Förutom för själva innehållet älskar jag Göran Palms diktning för den lågmälda språkekvilibristik som är hans kännemärke. Att skapa en negation av "erkänd" med ett enkelt "o" exempelvis. Att göra verb av stadsplanering ("stadsplanera") är ett annat exempel på samma sak. Eller att ta knastertorr kanslisvenska och låta den uttrycka något vackert och meningsfullt, här i formuleringen "det är ändå inte oväsentligt [...] att Stockholm faktiskt också föreligger" Eller att applicera uttrycken efterfrågan och tillgång på sådant som vårtecken.
Först de första raderna ur den fjärde del som benämns: "Kapitel 4, där min vinterresa försenat börjar i Kommunblock 1"
Vårtecken finns det sällan tillgång på
i sådan mängd att efterfrågan sjunker.
På vintertecknen finns det däremot
så riklig tillgång att det mesta läggs
på lagerhög, som LKAB:s malm,
för här är efterfrågan mera trögväckt.
Ett vintertecken med låg efterfrågan, en insnöad bil.
Sedan ett längre stycke ur samma kapitel, som börjar med statyerna i Humlegården,
men tar sig betydligt längre än så:
Statyerna i parken föreställer
berömda män, och de som gjort modellen,
skulptörerna, är också de berömda,
låt vara vanligtvis i trängre kretsar,
men de som gjutit bronset, de som skivat
sockelns granit och de som forslat hit
och hopmonterat delarna är glömda.
Detta är välkänt, ändå oerkänt.
I somras följde jag Bengt Carlsson, guide
i Gamla stan med sekelskifteskubb,
på strövtåg efter arbetarnas minnen.
Han visade det hus som sossarna
fördrevs ifrån för cirka hundra år sen
på grund av sabbatsbrott, han visade
Metalls första föreningshus etc.
Det slog mig då att han med samma rätt
kunde ha pekat ut varenda kåk,
varenda gata och vartenda torg
och kallat dem arbetarnas minnen,
för allt som inte är natur i Stockholm
är bokstavligen arbetarnas verk,
gatornas fordon inberäknade.
Hela den synliga kultur som omger
naturens klippblock, vatten, varelser
är bokstavligen arbetarnas verk,
skötseln av Humlegården inberäknad.
Nog krävs det byggnadsföretag med pengar,
maskiner som kan lyfta, forma, styra
och arkitekter som kan stadsplanera
och rita vackra hus och möblemang,
men det är ändå inte oväsentligt
för oss som bor i denna vackra skärgård,
där vi rätt ofta skrattas ut från luften,
att Stockholm faktiskt också föreligger.
På många torg i Sverige står det kungar
och pekar på den stad de sägs ha grundlagt,
men de som grundlagt den så att den syns
är vanligt folk som aldrig står och pekar
i brons, och till och med den hand som pekar
är gjord av anonyma gjutarhänder.
De som ger andra order vinner ära
Och de som lyder order vinner glömska,
så ser vårt klassamhälle ut sen länge.
Ännu ett av arbetarnas minnen.
Tyvärr hittar jag bara fjärde delen av Sverige en vintersaga hos Bokus. Men det är ju betydligt bättre än inget.
Underbart! Göran Palms Själens furir var för typ 30 år sen en av mina favoritdikter! :D
SvaraRaderaOckså en höjdare! Han är en stor diktare.
SvaraRaderaHan var i Jukkasjärvi kyrka och skrev en bit av dikten med inspiration därifrån. Jukkasjärvi kyrka är min barndoms kyrka, där sjöng jag i kör, spelade teater, konfirmerades, gifte mig och där är också alla fem barnen döpta,förutom att det också var min arbetsplats och naturligtvis dit jag gick för att fira gudstjänst och mässa så det känns kul att den blev uppmärksammad i detta mästerverk.
SvaraRaderaHan tycker precis som jag att den riktiga träkyrkan med sina spår av människor i helg och söcken under 400 år är betydligt intressantare än iskhotellets och iskyrkans turistkitschiga chimär.
Är det i del 3 eller 4 som Jukkasjärvi skildras? Jag har bara läst de första två (för det var de som hade hunnit komma ut när jag gick i högstadiet, vill jag minnas). Men jag vill verkligen se till att läsa resterande vintersagor också!
SvaraRaderaTycker också att det där med spår av levda liv är det som är mest fängslande med gamla byggnader och platser. Här i Skåne (och inte minst i Lund) finns ju en del av den varan. På gångavstånd har vi en medeltidskyrka (byggdes på 1100-talet, har jag för mig, men har förstås byggts om och byggts ut ett antal gånger sedan dess), där de gamla takmålningarna (som ju målades över eller förstördes i kyrkorna i samband med reformationen) har tagits fram igen.
Jag har aldrig varit i en så gammal träkyrka här i Sverige, men i Danmark däremot. De har en alldeles särskild doft, det var det första som slog mig i den minns jag.
Jag tror det måste vara i den sista delen den är med i,det var typ i början på 2000-talet han var där tror jag; efter 2001 före 2005.
SvaraRaderaJo tjärdoften i gamla kyrkor är en del av deras historia.