På ett bibliotek där jag ett tag ansvarade för den veckoliga sagostunden var det en pojke på 2-3 år som troget kom varje vecka, tillsammans med sin mamma. Den som var med i sagostunden kunde få en stämpel på ett kort (frivilligt, förstås), och den som varit med i tillräckligt många sagostunder för att få kortet fullt (jag minns faktiskt inte hur många gånger det innebar) kunde byta in sitt sagokort mot en barnbok att ta med sig hem som gåva.
Pojken fyllde sitt kort med stämplar och skulle få sin bok. Han ville själv hämta ut den, utan mamma, så vi fick dra fram en stol han kunde stå på vid disken. Ute var det skånskt höstrusk med regn och blåst, så jag sa att "Det kanske är bäst att vi lägger den i en plastpåse" (eller något ditåt). Gjorde så, och räckte boken i påse till pojken.
Glädjestrålande, och stolt, vände han sig mot sin mamma och visade upp vad han fått, med orden;
"Mamma, mamma, jag vann en plastpåse!"...
Det roliga med det var ju egentligen inte att han kanske inte förstod att det var något i påsen, utan snarare att han verkligen inte brydde sig om det. Han hade fått en plastpåse, det var alldeles fantastiskt nog i sig självt...
När tappar man den där fascinationen över vardagssakerna egentligen?
Plastpåsar kan ju faktiskt vara ganska fina,
när man tänker efter.
foto: Tim Simms
Min mamma skulle säga likadant hon samlar på fina plastpåsar. det är kul med en sådan mamma när man är på resa. Då letar jag efter fina påsar mer än innehållet ibland.
SvaraRaderaJodå, de där plastpåsarna kan vara kära – och användbara! – reseminnen ibland!
SvaraRaderaBlogger verkar vara tillbaka till normalläge nu.