kommit så långt, och skulle få svårt att ta sig någonstans alls ett tag framöver. Jag skulle just slänga fotona i papperskorgen när det knackade på dörren.
- Kom in! ropade jag.
Dörren öppnades långsamt och där stod en pudding som skulle få Marilyn Monroe att dra en påse över huvudet. Bakom henne stod några småglin och såg skamset ner i golvet.
- Stig in, Miss...? sa jag och synade henne
- Mrs Ekorrn. Jag vill att ni finner min man.


Videotrailer
- De kom oväntat
- De drev honom från hans hem
- De försökte knäcka honom
- De kommer att ångra sig


Squirrel - kotthämnaren!
Med Drew Barrymore och Bruce Willis som John McSquirrel. Kevin Costner är Tallegren.


Ett annat sätt att uttrycka skillnaden mellan de olika versionerna, förutom genre och form, kanske är det språkvetenskapliga begreppsparet denotation/konnotation.

Ett ords denotation är det konkreta, i sinnevärlden (oftast), som det refererar till, brukar översättas med "egentlig betydelse".
Ett ords konnotation(er) är de associationer som förknippas med det och väcks av det.
Ett vanligt exempel för att illustrera detta är "terroristgrupp" vs. "frihetskämpar". Det är fullt tänkbart att de båda orden används om samma grupp av människor, att de har samma denotation. Däremot väcker de helt olika känslor och associationer, har helt skilda konnotationer.

I exemplen ovan har Squirr-L, Ekorrn och Squirrel - kotthämnaren, samma denotation (syftar på samma lurviga lilla djur), men har, och får av sammanhanget, olika konnotationer.

Se där, va! Och så trodde ni att språkvetenskap och litteraturvetenskap inte hörde ihop...

foto: Markus Koljonen

Om Ni bara ska se en klassiker i år...

....så ska det vara Casablanca. Filmen är ett sant mästerverk, vilket egentligen är märkligt med tanke på omständigheterna runt inspelningen. Kända repliker (som i vissa fall lever sina egna liv, som fasta uttryck, numera) står dessutom som spön i backen.

Jag har sett den ett antal gånger, men missade den tyvärr när den gick på biograf i Malmö förra året (eller om det var förrförra). Att se de där gamla filmerna på bioduk är annars en upplevelse, man ser dem på ett helt nytt sätt, så det kan också verkligen rekommenderas om ni får tillfälle (nästan oavsett vilken film).

Filmnotis

Läser i DN att TV4 dömts att betala 650.000 kronor i skadestånd för att ha brutit mot reglerna runt reklamavbrott i film.

Rent konkret är det väl egentligen en teknisk definitionsfråga, och en ganska obetydlig skillnad i antal reklampauser, som saken gäller:  TV4 har valt att behandla Poirot som en TV-serie, men borde enligt domstolen ha behandlat Poirotfilmerna som just fristående filmer (det är den tekniska definitionsfrågan), och genom att behandla Poirot som en TV-serie har man ansett sig kunna lägga in fyra reklampauser, istället för de tre som gäller för film (det är den ganska obetydliga skillnaden i antal reklampauser).

Men principiellt är det viktigt att den där strävan efter ständigt alltmer reklamtid, och fler avbrott, och allt mindre (och allt mer snuttifierat) verkligt innehåll, stävjas. Någonstans går nämligen smärtgränsen för det, om TV fortfarande ska vara ett alternativ till streamad video och on-demand program.

Matthandlare Olssons död

Jag har precis avslutat läsningen av Matthandlare Olssons död av Karin Wahlberg. Det är den sjunde i hennes serie om kriminalkommissarie Claes Claesson och hans fru, läkaren, Veronica Lundborg, men själv har jag bara läst en tidigare (Blocket).

Handlingen är i korthet: En svensk matthandlare hittas död på en färja i Istanbul, den turkiska polisen ber om assistans från Sverige, särskilt vad gäller frågor om offrets bakgrund etc som ju svenska polisen har bättre möjligheter att utreda. Kriminalkommissarie Claes Claesson, som just blivit far för andra gången, och den för uppdraget handplockade Mustafa Özen blir de som reser ner. Parallellt med utredningen i Istanbul sker också dramatiska saker hemma i Oskarshamn, i nästan samtliga händelser är mattor på något sätt inblandade. Finns det ett samband?

Den allra största styrkan med boken, enligt min uppfattning, är de många människorna och relationerna som skildras. De väcker alla engagemang och intresse hos mig, vilket jag inte riktigt kan säga att alla de unga och ambitiösa läkarstuderande i Blocket gjorde.

Ett aber är att allt för många av de berättelsetrådarna och människoödena blir hängande i luften. Vad har, till exempel, egentligen hänt med Tina Rosenkvist som försvunnit? Visst, läsaren kan absolut ana mellan raderna vad svaret på den frågan är, även om hon inte hittas, och det är nog så det är tänkt där. Men det finns andra människoöden som väcker nyfikenhet, men som släpps halvvägs. Ilyas Bank, till exempel, han som hittar kroppen, och sedan på vägar som jag för att något bevara spänningen ska låta vara onämnda tar sig till Sverige. Hur går det egentligen för honom? Och Annelie och hennes drömda mattaffär?

Jag antar att det är en av baksidorna med att väva samman många olika berättelsetrådar, några måste man släppa för att inte stå med en helt ohanterlig bunt i slutet.

Ett ytterligare litet aber är alla korrekturfel som fått bli kvar i boken, allt från omkastade bokstäver till syftningsfel. Det irriterar en aning.

Men med undantag för de två invändningarna, sammanfattningsvis alltså en bra, engagerande och spännande bok.

Köp den från Bokus, inbunden, i pocket, eller som ljudbok (antar att du slipper en hel del av de typografiska missar som tryckfelsnisse varit framme och ordnat om du väljer att lyssna istället för att läsa). Eller från adlibris.com, i pocket, som inbunden eller som nedladdningsbar ljudbok (mp3).

Dagens språkpolisiära insats: citationstecken

Ett väldigt vanligt fel, kanske särskilt i talspråk men tyvärr även i skrift, är att kalla citationstecken för situationstecken. Det beror, förstås, sannolikt delvis på det snarlika uttalet (och blir därigenom ett exempel på vad jag tidigare har kallat falska homofoner), men till lika stor del tror jag det beror på att man helt enkelt inte förstår ordets betydelse. Det vill säga, man vet vilken typografisk form, eller gest i kroppsspråket, man syftar på, och kanske också (i alla fall oftast) på ett ungefär hur och när det används, men man förstår inte "citation". Däremot vet man vad en "situation" är, och tänker att det måste ju vara det som är första ledet i citationstecken-begreppet.

Det problemet är väldigt lätt avhjälpt, och hjälpen följer alltså här:

Ett citatonstecken används för direkta (ordagranna) citat (därav citation). Det vill säga för att markera att ordet eller formuleringen är lånad någonstans ifrån. Ofta (men långt ifrån alltid) används det också för att lägga visst avstånd till ordet eller formuleringen, d.v.s. genom att sätta citationstecken runt ordet eller uttrycket visar man i många fall även att man är kritisk till det, alternativt att man ironiserar över det. Den andra användingen av ordet är helt i linje med huvudsyftet, att markera citat, eftersom när man markerar citat visar man ju också att "det här är det inte jag som säger". Steget därifrån till att "det här är något jag inte står för" är ju verkligen inte långt.

Alltså, i kortversion:

ett citationstecten
1. markerar citat
2. i vissa fall: markerar avståndstagande från innehållet i citatet


Men en sak jag ofta undrar över när jag hör eller ser människor säga situationstecken istället för citationstecken, är hur de förstår sambandet mellan begreppet situation och att citera. Det jag kan tänka mig, men det är möjligen för långsökt, är att man tänker på att citatet är situerat just mellan "situationstecknen".


Har du någon annan teori får du mycket gärna delge mig den!

You don't belong here

Veckans fredagssång blir "You don't belong here" av och med Kim Hill. Jag tyckte texten var passande såhär efter en vecka med debatt om vem som är välkommen i kyrkan, vem som rätten att sätta normen för alla andra i kyrkan, och vem som har skyldigheten att underkasta sig den normen och låtsas vara någon annan om de vill vara i kyrkan.

Jag tror slutsatsen i sången är högst giltig för många. Att lämna kan vara det enda någorlunda sunda och hälsosamma. Men jag tror förstås också att det finns de som fått kallelsen att stanna inom kyrkan och vara bångstyriga bråkstakar, som kan förbereda vägen för andra, särskilt för andra som kanske är skörare och som hade malts ner och knäckts av kyrkostrukturerna om ingen varit där före dem och rumsterat om en aning.

Texten lyder:

Hey Lady sitting by yourself, I can hear them say
'You don't belong here, if your man's away'
Cause they believe in a love that has no end
So you can either tough it out or live in sin


Just when I start to think they've got it all wrong
That's when I realize the truth


Maybe they're right, you don't belong here
You deserve to be where there are people that care
Instead of a world that shouts from the high road
Saying: We love like God, but you don't belong here


Hey you with the rainbow flag, I can here them say
'You don't belong here, not if you're gay'
Although we all fall short, I guess they still believe
Some people fall too far for grace to reach


I'm not trying to decide what's right or wrong
I don't think that job is up to me
But they're selling passports to the gates of kingdom come
Like they're the ones who hold the key


And they're not.


Hey man hanging on the cross, is it really true
When they say we don't belong, you've been there too
You were a friend to the prostitutes,
you were a friend to thieves
For that your blood was shed by the Pharisees"

Hela skivan där låten finns, Broken Things, är riktigt bra. Man kan göra som jag och köpa den via iTunes store (här), men man kan säkert få tag i den på andra sätt också. Rekommenderas storligen!

Tillägg: Och att veckans fredagssång står som publicerad en lördag beror alltså på att Blogger igår, fredag, raderade en massa inlägg temporärt, däribland detta. Vilket trogna läsare av bloggen vet. 

Bloggerkaos

Det har varit tokstrul med Blogger hela dagen, det har inte gått att komma in på sidan där man redigerar och skriver inlägg, och inlägg och kommentarer som lagts senare än onsdag någon gång har plockats bort. Enligt vad Blogger själva säger har det bara plockats bort temporärt. Vi får väl se...


Till det som har plockats bort hör en veckans fredagssång som jag publicerade i morse. Jag avvaktar till i morgon någon gång, men är den inte tillbaka då får jag förstås skriva om den från scratch...


En bekant som har Wordpress säger att det här med försvunna inlägg är vardagsmat för honom, och att han därför alltid sparar sina inlägg även någon annanstans än på själva bloggen. Men för mig har det inte varit nödvändigt hittills, så det är inte en vana jag har skaffat mig.

Hej alla läsare!

Just nu håller blogger på med underhåll av sitt system, så jag kan inte komma åt redigeringssidorna för att redigera/skriva inlägg. Antar att det också betyder att ni inte kan kommentera – beklagar i så fall. 

Med andra ord osäkert om det blir något "riktigt" inlägg här idag (hade tänkt blogga nu, är rätt upptagen i eftermiddag).

Fast vänta nu...säger ni nu, det här inlägget då? Ja, det (om det nu kommer fram) är skrivet via epost, och:

A) Jag vet faktiskt inte om det publiceras heller

B) Jag gillar inte hur typografin ser ut (eller har sett ut de gånger jag testat det) när jag skickar inlägg via epost, så jag använder det helst inte för riktiga inlägg. 

Betrakta det här mer som ett meddelande än som ett inlägg, så ses vi i morgon om inte annat.

Ha det så bra så länge!

Jag fick en plastpåse

Ett minne.

På ett bibliotek där jag ett tag ansvarade för den veckoliga sagostunden var det en pojke på 2-3 år som troget kom varje vecka, tillsammans med sin mamma. Den som var med i sagostunden kunde få en stämpel på ett kort (frivilligt, förstås), och den som varit med i tillräckligt många sagostunder för att få kortet fullt (jag minns faktiskt inte hur många gånger det innebar) kunde byta in sitt sagokort mot en barnbok att ta med sig hem som gåva.

Pojken fyllde sitt kort med stämplar och skulle få sin bok. Han ville själv hämta ut den, utan mamma, så vi fick dra fram en stol han kunde stå på vid disken. Ute var det skånskt höstrusk med regn och blåst, så jag sa att "Det kanske är bäst att vi lägger den i en plastpåse" (eller något ditåt). Gjorde så, och räckte boken i påse till pojken.

Glädjestrålande, och stolt, vände han sig mot sin mamma och visade upp vad han fått, med orden;

"Mamma, mamma, jag vann en plastpåse!"...

Det roliga med det var ju egentligen inte att han kanske inte förstod att det var något i påsen, utan snarare att han verkligen inte brydde sig om det. Han hade fått en plastpåse, det var alldeles fantastiskt nog i sig självt...

När tappar man den där fascinationen över vardagssakerna egentligen?

Plastpåsar kan ju faktiskt vara ganska fina, 

när man tänker efter. 

foto: Tim Simms

Borttaget

Nu har jag, som jag skrev att jag skulle, helt tagit bort posten om han som försvann men nu är återfunnen.

Den, liksom allt annat med hans namn, kommer ju visserligen att finnas kvar i googles cache ett tag, men så småningom försvinner det väl därifrån också.

Nyfiken

OK. I'll break down and admit it... Jag är ganska nyfiken till min natur. Och just nu är jag nyfiken på endel av er som besöker sidan.

Ända sedan jag förra året för första gången bloggade om Höör, har det nämligen kommit en stadig, om än liten, ström besökare från Google (oftast, men ibland andra sökmotorer), som har hittat hit genom att ha googlat på någon kombination av "Katarina" "Johansson" "Johannesson" "Höör" (ibland även med sökordet "blogg"). Detta ser jag i statistiken över använda sökord.

Det är inte många per dag, men det är en kontinuerlig ström.

Jag förstår att ni blir besvikna när ni kommer hit, för även om jag har bloggat om Höör, och säkert också om både någon Johansson Johannesson och någon Katarina, så tror jag inte att den Katarina Johansson Johannesson Höör som ni söker finns omnämnd här (förrän nu då).

Men innan ni drar vidare för att förhoppningsvis hitta någon mer relevant sida, skulle ni inte kunna förbarma er över en nyfiken stackare och berätta vem hon är. Bloggar hon om Höör? Eller skriver hon i andra sammanhang om Höör? Jag, som nyligen upptäckt charmen med den lilla stan norr om oss, skulle i så fall gärna ta emot lästips!

Uppdaterat: Oops! Johannesson, skulle det vara. Katarina Johannesson således, ett "ne" föll bort i min slarviga läsning.

Långpromenad

Vi tog en riktig långpromenad i det skånska slättlandskapet igår (var ute i ca. tre timmar). En kortversion av de där "Walkabouts" som Mike i Crocodile Dundee gör, skojade vi.

Vi hittade bland annat ett slott vi aldrig hört talas om fast det låg på gångavstånd från oss (eller, nja..., gångavstånd och gångavstånd, det kanske man inte skulle kalla det vanligtvis... men gångavstånd om man gör en riktig walkabout-långpromenad i alla fall...). Och ett litet skogsområde (runt slottet), som var helt överdrivet grönt och löjligt vackert (se bild nedan, även om den kanske inte gör det helt rättvisa).

Vi passerade även ett betydligt mindre vackert reningsverk i grå betong (ingen bild på det...), och träffade en fasan som var väldigt ointresserad av oss (stannade inte för att låta sig fotograferas, så ingen bild där heller).

Den vägen tar vi nog fler gånger. Även om Anna nog får ta käppen (också känd som fuskpinne) nästa gång, för helt lätt blir det inte undvika att snubbla på så ojämna vägar när fötterna gör lite som de vill.

Heja Edgar!

Såg i morse när jag gick upp att jag fått en "ping" från en twitterkompis om ett blogginlägg av Edgar Mirjamsdotter, om det där med att få vara sig själv i kyrkan.

Edgar är 15 år gammal, aktiv i pingstkyrkan, och spelar i ett lovsångsteam där. Edgar har också gärna tjejkläder. På en övning hade han kommit i kjol, och fått höra från ungdomspastorn att han inte fick spela i gudstjänst i de kläderna. För det skulle ta fokus från Gud.

Det ska sägas att det var en reaktion som kom mest från pastorn, inte en majoritetsreaktion från lovsångsteamet. Vilket ungdomspastorn själv vill betona i sin kommentar till det inträffade. Själv skulle jag dock inte vilja gå fullt så långt som han själv gör, och säga att det är enbart han som ska hållas ansvarig, och att det inte alls har något med kyrkan som sådan att göra.

Visst ska man inte slentrianmässigt sätta likhetstecken mellan en person och en grupp som denne tillhör, men han uttalade sig och agerade dock som pastor, och med det mandat han hade som just pastor. Vilket Edgars mamma också påpekar. Och jag vill gärna lägga till att även om hans (pastorns) reaktion i det här fallet inte odelat var lovsångsteamets, eller kyrkans, så är han långt ifrån ensam om sin uppfattning i sin kyrka (om vi med kyrka syftar på pingst som helhet, församlingen ifråga vet jag mindre om).

Argumentet, att avstå från "provokation" för att inte ta fokus från Gud, är heller inte hans eget. Det är en frikyrkoklassiker, som har använts mot allt som har ansetts störa ordningen. Mot att kvinnor delar ut nattvarden eller predikar, exempelvis (en kvinna i predikstolen riskerar att ta fokus från predikan, och från Gud, har man sagt). Det fungerar på alla frågor där man har svagt bibelstöd ("alltså, det är ju inte det att det är fel inför Gud nödvändigtvis... MEN, det skulle kunna störa gudstjänsten för några, och då BLIR det fel").

Min uppfattning om det resonemanget är följande: De som skulle få problem med fokus på Gud om de såg någon som var annorlunda än de själva, för visst tror jag att de finns, är de som har problem med sitt eget fokus på Gud. Då är det också där den enda meningsfulla angreppspunkten för att hantera problemet ligger. Hos dem. Inte hos den annorlunda som de förfasar sig över. Hos dem själva, i deras egna hjärtan.

I just den här frågan kan man också vända på resonemanget. Varför ska vi genom att tvinga någon att klä ut sig hindra denne från en rak och ärlig kommunikation med Gud? Om pastorn ifråga, eller någon annan med samma uppfattning, läser det här vill jag gärna uppmana till följande tankeexperiment:

Tänk dig att du var tvungen att genomföra en gudstjänst i kläder som kändes främmande för dig. För enkelhets skull kan vi tänka att du skulle vara tvungen att ha kjol/klänning och makeup (om det nu inte är något som du är bekväm med, eller som du känner uttrycker dig själv). Hur tror du att det skulle påverka din upplevelse av gudstjänsten, och din koncentration i bön och lovsång etc?

Angående det som kan tyckas vara kärnfrågan här (män och kvinnor, pojkar och flickor, könsroller och Bibeln) vill jag upprepa vad jag skrev till Edgar:

"[...] visst finns det enstaka bibelord man kan stödja sig på för att kräva anpassning till könsroller, men man får gräva ganska ordentligt, och det blir ganska krystat (och framförallt får man bortse från hela drivor av annat).


Det som brukar dras fram som bibelstöd för vad vi kanske lite styltat kan kalla könsöverskridande (eller könsgränsöverskridande, kanske snarare) är ju eunuckerna, som ges upprättelse redan hos Jesaja, och tas i försvar av Jesus (i Matteusevangeliet). Eunuckerna var ju kastrerade män, och betraktades som orena just för att de liksom inte passade in i någon av könsfållorna. Men en röd tråd genom Bibeln är ju att de är högst älskade av Gud, som eunucker, och kan rentav ha sitt överskridande av könsgränser som en kallelse från Gud (somliga är eunucker för himmelrikets skull, säger Jesus). 


Min egen favoritbibelvers i sammanhanget är annars skapelseberättelsen där det sägs att Gud skapade människan till man och kvinna. OCH, alltså, inte ELLER. Det vill säga, Gud skapade inte (enligt Moseboken) hälften av mänskligheten till 100% manliga män, och den andra hälften till 100% kvinnliga kvinnor. Till man OCH kvinna, skapade han dem. Hela spektrat är önskat och tänkt av Gud redan i skapelsen."




--------------------


UPDATERAT. På förekommen anledning:
Jag tror inte alls att pingströrelsen är *enbart* normbevarande i förhållande till maskulinitetsnormer, eller könsnormer öht.  Just det har jag bloggat om tidigare i:
Olik andra män
och
Inte som andra män (del II)


Den som eventuellt är intresserad av en akademisk text av mig som berör pingströrelsen och könsroller hittar ett par under Uppsatser och annat självskrivet...  Det genomgående temat är just att pingströrelsen INTE är enbart konservativ och normbevarande, och jag har i de studier jag gjort fokuserat mest på de sätt som pingstreligiositeten (i brist på bättre ord) har kunnat vara en hjälp till frihet från de gängse könsnormerna. 

Sverige – en vintersaga

Började läsa lite i Göran Palms "Sverige en vintersaga", som fångade mig redan i högstadieåldern nån gång. Visserligen kanske inte helt årstidsanpassad såhär i det vännen B kallar "högvår", men fantastisk ändå. Eftersom hela boken egentligen är ett enda diktverk, så är den svår att citera ur som man kan göra med enstaka avgränsade dikter som ingår i diktsamlingar. Men jag ska ändå göra ett försök.

Förutom för själva innehållet älskar jag Göran Palms diktning för den lågmälda språkekvilibristik som är hans kännemärke. Att skapa en negation av "erkänd" med ett enkelt "o" exempelvis. Att göra verb av stadsplanering ("stadsplanera") är ett annat exempel på samma sak. Eller att ta knastertorr kanslisvenska och låta den uttrycka något vackert och meningsfullt, här i formuleringen "det är ändå inte oväsentligt [...] att Stockholm faktiskt också föreligger" Eller att applicera uttrycken efterfrågan och tillgång på sådant som vårtecken.

Först de första raderna ur den fjärde del som benämns: "Kapitel 4, där min vinterresa försenat börjar i Kommunblock 1"

Vårtecken finns det sällan tillgång på
i sådan mängd att efterfrågan sjunker.
På vintertecknen finns det däremot
så riklig tillgång att det mesta läggs 
på lagerhög, som LKAB:s malm,
för här är efterfrågan mera trögväckt.

Ett vintertecken med låg efterfrågan, en insnöad bil.

Sedan ett längre stycke ur samma kapitel, som börjar med statyerna i Humlegården,
men tar sig betydligt längre än så:

Statyerna i parken föreställer
berömda män, och de som gjort modellen,
skulptörerna, är också de berömda,
låt vara vanligtvis i trängre kretsar,
men de som gjutit bronset, de som skivat
sockelns granit och de som forslat hit
och hopmonterat delarna är glömda.
Detta är välkänt, ändå oerkänt.
I somras följde jag Bengt Carlsson, guide
i Gamla stan med sekelskifteskubb,
på strövtåg efter arbetarnas minnen.
Han visade det hus som sossarna
fördrevs ifrån för cirka hundra år sen
på grund av sabbatsbrott, han visade
Metalls första föreningshus etc.
Det slog mig då att han med samma rätt
kunde ha pekat ut varenda kåk,
varenda gata och vartenda torg
och kallat dem arbetarnas minnen,
för allt som inte är natur i Stockholm
är bokstavligen arbetarnas verk,
gatornas fordon inberäknade.
Hela den synliga kultur som omger
naturens klippblock, vatten, varelser
är bokstavligen arbetarnas verk,
skötseln av Humlegården inberäknad.
Nog krävs det byggnadsföretag med pengar,
maskiner som kan lyfta, forma, styra
och arkitekter som kan stadsplanera
och rita vackra hus och möblemang,
men det är ändå inte oväsentligt
för oss som bor i denna vackra skärgård,
där vi rätt ofta skrattas ut från luften,
att Stockholm faktiskt också föreligger.
På många torg i Sverige står det kungar
och pekar på den stad de sägs ha grundlagt,
men de som grundlagt den så att den syns
är vanligt folk som aldrig står och pekar
i brons, och till och med den hand som pekar
är gjord av anonyma gjutarhänder.
De som ger andra order vinner ära
Och de som lyder order vinner glömska,
så ser vårt klassamhälle ut sen länge.

Ännu ett av arbetarnas minnen.

Tyvärr hittar jag bara fjärde delen av Sverige en vintersaga hos Bokus. Men det är ju betydligt bättre än inget. 

OK pa Twitter 2

Och här är alltså genväg (eller, i verkligheten kanske snarare en omväg, men vad ska man göra...) nummer två.

Här gäller det mitt bloggande om Smyrnakyrkan i Göteborg, en länk som också orsakat bekymmer på Twitter ibland (tack vare det där infernaliska "ö"...).

Vill du komma till mina bloggposter om sagda kyrka i väst så klickar du alltså på länken ovan.

OK pa Twitter

Jag har tröttnat på att twitters länkförkortare vandaliserar alla länkar som innehåller å ä och ö*, därför gör jag nu denna lilla mellanstation, för Borås hänseende.

Alla mina poster (i dagsläget 4 st) om Borås hittar ni genom att klicka här 

Den av dem som mest handlar om det jag brukar vilja påpeka när jag försöker länka till mitt Boråsbloggande på Twitter är dock:

Borås, Borås...The stuff nightmares are made of


-----
*Mitt "pa" istället för "på" i rubriken är med andra ord medvetet och avsiktligt, hur oestetiskt det än må vara (för att inte tala om hur störande det är för en språkpolis som undertecknad...).


Uppdaterat: Enligt vad besökare här har meddelat mig så hugger tydligen webläsarna hos vissa av länken http://libreb.blogspot.com/search/label/Borås vid "å" så att den blir till den felvisande och innehållslösa http://libreb.blogspot.com/search/label/Bor . Exakt som Twitter gör med samma länk faktiskt... Jag vet tyvärr inte riktigt vad jag kan göra åt det, utöver att skriva Borås som Boras även i ämnesorden, och det vägrar jag (nånstans får en språkpolis ändå dra gränsen...). Och det är säkert inte till någon tröst att höra att länken fungerar hos de flesta heller... Men den viktigaste Boråsposten är i alla fall skriven i november (15e för att vara exakt) 2010, så om ni går in under arkiv och november 2010 så ska ni nog lyckas leta er fram till den trots era webläsares upptåg

Vackert!

Vi bor egentligen helt perfekt, har vi sent omsider insett. Ingen kan väl med bästa vilja i världen påstå att vi bor centralt, snarare bor vi i utkanten av utkanten. Ändå har vi både buss (som kan ta oss till centrum, eller till stationen för vidare färd med tåg) och affär inom ett par minuters gångväg. Samtidigt som vi har vyer som den ovan bara ytterligare ett par minuters gångväg bort. 

Vi kan plocka russinen ur kakan, som det brukar heta. 

Grattis till mig!

Den här födelsedagsbrickan fick jag till sängen i morse ;-) Tårtan och kaffet serverades i köket, för jag äter helst inte i sängen (vill gärna sitta lite bekvämare då, och ha nånstans att sätta kopp och fat utan att det välter, etc).

Några jordgubbar kan man ju förstås äta, det är ju inte så mycket jox (=tallrik och bestick) med dem, så Anna brukar göra så att hon sätter en skål med jordgubbar på brickan (och de som inte läggs i skålen hör till tårtan, så klart).

Med anledning av Usama

"Returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness can not drive out darkness: only light can do that. Hate can not drive out hate: only love can do that" Martin Luther King, jr. 

Jag är den förste att ta avstånd från terrorism. Tro inget annat. Min definition är dock lite bredare än den gängse. Ni vet, den som kan formuleras ungefär:  "Allt som görs mot oss är terrorism. Allt vi gör mot andra är fair game".

Att kapa flygplan och flyga dem in i byggnader i USA är förfärande terrorism. Att försöka spränga julhandlande civila i Stockholm i luften med en självmordsattack är förfärande terrorism. Men när ett amerikanskt stridsplan attackerar en bröllopsfest i Afghanistan är det också förfärande terrorism. När ovärderliga kulturskatter eldas medan de amerikanska styrkorna koncentrerar sig på att skydda oljekällorna är det också terror.

Och, slutligen, när amerikanska styrkor på order av den amerikanska presidenten, avrättar en man (och i samband därmed dessutom dödar en hel del andra) utan föregående rättegång, är det också i allra högsta grad "An act of terror". Så skipas inte rättvisa (vad än presidenten kallar det i sitt tal). Den kan endast skipas i en domstol där bevis kan prövas och alla sidor kan höras.

Att reaktionen på detta dödande, särskilt i USA, är jubel och firande kan inte annat än förfära. Så sår man nya frön av hat, så skapar man nya självmordsbombare.

Fred kan aldrig skapas med krig.
Hat kan aldrig fördrivas med hat. 

Detta visste redan Martin Luther King, man kan bara önska att hans nutida landsmän i större utsträckning fick den insikten.

Viktigt!

###

Mymlan tipsade om en kampanj för att se till att den deprimerade person som googlar på självmord, inte först av allt hamnar på en "så gör du-guide", utan istället på en sida som kan förmedla hjälp att må bättre. Du hittar sidan i fråga genom att klicka på länken "självmord" i första meningen här.

Ju fler som länkar till den här sidan, desto högre rankas den i google, och desto större är chansen att det är den som blir sökträff nummer ett (eller åtminstone hamnar på första sökresultatsidan) nästa gång någon googlar efter självmord eller självmordsguide.

Länka du också!

I väntan på eld

Ingen eld än, bara solnedgång. Det ännu ej tända bålet

skymtar till höger i bild. 

Vi tittade på valborsmässoelden på Trollsjön igår. Ja, just *på* Trollsjön faktiskt, enligt traditionen här byggs ett bål ute på Trollsjön som tänds av scouter som paddlar ut till bålet i kanot, med facklor. Mycket effektfullt! Dessvärre hann batterierna i min kamera ta slut under väntan på skymning och eld. Jag kunde "lura" den att ta ett foto i alla fall genom att ta ut de tömda batterierna och sätta tillbaks dem direkt igen.

Gör man så har man några sekunder tillgodo innan kameran inser att det är samma gamla tomma batterier den fått... Så man hinner slänga iväg ett "snapshot", men man hinner däremot (dessvärre, för motivet hade ju varit värt det) inte ägna sig åt så värst mycket finlir, inställningar, zooming och val av vinkel och sånt.

Det tycks ha gått troll i fotograferandet av elden på Trollsjön för oss, förra året hade vi ingen kamera med oss utan fick nöja oss med att fota med iFånen. Upplösningen blir ju långt ifrån den bästa på de bilderna, så i år tänkte vi ta ordentliga bilder med en riktig kamera. Och så går kamerabatterierna och dör bara sekunden innan eldtändningen...

Så tändes då elden ute på vattnet, och innan

kamerabatterierna slutgiltigt gav upp andan,

hann jag i alla fall knäppa den här bilden.