Jag kom att tänka på idag, ett brev som min lillebror skickade till vår amerikanska kusin (född och bosatt i USA med svensk mamma - vår moster - och amerikansk pappa, således amerikansk medborgare, samt engelsktalande, svenskan har han lärt sig i vuxen ålder) när han precis börjat lära sig engelska i skolan. Det var väldigt kort, löd i sin helhet
"Dear William,
Are you happy or not?"
Följt av lillebrorsans spretiga namnteckning undertill.
Vi retades förstås (lite) med honom för det korthuggna brevet med den väldigt direkta formuleringen, att retas är ju liksom storasyskons jobb.
Men faktum är att jag sen dess har börjat tänka mer på det brevet som både en slags ideal för och en slags kärna i, brevskrivande och relationer.
För är det inte egentligen det vi frågar när vi skickar våra meddelanden till nära och kära, oavsett vilka ord vi använder och vilka ämnen som till synes avhandlas?
Och kanske borde vi bli bättre på att även ställa den frågan rent ut, och besvara den. För nånstans borde det ju ändå vara viktigare än väder, semesterplaner och snyggt stajlade luncher på Instagramfoton, och allt annat vi – i alla fall på ytan – lägger vårt fokus på i kommunikationen med andra.
Och kanske borde vi bli bättre på att även ställa den frågan rent ut, och besvara den. För nånstans borde det ju ändå vara viktigare än väder, semesterplaner och snyggt stajlade luncher på Instagramfoton, och allt annat vi – i alla fall på ytan – lägger vårt fokus på i kommunikationen med andra.
Så: Are you happy or not?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar