Jag har – som många andra – roats och rörts av alla "memes" med president Barack Obama och vicepresident Joe Biden. Här är ett filmklipp som skildrar den relation som varit förebild och inspiration för dessa memes.
torsdag 17 november 2016
Bidenmeme...
Jag har – som många andra – roats och rörts av alla "memes" med president Barack Obama och vicepresident Joe Biden. Här är ett filmklipp som skildrar den relation som varit förebild och inspiration för dessa memes.
tisdag 8 november 2016
Sifferfluff och strutsmentalitet
...I statistiken för 2014* redovisade Pingströrelsen för första gången på ett par decennier medlemssiffror som inte var lägre än föregående års, utan till och med lite högre. Den nyheten spreds som en löpeld genom frikyrkosverige, lyftes som ett trendbrott och gav de mer fundamentalistiskt inriktade råg i ryggen. Det sista för att det tolkades som att en ökning av medlemmar i det samfund som står lite längre ut på den fundamentalistiska kanten än andra bevisade att fundamentalism är vägen till medlemstillväxt för kyrkan.
Ett annat typ av dubbelräknande, som Pingst själva påpekar i en fotnot till statistiken (se bild) är den att av 84723 medlemmar ingår 7955 i församlingar som är anslutna till flera samfund (vilket vanligtvis är ett resultat av att församlingar från olika samfund gått samman och bildat en ny gemensam församling, men samtidigt velat behålla sina olika samfundsanknytningar).
Somliga av de dubbelanslutna är förstås pingstvänner på precis alla sätt att räkna – i själ, hjärta, identitet och i ursprunglig samfundstillhörighet.
Och somliga kanske tycker att det där med samfund är ointressant, de ser sig, oavsett vilket samfund som är deras ursprung, i första hand som tillhörande den lokala genom sammanslagning bildade församlingen.
Men för merparten i de här församlingarna är – uppenbarligen – samfundsidentiteten fortfarande viktig. Om inte skulle man inte ha behållit anslutningen till båda eller samtliga samfund i den nya församlingen, utan antingen valt ett samfund (genom lottdragning, om det nu inte spelar så stor roll) eller valt att vara en helt samfundsobunden församling.
Att räkna även alla de dubbelanslutna i samma statistik som övriga församlingar är i och för sig inte något formellt fel** – inte så länge man inte döljer de siffrorna helt, utan gör åtminstone en fotnot av dem.
Men... att bygga ett påstående om ett ökat antal pingstvänner i landet på dessa känns däremot som mer än lovligt av fluff och önsketänkande. Det räcker nämligen att 1039 av dessa 7955 ser sig som något annat än pingstvänner för att antalet pingstkristna i Sverige inte ska ha ökat utan vara oförändrat jämfört med året innan. Är dessa istället 1040 eller fler är det dessutom en de facto fortsatt minskning av de pingstkristna. Inte alls ett trendbrott, med andra ord.
Bara sifferfluff och strutsmentalitet.
Det är i och för sig ett sätt att tackla de nedgående siffrorna som vid det här laget börjar ha en lång tradition... Igår satt jag – av helt andra skäl – och bläddrade igenom ett antal nummer av tidningen Dagen från 1990 (det år då nedgången i medlemmar i Pingst började bli synlig i statistiken).
Jag såg en artikel nämna medlemstappet och de sjunkande dopsiffrorna.
Samtidigt såg jag ett flertal artiklar som istället ägnade sig åt att febrilt tillverka hönor av dunfjun.
En förstasidesnyhet var att pingstpastorer var övertygade om att nedgången är tillfällig (vad den övertygelsen var baserad på är mer oklart...).
En artikel lyfte fram två (ganska små) församlingar (gissningsvis de då enda) som ökat sina medlemsantal, intervjuade deras pastorer o.s.v., samt gjorde någon slags insinuation om att dessa undantag på något sätt egentligen var regeln, eller skulle bli.
Ytterligare en artikel gjorde nyhet av att pingströrelsens resandeevangelister hade en stark tro på en snar väckelse (återigen utan att skärskåda vilken grund som fanns för den optimismen).
Det där är kanske en förståelig strategi när trendbrottet är nytt. Det skulle fortfarande kunna vara bara en tillfällig svacka. Man kan fortfarande tänka bort det. Eller åtminstone försöka.
Men det har gått drygt ett kvartssekel. Förnekelsefasen borde vara över.
Det måste räcka med sifferfluff och strutsmentalitet nu.
---------
* Rimligen finns, vid det här laget, även statistik för 2015. Men ännu inte, såvitt jag kan hitta, publicerad på nätet.
** Däremot, vill jag hävda, blir det direkt fel om man i en sammanräkning av antalet frikyrkoanslutna i Sverige räknar medlemmarna i samarbetsförsamlingar lika många gånger som deras församling har samfundsanslutningar. I en sådan statistik måste dessa församlingar brytas ut helt, och ges en egen stapel. Inte räknas en gång i siffrorna för Pingst, en gång i siffrorna för EFK och så vidare.
Nu kan man i och för sig invända mot den senare användningen av statistiken även med att en ökning i statistiken för ett år efter drygt tjugo år av minskning inte är en trend utan ett undantag. Innan man kan säga något om en eventuellt ny trend behöver man se statistiken peka i samma riktning över flera mättillfällen (i det här fallet detsamma som flera år).
Men det finns fler och större problem med den här medlemsmatematiken.
Flera bloggar var snabba med att påpeka att olika församlingar räknar statistiken på olika vis. Flertalet räknar medlemmar i medlemsmatrikeln, medan Hillsong i Stockholm däremot räknar gudstjänstbesökare vid vissa utvalda tillfällen. Det gör inte bara Hillsongs siffror mycket högre än de skulle vara om de räknade på samma sätt som övriga pingströrelsen, det innebär också att många individer kommer att räknas dubbelt i Pingsts medlemsstatistik. Eftersom många av Hillsongs gudstjänstbesökare är medlemmar i andra pingstförsamlingar.
Förutom dubbelräknandet innebär en olikhet i sättet att räkna naturligtvis också att siffrorna inte blir jämförbara med varandra. Den ena församlingens medlemstal i matrikeln och den andra församlingens antal gudstjänstbesökare är verkligen som äpplen och päron i det avseendet. Lite som om man i befolkningsstatistiken i Sverige på somliga orter skulle räkna antalet boende och i andra orter antalet bilar som passerar på genomfartsleden. Ska siffrorna ingå i samma tabell måste de handla om samma sak, och vara räknade på samma sätt.
Ett annat typ av dubbelräknande, som Pingst själva påpekar i en fotnot till statistiken (se bild) är den att av 84723 medlemmar ingår 7955 i församlingar som är anslutna till flera samfund (vilket vanligtvis är ett resultat av att församlingar från olika samfund gått samman och bildat en ny gemensam församling, men samtidigt velat behålla sina olika samfundsanknytningar).
Somliga av de dubbelanslutna är förstås pingstvänner på precis alla sätt att räkna – i själ, hjärta, identitet och i ursprunglig samfundstillhörighet.
Och somliga kanske tycker att det där med samfund är ointressant, de ser sig, oavsett vilket samfund som är deras ursprung, i första hand som tillhörande den lokala genom sammanslagning bildade församlingen.
Men för merparten i de här församlingarna är – uppenbarligen – samfundsidentiteten fortfarande viktig. Om inte skulle man inte ha behållit anslutningen till båda eller samtliga samfund i den nya församlingen, utan antingen valt ett samfund (genom lottdragning, om det nu inte spelar så stor roll) eller valt att vara en helt samfundsobunden församling.
Att räkna även alla de dubbelanslutna i samma statistik som övriga församlingar är i och för sig inte något formellt fel** – inte så länge man inte döljer de siffrorna helt, utan gör åtminstone en fotnot av dem.
Men... att bygga ett påstående om ett ökat antal pingstvänner i landet på dessa känns däremot som mer än lovligt av fluff och önsketänkande. Det räcker nämligen att 1039 av dessa 7955 ser sig som något annat än pingstvänner för att antalet pingstkristna i Sverige inte ska ha ökat utan vara oförändrat jämfört med året innan. Är dessa istället 1040 eller fler är det dessutom en de facto fortsatt minskning av de pingstkristna. Inte alls ett trendbrott, med andra ord.
Bara sifferfluff och strutsmentalitet.
Det är i och för sig ett sätt att tackla de nedgående siffrorna som vid det här laget börjar ha en lång tradition... Igår satt jag – av helt andra skäl – och bläddrade igenom ett antal nummer av tidningen Dagen från 1990 (det år då nedgången i medlemmar i Pingst började bli synlig i statistiken).
Jag såg en artikel nämna medlemstappet och de sjunkande dopsiffrorna.
Samtidigt såg jag ett flertal artiklar som istället ägnade sig åt att febrilt tillverka hönor av dunfjun.
En förstasidesnyhet var att pingstpastorer var övertygade om att nedgången är tillfällig (vad den övertygelsen var baserad på är mer oklart...).
En artikel lyfte fram två (ganska små) församlingar (gissningsvis de då enda) som ökat sina medlemsantal, intervjuade deras pastorer o.s.v., samt gjorde någon slags insinuation om att dessa undantag på något sätt egentligen var regeln, eller skulle bli.
Ytterligare en artikel gjorde nyhet av att pingströrelsens resandeevangelister hade en stark tro på en snar väckelse (återigen utan att skärskåda vilken grund som fanns för den optimismen).
Det där är kanske en förståelig strategi när trendbrottet är nytt. Det skulle fortfarande kunna vara bara en tillfällig svacka. Man kan fortfarande tänka bort det. Eller åtminstone försöka.
Men det har gått drygt ett kvartssekel. Förnekelsefasen borde vara över.
Det måste räcka med sifferfluff och strutsmentalitet nu.
---------
* Rimligen finns, vid det här laget, även statistik för 2015. Men ännu inte, såvitt jag kan hitta, publicerad på nätet.
** Däremot, vill jag hävda, blir det direkt fel om man i en sammanräkning av antalet frikyrkoanslutna i Sverige räknar medlemmarna i samarbetsförsamlingar lika många gånger som deras församling har samfundsanslutningar. I en sådan statistik måste dessa församlingar brytas ut helt, och ges en egen stapel. Inte räknas en gång i siffrorna för Pingst, en gång i siffrorna för EFK och så vidare.
onsdag 2 november 2016
Till en regional nivå
.....
Har precis läst om Mysteriet mamma (utförligare recension här). Den är precis lika fängslande andra gången. Och ni MÅSTE fortfarande läsa den... Allihop.
Men här vill jag återge ett (av många!) passager jag fastnade för. Eller som fastnade i mig, är kanske ett bättre sätt att uttrycka det.
"Kan sjukhus anklagas för att patienterna dör av den sjukdom de lagts in för?
Tog mammas läkare henne på allvar? Ansträngde de sig tillräckligt mycket för att göra henne frisk?
En dryg vecka före självmordet förflyttades hon från sluten till öppen avdelning.
Hon skulle inte få gå någonstans utan sällskap. Ändå smet hon ut genom en olåst dörr.
Ensam.
På en våning högt upp fanns ett osäkrat fönster.
Ibland låter jag mig fyllas av en barnslig vrede. Det var sjukhusets fel att mamma försvann ur mitt liv. Det var Lørenskogs fel. Och tyngdlagens, som drog henne till sig, ner mot den hårda marken. Jag riktar raseriet mot kommunen där sjukhuset låg. Inte bara mot den, utan mot hela Nedre Romerike.
Det känns skönt att flytta upp sorgen till en regional nivå."
Köp boken på Bokus, eller Adlibris, eller vart du vill... Eller låna den på biblioteket.
onsdag 19 oktober 2016
Det snarlika galopperande gapet...
... Inte nog med att gapet redan var snarlikt, det har nu också börjat galoppera...
Den här skärmdumpen är ett år gammal, men jag hittade den i min kamerarulle och kände att den måste slängas upp som en språkpolisiär insats av det lite lättsammare slaget här.
Syntolkning: En nyhetsnotis från SVT där en bild på en husfasad åtföljs av citatet: Man kan ju tydligt se att gapet mellan utgångspriset och försäljningspriset, som ett tag var snarlikt, nu galopperat iväg.
PS. Ingen metainfo i bilden pga bloggar på mobilen.
onsdag 12 oktober 2016
Du är inte ensam...
... Letade egentligen efter en annan med/av Jonas Gardell – som jag inte hittade – men den här drabbade mig istället. Så stark text! Och så många det säkert finns som behöver höra den och, ännu hellre, tro på den.
Du är inte ensam.
Med: Ulrik Munther
Av: Jonas Gardell
Text:
Det finns de som gjort dig illa.
Det finns de som inget vet.
Det finns de som gjort en grej av
att skrika ut din hemlighet.
Det finns de som stal din stolthet.
Det finns de som tog ditt mod.
Och de som ingenting förstod.
Dig som ingen känner.
Dig som ingen ser.
Du som saknar vänner,
och knappt vill andas mer.
Hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå,
du måste resa dig och gå.
Du är inte ensam.
Det finns någon som går med dig.
Han vill att du ska veta,
att han har det som du.
Som du.
Vägen tom och öde,
gryningsljuset klart.
Du står vid busshållplatsen,
bussen kommer snart.
Nu lämnar du allt gammalt.
Här tar din barndom slut.
Här tar du steget ut.
Och när du har rest dig,
vänd dig inte om.
Det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.
Och allt de ville ge dig,
har du rivit och förstört.
Allt de hade att säga,
har du redan hört.
Du är inte ensam,
det finns de som går med dig.
De vet hur det är, för de har själva varit där.
De har själva varit där.
Det finns nåd för nya världar,
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.
Och alla deras lögner,
betyder ingenting.
Tro mig när jag säger,
skammen var aldrig din.
Du är inte ensam,
det finns de som går med dig.
Du är aldrig ensam,
det finns de som följer dig.
Du är inte ensam,
det finns de som vet hur det är.
De har själva varit där.
De har själva varit där.
Och när du har rest dig,
vänd dig inte om.
Det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.
torsdag 6 oktober 2016
Instagramassociationer...
... Ett inlägg mest till @elsander (Men ni andra får också läsa...).
Såg denna bild av elonje (Joachim Elsander), föreställande en gatuskylt (kan vi väl kalla det...) i Uppsala.
Kul bild och kul skylt!
Associerade förstås direkt till Intigheten i Lund
Men även till denna tavla i vårt hem
Varför då undrar ni?
Notera titel och datering:
Titel: Det svåra året 1966
Datering: 18/1 1966
Kanske hade konstnären onda aningar inför det kommande året. Kanske var han bara osedvanligt svartsynt. Men jag har alltid också misstänkt ett stänk av studentikos sarkasm där. Och även om jag inte vet var tavlan är målad så förknippar jag den med Uppsala, eftersom det var där min mamma bodde när han dedikerade tavlan till henne och hennes dåvarande man.
Såg denna bild av elonje (Joachim Elsander), föreställande en gatuskylt (kan vi väl kalla det...) i Uppsala.
Kul bild och kul skylt!
Associerade förstås direkt till Intigheten i Lund
Men även till denna tavla i vårt hem
Varför då undrar ni?
Notera titel och datering:
Titel: Det svåra året 1966
Datering: 18/1 1966
Kanske hade konstnären onda aningar inför det kommande året. Kanske var han bara osedvanligt svartsynt. Men jag har alltid också misstänkt ett stänk av studentikos sarkasm där. Och även om jag inte vet var tavlan är målad så förknippar jag den med Uppsala, eftersom det var där min mamma bodde när han dedikerade tavlan till henne och hennes dåvarande man.
Syntolkning: Närbild av dedikation på tavla. Text:
"Till vännerna Ulla-Cajsa & Rune Stenbom 24/1 66"
måndag 3 oktober 2016
Alla nätverksanslutningar är upptagna...
... om #MS.
Samtalade i ett sammanhang igår om det här med vanliga kognitiva symptom av MS, och nämnde ett uttryck jag har börjat använda om det som ofta händer Anna på platser med mycket ljud, mycket folk eller öht många intryck samtidigt. "Alla nätverksanslutningar är upptagna" (All network connections are busy), och blev påmind om att jag tänkt formulera ett blogginlägg om det. Vilket jag gör nu.
Det handlar alltså om att inte kunna sortera och filtrera intryck – ljud, skyltar, bilar eller människor i rörelse, fragment av samtal, vad personen framför en säger till en – allt har samma "prioritet" i inflödet. Vilket dock, dessvärre, inte betyder att man hör och uppfattar allt hela tiden. Utan att vad man hör och uppfattar blir mer eller mindre slumpvis valt. När alla nätverksanslutningar är upptagna, när systemet för tillfället är "busy", så är det så. Ett rödljus kan missas på grund av att en kråka sitter på en byggnad bredvid vägen. Exempelvis. Eller svaret på den fråga man just ställde till personen man pratar med kan "knuffas ut" från nätverket av ett fragment av ett samtal längre bort mellan människor man inte känner om saker man inte bryr sig om.
Men det är ju just det där *kan*, och det slumpvis valda i det, som kanske kan vara svårt att förstå och förhålla sig till för andra. Och som i vilket fall som helst kan ställa till det i kommunikationen.
Lika gärna kan nämligen rödljuset ges prioritet över kråkan eller svaret man faktiskt ville höra få förtur i nätverkskön över det där halva samtalet om TV-serien som man skiter i.
Samtalade i ett sammanhang igår om det här med vanliga kognitiva symptom av MS, och nämnde ett uttryck jag har börjat använda om det som ofta händer Anna på platser med mycket ljud, mycket folk eller öht många intryck samtidigt. "Alla nätverksanslutningar är upptagna" (All network connections are busy), och blev påmind om att jag tänkt formulera ett blogginlägg om det. Vilket jag gör nu.
På bilden: Felmeddelande på dator, med texten
"Resources are not sufficient. System is busy now."
Det handlar alltså om att inte kunna sortera och filtrera intryck – ljud, skyltar, bilar eller människor i rörelse, fragment av samtal, vad personen framför en säger till en – allt har samma "prioritet" i inflödet. Vilket dock, dessvärre, inte betyder att man hör och uppfattar allt hela tiden. Utan att vad man hör och uppfattar blir mer eller mindre slumpvis valt. När alla nätverksanslutningar är upptagna, när systemet för tillfället är "busy", så är det så. Ett rödljus kan missas på grund av att en kråka sitter på en byggnad bredvid vägen. Exempelvis. Eller svaret på den fråga man just ställde till personen man pratar med kan "knuffas ut" från nätverket av ett fragment av ett samtal längre bort mellan människor man inte känner om saker man inte bryr sig om.
Men det är ju just det där *kan*, och det slumpvis valda i det, som kanske kan vara svårt att förstå och förhålla sig till för andra. Och som i vilket fall som helst kan ställa till det i kommunikationen.
Lika gärna kan nämligen rödljuset ges prioritet över kråkan eller svaret man faktiskt ville höra få förtur i nätverkskön över det där halva samtalet om TV-serien som man skiter i.
måndag 19 september 2016
Are you happy or not?
... #brev #relationer
Följt av lillebrorsans spretiga namnteckning undertill.
Jag kom att tänka på idag, ett brev som min lillebror skickade till vår amerikanska kusin (född och bosatt i USA med svensk mamma - vår moster - och amerikansk pappa, således amerikansk medborgare, samt engelsktalande, svenskan har han lärt sig i vuxen ålder) när han precis börjat lära sig engelska i skolan. Det var väldigt kort, löd i sin helhet
"Dear William,
Are you happy or not?"
Följt av lillebrorsans spretiga namnteckning undertill.
Vi retades förstås (lite) med honom för det korthuggna brevet med den väldigt direkta formuleringen, att retas är ju liksom storasyskons jobb.
Men faktum är att jag sen dess har börjat tänka mer på det brevet som både en slags ideal för och en slags kärna i, brevskrivande och relationer.
För är det inte egentligen det vi frågar när vi skickar våra meddelanden till nära och kära, oavsett vilka ord vi använder och vilka ämnen som till synes avhandlas?
Och kanske borde vi bli bättre på att även ställa den frågan rent ut, och besvara den. För nånstans borde det ju ändå vara viktigare än väder, semesterplaner och snyggt stajlade luncher på Instagramfoton, och allt annat vi – i alla fall på ytan – lägger vårt fokus på i kommunikationen med andra.
Och kanske borde vi bli bättre på att även ställa den frågan rent ut, och besvara den. För nånstans borde det ju ändå vara viktigare än väder, semesterplaner och snyggt stajlade luncher på Instagramfoton, och allt annat vi – i alla fall på ytan – lägger vårt fokus på i kommunikationen med andra.
Så: Are you happy or not?
tisdag 6 september 2016
Glömt berätta om en rolig sak...
... och tipsa om en föreställning!
Min C-uppsats, "När som en stridsman i hans här...", som handlar om kvinnliga evangelister i den svenska pingströrelsens barndom, har fått vara med och bilda bakgrund till en teaterföreställning om just tidiga kvinnliga pingstevangelister!
Missionären heter föreställningen, och såhär skriver upphovspersonerna om den:
"Missionären är en kärlekshistoria, en lovsång och ett lekfullt sätt att ge ett stycke utraderad historia kropp igen"
Det låter alldeles fantastiskt!
Dessutom... som uppsatsförfattare är man alltid ödmjukt överlycklig varje gång ett alster får nytt liv utanför seminarielokalen. Det vet alla som någon gång skrivit uppsats. Och ett bättre sammanhang än detta att leva vidare i kunde inte min C-uppsats hittat.
Det enda som grämer mig är att jag – förmodligen – inte kommer att ha möjlighet att se föreställningen live. Det grämer mig iofs desto mer... men...shit happens.
Vill du läsa uppsatsen själv, klicka på länk (till pdf) ovan (uppsatstitel, på andra raden). Som vanligt när jag rotat fram någon gammal text ur mina gömmor så saknar den försättsblad, men det är alltså en C-uppsats, i genusvetenskap, vid Lunds universitet, framlagt höstterminen 2008, med handledare Jens Rydström, undertiteln är: "en queerläsning av tidig svensk pingströrelse".
Vill du läsa mer om föreställningen, klicka på länken (med föreställningsnamnet) ovan (femte raden).
Och – inte minst viktigt – tycker du, som jag, att den här föreställningen borde visas även söder om Stockholm, och har möjlighet att bjuda in till ett gästspel (35 åskådare per speltillfälle) i en kyrka, på ett museum, i en föreningslokal, eller annan samlingslokal, någonstans nära dig (och kanske mig?) tveka inte, BARA GÖR'T!
Min C-uppsats, "När som en stridsman i hans här...", som handlar om kvinnliga evangelister i den svenska pingströrelsens barndom, har fått vara med och bilda bakgrund till en teaterföreställning om just tidiga kvinnliga pingstevangelister!
Missionären heter föreställningen, och såhär skriver upphovspersonerna om den:
"Missionären är en kärlekshistoria, en lovsång och ett lekfullt sätt att ge ett stycke utraderad historia kropp igen"
Det låter alldeles fantastiskt!
Dessutom... som uppsatsförfattare är man alltid ödmjukt överlycklig varje gång ett alster får nytt liv utanför seminarielokalen. Det vet alla som någon gång skrivit uppsats. Och ett bättre sammanhang än detta att leva vidare i kunde inte min C-uppsats hittat.
Det enda som grämer mig är att jag – förmodligen – inte kommer att ha möjlighet att se föreställningen live. Det grämer mig iofs desto mer... men...shit happens.
Vill du läsa uppsatsen själv, klicka på länk (till pdf) ovan (uppsatstitel, på andra raden). Som vanligt när jag rotat fram någon gammal text ur mina gömmor så saknar den försättsblad, men det är alltså en C-uppsats, i genusvetenskap, vid Lunds universitet, framlagt höstterminen 2008, med handledare Jens Rydström, undertiteln är: "en queerläsning av tidig svensk pingströrelse".
Vill du läsa mer om föreställningen, klicka på länken (med föreställningsnamnet) ovan (femte raden).
Och – inte minst viktigt – tycker du, som jag, att den här föreställningen borde visas även söder om Stockholm, och har möjlighet att bjuda in till ett gästspel (35 åskådare per speltillfälle) i en kyrka, på ett museum, i en föreningslokal, eller annan samlingslokal, någonstans nära dig (och kanske mig?) tveka inte, BARA GÖR'T!
onsdag 24 augusti 2016
Att fråga eller ifrågasätta. En språkpolisiär insats.
... Jag ser ganska ofta människor som använder "ifrågasätta" som en synonym till "att fråga".
Antagligen för att det låter som ett finare, och svårare, ord. Ett ord man använder för att antingen låta lite mer bildad, så där generellt, eller för att ge lite extra tyngd till det man säger.
Det är ju olyckligt då om man använder det på ett sätt som får motsatt effekt, som snarare demonstrerar brist på kunskap (vilket i sin tur också kan ta bort en del av den där tyngden som man kanske vill lägga i sitt uttalande).
Saken är den, nämligen, att "ifrågasätta" inte betyder "att ställa en fråga", utan snarare att ge uttryck för tvivel på något visst (vilket ska framgå av sammanhanget, annars har du felanvänt ordet på ett annat och möjligen mer subtilt sätt).
Det kan handla om sanningshalten i ett visst påstående: Just nu debatteras en populärpsykologisk bok, författarna påstår att deras teser är baserade på kvantfysik men kritikerna ifrågasätter det.
Till exempel.
Det kan handla om en persons kompetens eller annan egenskap: Jag ifrågasätter nykterheten hos den som spelar hög musik klockan tre på en onsdagsnatt. Eller åtminstone ifrågasätter jag den personens vilja och förmåga att visa hänsyn.
Den uppmärksamme noterar att "ifrågasätta" faktiskt i själva verket inte handlar om att fråga någonting alls, utan istället om motsatsen: Att göra ett påstående.
Kritikerna till boken i fråga påstår att den inte alls är baserad på kvantfysik. Den mot sin vilja väckta flerfamiljshusboende personen påstår att hens granne antingen är full eller hänsynslös. Eller båda delarna.
Fast det är ett inlindat, och om man så vill lite tjusigare, sätt att göra ett påstående. "Jag ifrågasätter vetenskapligheten i den här boken" är ett lite finare sätt att säga "Den här boken är fan helt ovetenskaplig!"
Så i någon mån har alltså de som använder ordet för att låta lite mer bildade rätt, det är bara det att det ska användas för att påstå något, inte för att fråga något.
"Jag ifrågasatte vad klockan var när bussen kom" kan du alltså INTE säga.
Däremot "Busschauffören hävdade att bussen var i tid, men jag ifrågasatte det."
Uppdaterat, : Ett annat exempel på felanvändning av ifrågasätta bistår SVT nyheter med (se bild, klicka upp den till större vid behov). Vi tar det som övningsuppgift. Ser ni vad som är problemet med användningen av "ifrågasätter" här?
Antagligen för att det låter som ett finare, och svårare, ord. Ett ord man använder för att antingen låta lite mer bildad, så där generellt, eller för att ge lite extra tyngd till det man säger.
Det är ju olyckligt då om man använder det på ett sätt som får motsatt effekt, som snarare demonstrerar brist på kunskap (vilket i sin tur också kan ta bort en del av den där tyngden som man kanske vill lägga i sitt uttalande).
Saken är den, nämligen, att "ifrågasätta" inte betyder "att ställa en fråga", utan snarare att ge uttryck för tvivel på något visst (vilket ska framgå av sammanhanget, annars har du felanvänt ordet på ett annat och möjligen mer subtilt sätt).
Det kan handla om sanningshalten i ett visst påstående: Just nu debatteras en populärpsykologisk bok, författarna påstår att deras teser är baserade på kvantfysik men kritikerna ifrågasätter det.
Till exempel.
Det kan handla om en persons kompetens eller annan egenskap: Jag ifrågasätter nykterheten hos den som spelar hög musik klockan tre på en onsdagsnatt. Eller åtminstone ifrågasätter jag den personens vilja och förmåga att visa hänsyn.
Den uppmärksamme noterar att "ifrågasätta" faktiskt i själva verket inte handlar om att fråga någonting alls, utan istället om motsatsen: Att göra ett påstående.
Kritikerna till boken i fråga påstår att den inte alls är baserad på kvantfysik. Den mot sin vilja väckta flerfamiljshusboende personen påstår att hens granne antingen är full eller hänsynslös. Eller båda delarna.
Fast det är ett inlindat, och om man så vill lite tjusigare, sätt att göra ett påstående. "Jag ifrågasätter vetenskapligheten i den här boken" är ett lite finare sätt att säga "Den här boken är fan helt ovetenskaplig!"
Så i någon mån har alltså de som använder ordet för att låta lite mer bildade rätt, det är bara det att det ska användas för att påstå något, inte för att fråga något.
"Jag ifrågasatte vad klockan var när bussen kom" kan du alltså INTE säga.
Däremot "Busschauffören hävdade att bussen var i tid, men jag ifrågasatte det."
Uppdaterat, : Ett annat exempel på felanvändning av ifrågasätta bistår SVT nyheter med (se bild, klicka upp den till större vid behov). Vi tar det som övningsuppgift. Ser ni vad som är problemet med användningen av "ifrågasätter" här?
Facit till ovanstående övningsuppgift: Nej. Piratpartiet ifrågasätter inte alls *att* det står på Spridningskollens hemsida att (osv). Eftersom det skulle betyda att de påstår att det inte alls står så där, utan att texten på sagda hemsida är något helt annat. De kan däremot möjligen sägas ifrågasätta om det är rätt och bra att göra som Spridningskollen skriver att de gör. Vilket är något helt annat än vad SVT genom sin felanvändning av ordet påstår.
onsdag 22 juni 2016
Katt-filosofi....
...[Obs! Posten kan innehålla spår av trams]
Jag: Men, Signekatten, du reser dig upp, sträcker på dig, snurrar runt 360 grader, och lägger dig ner på exakt samma plats på dynan på exakt samma sätt. What's up with that, liksom?
Signekatten: Nonsens! Man kan inte lägga sig på samma dyna två gånger. Det visste redan de gamla grekiska katterna.
Jag: Grekiska *katterna*?
Signekatten: Ja, fast människorna snappade ju upp en del. Inte för att de fattade så mycket, men de försökte återge det i alla fall. Blev visst nåt fåneri om en flod.
Jag: Så du säger att...
Signekatten: Vill du att jag ska berätta om vad Fredde Hegels katt försökte förklara för honom om dialektiken mellan katt, råtta och mätt katt också, eller kan du låta mig vara ifred för människopladder en stund?
Jag: Ska du verkligen sova mer?
Signekatten: Jag sover inte. Jag tänker. Bekymra dig inte. Du skulle aldrig förstå ändå.
Jag: Men, Signekatten, du reser dig upp, sträcker på dig, snurrar runt 360 grader, och lägger dig ner på exakt samma plats på dynan på exakt samma sätt. What's up with that, liksom?
Signekatten: Nonsens! Man kan inte lägga sig på samma dyna två gånger. Det visste redan de gamla grekiska katterna.
Jag: Grekiska *katterna*?
Signekatten: Ja, fast människorna snappade ju upp en del. Inte för att de fattade så mycket, men de försökte återge det i alla fall. Blev visst nåt fåneri om en flod.
Jag: Så du säger att...
Signekatten: Vill du att jag ska berätta om vad Fredde Hegels katt försökte förklara för honom om dialektiken mellan katt, råtta och mätt katt också, eller kan du låta mig vara ifred för människopladder en stund?
Jag: Ska du verkligen sova mer?
Signekatten: Jag sover inte. Jag tänker. Bekymra dig inte. Du skulle aldrig förstå ändå.
 |
| Föreställer: Sagda Signekatt ovanpå hylla. |
torsdag 21 april 2016
Tack!
... Och andra viktiga småord.
Råkade snubbla över en tweet av @malinaronsson08 som länkade till en krönika av henne om det där med att lära barn att säga tack för skjutsen (och i förlängningen att visa uppskattning öht) till föräldrar som agerar träningstaxi.
Det fick mig att tänka på när vi var nyinflyttade där vi bor nu (för ca 15 år sen, give or take nåt år...huva vad tiden går...), och några insikter vi gjorde då. Som nog inte alls går att tillämpa på träningstaxiverksamheten, tyvärr, ber om ursäkt för det på förhand...
(De som bodde i vår trappuppgång då var med något undantag andra än de som bor här nu, så detta handlar inte om våra nuvarande grannar, ska jag också snabbt skjuta in för säkerhets skull...).
Det var då väldigt ovanligt att gannar hälsade på varandra i trappen. Och i början var det många som inte ens svarade när vi hälsade på dem, utan vi fick bara en misstänksam eller förskrämd blick ("De hälsar! Måste vara psykopater!" Eller nåt sånt...).
Det fanns dessutom några barn i huset som var lite av problembarn. Truliga bråkstakar som definitivt varken sa hej, eller tack, eller varsågod eller något annat sånt där småord (anledningen därtill var tyvärr ganska uppenbar, det var inte så mycket en fråga om att de var ouppfostrade - även om man kanske skulle kunna beskriva dem så också - utan framförallt ett utslag av att de behandlade världen och människorna de mötte ungefär som de själva alltid blivit behandlade).
Vår envisa sida tog överhanden och vi bestämde oss för två saker:
1) Att fortsätta säga hej till alla vi mötte i trappen, oavsett om någon någonsin skulle svara.
och
2) Att inte skälla på problembarnen när de uppförde sig illa (det fick de tillräckligt av ändå, fanns ingen anledning för oss att stämma in i den kören) men att däremot vinnlägga oss om att visa dem vänligt bemötande (t.ex. hålla upp dörren för dem när vi kom eller gick samtidigt, berömma sånt de gjorde bra och tacka för vänligheter från dem - även om det sista på det stadiet var något helt hypotetiskt, för sånt hade dittills inte förekommit... - såna småsaker bara).
På kort sikt var det verkligen nån slags övning i meningslöshet. Eller i varje fall en övning i tjurskallig envishet... Något vi gjorde för vår egen skull, för att vi hade bestämt oss för det. Det hade ingen yttre effekt alls.
Men på längre sikt var effekten faktiskt ganska mirakulös.
Trappuppgången där ingen hälsade blev trappuppgången där alla hälsar.
Problembarnen lärde sig att säga både "tack" och "varsågod".
Det senare fick de tillfälle att praktisera ofta, för de började komma springande för att öppna dörrar när vi kom eller gick (och tävla med varandra om att hinna först).
Det gick upp för mig att de inte höll upp dörrar för oss bara (eller ens mest) för att de lärt sig av oss att man kan göra så, utan mer för att få höra någon säga "tack" till dem - och få svara "varsågod". Det hade de inte varit med om alltför ofta. Och det var uppenbarligen något eftersträvansvärt.
Man kan säga att det inte bara var vi som lärde dem värdet av vardaglig vänlighet - utan genom sin (på längre sikt) respons på den lärde de oss något om det också.
(Och jag insåg dessutom att den där dikten "Ett barn" - ni vet den där "ett barn som kritiseras lär sig att fördöma" o.s.v. - som satt på affischer från BRIS lite överallt på skolor, bilbliotek etc när jag var liten, inte är en idealistsk och vacker tanke, utan handfast bokstavlig verklighet).
............
PS Varför vi gjorde något så osvenskt som att hälsa på folk i trappen vet jag inte riktigt... Men kanske hade det att göra med att vår senaste bostad då var en lägenhet som var en av de endast två bebodda lägenheterna i huset (japp, jag menar faktiskt att merparten av huset bestod av tomma och obebodda lägenheter, samma sak i flertalet hus på området), där det där med att möta människor i trappen inte hände alltför ofta... Och att våra bostäder före den senaste varit studentbostäder (korridorer och lägenhet på studentområde), och samvaron i dylika blir ju lite mer informell.
Eller så är vi bara konstiga. Det är också en möjlighet...
söndag 10 april 2016
Från Instagram: Konsertfoto...
... Snapshot från konsert på Bläckhornet i Malmö.
Det som fick mig att hala upp telefonen och fota var att jag såg det röda temat här. Hur det röda från skjortryggen i förgrunden går igen i både scenljuset och tegelväggen i bakgrunden (OK, det är olika nyanser av rött, men ni fattar).
Ibland handlar fotande om just det. Att fånga bilden som presenterar sig.
Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet.
Det som fick mig att hala upp telefonen och fota var att jag såg det röda temat här. Hur det röda från skjortryggen i förgrunden går igen i både scenljuset och tegelväggen i bakgrunden (OK, det är olika nyanser av rött, men ni fattar).
Ibland handlar fotande om just det. Att fånga bilden som presenterar sig.
Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet.
Syntolkning: I förgrunden ryggen på en rödhårig man med rödrutig flanellskjorta,
i bakgrunden röd tegelvägg och band belyst av rött strålkastarljus. Där emellan ryggar
av andra konsertbesökare, i betydligt mindre starka färger.
tisdag 22 mars 2016
En renhetstörstande rabbi från Galileen: detta är mitt blod, och detta är mitt kött
…Om nattvarden
Jesu syn på måltiden som sättet att både uppnå och deklarera renhet, och att förverkliga Gudsriket, kommer också till uttryck i instiftelsen av vad som har kommit att kallas nattvarden eller Herrens måltid. Också den blir nämligen något delvis annat om man ser på den, och på de texter vi har om den i Nya Testamentet och i Didache, med föreskrifterna om templet i minnet.
När Jesus säger ”Detta är mitt blod, och detta är mitt kött (med ett ord som också kan översättas kropp)” kräver tolkningen att vi ska förstå det som att han talar om sitt eget blod och sin egen kropp två saker av oss. Det första, att vi antar att hans åhörare kan förväntas vara införstådda med vad som ska komma att hända det närmaste dygnet. Det kan i och för sig argumenteras för det, även om jag anser att den tolkningen är lite av en efterhandskonstruktion. En efterhandskonstruktion som i och för sig mycket väl kan vara inbyggd i texten som sådan, eftersom den skrivs ned med vetskapen om vad som hände sen. Men, för det andra, det kräver också av oss att vi bortser helt från det faktum att Jesus och hans lärjungar var judar. Troende och praktiserande judar, även om de hörde till de judiska grupper som hade avvikande tolkningar av tempelkulten, och kanske, framförallt, var kritiska mot den makt över templet som den religiösa eliten hade. En kritik som kommer till särskilt starkt uttryck vid konfrontationen mellan Jesus och månglarna i templet. Men, fortfarande, judar. När Jesus sitter med sina lärjungar har den brytning med judendomen som gjorde kristendomen till en egen religion ännu inte ägt rum.
Jesu syn på måltiden som sättet att både uppnå och deklarera renhet, och att förverkliga Gudsriket, kommer också till uttryck i instiftelsen av vad som har kommit att kallas nattvarden eller Herrens måltid. Också den blir nämligen något delvis annat om man ser på den, och på de texter vi har om den i Nya Testamentet och i Didache, med föreskrifterna om templet i minnet.
När Jesus säger ”Detta är mitt blod, och detta är mitt kött (med ett ord som också kan översättas kropp)” kräver tolkningen att vi ska förstå det som att han talar om sitt eget blod och sin egen kropp två saker av oss. Det första, att vi antar att hans åhörare kan förväntas vara införstådda med vad som ska komma att hända det närmaste dygnet. Det kan i och för sig argumenteras för det, även om jag anser att den tolkningen är lite av en efterhandskonstruktion. En efterhandskonstruktion som i och för sig mycket väl kan vara inbyggd i texten som sådan, eftersom den skrivs ned med vetskapen om vad som hände sen. Men, för det andra, det kräver också av oss att vi bortser helt från det faktum att Jesus och hans lärjungar var judar. Troende och praktiserande judar, även om de hörde till de judiska grupper som hade avvikande tolkningar av tempelkulten, och kanske, framförallt, var kritiska mot den makt över templet som den religiösa eliten hade. En kritik som kommer till särskilt starkt uttryck vid konfrontationen mellan Jesus och månglarna i templet. Men, fortfarande, judar. När Jesus sitter med sina lärjungar har den brytning med judendomen som gjorde kristendomen till en egen religion ännu inte ägt rum.
Så, om vi tolkar vad han säger om brödet och vinet med vetskapen om att han var en judisk rabbi, som levde under det första århundradet av vår tideräkning, men före år 70. Det vill säga före det andra templets förstörelse. Med andra ord, en rabbi för vilken templet fortfarande var en realitet. En galileisk rabbi, lite på kant med de som hade makten över templet. En galileisk rabbi som dessutom sedan tidigare etablerat en radikal, ibland chockerande, praktik av att genom att äta och dricka med människor förklara dem för rena. Vad blir då en möjlig tolkning?
En möjlighet är att titta närmare på offrandet i templet. Tredje Mosebok beskriver hur brännoffren bör gå till, ”Och han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, skall bära fram blodet, och de skall stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och han skall dra av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken. Och prästen Arons söner skall göra upp eld på altaret och lägga ved på elden. Och Arons söner, prästerna, skall lägga styckena, huvudet och istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.” [...]”Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, av fåren eller av getterna, så skall han till det ta ett felfritt djur av hankön. Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför Herrens ansikte. Och Arons söner, prästerna, skall stänka dess blod på altaret runt omkring. Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister. Och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” (1:5-8,10-12)
Ordningen är densamma oavsett vilket djur som offras, först blodet sedan kroppen eller köttet. Och det är svårt att tänka sig att de orden, och den praktiken, inte aktualiserades i Jesu sällskaps medvetande när Jesus talade om att först ta blodet, och sedan kroppen.
Sett i ljuset av vad vi i övrigt vet om den religiösa praktiken och tankarna hos denna judiska rabbi från Galileen är det inte så svårt att läsa hans ord över vinet och brödet som hans programförklaring. I linje med när han sände sina lärjungar att träda in i alla byar och städer som om de trädde in i templet, och genom att ta emot mat och dryck av de som ville ge deklarera dem som redan rena. Genom måltiderna med människor ska den renhet som redan finns hos dem släppas fram, genom att de förklaras rena av varandra utan inblandning av prästerskapet, och Gudsriket realiseras. Hans vin och hans bröd är hans ersättning för offren i templet.
Så vill jag avsluta med en tröstande historia ur Talmud, Den babyloniska Talmud, närmare bestämt, om tolkning och om förändring av tolkningar över historien. Berättelsen handlar om hur Moses får resa in i framtiden, för att lyssna till en utläggning av den Mosaiska lagen.
”Mose for upp till himlen och fann den Helige, välsignad vare Han, i färd med att dekorera bokstäverna i Torah. Mose sa: 'Universums Herre, varför gör du dig besvär med detta?'
Gud svarade: 'I framtiden kommer en man vid namn Akiva ben Josef att från dessa dekorationer
härleda en mängd lagar.' Mose sa: 'Universums Herre, visa mig honom.' Han svarade: 'Vänd dig
om.' Mose gick då för att besöka rabbi Akivas studiehus och satte sig långt bak, men förstod inte
vad de talade om. Han kände sig mycket illa till mods, men när han hörde en av studenterna fråga
rabbi Akiva: 'Rabbi, hur vet du detta?' och rabbi Akiva svara: 'Det är en lag som gavs till Mose på
Sinai,' kände han sig lugnad. ”
En renhetstörstande rabbi från Galileen: träd ut i templet
….En annan aspekt på utsändandet av lärjungarna
I förra delen nämnde jag utsändandet av Jesu lärjungar, två och två, och vad instruktionerna om att de inte skulle ta med sig mat säger om hur de skulle bemöta människor de kom till. Men instruktionerna till lärjungarna säger något ytterligare när vi ser dem mot bakgrund av den samtida judendomen.
Ännu intressantare blir Jesu föreskrifter när han sänder ut lärjungarna om vi sätter dem i relation till vad vi vet om de föreskrifter som fanns kring hur en pilgrim skulle gå in i templet. De överensstämmer nämligen.
I Mishnah finns en föreskrift om att en pilgrim som kommer till templet, bör inträda i det utan mat, sandaler, stav, väska, pengar, även somliga klädesplagg skulle lämnas utanför templet. (Berakhot 9:5)
När Jesus skickar sina lärjungar till de judiska byarna och städerna med vad som kan tyckas vara oresonligt hårda restriktioner kring vad de fick ha på sig och med sig, så säger han alltså åt dem att de ska gå in i alla byar och städer de kommer till som om de trädde in i templet. De ska betrakta dem som helig mark, och de människor som möter dem med vänlighet och gästfrihet ska de betrakta som rena.
I förra delen nämnde jag utsändandet av Jesu lärjungar, två och två, och vad instruktionerna om att de inte skulle ta med sig mat säger om hur de skulle bemöta människor de kom till. Men instruktionerna till lärjungarna säger något ytterligare när vi ser dem mot bakgrund av den samtida judendomen.
Ännu intressantare blir Jesu föreskrifter när han sänder ut lärjungarna om vi sätter dem i relation till vad vi vet om de föreskrifter som fanns kring hur en pilgrim skulle gå in i templet. De överensstämmer nämligen.
I Mishnah finns en föreskrift om att en pilgrim som kommer till templet, bör inträda i det utan mat, sandaler, stav, väska, pengar, även somliga klädesplagg skulle lämnas utanför templet. (Berakhot 9:5)
När Jesus skickar sina lärjungar till de judiska byarna och städerna med vad som kan tyckas vara oresonligt hårda restriktioner kring vad de fick ha på sig och med sig, så säger han alltså åt dem att de ska gå in i alla byar och städer de kommer till som om de trädde in i templet. De ska betrakta dem som helig mark, och de människor som möter dem med vänlighet och gästfrihet ska de betrakta som rena.
En renhetstörstande rabbi från Galileen: ge mig att dricka
…Om kvinnan vid Sykars brunn. Bland annat.
Men Jesus, den kringvandrande rabbin från Galileen, kom att utvecklas i sina idéer kring renhet och hur det judiska folket skulle uppnå den. Hans måltider med människor måste ses i relation till just detta. I den judiska tradition han hörde till var nämligen det här med att äta med människor inte något man gjorde hursomhelst. Den man åt och drack med, och den vars mat och dryck man tog emot, betraktade man som ren. Det är en insikt man bör bära med sig i läsandet av evangeliernas olika berättelser om hur Jesus och hans lärjungar åt med och hemma hos människor.
Kanske det första exemplet som dyker upp i huvudet när man tänker på detta är Sackaios, och Jesu
ord till honom ”Idag ska jag gästa ditt hem” (Lukas 19:5). Ett annat exempel, som också hör hit,
men som man kanske inte omedelbart kommer att tänka på, är kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:7-).
Men Jesus, den kringvandrande rabbin från Galileen, kom att utvecklas i sina idéer kring renhet och hur det judiska folket skulle uppnå den. Hans måltider med människor måste ses i relation till just detta. I den judiska tradition han hörde till var nämligen det här med att äta med människor inte något man gjorde hursomhelst. Den man åt och drack med, och den vars mat och dryck man tog emot, betraktade man som ren. Det är en insikt man bör bära med sig i läsandet av evangeliernas olika berättelser om hur Jesus och hans lärjungar åt med och hemma hos människor.
När Jesus säger till henne ”Ge mig något att dricka” så måste hennes förvåning över att han ber
henne om vatten, som hon uttrycker med orden ”Jag är ju en samarisk kvinna” läsas i just det
sammanhanget. Samarierna hade kommit, genom uppdelningen av Salomos rike i Juda rike och
Israels rike, då Samarien blev huvudstad i Israels rike, och genom den historiska utvecklingen
därefter, att betraktas som skilda från det judiska folket. Folket i Juda avböjde exempelvis deras
hjälp vid uppbyggandet av det andra templet, med hänvisning till att de infört främmande
influenser. Och när även Juda rike var ockuperat av främmande makt, och hotet från framförallt
hellenistiska och romerska influenser blev oerhört påtagligt, så minskade givetvis inte
avståndstagandet mot dem som man ansåg hade släppt in dessa influenser ännu mer. Splittringen
var ömsesidig. De båda grupperna betraktade varandra som orena, och kunde alltså inte äta eller
dricka tillsammans, eller ta emot varandras mat eller dryck. Men när Jesus, som är av Juda rike, ser
en Samarisk kvinna säger han: ”Ge mig att dricka!”
Han säger, i praktiken: Du är ren i mina ögon.
Om det sedan var hans bedömning av Samarier och Samarien som helhet är kanske lite oklart, där kommer evangelietexterna med lite motsägelsefulla uppgifter. En av de evangelieberättelser som, särskilt i ljuset av den här kopplingen mellan renhet och att ta emot mat och dryck , tycks visa på en skiljelinje som Jesus drar mellan Samarien och övriga judiska områden är den där lärjungarna sänds ut, två och två. Åtminstone säger Matteusevangeliet att Jesus sa ”Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå istället till de förlorade fåren i Israels folk.”
Men det är å andra sidan enbart Matteus som citerar Jesus på det viset i det sammanhanget. Det som är intressantare är kanske de instruktioner som evangelierna är eniga om. Och dessa blir ännu intressantare satta i perspektiv av just renhetsföreskrifterna. Lärjungarna skulle inte ta med sig pengar eller bröd, ingen påse, och inte mer än enda skjorta. Enligt Lukas och Matteus heller inga sandaler eller någon stav, men Markus mildrar Jesu order på just de punkterna och säger att lärjungarna fick ta stav och sandaler.
Vad detta innebär i praktiken är ju att de blir tvungna att ta emot mat och dryck av de människor de kommer till. I Lukasevangeliet sägs det uttryckligen: ”Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram,” (10:8). De ska med andra ord betrakta var och en som tar emot dem som redan rena.
Han säger, i praktiken: Du är ren i mina ögon.
Om det sedan var hans bedömning av Samarier och Samarien som helhet är kanske lite oklart, där kommer evangelietexterna med lite motsägelsefulla uppgifter. En av de evangelieberättelser som, särskilt i ljuset av den här kopplingen mellan renhet och att ta emot mat och dryck , tycks visa på en skiljelinje som Jesus drar mellan Samarien och övriga judiska områden är den där lärjungarna sänds ut, två och två. Åtminstone säger Matteusevangeliet att Jesus sa ”Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå istället till de förlorade fåren i Israels folk.”
Men det är å andra sidan enbart Matteus som citerar Jesus på det viset i det sammanhanget. Det som är intressantare är kanske de instruktioner som evangelierna är eniga om. Och dessa blir ännu intressantare satta i perspektiv av just renhetsföreskrifterna. Lärjungarna skulle inte ta med sig pengar eller bröd, ingen påse, och inte mer än enda skjorta. Enligt Lukas och Matteus heller inga sandaler eller någon stav, men Markus mildrar Jesu order på just de punkterna och säger att lärjungarna fick ta stav och sandaler.
Vad detta innebär i praktiken är ju att de blir tvungna att ta emot mat och dryck av de människor de kommer till. I Lukasevangeliet sägs det uttryckligen: ”Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram,” (10:8). De ska med andra ord betrakta var och en som tar emot dem som redan rena.
En renhetstörstande rabbi från Gallileen: ett levande vatten
…Vad säger oss evangeliernas berättelse om dop, med samtida judiska ögon sett?
Men åter till reningsbaden. Det är alltså också i det här sammanhanget vi ska sätta in såväl Johannes döparen som andra samtida döpare (Josefus talar bland annat om en Bannus, och i Johannesevangeliet 3:22-6 framgår att Jesus och hans lärjungar också döpte under en period, och vi gör nog klokt i att räkna med att också andra döpare som vi idag inte har namnen på fanns och verkade). Deras dop är inte den markering på anslutning till annan religion än judendomen som dopet är idag, deras dop är ett alternativ till baden i särskilda, avskilda, badpooler. Och det är, såsom reningsbaden i den tidens judendom var, inte en once in a lifetime-avgörelse, det är snarare rinse and repeat as needed. Det handlar dessutom inte om individen, utan om individens möjlighet till gemenskap med resten av det judiska folket. Reningsbaden var sättet att avsluta en period av föreskriven, rituell, avskurenhet från det egna folket, som följde på exempelvis kontakt med blod eller döda kroppar, och återinträda i den religiösa och nationella gemenskapen.
Vad Johannes säger, med sina dop, och vad Jesus och hans lärjungar stämmer in i när också de börjar döpa på samma sätt, är att Gud själv ger vattnet till reningsbadet, det levande, alltså strömmande, vattnet finns redan i floden Jordan. Det är tillgängligt för alla, det ligger utanför prästerskapets kontroll.
Det är inte ett brott med judendomen, det är marginaliserade judiska gruppers uppror mot vad de ser som orättfärdig religiös kontroll av elitgrupper *inom* judendomen. Det förstås bäst som en handling inom ramen för en inomjudisk religiös och social konflikt.
Zaddukeer, fariseer, essenéer, Johannes, Bannus och andra döpare. Alla hade de en uppfattning i frågan om hur reningsbaden ska gå till, och också, indirekt, hos vem kontrollen över dem ska ligga. Idéerna hos vad vi kan kalla döparrörelserna appelerade särskilt till perifera och marginaliserade judiska grupper, som judar från Galileens landsbygd, från Judeens högland och från Syrien.
Men åter till reningsbaden. Det är alltså också i det här sammanhanget vi ska sätta in såväl Johannes döparen som andra samtida döpare (Josefus talar bland annat om en Bannus, och i Johannesevangeliet 3:22-6 framgår att Jesus och hans lärjungar också döpte under en period, och vi gör nog klokt i att räkna med att också andra döpare som vi idag inte har namnen på fanns och verkade). Deras dop är inte den markering på anslutning till annan religion än judendomen som dopet är idag, deras dop är ett alternativ till baden i särskilda, avskilda, badpooler. Och det är, såsom reningsbaden i den tidens judendom var, inte en once in a lifetime-avgörelse, det är snarare rinse and repeat as needed. Det handlar dessutom inte om individen, utan om individens möjlighet till gemenskap med resten av det judiska folket. Reningsbaden var sättet att avsluta en period av föreskriven, rituell, avskurenhet från det egna folket, som följde på exempelvis kontakt med blod eller döda kroppar, och återinträda i den religiösa och nationella gemenskapen.
Vad Johannes säger, med sina dop, och vad Jesus och hans lärjungar stämmer in i när också de börjar döpa på samma sätt, är att Gud själv ger vattnet till reningsbadet, det levande, alltså strömmande, vattnet finns redan i floden Jordan. Det är tillgängligt för alla, det ligger utanför prästerskapets kontroll.
Det är inte ett brott med judendomen, det är marginaliserade judiska gruppers uppror mot vad de ser som orättfärdig religiös kontroll av elitgrupper *inom* judendomen. Det förstås bäst som en handling inom ramen för en inomjudisk religiös och social konflikt.
Zaddukeer, fariseer, essenéer, Johannes, Bannus och andra döpare. Alla hade de en uppfattning i frågan om hur reningsbaden ska gå till, och också, indirekt, hos vem kontrollen över dem ska ligga. Idéerna hos vad vi kan kalla döparrörelserna appelerade särskilt till perifera och marginaliserade judiska grupper, som judar från Galileens landsbygd, från Judeens högland och från Syrien.
En renhetstörstande rabbi från Galileen: intro
… Om att vara från Galileen under första århundradet av vår tideräkning
Viktigt för att förstå det religiösa tankegodset i Jesu samtid är dels att det var en värld där vår nutida uppdelning mellan religion och politik ännu inte var uppfunnen. Religion var politik, och politik var religion. Divi filius, guds son, var romarnas beteckning på flertalet av sina kejsare, härunder även Tiberius som regerade under Jesu livstid. Och judarna väntade på att Guds rike skulle inträda i fullhet, vilket skulle innebära att den romerska ockupationen hävdes OCH Guds rike var redan där, i skapelsen, Psaltaren har flera psalmer som beskriver hur himlarna och jorden förkunnar Guds härlighet (notera alltså presens, förkunnar, inte kommer att förkunna i framtiden), exv 19 och 145. Men judarnas politiska situation, att de inte var herrar i eget hus, visade på att Guds rike för närvarande inte var fullt förverkligat bland människorna. Sättet att förverkliga Guds rike var att praktisera förbundet med Israels Gud på rätt sätt, och här var renhet centralt. Och frågan var ”Hur blir vi rena?”
Fariseerna, som hade sin främsta bas i Judeen och Jerusalem, var också den gruppering som, tillsammans med översteprästerna givetvis, hade mest makt över templet. I templet uppnåddes renhet genom att man på föreskrivet sätt badade i särskilda kärl med vatten. Liknande kärl fanns också ute i byarna, för att människorna skulle kunna ta reningsbad vid föreskrivna tillfällen. Och givetvis också genom offer, och även över offrandet och över vad som var acceptabla offer hade prästerskapet och fariseerna stort inflytande.
För en familj från den lantliga och, från Jerusalem skilda, regionen Galileen blev det i stort sett omöjligt att offra av sina egna djur i templet. Resan till Jerusalem innebar risk för att djuret när man var framme i Jerusalem inte längre var i ett skick som av de som tjänstgjorde i templet bedömdes som ”felfritt”. Därför fick man istället köpa offerdjur när man kom fram, med monetära medel som egentligen inte fanns utanför städerna, eftersom pengaekonomin ännu inte nått ut på landsbygden i
Viktigt för att förstå det religiösa tankegodset i Jesu samtid är dels att det var en värld där vår nutida uppdelning mellan religion och politik ännu inte var uppfunnen. Religion var politik, och politik var religion. Divi filius, guds son, var romarnas beteckning på flertalet av sina kejsare, härunder även Tiberius som regerade under Jesu livstid. Och judarna väntade på att Guds rike skulle inträda i fullhet, vilket skulle innebära att den romerska ockupationen hävdes OCH Guds rike var redan där, i skapelsen, Psaltaren har flera psalmer som beskriver hur himlarna och jorden förkunnar Guds härlighet (notera alltså presens, förkunnar, inte kommer att förkunna i framtiden), exv 19 och 145. Men judarnas politiska situation, att de inte var herrar i eget hus, visade på att Guds rike för närvarande inte var fullt förverkligat bland människorna. Sättet att förverkliga Guds rike var att praktisera förbundet med Israels Gud på rätt sätt, och här var renhet centralt. Och frågan var ”Hur blir vi rena?”
Fariseerna, som hade sin främsta bas i Judeen och Jerusalem, var också den gruppering som, tillsammans med översteprästerna givetvis, hade mest makt över templet. I templet uppnåddes renhet genom att man på föreskrivet sätt badade i särskilda kärl med vatten. Liknande kärl fanns också ute i byarna, för att människorna skulle kunna ta reningsbad vid föreskrivna tillfällen. Och givetvis också genom offer, och även över offrandet och över vad som var acceptabla offer hade prästerskapet och fariseerna stort inflytande.
För en familj från den lantliga och, från Jerusalem skilda, regionen Galileen blev det i stort sett omöjligt att offra av sina egna djur i templet. Resan till Jerusalem innebar risk för att djuret när man var framme i Jerusalem inte längre var i ett skick som av de som tjänstgjorde i templet bedömdes som ”felfritt”. Därför fick man istället köpa offerdjur när man kom fram, med monetära medel som egentligen inte fanns utanför städerna, eftersom pengaekonomin ännu inte nått ut på landsbygden i
Den religiösa eliten såg, å sin sida, inte på de avsidesifrånkommande, och, som de säkert upplevde det, osofistikerade galileerna med någon särskilt blid blick. ”Ingen profet har någonsin kommit från Galileen.” säger de ju t.ex. i Joh. 7:52
Den här konflikten är helt vital att känna till när vi läser om Jesus i evangelierna. Det fanns en anledning till att Nikodemus fick den föraktfulla frågan ”Är du också från Galileen?” (i samma sammanhang i Joh. som ovan) när han tog Jesus och hans lärjungar i försvar. Och när Petrus får höra att ”Du är också en av dem, det hörs på talet” är det nog inte orimligt att tolka det som att det var en fråga om hans dialekt, och om att Jesus och hans anhängare sågs som just galileer.
En Mamzer av Davids ätt...
… Vems son var Jesus? Och vad spelar det för roll?
När vi med våra nutida och västerländska kulturella glasögon ser på Jesu tillblivelse så är det oäkting vi ser att han kan misstänkas eller anses vara, eftersom Maria blev gravid innan hon var gift. Eller så trycker vi på det där att hon ju var trolovad, och att det på den tiden hade en mycket större tyngd än våra dagars förlovningar, så att man skulle kunna säga att hon på sätt och vis faktiskt var gift när hon blev gravid, och att Jesus alltså inte var någon oäkting. Men i Jesu samtid var tiden för ett barns tillblivelse inte på samma vis avgörande för barnets status, att en kvinna blev gravid innan hon var gift med barnets far var inte nödvändigtvis ett problem.
Det som var helt avgörande var dock att inga tvivel om vem som var barnets far uppstod. Vilket kunde ske om föräldrarna inte bodde tillsammans, och om modern dessutom inte kunde med hjälp av vittnen bevisa att hon varit i den utpekade faderns sällskap vid tiden för barnets tillblivelse. Saknades bägge de faktorerna, om kvinnan inte bodde tillsammans med fadern och inte heller hade vittnen på att hon varit i hans sällskap vid den relevanta tiden, så ansågs faderskapet obevisat och barnet betraktades som en mamzer. (Detta specificeras i Mishnah).
Mishnah, är en nedteckning av den muntliga lagen, redigerad och given sin nuvarande skriftliga form runt år 200 eKr. Den speglar debatter inom judendomen från tiden strax före det första århundradet och fram till den tid då den gavs skriftlig form, merparten av innehållet härrör från tiden efter förstörelsen av det andra templet, år 70 eKr, men den innehåller också somligt som kommer från före dess och som behandlar korrekt uppträdande i templet.
Statusen som mamzer innebar en ifrågasatt tillhörighet till det judiska folket, en marginalstatus som ärvdes i tio led, enligt 5 Mos. 23:2.
Den judiska seden att räkna härkomst på mödernet kom till senare, under diasporan, som ett svar på att det blev svårare att praktiskt upprätthålla kontrollen av faderskapet. Men vid tiden för Jesu födelse var det fortfarande faderskapet som var avgörande för tillhörigheten.
Det är därför det att Matteus (vers 1:18) berättar att Maria blev gravid innan hon och Josef ännu bodde tillsammans ger en upplysning som avgör Jesu sociala status. Jesus föddes som en mamzer, helt oavsett vem som var hans far i verkligheten, eftersom omständigheterna runt hans tillblivelse gjorde faderskapet ifrågasatt.
Vi kan också på många ställen i evangelierna se att det var så hans omgivning ofta såg på honom. I Markus, kapitel 6 och vers 3, säger exempelvis människorna i hans hemstad ”Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jacob och Joses och Judas och Simon?” . Han är ”Marias son”, ben-Miriam. Det kan kanske förefalla logiskt att förklara det med att Josef vid det laget antagligen var död, och att det därför föll sig mer naturligt att kalla honom Marias son. Problemet med den förklaringen är den hebreiska namntraditionen. I det hebreiska namnet på en person anges nämligen vem denne är son till, och det namnet ändras inte för att föräldern är död, så om Jesus antagits vara Josefs son hade han varit ”Ben-Josef” inte ”Ben-Miriam”, även om Josef var död.
I Johannesevangeliet 8:19, när Jesus talar om Fadern som har sänt honom, frågar omgivningen, lite insinuant: ”Och var är din far?”. Inte för att det att han refererar till Gud som far förvirrar dem, det var nämligen ett vedertaget sätt att tala om Gud. När Jesus talar om att kalla Gud för ”Abba” på arameiska, knyter han an till en lång judisk tradition. Men det är däremot ett sätt för dem att undergräva hans religiösa auktoritet, genom att påpeka att han är en mamzer.
Att vara en mamzer var alltså att sakna den självklara tillgången till gudstjänstfirandet i templet som andra åtnjöt, att befinna sig lite i utkanten av Guds folk. Det fick i praktiken konsekvenser för hur mycket äktenskapsmaterial man var, den som inte ville ha mamzers till barnbarn gifte naturligtvis inte bort sin dotter med en mamzer, med mindre än att hon själv ändå var en mamzer. Och det fick även ekonomiska konsekvenser, en stor andel av tjänarna var mamzers.
En mamzer, alltså. Men en mamzer av Davids ätt, vad menar jag med det? Jo, Messias skulle ju enligt profetiorna vara av Davids ätt, och evangelierna är mycket noga med att poängtera att han hörde dit. Särskilt Matteus, som ju är i många avseenden det mest judiska av evangelierna, lägger krut på det. Men han är inte ensam. Det sammanhang där den betoningen blir kanske starkast, är i de släkttavlor för Jesus som tecknas i Matteusevangeliet och Lukasevangeliet. Förvisso skiljer sigdessa båda släkttavlor åt i många avseenden, och är alltså knappast att betrakta som folkbokföringsutskrifter. Men de är eniga om, i alla fall, två saker, det viktigaste av dem är att det är till Josefs släkt Jesus hör. De hävdar båda två att Josef var Jesu far, Lukasevangeliet vill också ha oss att tro att detta var den allmänna åsikten, trots vad som på andra håll i evangelierna framkommer om den saken. Det är genom att göra Jesus till Josefs son som de skriver in honom i Davids ätt. Han må ha varit en mamzer, men sanningen om hans ursprung och släktlinje är ändå att det faktiskt var Josef som var hans far, och att han hörde till Davids ätt, är vad de berättar för oss.
Men Jesus var inte bara en mamzer, han var också från Galileen. Och det var i Galileen extra känsligt med okänt eller ifrågasatt faderskap, eftersom det var en region som redan befann sig i utkanten av det judiska folket och riket, på många sätt. (Mer om det i nästa del…)
När vi med våra nutida och västerländska kulturella glasögon ser på Jesu tillblivelse så är det oäkting vi ser att han kan misstänkas eller anses vara, eftersom Maria blev gravid innan hon var gift. Eller så trycker vi på det där att hon ju var trolovad, och att det på den tiden hade en mycket större tyngd än våra dagars förlovningar, så att man skulle kunna säga att hon på sätt och vis faktiskt var gift när hon blev gravid, och att Jesus alltså inte var någon oäkting. Men i Jesu samtid var tiden för ett barns tillblivelse inte på samma vis avgörande för barnets status, att en kvinna blev gravid innan hon var gift med barnets far var inte nödvändigtvis ett problem.
Det som var helt avgörande var dock att inga tvivel om vem som var barnets far uppstod. Vilket kunde ske om föräldrarna inte bodde tillsammans, och om modern dessutom inte kunde med hjälp av vittnen bevisa att hon varit i den utpekade faderns sällskap vid tiden för barnets tillblivelse. Saknades bägge de faktorerna, om kvinnan inte bodde tillsammans med fadern och inte heller hade vittnen på att hon varit i hans sällskap vid den relevanta tiden, så ansågs faderskapet obevisat och barnet betraktades som en mamzer. (Detta specificeras i Mishnah).
Mishnah, är en nedteckning av den muntliga lagen, redigerad och given sin nuvarande skriftliga form runt år 200 eKr. Den speglar debatter inom judendomen från tiden strax före det första århundradet och fram till den tid då den gavs skriftlig form, merparten av innehållet härrör från tiden efter förstörelsen av det andra templet, år 70 eKr, men den innehåller också somligt som kommer från före dess och som behandlar korrekt uppträdande i templet.
Statusen som mamzer innebar en ifrågasatt tillhörighet till det judiska folket, en marginalstatus som ärvdes i tio led, enligt 5 Mos. 23:2.
Den judiska seden att räkna härkomst på mödernet kom till senare, under diasporan, som ett svar på att det blev svårare att praktiskt upprätthålla kontrollen av faderskapet. Men vid tiden för Jesu födelse var det fortfarande faderskapet som var avgörande för tillhörigheten.
Det är därför det att Matteus (vers 1:18) berättar att Maria blev gravid innan hon och Josef ännu bodde tillsammans ger en upplysning som avgör Jesu sociala status. Jesus föddes som en mamzer, helt oavsett vem som var hans far i verkligheten, eftersom omständigheterna runt hans tillblivelse gjorde faderskapet ifrågasatt.
Vi kan också på många ställen i evangelierna se att det var så hans omgivning ofta såg på honom. I Markus, kapitel 6 och vers 3, säger exempelvis människorna i hans hemstad ”Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jacob och Joses och Judas och Simon?” . Han är ”Marias son”, ben-Miriam. Det kan kanske förefalla logiskt att förklara det med att Josef vid det laget antagligen var död, och att det därför föll sig mer naturligt att kalla honom Marias son. Problemet med den förklaringen är den hebreiska namntraditionen. I det hebreiska namnet på en person anges nämligen vem denne är son till, och det namnet ändras inte för att föräldern är död, så om Jesus antagits vara Josefs son hade han varit ”Ben-Josef” inte ”Ben-Miriam”, även om Josef var död.
I Johannesevangeliet 8:19, när Jesus talar om Fadern som har sänt honom, frågar omgivningen, lite insinuant: ”Och var är din far?”. Inte för att det att han refererar till Gud som far förvirrar dem, det var nämligen ett vedertaget sätt att tala om Gud. När Jesus talar om att kalla Gud för ”Abba” på arameiska, knyter han an till en lång judisk tradition. Men det är däremot ett sätt för dem att undergräva hans religiösa auktoritet, genom att påpeka att han är en mamzer.
Att vara en mamzer var alltså att sakna den självklara tillgången till gudstjänstfirandet i templet som andra åtnjöt, att befinna sig lite i utkanten av Guds folk. Det fick i praktiken konsekvenser för hur mycket äktenskapsmaterial man var, den som inte ville ha mamzers till barnbarn gifte naturligtvis inte bort sin dotter med en mamzer, med mindre än att hon själv ändå var en mamzer. Och det fick även ekonomiska konsekvenser, en stor andel av tjänarna var mamzers.
En mamzer, alltså. Men en mamzer av Davids ätt, vad menar jag med det? Jo, Messias skulle ju enligt profetiorna vara av Davids ätt, och evangelierna är mycket noga med att poängtera att han hörde dit. Särskilt Matteus, som ju är i många avseenden det mest judiska av evangelierna, lägger krut på det. Men han är inte ensam. Det sammanhang där den betoningen blir kanske starkast, är i de släkttavlor för Jesus som tecknas i Matteusevangeliet och Lukasevangeliet. Förvisso skiljer sigdessa båda släkttavlor åt i många avseenden, och är alltså knappast att betrakta som folkbokföringsutskrifter. Men de är eniga om, i alla fall, två saker, det viktigaste av dem är att det är till Josefs släkt Jesus hör. De hävdar båda två att Josef var Jesu far, Lukasevangeliet vill också ha oss att tro att detta var den allmänna åsikten, trots vad som på andra håll i evangelierna framkommer om den saken. Det är genom att göra Jesus till Josefs son som de skriver in honom i Davids ätt. Han må ha varit en mamzer, men sanningen om hans ursprung och släktlinje är ändå att det faktiskt var Josef som var hans far, och att han hörde till Davids ätt, är vad de berättar för oss.
Men Jesus var inte bara en mamzer, han var också från Galileen. Och det var i Galileen extra känsligt med okänt eller ifrågasatt faderskap, eftersom det var en region som redan befann sig i utkanten av det judiska folket och riket, på många sätt. (Mer om det i nästa del…)
Wallraffade Jesus?...
…. (det kan väl passa med ett Jesustema så här inför påsken).
Jag pratade för några år sedan på ett arrangemang som kallades för Piratkyrkan, över ämnet ”Jesus som judisk rabbi”. Har något vagt minne av att jag hade planer på att göra bloggpost(er) av det redan då, men det blev aldrig av.
Nu har jag rotat bland en massa gamla filer – på grund av inköp av ny hårddisk – och bland annat hittat mina anteckningar och manus (hittar faktiskt två olika… men jag kommer att använda det kortare här…osäker på vilket av dem det var jag använde när jag talade…men på en blogg är hursomhelst det – någorlunda – kortfattade formatet att föredra…).
Jag har delat in mitt manus i två delar:
En Mamzer av Davids ätt
och
En renhetstörstande och renhetsspridande rabbi från Galileen
En Mamzer av Davids ätt
… Vems son var Jesus? Och vad spelar det för roll?
En renhetstörstande rabbi från Galileen: intro
… Om att vara från Gallileen under första århundradet av vår tideräkning
En renhetstörstande rabbi från Galileen: ett levande vatten
… Vad säger oss evangeliernas berättelse om dop, med samtida judiska ögon sett?
En renhetstörstande rabbi från Galileen: ge mig att dricka
… Om kvinnan vid Sykars brunn. Bland annat.
En renhetstörstande rabbi från Galileen: träd ut i templet
… En annan aspekt på utsändandet av lärjungarna
En renhetstörstande rabbi från Galilleen: detta är mitt blod, och detta är mitt kött
… Om nattvarden
Oh, justja, rubriken här. Wallraffade Jesus? Den kommer ur inledningen till min muntliga framställning av detta (ej med i manusen, men jag minns den). Jag gjorde en grej av att det å ena sidan är helt okontroversiellt att säga att ”Jesus var jude”, men att det å andra sidan bland många kristna verkar finnas en underförstådd definition som går ut på att Jesus egentligen var kristen, men att han liksom wallraffade som jude….
Min framställning här (och i talet) bygger på den möjligen chockerande tanken att Jesus kanske var jude på riktigt… Och att det tillsammans med tid och plats för hans liv (och för evangeliernas skildringar) kan ge oss lite nya infallsvinklar på det som berättas i evangelierna i NT.
Jag pratade för några år sedan på ett arrangemang som kallades för Piratkyrkan, över ämnet ”Jesus som judisk rabbi”. Har något vagt minne av att jag hade planer på att göra bloggpost(er) av det redan då, men det blev aldrig av.
Nu har jag rotat bland en massa gamla filer – på grund av inköp av ny hårddisk – och bland annat hittat mina anteckningar och manus (hittar faktiskt två olika… men jag kommer att använda det kortare här…osäker på vilket av dem det var jag använde när jag talade…men på en blogg är hursomhelst det – någorlunda – kortfattade formatet att föredra…).
Jag har delat in mitt manus i två delar:
En Mamzer av Davids ätt
och
En renhetstörstande och renhetsspridande rabbi från Galileen
Men här på bloggen kommer jag att dela in det i följande bloggposter:
En Mamzer av Davids ätt
… Vems son var Jesus? Och vad spelar det för roll?
En renhetstörstande rabbi från Galileen: intro
… Om att vara från Gallileen under första århundradet av vår tideräkning
En renhetstörstande rabbi från Galileen: ett levande vatten
… Vad säger oss evangeliernas berättelse om dop, med samtida judiska ögon sett?
En renhetstörstande rabbi från Galileen: ge mig att dricka
… Om kvinnan vid Sykars brunn. Bland annat.
En renhetstörstande rabbi från Galileen: träd ut i templet
… En annan aspekt på utsändandet av lärjungarna
En renhetstörstande rabbi från Galilleen: detta är mitt blod, och detta är mitt kött
… Om nattvarden
Oh, justja, rubriken här. Wallraffade Jesus? Den kommer ur inledningen till min muntliga framställning av detta (ej med i manusen, men jag minns den). Jag gjorde en grej av att det å ena sidan är helt okontroversiellt att säga att ”Jesus var jude”, men att det å andra sidan bland många kristna verkar finnas en underförstådd definition som går ut på att Jesus egentligen var kristen, men att han liksom wallraffade som jude….
Min framställning här (och i talet) bygger på den möjligen chockerande tanken att Jesus kanske var jude på riktigt… Och att det tillsammans med tid och plats för hans liv (och för evangeliernas skildringar) kan ge oss lite nya infallsvinklar på det som berättas i evangelierna i NT.
onsdag 16 mars 2016
Varning för svordomar!
...En liten steg-för-steg-genomgång av huru en morgontimme (eller två) kan spenderas
Steg 1: Gå in på Apoteket på paddan.
Steg 2: Logga in.
Steg 3: Gå igenom hela den långa listan av mediciner på recept och för varenda jävla en klicka först på köp och SEN klicka en gång till för att välja ersättningsprodukt (eller inte)
Steg 4: Klicka på ”Gå till kassan”
Steg 5: ”Du är nu utloggad!
Steg 6: WTF!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Steg 7: Logga in. Igen.
Steg 8: Gå till ”Mina mediciner”
Steg 9: Konstatera att inget recept nu är köpbart eftersom en beställning från dem gjorts nyligen.
Steg 10: Kontrollera om någon beställning faktiskt finns (inte för att det KAN göra det, med tanke på att du aldrig valde leveransadress eller kom till kortbetalningen eftersom DU ALDRIG KOM TILL DEN FUCKING JÄVLA KASSAN EFTERSOM DU BLEV UTLOGGAD ISTÄLLET)
Steg 11: Nope det finns ingen beställning. Men du kan ändå inte lägga en ny. Eftersom det är för kort tid sedan den senast i systemet registrerade (obs! Aldrig faktiskt genomförda!) beställningen
Steg 12: Logga ut (frivilligt den här gången…)
Steg 13: Vänta en sådär trekvart på att systemet ska upptäcka att den registrerade beställningen inte existerat någonsin.
Steg 14: Logga in igen (fast på dator denna gång, utifall att det var ett iPad-problem som gjorde att det sket sig sist, man vet ju aldrig)
Steg 15: Konstatera att den ”gjorda" (men aldrig genomförda) beställningen är borttagen och att det går att lägga en ny
Steg 16: WOHOO!
Steg 17: Gå till beställ-från-recept-sidan (”Översikt”),
Steg 18: Få felmeddelande om att sidan just nu fungerar dåligt och en uppmaning (med länk) att istället gå till sidan ”mina mediciner”
Steg 19: Klicka på länken ”mina mediciner” (enligt uppmaning!)
Steg 20: "Du är nu utloggad!"
Steg 21: Kvävs av din egen saliv medan du morrar ARGGHHHHHH
Steg 22: Byt webbläsare (för att tidigare har ju den ack så rara men OOOO SÅ VÄRDELÖSA lilla Apotekssidan varit väldigt kinkig med vilken webläsare som används kommer du ihåg).
Steg 23: Logga in (börjar det kännas bekant?…).
Steg 24: Kom FAKTISKT till en fungerande "Översikt & beställning”-sida (utan uppmaning om att klicka på länk till ”Mina mediciner”...)
Steg 25-29: Upprepa Steg 2-6
Steg 30: Dunka huvudet i skrivbordet några gånger medan du mumlar oartikulerade svordomar.
Steg 31: Gå till hemsida för annat apoteksföretag (leveransen kommer bli krångligare för dig pga avstånd till apoteksbutik och att det här är mediciner som måste hämtas ut i apoteksbutiken, kan ej skickas, men so be it, du måste ju få den där beställningen gjord).
Steg 32: Logga in där.
Steg 33: Konstatera att du inte kan lägga en beställning eftersom din nyligen ”gjorda” (aldrig faktiskt genomförda) beställning ligger kvar och ”spökar” i det gemensamma receptsystemet.
Steg 34: Konstatera att du nu lagt en bra bit över en timme på detta enkla lilla ärende som så bekvämt kan skötas på internet i denna moderna tid…
Steg 35: Medan du väntar på att (den icke-existerande…) beställningen ska ”trilla ur systemet” så att du kan lägga en faktisk beställning hos det där andra apoteksföretaget skriv hundra gånger :
”BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET (etc)” på valfri whiteboard eller svarta tavla.
Alternativt tatuera in det på armen med bläckpenna. Det är HELT valfritt.
Steg 1: Gå in på Apoteket på paddan.
Steg 2: Logga in.
Steg 3: Gå igenom hela den långa listan av mediciner på recept och för varenda jävla en klicka först på köp och SEN klicka en gång till för att välja ersättningsprodukt (eller inte)
Steg 4: Klicka på ”Gå till kassan”
Steg 5: ”Du är nu utloggad!
Steg 6: WTF!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Steg 7: Logga in. Igen.
Steg 8: Gå till ”Mina mediciner”
Steg 9: Konstatera att inget recept nu är köpbart eftersom en beställning från dem gjorts nyligen.
Steg 10: Kontrollera om någon beställning faktiskt finns (inte för att det KAN göra det, med tanke på att du aldrig valde leveransadress eller kom till kortbetalningen eftersom DU ALDRIG KOM TILL DEN FUCKING JÄVLA KASSAN EFTERSOM DU BLEV UTLOGGAD ISTÄLLET)
Steg 11: Nope det finns ingen beställning. Men du kan ändå inte lägga en ny. Eftersom det är för kort tid sedan den senast i systemet registrerade (obs! Aldrig faktiskt genomförda!) beställningen
Steg 12: Logga ut (frivilligt den här gången…)
Steg 13: Vänta en sådär trekvart på att systemet ska upptäcka att den registrerade beställningen inte existerat någonsin.
Steg 14: Logga in igen (fast på dator denna gång, utifall att det var ett iPad-problem som gjorde att det sket sig sist, man vet ju aldrig)
Steg 15: Konstatera att den ”gjorda" (men aldrig genomförda) beställningen är borttagen och att det går att lägga en ny
Steg 16: WOHOO!
Steg 17: Gå till beställ-från-recept-sidan (”Översikt”),
Steg 18: Få felmeddelande om att sidan just nu fungerar dåligt och en uppmaning (med länk) att istället gå till sidan ”mina mediciner”
Steg 19: Klicka på länken ”mina mediciner” (enligt uppmaning!)
Steg 20: "Du är nu utloggad!"
Steg 21: Kvävs av din egen saliv medan du morrar ARGGHHHHHH
Steg 22: Byt webbläsare (för att tidigare har ju den ack så rara men OOOO SÅ VÄRDELÖSA lilla Apotekssidan varit väldigt kinkig med vilken webläsare som används kommer du ihåg).
Steg 23: Logga in (börjar det kännas bekant?…).
Steg 24: Kom FAKTISKT till en fungerande "Översikt & beställning”-sida (utan uppmaning om att klicka på länk till ”Mina mediciner”...)
Steg 25-29: Upprepa Steg 2-6
Steg 30: Dunka huvudet i skrivbordet några gånger medan du mumlar oartikulerade svordomar.
Steg 31: Gå till hemsida för annat apoteksföretag (leveransen kommer bli krångligare för dig pga avstånd till apoteksbutik och att det här är mediciner som måste hämtas ut i apoteksbutiken, kan ej skickas, men so be it, du måste ju få den där beställningen gjord).
Steg 32: Logga in där.
Steg 33: Konstatera att du inte kan lägga en beställning eftersom din nyligen ”gjorda” (aldrig faktiskt genomförda) beställning ligger kvar och ”spökar” i det gemensamma receptsystemet.
Steg 34: Konstatera att du nu lagt en bra bit över en timme på detta enkla lilla ärende som så bekvämt kan skötas på internet i denna moderna tid…
Steg 35: Medan du väntar på att (den icke-existerande…) beställningen ska ”trilla ur systemet” så att du kan lägga en faktisk beställning hos det där andra apoteksföretaget skriv hundra gånger :
”BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET BESTÄLL ALDRIG RECEPTVAROR FRÅN APOTEKET AB PÅ NÄTET (etc)” på valfri whiteboard eller svarta tavla.
Alternativt tatuera in det på armen med bläckpenna. Det är HELT valfritt.
tisdag 15 mars 2016
Generationen som försvann. Och byggde nytt?
***
”Den första generationen bygger upp, den andra förvaltar och den tredje lägger ner,” sägs det om familjeföretag (har hört varianten att ”den andra missköter” också, men det kan kanske vara väl hårt som generell regel).
Kanske gäller det frikyrkan också?, är den tanke som slår mig när jag läser Jacob Langviks bok om generationen som försvann från frikyrkan, 96 lampor; om oss som brann och försvann.
Han har samtalat med Frida, City, Bella, Eric, Lena och Danne om varför de lämnade kyrkan, och berättelserna är i och för sig olika men har några gemensamma nämnare. Kanske framförallt den att man inte riktigt hittat en egen tro, och haft svårt att bara överta föräldrarnas. Man föddes in i tron, men den blev inte riktigt till en egen tro.
Bella säger också att tron aldrig riktigt pratades om hemma. Man gick i kyrkan, hörde till kyrkan och så vidare, men det var i kyrkan tron fanns.
Jag undrar om en anledning till det är att även föräldrarna föddes in i tron, mer eller mindre? Att inte heller föräldrarna gjorde någon egentlig omvändelseupplevelse? Även om den väckelsekristna normen föreskriver att det ska finnas ett före och ett efter, och det väckelsekristna livsnarrativet därför ofta innehåller ett sådant.
Som Bella i boken också säger: ”När jag växte upp verkade det som att alla troende hade hört Gud eller känt Jesus närvaro. De hade datum och tidpunkter för när de blev frälsta. Jag kände att det var ett misslyckande eftersom jag aldrig kände Jesus närvaro eller hade ett datum på när jag blev frälst. Om jag ens hade blivit frälst.” (s. 45)
Jag tänker att det kan vara ett narrativ som ingår i normen, ett slags raster som man måste applicera på sitt liv oavsett om det så måste ske genom att man omformar (eller omförstår) sitt liv med stämjärn och klubba?
Jag tänker på voice-over orden som inleder filmen Saved!
”I’ve been born again my whole life. Accepting Jesus into your heart and being saved is a big decision. Especially for a three year old."
Det var i alla fall mitt intryck i den del av min uppväxt som försgiggick i en frikyrklig kontext, att ALLA (mer eller mindre) kunde säga när de ”blivit frälsta” även om de i själva verket aldrig levt utanför den väckelsekristna kontexten. Och även om det där datumet eller tillfället, för en utböling, kunde kännas ganska slumpvis eller krystat valt.
Missförstå mig inte. Jag är helt övertygad om att även den som växer upp i kyrkan fattar beslut, kommer till avgörelser, när det gäller tron. Väljer den för egen del (eller inte). Men jag tror inte att det är något som sker vid ett enda tillfälle utan många. Det är kanske rimligare att se det som utvecklingssteg i en personlig mognadsprocess än som en (och bara en) omvändelse?
Men om inte heller ens föräldrar gjort någon sådan, egentlig, omvändelse, utan även de bara lärt sig att passa in sin livsberättelse i ett bestämt narrativ? Om det var i föräldragenerationen som det där omvändelsenarrativet gick från att vara återgiven upplevelse till att vara återupprepad berättelse? Blir det då ännu svårare att få det narrativet att kännas äkta för en själv?
Langvik skriver om kyrkor som försöker locka tillbaka de som försvunnit ut genom att försöka vara kopior av sånt som finns på andra håll i samhället. Ha kändisar som dragplåster, byta ut lokalen mot exempelvis en konsertlokal. Etc: ”Man vill inte ha en kopia av något man kan få någon annanstans.” (s. 68).
Det tror jag är alldeles sant! Men tänk om ett tidigare problem varit att den kyrka man föddes in i, hörde till, i vissa avseenden blivit till en kopia av sig själv? Generationen som hade den där omvändelseupplevelsen är borta, deras efterkommande har gjort deras livsberättelser till den ram som de förstår sina egna inom. Kopierat, skulle man kunna säga. Men deras efterkommande i sin tur lockas inte på samma vis att kopiera det narrativet – för vem vill kopiera en kopia?
Jag bara tänker högt här. För Fridas, Citys, Bellas, Erics, Lenas och Dannes historia/er är inte riktigt min, men jag försöker förstå den utifrån min horisont. Och jag känner att deras historia har mycket att bidra med när det gäller att belysa min, och jag nog kommer fortsätta grunna på den.
Den tredje generationen lägger ner, skrev jag i början. Och Langvik gör faktiskt ett tankeexperiment om att stänga kyrkan:
”Ibland tänker jag att det vore bra om kyrkan slog igen portarna och stängde ner verksamheten. ’Från och med nästa vecka stänger vi kyrkan i ett år. Fram till dess gör ni vad ni vill. De anställda har redan skaffat nya jobb på annat håll.’
[…]
Ett sådant experiment skulle nog hjälpa oss att reda ut vad vi gör för att det förväntas av oss, och vad vi gör för att vi verkligen vill det. Visst måste det väl vara så att Gud vill att vi ska leva det liv vi vill leva, och inte det liv vi förväntas leva?” (s. 20-21).
Den tredje generationen lägger ner. Men kanske inte för att riva för gott? Kanske för att bygga nytt och bli den nya första generationen?
Kanske onsdagsmässan som Langvik startat i Göteborg – där predikan, pålysningar och uppdelningen i estrad och åskådare skalats bort, och fokus lagts på nattvard, givande och gemenskap – är en sådan första generationens bygge?
Lovande i så fall!
måndag 14 mars 2016
Manusen...
…. De allra flesta är medvetna om att det finns olika ”manus" för olika kön, i betydelsen att det kön man själv har (eller anses ha) avgör hur man förväntas uppträda (röra sig, prata, etc. etc.). Möjligen opponerar sig den som ser skillnaden som biologiskt styrd mot metaforen manus, men att det finns en (generell) skillnad i beteende/beteendekod beroende på kön är få omedvetna om.
Inte alla är lika medvetna om att det också finns olika manus beroende på vilket kön den man möter har, eller uppfattas ha. Men det gör det. Och det blir tydligt för den som har förmånen att uppleva att ibland uppfattas som man, ibland som kvinna, och ibland som någon som inte riktigt går att omedelbart könsbestämma.
De flesta tror att de behandlar alla människor lika, oavsett kön. Ingen gör det. En del hävdar att de iofs behandlar människor olika, men för att de behandlar dem som individer. Det är inte heller sant. I alla fall inte enbart (isf som individ INOM en viss könsgrupp).
Ganska kort efter att jag "hittat hem" klädmässigt så blev jag beamad till en annan planet*. En tvillingplanet till jorden, i ett parallellt universum. Åtminstone kändes det så, för jag befann mig plötsligt i en värld där alla betedde sig jättemärkligt. Vad jag lärt mig dittills om mänsklig interaktion var plötsligt helt oanvändbart. Folk agerade utifrån helt nya koder, som jag måste lära mig tyda, och svara på. Som när man kommer till ett annat land.
Vad som hänt, det tog väl i och för sig inte jättelång tid att räkna ut det, var att människor jag mötte nu ofta använde "mansmanuset" istället för "kvinnomanuset" när de förhöll sig till mig. Och den skillnaden är inte subtil alls – den är gigantisk! Det är verkligen två helt olika manus. Det är inte bara manus för olika karaktärer, det är manus för olika pjäser!
Faktum är att den skillnaden är så övertydlig att jag inte behöver något pronomen eller könat ord (typ grabben, tjejen, etc) för att veta vilket kön jag har blivit läst som. Det märks på hur motspelarna agerar, helt enkelt. Vilket manus de följer, som sagt.
Jag började exemplifiera och beskriva här hur de där olika manusen ser ut, konkret, men insåg efter ett tag att det inte är en bloggpost utan en bok. Eller böcker…
Nöjer mig med den ultrakorta sammanfattningen att mansmanuset för män (alltså det en man följer i mötet med en man) föreskriver att nivån på stereotyp maskulinitet skruvas upp ett par hack (jämfört med i mötet med en kvinna). Mansmanuset för en kvinna (det en kvinna följer i mötet med en man) föreskriver, intressant nog, att nivån på stereotyp femininitet skruvas upp. Så det är lite ”increase gender role” som gäller överlag där.
(I mötet med en man som på något vis verkar ledsen/upprörd/har råkat ut för nåt gäller, för män, ett slags förstärkt mansmanus, som jag inspirerad av Anna kallar bilskallran).
Dessutom gäller att valet mellan manus (och kanske även det faktum att manusen ens finns…) ska vara omedvetet, automatiskt liksom.
Det här tillsammans – de två manusen och det faktum att deras existens ska vara ”classified” och ”deniable” – är vad som gör människor så ängsliga, oroliga, störda, och som en följd därav ofta aggressiva, när de ser eller möter någon som de inte genast kan klassificera. Inte genast kan välja manus för.
Det är en frustration över att inte ha något manus att följa, och frustrationen/provokationen i att behöva bli medveten om manusens existens, i förening, som skapar aggressioner. (En transkvinna jag pratade med en gång sammanfattade det där lite lakoniskt och väldigt träffande med ”If it doesn’t fit your boxes – kill it.”).
Det är antagligen också förklaringen till att den som en gång har valt manus för en person (bestämt vad denne är) inte kommer att ändra sig (byta manus) i första taget.
Både Anna och jag (fast för mig mest före namnbytet) har exempelvis otaliga gånger fått kommentarer på våra förnamn i stil med ”Heter du så? Det är ju ett väldigt ovanligt namn på en kille! Hur tänkte dina föräldrar där?” (om jag/vi redan är ”han” så är ”han har ett konstigt namn” en tolkning att lättare ta till än ”han är kanske inte en han?”).
Det finns förstås också fenomenet/räddningsplankan att inte tro att det är våra namn, som jag skrivit om tidigare.
Även det som skulle kunna förstås som att man rent fysiskt har s.k. kvinnliga attribut (eller, antar jag, om situationen är omvänd, manliga) kommer med största sannolikhet att bortförklaras, om mansmanuset redan är valt.
Efter en lång dag med kånkande av möbler och flyttlådor (åt en kompis) skulle vi ta tåget hem. Trötta i varenda muskelfiber i hela kroppen konstaterade vi att det var nästan en timmes väntetid. Och kallt var det också. Vi FÖRTJÄNADE efter den dagens insatser att sitta ner inomhus och vänta, inte stå upp utomhus, så vi gick in på en pub i närheten. Anna valde ett bord och väntade där, jag gick till baren för att beställa varsin öl. Det tog tid. Både att få beställa, och att få ölen.
Vid bardisken stod också en mycket talträngd man, som frågade ut mig om vart jag kom ifrån och allt mellan himmel och jord, och hans något mindre talträngda kompis (hans bidrag till samtalet var mest ett återkommande ”Hörru! Låt pågen va ifred nu!”).
Nu är jag ju en såndär asocial mänscha, som långt ifrån alltid uppskattar oprovocerad konversation, så att säga. Men det var en annan sak som gjorde situationen allt annat än avspänd. Den här mannen hade det där väldigt fysiska samtalssättet, där allt (mer eller mindre) ska understrykas med en dask på axeln eller en (lätt) boxning i bröstkorgen på den (man) man pratar med.
Och jag var ju klädd för flyttkånkande, inte socialiserande, dvs klädd för maximal rörelsefrihet. M.a.o. hade jag ingen binder (i vårt hushåll också, eller mest, känt som handikapphjälpmedel – se länkad post för förklaring).
D.v.s. att det enda som krävdes för att han skulle upptäcka att jag hade bröst var en felplacerad hand vid en av de där daskarna/boxningarna. Och han var ehh… en smula oprecis i sina rörelser... Dessutom kändes han lite labil för övrigt också. Den där varianten på kroppskontakt mellan män, eller vad vi ska kalla det, är annars inte alls ovanlig och är vanligtvis vänskaplig, men i det här fallet kändes det som att det balanserade lite på gränsen mellan vänskaplighet och mucka bråk. Och jag var inte säker på hur han skulle hantera att upptäcka att pågen var extrautrustad, så att säga.
Jag hade inte behövt oroa mig. Han upptäckte det. Men tolkade det som extrahekton skapade av för mycket öl och för lite träning. Gav mig några tips på hur man blir av med dem (tror inte hans tips funkar för mig, men jag borde kanske pröva?…).
En (kanske?) extremare version av detta var en bekant till oss med om. Att hen var kille förutsattes bland studentkorridorsgrannarna, att hen var bög antogs också. En dag hade hen glömt att ta med sina rena kläder till det gemensamma badrummet, så istället för att klä på sig i badrummet efter duschen gick hen tillbaka till sitt rum med handduken virad runt höften (den räckte inte till hela kroppen, så hen fick prioritera…), och väckte viss uppståndelse. Särskilt bland dem som redan hade lite svårt att acceptera att hen var (som de uppfattade det) bög, och som nu försökte få skallen runt att bögen hade bröst (en av dem hade faktiskt sagt så: ”Inte nog med att han är bög, han har bröst också!”). Men omkönad blev hen inte. För man byter inte ”könsmanus” sådär bara.
Och jag skulle kunna fortsätta med liknande berättelser i oändlig tid, känns det som… Men den här posten är alldeles tillräckligt lång ändå (och det trots att jag brutit loss delar och lagt som separata fotnotsposter). Men… omkönar, byter könsmanus för någon, är alltså inte något människor gör i första taget. Det sätter frågetecken vid alltför mycket som man tar för givet och självklart, tror jag.
Det är när man rör sig i gränslandet som saker blir tydliga och synliga, på ett sätt de inte är för den som är och alltid varit mitt i. Det gäller det här med kön också. Men precis som med allting annat blir man hemmablind. Jag blir i alla fall. Eftersom jag ser allt detta så tydligt så glömmer jag ibland att det inte är lika tydligt för alla. Det beror ju helt på hur mycket man haft förmånen att röra sig i gränslanden. Ingenting annat. Och inte alla har det. Men jag glömmer det ibland.
————
Länkat:
Slipstankar
What’s in a name
Fotnot ett
Fotnot två: Bilskallran
Fotnot tre: Handikapphjälpmedel
Fotnot fyra: Getting physical
Inte alla är lika medvetna om att det också finns olika manus beroende på vilket kön den man möter har, eller uppfattas ha. Men det gör det. Och det blir tydligt för den som har förmånen att uppleva att ibland uppfattas som man, ibland som kvinna, och ibland som någon som inte riktigt går att omedelbart könsbestämma.
De flesta tror att de behandlar alla människor lika, oavsett kön. Ingen gör det. En del hävdar att de iofs behandlar människor olika, men för att de behandlar dem som individer. Det är inte heller sant. I alla fall inte enbart (isf som individ INOM en viss könsgrupp).
Ganska kort efter att jag "hittat hem" klädmässigt så blev jag beamad till en annan planet*. En tvillingplanet till jorden, i ett parallellt universum. Åtminstone kändes det så, för jag befann mig plötsligt i en värld där alla betedde sig jättemärkligt. Vad jag lärt mig dittills om mänsklig interaktion var plötsligt helt oanvändbart. Folk agerade utifrån helt nya koder, som jag måste lära mig tyda, och svara på. Som när man kommer till ett annat land.
Vad som hänt, det tog väl i och för sig inte jättelång tid att räkna ut det, var att människor jag mötte nu ofta använde "mansmanuset" istället för "kvinnomanuset" när de förhöll sig till mig. Och den skillnaden är inte subtil alls – den är gigantisk! Det är verkligen två helt olika manus. Det är inte bara manus för olika karaktärer, det är manus för olika pjäser!
Faktum är att den skillnaden är så övertydlig att jag inte behöver något pronomen eller könat ord (typ grabben, tjejen, etc) för att veta vilket kön jag har blivit läst som. Det märks på hur motspelarna agerar, helt enkelt. Vilket manus de följer, som sagt.
Jag började exemplifiera och beskriva här hur de där olika manusen ser ut, konkret, men insåg efter ett tag att det inte är en bloggpost utan en bok. Eller böcker…
Nöjer mig med den ultrakorta sammanfattningen att mansmanuset för män (alltså det en man följer i mötet med en man) föreskriver att nivån på stereotyp maskulinitet skruvas upp ett par hack (jämfört med i mötet med en kvinna). Mansmanuset för en kvinna (det en kvinna följer i mötet med en man) föreskriver, intressant nog, att nivån på stereotyp femininitet skruvas upp. Så det är lite ”increase gender role” som gäller överlag där.
(I mötet med en man som på något vis verkar ledsen/upprörd/har råkat ut för nåt gäller, för män, ett slags förstärkt mansmanus, som jag inspirerad av Anna kallar bilskallran).
Dessutom gäller att valet mellan manus (och kanske även det faktum att manusen ens finns…) ska vara omedvetet, automatiskt liksom.
Det här tillsammans – de två manusen och det faktum att deras existens ska vara ”classified” och ”deniable” – är vad som gör människor så ängsliga, oroliga, störda, och som en följd därav ofta aggressiva, när de ser eller möter någon som de inte genast kan klassificera. Inte genast kan välja manus för.
Det är en frustration över att inte ha något manus att följa, och frustrationen/provokationen i att behöva bli medveten om manusens existens, i förening, som skapar aggressioner. (En transkvinna jag pratade med en gång sammanfattade det där lite lakoniskt och väldigt träffande med ”If it doesn’t fit your boxes – kill it.”).
Det är antagligen också förklaringen till att den som en gång har valt manus för en person (bestämt vad denne är) inte kommer att ändra sig (byta manus) i första taget.
Både Anna och jag (fast för mig mest före namnbytet) har exempelvis otaliga gånger fått kommentarer på våra förnamn i stil med ”Heter du så? Det är ju ett väldigt ovanligt namn på en kille! Hur tänkte dina föräldrar där?” (om jag/vi redan är ”han” så är ”han har ett konstigt namn” en tolkning att lättare ta till än ”han är kanske inte en han?”).
Det finns förstås också fenomenet/räddningsplankan att inte tro att det är våra namn, som jag skrivit om tidigare.
Även det som skulle kunna förstås som att man rent fysiskt har s.k. kvinnliga attribut (eller, antar jag, om situationen är omvänd, manliga) kommer med största sannolikhet att bortförklaras, om mansmanuset redan är valt.
Efter en lång dag med kånkande av möbler och flyttlådor (åt en kompis) skulle vi ta tåget hem. Trötta i varenda muskelfiber i hela kroppen konstaterade vi att det var nästan en timmes väntetid. Och kallt var det också. Vi FÖRTJÄNADE efter den dagens insatser att sitta ner inomhus och vänta, inte stå upp utomhus, så vi gick in på en pub i närheten. Anna valde ett bord och väntade där, jag gick till baren för att beställa varsin öl. Det tog tid. Både att få beställa, och att få ölen.
Vid bardisken stod också en mycket talträngd man, som frågade ut mig om vart jag kom ifrån och allt mellan himmel och jord, och hans något mindre talträngda kompis (hans bidrag till samtalet var mest ett återkommande ”Hörru! Låt pågen va ifred nu!”).
Nu är jag ju en såndär asocial mänscha, som långt ifrån alltid uppskattar oprovocerad konversation, så att säga. Men det var en annan sak som gjorde situationen allt annat än avspänd. Den här mannen hade det där väldigt fysiska samtalssättet, där allt (mer eller mindre) ska understrykas med en dask på axeln eller en (lätt) boxning i bröstkorgen på den (man) man pratar med.
Och jag var ju klädd för flyttkånkande, inte socialiserande, dvs klädd för maximal rörelsefrihet. M.a.o. hade jag ingen binder (i vårt hushåll också, eller mest, känt som handikapphjälpmedel – se länkad post för förklaring).
D.v.s. att det enda som krävdes för att han skulle upptäcka att jag hade bröst var en felplacerad hand vid en av de där daskarna/boxningarna. Och han var ehh… en smula oprecis i sina rörelser... Dessutom kändes han lite labil för övrigt också. Den där varianten på kroppskontakt mellan män, eller vad vi ska kalla det, är annars inte alls ovanlig och är vanligtvis vänskaplig, men i det här fallet kändes det som att det balanserade lite på gränsen mellan vänskaplighet och mucka bråk. Och jag var inte säker på hur han skulle hantera att upptäcka att pågen var extrautrustad, så att säga.
Jag hade inte behövt oroa mig. Han upptäckte det. Men tolkade det som extrahekton skapade av för mycket öl och för lite träning. Gav mig några tips på hur man blir av med dem (tror inte hans tips funkar för mig, men jag borde kanske pröva?…).
En (kanske?) extremare version av detta var en bekant till oss med om. Att hen var kille förutsattes bland studentkorridorsgrannarna, att hen var bög antogs också. En dag hade hen glömt att ta med sina rena kläder till det gemensamma badrummet, så istället för att klä på sig i badrummet efter duschen gick hen tillbaka till sitt rum med handduken virad runt höften (den räckte inte till hela kroppen, så hen fick prioritera…), och väckte viss uppståndelse. Särskilt bland dem som redan hade lite svårt att acceptera att hen var (som de uppfattade det) bög, och som nu försökte få skallen runt att bögen hade bröst (en av dem hade faktiskt sagt så: ”Inte nog med att han är bög, han har bröst också!”). Men omkönad blev hen inte. För man byter inte ”könsmanus” sådär bara.
Och jag skulle kunna fortsätta med liknande berättelser i oändlig tid, känns det som… Men den här posten är alldeles tillräckligt lång ändå (och det trots att jag brutit loss delar och lagt som separata fotnotsposter). Men… omkönar, byter könsmanus för någon, är alltså inte något människor gör i första taget. Det sätter frågetecken vid alltför mycket som man tar för givet och självklart, tror jag.
Det är när man rör sig i gränslandet som saker blir tydliga och synliga, på ett sätt de inte är för den som är och alltid varit mitt i. Det gäller det här med kön också. Men precis som med allting annat blir man hemmablind. Jag blir i alla fall. Eftersom jag ser allt detta så tydligt så glömmer jag ibland att det inte är lika tydligt för alla. Det beror ju helt på hur mycket man haft förmånen att röra sig i gränslanden. Ingenting annat. Och inte alla har det. Men jag glömmer det ibland.
————
Länkat:
Slipstankar
What’s in a name
Fotnot ett
Fotnot två: Bilskallran
Fotnot tre: Handikapphjälpmedel
Fotnot fyra: Getting physical
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)