Sverige – en vintersaga

Började läsa lite i Göran Palms "Sverige en vintersaga", som fångade mig redan i högstadieåldern nån gång. Visserligen kanske inte helt årstidsanpassad såhär i det vännen B kallar "högvår", men fantastisk ändå. Eftersom hela boken egentligen är ett enda diktverk, så är den svår att citera ur som man kan göra med enstaka avgränsade dikter som ingår i diktsamlingar. Men jag ska ändå göra ett försök.

Förutom för själva innehållet älskar jag Göran Palms diktning för den lågmälda språkekvilibristik som är hans kännemärke. Att skapa en negation av "erkänd" med ett enkelt "o" exempelvis. Att göra verb av stadsplanering ("stadsplanera") är ett annat exempel på samma sak. Eller att ta knastertorr kanslisvenska och låta den uttrycka något vackert och meningsfullt, här i formuleringen "det är ändå inte oväsentligt [...] att Stockholm faktiskt också föreligger" Eller att applicera uttrycken efterfrågan och tillgång på sådant som vårtecken.

Först de första raderna ur den fjärde del som benämns: "Kapitel 4, där min vinterresa försenat börjar i Kommunblock 1"

Vårtecken finns det sällan tillgång på
i sådan mängd att efterfrågan sjunker.
På vintertecknen finns det däremot
så riklig tillgång att det mesta läggs 
på lagerhög, som LKAB:s malm,
för här är efterfrågan mera trögväckt.

Ett vintertecken med låg efterfrågan, en insnöad bil.

Sedan ett längre stycke ur samma kapitel, som börjar med statyerna i Humlegården,
men tar sig betydligt längre än så:

Statyerna i parken föreställer
berömda män, och de som gjort modellen,
skulptörerna, är också de berömda,
låt vara vanligtvis i trängre kretsar,
men de som gjutit bronset, de som skivat
sockelns granit och de som forslat hit
och hopmonterat delarna är glömda.
Detta är välkänt, ändå oerkänt.
I somras följde jag Bengt Carlsson, guide
i Gamla stan med sekelskifteskubb,
på strövtåg efter arbetarnas minnen.
Han visade det hus som sossarna
fördrevs ifrån för cirka hundra år sen
på grund av sabbatsbrott, han visade
Metalls första föreningshus etc.
Det slog mig då att han med samma rätt
kunde ha pekat ut varenda kåk,
varenda gata och vartenda torg
och kallat dem arbetarnas minnen,
för allt som inte är natur i Stockholm
är bokstavligen arbetarnas verk,
gatornas fordon inberäknade.
Hela den synliga kultur som omger
naturens klippblock, vatten, varelser
är bokstavligen arbetarnas verk,
skötseln av Humlegården inberäknad.
Nog krävs det byggnadsföretag med pengar,
maskiner som kan lyfta, forma, styra
och arkitekter som kan stadsplanera
och rita vackra hus och möblemang,
men det är ändå inte oväsentligt
för oss som bor i denna vackra skärgård,
där vi rätt ofta skrattas ut från luften,
att Stockholm faktiskt också föreligger.
På många torg i Sverige står det kungar
och pekar på den stad de sägs ha grundlagt,
men de som grundlagt den så att den syns
är vanligt folk som aldrig står och pekar
i brons, och till och med den hand som pekar
är gjord av anonyma gjutarhänder.
De som ger andra order vinner ära
Och de som lyder order vinner glömska,
så ser vårt klassamhälle ut sen länge.

Ännu ett av arbetarnas minnen.

Tyvärr hittar jag bara fjärde delen av Sverige en vintersaga hos Bokus. Men det är ju betydligt bättre än inget.