taggar: #hbt #frikyrka #TomasSjödin
...funderingar kring bloggstatistik.
Varje gång Tomas Sjödin medverkar i riksmedia i någon form med bredare genomslag än morgonandakter eller dylikt – som Sommar/Vinter i P1 eller "När livet vänder" häromåret – så är det ett par sökfraser som alltid dyker upp i statistiken i den här bloggen.
"Tomas Sjödin homosexualitet"
och
"Tomas Sjödin homosexuell"
Den första är den vanligare, men båda förekommer.
Orsaken att den som googlar på någon av de fraserna hamnar på den här bloggen är förstås att här förekommer såväl de orden som hans namn – även om jag tror att det bara är i en bloggpost de förekommer tillsammans, och även där är sambandet aningen indirekt skulle jag hävda.
Tidigare har jag tyckt att det där var lite av ett mysterium. Jag anser mig ha hyfsat bra gaydar, men han får ingen lampa på den att blinka det allra minsta. Om man så säger.
Men nu, när de sökfraserna dyker upp igen (med anledning av hans senaste Vinterprat, antar jag) så har jag tagit mig en funderare igen. Och kommit fram till att det kan finnas två skäl att göra den webbsökningen.
Den första är den skvaller/skandal-potential som homosexualitet nog trots allt har fortfarande. Förekommer man i offentligheten – oavsett vem man är – så kommer någon fundera på om man inte är lite gay ändå.
Till de som googlar av den anledningen kan jag bara säga: Move along, här finns inget att se.
Den andra anledningen kan däremot kännas lite viktigare. Det är en sökning som den gör som hört/sett honom i något sammanhang och i honom sett någon som kanske går att luta sig mot i andliga frågor. En medtänkare. Men som behöver veta om han går att lita på även för den som är hbtq-person. Kan en homosexuell sökare, eller trevande troende, känna sig trygg med honom, med att öppna sitt sinne för hans tankar i andliga frågor? Eller kommer det innebära samma slags kränkningar och sårande upplevelser som man kanske varit med om tidigare? Är det en slags andligt och själsligt självskadebeteende att lyssna på honom öht, eller finns det något där?
Det är, ska jag skjuta in för den läsare som kanske själv aldrig behövt fundera kring sådant, INTE en fråga om huruvida han är någon man är helt enig med i alla teologiska frågor. Såna människor finns för övrigt inte, man kommer alltid att vara oenig på någon punkt. Det handlar om trygghet. Om att inte utsätta sig för risken att få sin tro, och/eller sitt sökande, förklarad ogiltig av någon som man har byggt upp ett förtroende för.
Och för dessa som googlar av den senare anledningen skulle jag vilja försöka formulera ett svar:
Inte oväntat för den som läst den post som de flesta som gör dylika sökningar hamnar på är det ett svar med positiv grundton.
Kortfattat: Du kan lugnt läsa och lyssna till honom utan risk för andlig och verbal misshandel.
Han har stor respekt för tron även hos den som det tittas lite snett på i många kyrkliga sammanhang, och jag tror att det inte är alltför mycket av en övertolkning att läsa det manifest som huvudpersonen i hans roman kommer fram till som ett han själv kan skriva under på:
"Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barmhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människa mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet."
Sen när det gäller det kyrkliga sammanhang* han tillhör (i bredare betydelse) så... ja, det är väl en lite annan historia. Där skulle jag säga att det beror helt på vem du är (som hbt-person). Hur stark och trygg är du i dig själv? Hur sårbar? För jag har mött lite för många hbt-personer som sårats lite för mycket i liknande sammanhang för att oreserverat rekommendera att söka sig dit. Jag tror i och för sig att de kyrkorna behöver oss hbt-personer (kanske rent av mer än vi behöver dem), men ingen ska känna sig manad att offra sitt mentala välbefinnande för den sakens skull.
Men om du vill, och tror att du orkar, sök dig dit! För all del! För det här med att de måste förses med lite av en varningsetikett för somliga av oss, det är övergående. Det är jag helt övertygad om. Och kanske kan du få vara med och snabba på nedmonteringen av de rädslomurarna.
PS. Om du tycker att han får din gaydar att ringa trots allt, så kan det bero på detta och detta. Han är ju frikyrkopastor.
* Syftar då på Pingströrelsen i stort.
måndag 29 december 2014
tisdag 2 december 2014
Minnen och sanningssökande...
...om "Mysteriet mamma" av Trude Lorentzen.
Att driva boktipskontot @bokprata på Twitter har sina (inte alltför) dolda fördelar... Har hittat många lästips till mig själv när jag sysslat med det ;) Bland annat denna.
När Trude Lorentzen – som för övrigt är jämngammal med mig – var i den tidiga tonåren blev hennes mamma akut sjuk i själen. Hon drabbades av någon form av djup depression. Var flera gånger inlagd på psykiatrisk klinik. Brottades med svåra otillräcklighetskänslor ("betydande insufficienskänsla" är det uttryck som används i hennes journaler).
Efter 472 dagar och två misslyckade självmordsförsök kommer dagen när hon osedd tar sig ut från den psykiatriska kliniken och så småningom upp på sjukhusets tak, och vidare ut över kanten och ner mot den gräsbeklädda bit mark som avslutade hennes liv.
Hon blev 46 år gammal. Trude var 15 år.
Huset där Trude och hennes mamma bott lades ut till försäljning, mammans saker packades i pappkartonger som ställdes på pappans vind, och den temporära lösningen – att Trude bodde hos sin pappa – blev permanent.
Hela hennes liv ställdes på huvudet. Men hon var samtidigt tonåring. En alldeles vanlig tonåring som ville vara just en alldeles vanlig tonåring. Inte den där tjejen som hade en mamma som tagit livet av sig.
Hon skrev dagbok, på uppmaning av sin pappa. Men lådorna förblev orörda på vinden.
Tills den dag när mer än 20 år har gått, och hon själv har blivit mamma, och vill lösa "Mysteriet mamma".
Hon går igenom lådorna, hittar mammans favoritkläder och smycken. Gamla hårborstar och böcker. Journaler.
Sakerna väcker minnen. Journalerna väcker frågor.
Båda delarna ryms i boken, som jag verkligen tycker ni ska läsa!
Hon söker sin mammas historia, och sin egen. Och hon kontaktar alla möjliga experter för att få svar på frågor om det psykiatriska tillstånd som drabbade hennes mamma. Vad det var, varför det drabbade så plötsligt och om hon hade kunnat räddas.
I sista kapitlet skriver Trude ett brev till sina egna barn, som hon formulerar som ett brev från deras mormor. Där hon förklarar varför hon inte finns hos dem på det sätt mormödrar brukar finnas hos sina barnbarn, men också att hon ändå finns där. I kläderna som barnen fått till utklädningslådan, i sättet deras mamma stoppar om dem på kvällarna, i favoritmusiken Summertime och i dikten om den gamla bagaren som deras mamma älskar att citera för dem.
Boken slutar med insikten att mamman finns även hos henne själv:
"Senare på kvällen, när jag själv har somnat, händer det att hon kommer till mig också. Det är länge sedan jag började drömma om henne igen. Fina drömmar, underliga drömmar, ibland stressande. Men sällan hemska. När mamma dyker upp på det sättet handlar det aldrig om att hon blev sjuk och tog sitt liv. Hon bara finns hos mig, nära, som en självklarhet, och uppför sig som om självmordet aldrig ägt rum.
Jag tycker mig känna doften av hennes nattlinne i min huvudkudde. Sötaktig, varm mammakropp.
Först blir jag lättad. Mamma! Där är du ju! Men sedan irriterad. Finns det fortfarande en del av mig som inte vill inse att hon lämnade mig?
Mamma då... Du kan inte bara gå omkring här och låtsas som ingenting, tänker jag i drömmen.
Du är ju död.
Men jag har inte hjärta att säga det till henne."
Att driva boktipskontot @bokprata på Twitter har sina (inte alltför) dolda fördelar... Har hittat många lästips till mig själv när jag sysslat med det ;) Bland annat denna.
När Trude Lorentzen – som för övrigt är jämngammal med mig – var i den tidiga tonåren blev hennes mamma akut sjuk i själen. Hon drabbades av någon form av djup depression. Var flera gånger inlagd på psykiatrisk klinik. Brottades med svåra otillräcklighetskänslor ("betydande insufficienskänsla" är det uttryck som används i hennes journaler).
Efter 472 dagar och två misslyckade självmordsförsök kommer dagen när hon osedd tar sig ut från den psykiatriska kliniken och så småningom upp på sjukhusets tak, och vidare ut över kanten och ner mot den gräsbeklädda bit mark som avslutade hennes liv.
Hon blev 46 år gammal. Trude var 15 år.
Huset där Trude och hennes mamma bott lades ut till försäljning, mammans saker packades i pappkartonger som ställdes på pappans vind, och den temporära lösningen – att Trude bodde hos sin pappa – blev permanent.
Hela hennes liv ställdes på huvudet. Men hon var samtidigt tonåring. En alldeles vanlig tonåring som ville vara just en alldeles vanlig tonåring. Inte den där tjejen som hade en mamma som tagit livet av sig.
Hon skrev dagbok, på uppmaning av sin pappa. Men lådorna förblev orörda på vinden.
Tills den dag när mer än 20 år har gått, och hon själv har blivit mamma, och vill lösa "Mysteriet mamma".
Hon går igenom lådorna, hittar mammans favoritkläder och smycken. Gamla hårborstar och böcker. Journaler.
Sakerna väcker minnen. Journalerna väcker frågor.
Båda delarna ryms i boken, som jag verkligen tycker ni ska läsa!
Hon söker sin mammas historia, och sin egen. Och hon kontaktar alla möjliga experter för att få svar på frågor om det psykiatriska tillstånd som drabbade hennes mamma. Vad det var, varför det drabbade så plötsligt och om hon hade kunnat räddas.
I sista kapitlet skriver Trude ett brev till sina egna barn, som hon formulerar som ett brev från deras mormor. Där hon förklarar varför hon inte finns hos dem på det sätt mormödrar brukar finnas hos sina barnbarn, men också att hon ändå finns där. I kläderna som barnen fått till utklädningslådan, i sättet deras mamma stoppar om dem på kvällarna, i favoritmusiken Summertime och i dikten om den gamla bagaren som deras mamma älskar att citera för dem.
Boken slutar med insikten att mamman finns även hos henne själv:
"Senare på kvällen, när jag själv har somnat, händer det att hon kommer till mig också. Det är länge sedan jag började drömma om henne igen. Fina drömmar, underliga drömmar, ibland stressande. Men sällan hemska. När mamma dyker upp på det sättet handlar det aldrig om att hon blev sjuk och tog sitt liv. Hon bara finns hos mig, nära, som en självklarhet, och uppför sig som om självmordet aldrig ägt rum.
Jag tycker mig känna doften av hennes nattlinne i min huvudkudde. Sötaktig, varm mammakropp.
Först blir jag lättad. Mamma! Där är du ju! Men sedan irriterad. Finns det fortfarande en del av mig som inte vill inse att hon lämnade mig?
Mamma då... Du kan inte bara gå omkring här och låtsas som ingenting, tänker jag i drömmen.
Du är ju död.
Men jag har inte hjärta att säga det till henne."
torsdag 13 november 2014
Nyläst: Simon och ekarna
... Har äntligen fått tummarna loss och faktiskt läst Simon och ekarna av Marianne Fredriksson, och det enda jag möjligen ångrar med det är att jag inte gjort det tidigare.
Ett släkt- och familjeepos, som samtidigt ger tidsbilder från Sverige under Andra världskriget och åren efter, berättad på ett sätt där verklighet, fantasi och myt är sammanvävt på ett sätt som påminner om Isabel Allendes magiska realism.
En bok där det känns som att man umgås med de personer som förekommer där och, vad mer är, saknar när boken är utläst.
Rekommenderas!
Ett släkt- och familjeepos, som samtidigt ger tidsbilder från Sverige under Andra världskriget och åren efter, berättad på ett sätt där verklighet, fantasi och myt är sammanvävt på ett sätt som påminner om Isabel Allendes magiska realism.
En bok där det känns som att man umgås med de personer som förekommer där och, vad mer är, saknar när boken är utläst.
Rekommenderas!
Bokintresserad?
... Jag vet att många av mina bloggläsare är intresserade av böcker och boktips, därför vill jag passa på att berätta att jag numera driver twitterkontot @bokprata
Jag samlar in boktips från allehanda hörn av Twitter – mestadels på svenska, engelska, norska, danska, men någon gång även på finska, tyska, franska eller andra språk – och delar dem vidare.
Om du finns på Twitter, så följ mig gärna där!
Och om du finns på Twitter, och twittrar om en bok, pinga mig gärna så att jag kan retweeta.
Jag samlar in boktips från allehanda hörn av Twitter – mestadels på svenska, engelska, norska, danska, men någon gång även på finska, tyska, franska eller andra språk – och delar dem vidare.
Om du finns på Twitter, så följ mig gärna där!
Och om du finns på Twitter, och twittrar om en bok, pinga mig gärna så att jag kan retweeta.
tisdag 14 oktober 2014
Morgontankar om #bibliotek...
... Strax efter klockan sju i morse skyndade jag in på den morgonöppna ICA-affären vid tågstationen, samtidigt som jag funderade på en reserverad bok jag skulle behöva hämta på det lokala stadsbiblioteket (som ju däremot givetvis inte alls var öppet just då).
Det var väl därför det slog mig:
Så otroligt praktiskt om jag kunde ta det *också* nu på morgonen!
Sen kom jag att tänka på vad min mor sa en gång för sådär 10-15 år sedan när vi gjort söndagsutflykt till ett köpcentrum för att underhålla medföljande "lånebarn":
"När du var liten var biblioteken öppna på söndagar, och affärerna stängda. Nu är det tvärtom."
Så är det ju.
Men skulle det inte vara ett oerhört lyft för både biblioteken och oss som medborgare om det var lite lättare att hitta en tid då även den med 9-5-jobb hinner in på biblan medan den faktiskt har öppet? Som det är nu sammanfaller ju folkbibliotekens öppettider – åtminstone utanför de riktigt stora städerna – med just de tider då merparten av befolkningen faktiskt inte är lediga och/eller hemma.
Visst är det bra att folkbiblioteket finns för pensionärer, föräldralediga med barn och andra som av olika skäl inte jobbar mitt på dagen!
Men vore det inte ännu bättre om det var tillgängligt för oss alla?
Med de anslag biblioteken har idag är utökade öppettider knappast möjliga på de flesta håll. Men kanske kunde man tänka sig ändrade öppettider istället? Att kvällsöppet och/eller morgonöppet en dag i veckan byts mot dagtimmar så att de totala öppettiderna (och lönekostnaderna) inte påverkas?
Söndagsöppet som normaltillstånd vore ju också en dröm, men en som är svårare att uppnå genom att pussla med timmar (utan att offra alltför mycket av vardagsöppet i alla fall).
Där är det kanske läge att på ett pedagogiskt sätt förklara för kommunerna vad biblioteken erbjuder av kultur, information, informationssökningskompetens, sociala mötesplatser etc etc, och hur mycket som alltså finns att vinna på att till en egentligen liten kostnad göra detta tillgängligt på riktigt för majoriteten av kommuninvånarna.
Vad säger ni? Dags att göra folkbiblioteket till ett bibliotek för hela folket igen?
Det var väl därför det slog mig:
Så otroligt praktiskt om jag kunde ta det *också* nu på morgonen!
Sen kom jag att tänka på vad min mor sa en gång för sådär 10-15 år sedan när vi gjort söndagsutflykt till ett köpcentrum för att underhålla medföljande "lånebarn":
"När du var liten var biblioteken öppna på söndagar, och affärerna stängda. Nu är det tvärtom."
Så är det ju.
Men skulle det inte vara ett oerhört lyft för både biblioteken och oss som medborgare om det var lite lättare att hitta en tid då även den med 9-5-jobb hinner in på biblan medan den faktiskt har öppet? Som det är nu sammanfaller ju folkbibliotekens öppettider – åtminstone utanför de riktigt stora städerna – med just de tider då merparten av befolkningen faktiskt inte är lediga och/eller hemma.
Visst är det bra att folkbiblioteket finns för pensionärer, föräldralediga med barn och andra som av olika skäl inte jobbar mitt på dagen!
Men vore det inte ännu bättre om det var tillgängligt för oss alla?
Med de anslag biblioteken har idag är utökade öppettider knappast möjliga på de flesta håll. Men kanske kunde man tänka sig ändrade öppettider istället? Att kvällsöppet och/eller morgonöppet en dag i veckan byts mot dagtimmar så att de totala öppettiderna (och lönekostnaderna) inte påverkas?
Söndagsöppet som normaltillstånd vore ju också en dröm, men en som är svårare att uppnå genom att pussla med timmar (utan att offra alltför mycket av vardagsöppet i alla fall).
Där är det kanske läge att på ett pedagogiskt sätt förklara för kommunerna vad biblioteken erbjuder av kultur, information, informationssökningskompetens, sociala mötesplatser etc etc, och hur mycket som alltså finns att vinna på att till en egentligen liten kostnad göra detta tillgängligt på riktigt för majoriteten av kommuninvånarna.
Vad säger ni? Dags att göra folkbiblioteket till ett bibliotek för hela folket igen?
torsdag 25 september 2014
onsdag 24 september 2014
onsdag 17 september 2014
torsdag 4 september 2014
Bildblogg: Småstadskväll
... Jag har en ny (eller snarare nygammal) mobil, och har börjat fota lite med den. Till skillnad från min gamla mobil så har den här åtminstone en kamera som gör bilder som man ser vad de föreställer nämligen...
En mobilkamera snarare än en "riktig" kamera är det likafullt, det ser man på bildkvaliteten, inte minst på bilder tagna i mörker.
Samtidigt ger den möjlighet till impulsiva "snapshots" just när man får syn på nåt. Och ibland blir man till och med ganska nöjd med resultatet.
Som här.
Fotat med mobilen på promenad hem från järnvägsstationen efter att lokalbussarna slutat gå. En bild – lite kornig kanske – men ändå en bild av en småstadskväll.
En mobilkamera snarare än en "riktig" kamera är det likafullt, det ser man på bildkvaliteten, inte minst på bilder tagna i mörker.
Samtidigt ger den möjlighet till impulsiva "snapshots" just när man får syn på nåt. Och ibland blir man till och med ganska nöjd med resultatet.
Som här.
Fotat med mobilen på promenad hem från järnvägsstationen efter att lokalbussarna slutat gå. En bild – lite kornig kanske – men ändå en bild av en småstadskväll.
onsdag 3 september 2014
Vi har blivit jobbiga...
Har blivit dags att beställa tid på vårdcentralen för uppföljning vad gäller Annas blodtrycksmedicin etc.*
Eller – ehrrmm – vi skulle egentligen inte ha beställt tid alls, utan hon skulle egentligen ha fått en kallelse "inom 6-8 veckor" efter förra besöket, som var för ca 12 veckor sen... Men eftersom vi kände oss rätt trötta på att springa på vårdcentralen när vi väl kom så långt så har vi väl inte varit jättepå när det gäller att hålla efter dem med det.... Men nu är det dags att ta tag i det iaf.
Efter cirkusen i våras** med i onödan borttagna mediciner etc etc så är vi inte jättesugna på att få en random AT-läkare istället för husläkaren (kan ju säkert bli fantastiskt det med iofs, men det kan också – bevisligen – bli totalkatastrof, ett lotteri vi kan leva utan), så nu har jag/vi för första gången någonsin kryssat i "nej" på "accepterar annan vårdgivare än den angivna" på tidsbeställningen.
Vi är normalt sett världens snällaste och mest samarbetsvilliga patienter/anhöriga som alltid säger att det är ok med vilken läkare som helst som har lediga tider, och aldrig säger nej när det kommer en läkarkandidat som gärna vill få vara med och titta eller öva själv, och öht alltid försöker vara så lite besvärliga som möjligt.
Men även vi kommer till en gräns.
Uppenbarligen.
Bara för att bli ännu besvärligare patienter... så har vi också tagit reda på att Anna egentligen skulle ha fått ny magnetröntgen varje år sedan hon började med bromsmedicinerna för 7-8 år sen.
I verkligheten har hon fått exakt ingen (0) ny sådan gjord.
Så där tänker vi också vara lite jobbiga och sätta ner nån slags fot... (det är dock sjukhusets/neurologens business, inte vårdcentralens).
Se upp Region Skåne, ni har blivit två jobbiga patienter/anhöriga rikare!
Det tar vi en kampsång på ;)
Det tar vi en kampsång på ;)
* Lång och långtråkig story, men i korthet: Kaliumvärden måste kontrolleras, låg högt i våras. Och p.g.a. att vi båda tycker att det skulle vara trevligt att sova en hel natt nån gång i år... så behöver vi också diskutera att byta till en sort som inte ger extremt mycket rethosta. Dessutom var det lite issues, och eventuella issues, med krockar mellan olika andra av hennes mediciner (blir ju lätt så när man har nåt kroniskt och tar många mediciner med diverse biverkningar och sen mediciner mot biverkningarna etc...)
** Ännu längre och långtråkigare story. Men jag skrev ett inlägg om det här på bloggen: Varning för irriterat inlägg. Ska inte orda om det mer här, bara konstatera att inlägget är daterat i mars, och att det som jag berättar om där pågick och fortsatte i flera veckor/månader än jag orkar räkna.
onsdag 13 augusti 2014
Vi tar det igen...
... Någon förklarade igår att hens kompis "blivit stulen på sin jacka" på ett tåg en gång.
Det är ju jättetrist förstås. Åtminstone om man (vilket resten av samtalet indikerade) ska förstå det som att kompisen blev av med sin jacka (vad man annars skulle tolka det som är dessutom ganska... oklart). Får hoppas att hen inte hade något oersättligt i fickorna, och att hen har kunnat få ut en rimlig ersättning på försäkringen.
Men därutöver tror jag att vi tar repris på det här om det viktiga lilla prefixet "be", och vad det gör med ett ord när man tar bort det (om ordet blir bestulet på sitt prefix).
Uppdaterat:
Och nu har jag alltså även sett det omvända misstaget. Någon hade hört talas om att en plånbok hade blivit bestulen, påstod hen.
På vad och har den stackars plånboken polisanmält stölden, undrar man ju osökt....
Alltså:
be+stulen = bestulen = syftar på den som blivit utsatt för brottet
stulen = syftar på det (värdeföremål eller annat) som stulits
Det är ju jättetrist förstås. Åtminstone om man (vilket resten av samtalet indikerade) ska förstå det som att kompisen blev av med sin jacka (vad man annars skulle tolka det som är dessutom ganska... oklart). Får hoppas att hen inte hade något oersättligt i fickorna, och att hen har kunnat få ut en rimlig ersättning på försäkringen.
Men därutöver tror jag att vi tar repris på det här om det viktiga lilla prefixet "be", och vad det gör med ett ord när man tar bort det (om ordet blir bestulet på sitt prefix).
Uppdaterat:
Och nu har jag alltså även sett det omvända misstaget. Någon hade hört talas om att en plånbok hade blivit bestulen, påstod hen.
På vad och har den stackars plånboken polisanmält stölden, undrar man ju osökt....
Alltså:
be+stulen = bestulen = syftar på den som blivit utsatt för brottet
stulen = syftar på det (värdeföremål eller annat) som stulits
söndag 13 juli 2014
Are we the baddies?*
...Om kristenhetens identitetskris i Sverige idag.
Hörde i någon radiodokumentär analysen att det som är nytt för kyrkan idag när det gäller förhållandet till omvärlden i frågor som handlar om kön och sexualitet inte är att den företräder en minoritetsåsikt. Det har varit fallet åtminstone sen 1960-talet.
Den allmänna bilden av kyrkan/kristna som moralistiska kommer just från den diskrepansen. Ingenting nytt i det, per se.
Men skillnaden har tidigare uppfattats som, och nog i mycket varit, en skillnad i grad. Kyrkan har uppfattats som överdrivet moraliska. Och, alltså, moralistiska.
Det som är nytt nu, och som kyrkan fortfarande famlar efter sätt att hantera, är att den nu upplevs inte som överdrivet moralisk, utan som omoralisk. Raka motsatsen, egentligen.
HBTQ-fobi, kvinnoförtryck och allmänt avståndstagande från mångfald på samlevnadsområdet (typ förorda äktenskap och kärnfamilj enbart) är inte längre att vara överdrivet moralisk, utan just att vara omoralisk.
Jag har tänkt på det en hel del sen jag hörde det. Tyvärr minns jag inte vem forskaren som uttalade sig var, så jag kan inte ge cred. Hade annars gärna gjort det.
Och responsen från kristna när de kritiseras för dylikt blir på nåt sätt väldigt mycket mer begriplig sedd i det ljuset. Det är väldigt yrvaket och förvirrat.
Lite som i den här sketchen (som jag lånat titeln till bloggposten från) ur första episoden av That Mitchell and Webb Look, med två SS-män som plötsligt drabbas av insikten (den ena lite före den andra) att de inte är berättelsens hjältar så mycket som raka motsatsen, the baddies.
Mitchell and Webb: Are we the baddies?
Hörde i någon radiodokumentär analysen att det som är nytt för kyrkan idag när det gäller förhållandet till omvärlden i frågor som handlar om kön och sexualitet inte är att den företräder en minoritetsåsikt. Det har varit fallet åtminstone sen 1960-talet.
Den allmänna bilden av kyrkan/kristna som moralistiska kommer just från den diskrepansen. Ingenting nytt i det, per se.
Men skillnaden har tidigare uppfattats som, och nog i mycket varit, en skillnad i grad. Kyrkan har uppfattats som överdrivet moraliska. Och, alltså, moralistiska.
Det som är nytt nu, och som kyrkan fortfarande famlar efter sätt att hantera, är att den nu upplevs inte som överdrivet moralisk, utan som omoralisk. Raka motsatsen, egentligen.
HBTQ-fobi, kvinnoförtryck och allmänt avståndstagande från mångfald på samlevnadsområdet (typ förorda äktenskap och kärnfamilj enbart) är inte längre att vara överdrivet moralisk, utan just att vara omoralisk.
Jag har tänkt på det en hel del sen jag hörde det. Tyvärr minns jag inte vem forskaren som uttalade sig var, så jag kan inte ge cred. Hade annars gärna gjort det.
Och responsen från kristna när de kritiseras för dylikt blir på nåt sätt väldigt mycket mer begriplig sedd i det ljuset. Det är väldigt yrvaket och förvirrat.
Lite som i den här sketchen (som jag lånat titeln till bloggposten från) ur första episoden av That Mitchell and Webb Look, med två SS-män som plötsligt drabbas av insikten (den ena lite före den andra) att de inte är berättelsens hjältar så mycket som raka motsatsen, the baddies.
Mitchell and Webb: Are we the baddies?
fredag 4 juli 2014
En allt annat än vederlagd språkpolisiär insats...
Såg i kommentarsfält på youtube någon som upprört hävdade att videon ifråga inte var trovärdig och att påståendena i den var osanna.
Åtminstone tolkade jag huvuddelen av kommentaren så.
Men sen kom det:
"Idel spekulationer och inte tillräckligt med vederlagd fakta"
Ehhrmm...
Kan bara anta att skribenten tror att vederlagd är synonym med bevisad eller belagd.
I själva verket är det tvärtom, "vederlagd" är raka motsatsen till bevisad.
Bonniers svenska ordbok säger det på detta vis:
"vederlägga v. ngt. motbevisa det; ngn visa att han har fel"
PS. Varför skriver jag det här och inte i kommentarsfältet? Det har jag flera goda skäl till.
1) Avstår gärna kommentarsfält helt och hållet.
2) Varken inlägget eller kommentarsfältet berörde egentligen något som intresserade mig, det var bara en sida på nätet som jag råkade passera. Ännu mindre skäl att bryta min vana att inte lägga mig i kommentarsfältsstrider med andra ord.
3) Jag letar ständigt belysande exempel på språkbrottslighet att beivra här i de språkpolisiära insatserna här på bloggen....
Åtminstone tolkade jag huvuddelen av kommentaren så.
Men sen kom det:
"Idel spekulationer och inte tillräckligt med vederlagd fakta"
Ehhrmm...
Kan bara anta att skribenten tror att vederlagd är synonym med bevisad eller belagd.
I själva verket är det tvärtom, "vederlagd" är raka motsatsen till bevisad.
Bonniers svenska ordbok säger det på detta vis:
"vederlägga v. ngt. motbevisa det; ngn visa att han har fel"
PS. Varför skriver jag det här och inte i kommentarsfältet? Det har jag flera goda skäl till.
1) Avstår gärna kommentarsfält helt och hållet.
2) Varken inlägget eller kommentarsfältet berörde egentligen något som intresserade mig, det var bara en sida på nätet som jag råkade passera. Ännu mindre skäl att bryta min vana att inte lägga mig i kommentarsfältsstrider med andra ord.
3) Jag letar ständigt belysande exempel på språkbrottslighet att beivra här i de språkpolisiära insatserna här på bloggen....
tisdag 3 juni 2014
En alltigenom ordförklarande språkpolisiär insats...
Språkpolisen här.
Har sett det några gånger, nu senast i en musikvideo på youtube där någon transkriberat texten till sången och lagt med. Det jag syftar på är att alltigenom skrivs "alltid genom". Eller, kanske troligare, att den som skriver inte känner till ordet alltigenom, och därför inte kan skapa mening i det sagda – eller sjungna – på annat sätt än genom att uppfatta det som alltid + genom.
Helt fel är det ju inte.
Eller. Jo. Det är det.
Men vad jag menar är att betydelsen av alltigenom inte är jättelångt ifrån alltid + betydelsen av genom (vilket dock INTE betyder att det är synonymer – NOTA BENE).
Betydelsen av alltigenom (som faktiskt också kan skrivas isär "allt igenom") är enligt Bonniers svenska ordbok fullständigt eller helt och hållet.
Kan, min vana trogen, också peka på att betydelsen ligger gömd i ordet som sådant, om man tittar ordentligt. Alltigenom, eller allt igenom, alltså "rakt igenom", "igenom allt".
Eller, som man så vill, fullständigt, helt och hållet.
Har sett det några gånger, nu senast i en musikvideo på youtube där någon transkriberat texten till sången och lagt med. Det jag syftar på är att alltigenom skrivs "alltid genom". Eller, kanske troligare, att den som skriver inte känner till ordet alltigenom, och därför inte kan skapa mening i det sagda – eller sjungna – på annat sätt än genom att uppfatta det som alltid + genom.
Helt fel är det ju inte.
Eller. Jo. Det är det.
Men vad jag menar är att betydelsen av alltigenom inte är jättelångt ifrån alltid + betydelsen av genom (vilket dock INTE betyder att det är synonymer – NOTA BENE).
Betydelsen av alltigenom (som faktiskt också kan skrivas isär "allt igenom") är enligt Bonniers svenska ordbok fullständigt eller helt och hållet.
Kan, min vana trogen, också peka på att betydelsen ligger gömd i ordet som sådant, om man tittar ordentligt. Alltigenom, eller allt igenom, alltså "rakt igenom", "igenom allt".
Eller, som man så vill, fullständigt, helt och hållet.
tisdag 20 maj 2014
Idag är ingen vanlig dag, idag är ingen vanlig dag...
...för idag är det kisarnas* födelsedag! Fem år fyller de, minsann.
* Nej, autocorrect, det ska INTE vara "kissarna", för de är "kisar" på skånska, och de är födda, uppvuxna och boende i Skåne.
* Nej, autocorrect, det ska INTE vara "kissarna", för de är "kisar" på skånska, och de är födda, uppvuxna och boende i Skåne.
tisdag 13 maj 2014
lördag 26 april 2014
Dagens språkpolisiära insats: Desto desto...
I en annons* såg jag texten "Desto mer du vet, desto tryggare är ditt barn."
Givetvis vill Språkpolisen att barn ska vara trygga. Men riktigt hur undermålig grammatik skulle göra de små tryggare är högst oklart...
Ett desto syftar tillbaka till ett ju. Alltid.
Texten skulle alltså lyda;
Och det kan Språkpolisen faktiskt instämma i.
Som bonus, bara för att Språkpolisen är på gott humör i vårsolen, bjuds ni på etymologin (språkhistorian) för ordet desto:
Det kommer från äldre tyska (fornhögtyska för att vara exakt) "des diu"
* Vilket företag det gjordes reklam för avslöjar Språkpolisen, som vanligt, inte
Givetvis vill Språkpolisen att barn ska vara trygga. Men riktigt hur undermålig grammatik skulle göra de små tryggare är högst oklart...
Ett desto syftar tillbaka till ett ju. Alltid.
Texten skulle alltså lyda;
Ju mer du vet, desto tryggare är ditt barn.
Och det kan Språkpolisen faktiskt instämma i.
Som bonus, bara för att Språkpolisen är på gott humör i vårsolen, bjuds ni på etymologin (språkhistorian) för ordet desto:
Det kommer från äldre tyska (fornhögtyska för att vara exakt) "des diu"
* Vilket företag det gjordes reklam för avslöjar Språkpolisen, som vanligt, inte
måndag 14 april 2014
Avknoppning!
Den här bloggen har nu fått en foto-syster...
Det vill säga, jag har startat en parallellblogg enbart för foton.
Välkomna!
Ni hittar den här
Det vill säga, jag har startat en parallellblogg enbart för foton.
Välkomna!
Ni hittar den här
Bildblogg: Soluppgång över hustaken...
...Gillar den här bilden så mycket så jag lägger den både här och på Twitter*.
Varsågoda!
*Minnesgoda blogg- och twitterläsare noterar att det var ett tag sedan den här bilden lades upp på Twitter... Själva bloggposten blev liggande i utkast. Nu fixat.
Varsågoda!
*Minnesgoda blogg- och twitterläsare noterar att det var ett tag sedan den här bilden lades upp på Twitter... Själva bloggposten blev liggande i utkast. Nu fixat.
söndag 13 april 2014
onsdag 9 april 2014
fredag 28 mars 2014
Bildblogg: When the sky became the ground...
... Nej, det är faktiskt inte is. Det är faktiskt vatten. Det är faktiskt så absolut spegelblankt. Och kvällshimlen som speglar sig i det är faktiskt så rosenröd.
Eller, var, ska jag säga, för det var häromkvällen som jag fick syn på denna vattenpöl på parkeringen på väg ut, och var tvungen att gå tillbaka in och hämta kameran.
PS. Jag rekommenderar att du klickar på bilden, den gör sig bättre lite större.
Eller, var, ska jag säga, för det var häromkvällen som jag fick syn på denna vattenpöl på parkeringen på väg ut, och var tvungen att gå tillbaka in och hämta kameran.
PS. Jag rekommenderar att du klickar på bilden, den gör sig bättre lite större.
onsdag 12 mars 2014
måndag 10 mars 2014
Varning för irriterat inlägg...
...Sådär, Nu har jag varnat. Skyll inte på mig.
Somliga av er vet att Anna har MS, jag har ju om inte annat skrivit endel (ytterst lite kanske, men dock) om det här på bloggen.
Det innebär, för henne, bland annat, att hon är, eller lätt blir, extremt trött (symptomet kallas MS-fatigue). Åtminstone när hon är omedicinerad är det ett rejält problem som de facto innebär att hon sover typ alltid. Vilket innebär både att hon i princip inte kan jobba, och att hon definitivt inte har något liv. Alls.
Men i ganska många år nu har hon haft en fungerande medicin som har gett henne en fungerande vardag.
Så för några veckor sedan mätte hon sitt blodtryck på jobbet, och det visade sig att det var ganska högt. Hon fick rådet att beställa en tid på vårdcentralen. Och det gjorde hon.
Tyvärr.
Hur illa det än är med högt blodtryck är det inte utan att vi önskar att hon låtit bli.
Hon hamnade hos en AT-läkare som bara bestämde sig för att det var anti-fatigue-medicinen som orsakade det höga blodtrycket, och som kräver att Anna "bevisar" att det inte är det genom att leva utan medicinen under några veckor och mäta trycket innan hen kan tänka sig att sätta in behandling.
Trots:
1. Att den medicinen ger högt blodtryck som biverkning är extremt ovanligt (det är faktiskt exakt tio gånger vanligare att den ger *lågt* blodtryck som biverkning). Sannolikheten är alltså låg oavsett patient.
2. Anna har mätt blodtrycket tidigare under tiden hon har haft den här medicinen, och det har varit helt under kontroll (med undantag för en topp som kom av att hon ätit lite för mycket salt under en period, och som hon fick under kontroll igen genom att minska saltet). Sannolikheten att det plötsligt efter flera år ger den effekten är riktigt, löjligt liten. Knappt mätbar.
3. Anna har en hel lista med *andra* betydligt sannolikare förklaringar. Hon kan kryssa i nästan varje ruta på riskfaktorer. Lite motion, övervikt, nikotinintag (stort, eftersom hon snusar), ärftlighet (hennes far hade redan i den ålder hon är i nu extremt högt blodtryck, trots att han inte uppfyllde alla de riskfaktorerna, han har ätit blodtrycksmedicin sedan dess, och flertalet på den sidan släkten har liknande anamnes), stress (mycket på jobbet och mycket annat) etc. Sannolikheten att det är *något annat* än fatigue-medicinen som ger Annas höga blodtryck är alltså så extremt stor att det är direkt skrattretande.
Dessutom:
Som nämnts ovan (och som Anna otaliga gånger sagt till AT-läkaren ifråga) så är det här medicin som Anna behöver för att kunna fungera öht. Att ta bort den för gott är alltså INTE ett alternativ.
Läkarens svar på det: Kan hon inte jobba utan den medicinen får hon väl vara sjukskriven, då.
Så, kort och gott, för en fix idés skull, en fix idé som har så extremt lite vetenskapligt stöd att nämnde AT-läkare borde återremitteras till läkarutbildningen enbart på den grunden, så väljer alltså denna läkare att leka med både Annas och mitt liv.
För att hen "måste VETA att det inte är den medicinen som är orsaken"... Varför hen måste VETA det är som framgår ovan ytterst oklart. Att Anna dessutom efter en första provvecka med halverad dos av medicinen ifråga inte bara *inte* hade lägre blodtryck än innan dosen halverades utan faktiskt till och med hade HÖGRE ser hen tydligen inte heller som någon hint om vad den medicinen gör eller inte gör med hennes blodtryck....
OK. Avreagerad. Någorlunda.
Kanske... Tillsvidare i alla fall.
PS. Tillagt 140311: The spoon theory är ett jättebra sätt att åskådliggöra vad sjukdomsrelaterad fatigue är och hur den påverkar vardagen. Tyvärr på engelska. Men en svensk sammanfattning finns här. Läs den – på valfritt språk – om du undrar hur sånt fungerar. Önskar intensivt att det fanns något sätt att få nämnde AT-läkare att också läsa den. Kunde antagligen fungera ögonöppnande och göra hen till en bättre läkare vid framtida kontakter med kroniskt sjuka.
Somliga av er vet att Anna har MS, jag har ju om inte annat skrivit endel (ytterst lite kanske, men dock) om det här på bloggen.
Det innebär, för henne, bland annat, att hon är, eller lätt blir, extremt trött (symptomet kallas MS-fatigue). Åtminstone när hon är omedicinerad är det ett rejält problem som de facto innebär att hon sover typ alltid. Vilket innebär både att hon i princip inte kan jobba, och att hon definitivt inte har något liv. Alls.
Men i ganska många år nu har hon haft en fungerande medicin som har gett henne en fungerande vardag.
Så för några veckor sedan mätte hon sitt blodtryck på jobbet, och det visade sig att det var ganska högt. Hon fick rådet att beställa en tid på vårdcentralen. Och det gjorde hon.
Tyvärr.
Hur illa det än är med högt blodtryck är det inte utan att vi önskar att hon låtit bli.
Hon hamnade hos en AT-läkare som bara bestämde sig för att det var anti-fatigue-medicinen som orsakade det höga blodtrycket, och som kräver att Anna "bevisar" att det inte är det genom att leva utan medicinen under några veckor och mäta trycket innan hen kan tänka sig att sätta in behandling.
Trots:
1. Att den medicinen ger högt blodtryck som biverkning är extremt ovanligt (det är faktiskt exakt tio gånger vanligare att den ger *lågt* blodtryck som biverkning). Sannolikheten är alltså låg oavsett patient.
2. Anna har mätt blodtrycket tidigare under tiden hon har haft den här medicinen, och det har varit helt under kontroll (med undantag för en topp som kom av att hon ätit lite för mycket salt under en period, och som hon fick under kontroll igen genom att minska saltet). Sannolikheten att det plötsligt efter flera år ger den effekten är riktigt, löjligt liten. Knappt mätbar.
3. Anna har en hel lista med *andra* betydligt sannolikare förklaringar. Hon kan kryssa i nästan varje ruta på riskfaktorer. Lite motion, övervikt, nikotinintag (stort, eftersom hon snusar), ärftlighet (hennes far hade redan i den ålder hon är i nu extremt högt blodtryck, trots att han inte uppfyllde alla de riskfaktorerna, han har ätit blodtrycksmedicin sedan dess, och flertalet på den sidan släkten har liknande anamnes), stress (mycket på jobbet och mycket annat) etc. Sannolikheten att det är *något annat* än fatigue-medicinen som ger Annas höga blodtryck är alltså så extremt stor att det är direkt skrattretande.
Dessutom:
Som nämnts ovan (och som Anna otaliga gånger sagt till AT-läkaren ifråga) så är det här medicin som Anna behöver för att kunna fungera öht. Att ta bort den för gott är alltså INTE ett alternativ.
Läkarens svar på det: Kan hon inte jobba utan den medicinen får hon väl vara sjukskriven, då.
Så, kort och gott, för en fix idés skull, en fix idé som har så extremt lite vetenskapligt stöd att nämnde AT-läkare borde återremitteras till läkarutbildningen enbart på den grunden, så väljer alltså denna läkare att leka med både Annas och mitt liv.
För att hen "måste VETA att det inte är den medicinen som är orsaken"... Varför hen måste VETA det är som framgår ovan ytterst oklart. Att Anna dessutom efter en första provvecka med halverad dos av medicinen ifråga inte bara *inte* hade lägre blodtryck än innan dosen halverades utan faktiskt till och med hade HÖGRE ser hen tydligen inte heller som någon hint om vad den medicinen gör eller inte gör med hennes blodtryck....
OK. Avreagerad. Någorlunda.
Kanske... Tillsvidare i alla fall.
PS. Tillagt 140311: The spoon theory är ett jättebra sätt att åskådliggöra vad sjukdomsrelaterad fatigue är och hur den påverkar vardagen. Tyvärr på engelska. Men en svensk sammanfattning finns här. Läs den – på valfritt språk – om du undrar hur sånt fungerar. Önskar intensivt att det fanns något sätt att få nämnde AT-läkare att också läsa den. Kunde antagligen fungera ögonöppnande och göra hen till en bättre läkare vid framtida kontakter med kroniskt sjuka.
lördag 8 mars 2014
Hör upp, studentajävlar!
...Ända sedan jag som ung student första gången hörde pensionärerna muttra om studentajävlar har jag vetat att det skulle bli min tur att använda det ordet en dag. Och nu är alltså den dagen här.
En alldeles för vanlig incident i mataffärer i Lund är att studenter med något jagat i blicken och en frukt i handen begär att få gå före i kön till kassan eftersom de har så förtvivlat bråttom. Man får anta att det som brådskar är en nära förestående föreläsning och att frukten är avsedd som pausmatsäck till den.
Känner du igen dig? Är det en ganska vanlig situation för dig att du i panik springer genom mataffären med din frukt för att inte komma för sent till föreläsningen, och sen har sån otrolig (?) otur så att du faktiskt inte är den enda människan som handlar den dagen? Framme vid kassan inser du att hela ditt upplägg (det som handlar om att komma i tid till föreläsningen *och* ha med dig frukt) står och faller med två saker: För det första att alla andra kunder kliver åt sidan för din skull, och för det andra att inte alltför många av dina studiekamrater har samma "plan"?
I så fall har jag två lösningsförslag till dig, det ena kräver (ytterst) lite framförhållning, det andra kräver lite mer framförhållning.
Lite framförhållning: Gå hemifrån fem minuter tidigare så hinner du fixa den där frukten utan panik och utan problem.
Lite mer framförhållning: Är det så att du alltid vill ha frukt med dig till föreläsning (och/eller till biblioteket)? I så fall kanske du skulle köpa en hel påse äpplen eller en klase bananer i samband med att du handlar middag nästa gång. Då har du frukt för hela veckan, utan att stressa och utan att ens behöva gå hemifrån de där minuterna extra tidigt. Du kan bara ta din frukt med dig och gå direkt till föreläsningen. Smidigt va?
Ta det här som en liten hjälp i det där att planera din tid, som är en av alla de där sakerna som studenttiden handlar om att lära sig. Lycka till!
En alldeles för vanlig incident i mataffärer i Lund är att studenter med något jagat i blicken och en frukt i handen begär att få gå före i kön till kassan eftersom de har så förtvivlat bråttom. Man får anta att det som brådskar är en nära förestående föreläsning och att frukten är avsedd som pausmatsäck till den.
Känner du igen dig? Är det en ganska vanlig situation för dig att du i panik springer genom mataffären med din frukt för att inte komma för sent till föreläsningen, och sen har sån otrolig (?) otur så att du faktiskt inte är den enda människan som handlar den dagen? Framme vid kassan inser du att hela ditt upplägg (det som handlar om att komma i tid till föreläsningen *och* ha med dig frukt) står och faller med två saker: För det första att alla andra kunder kliver åt sidan för din skull, och för det andra att inte alltför många av dina studiekamrater har samma "plan"?
I så fall har jag två lösningsförslag till dig, det ena kräver (ytterst) lite framförhållning, det andra kräver lite mer framförhållning.
Lite framförhållning: Gå hemifrån fem minuter tidigare så hinner du fixa den där frukten utan panik och utan problem.
Lite mer framförhållning: Är det så att du alltid vill ha frukt med dig till föreläsning (och/eller till biblioteket)? I så fall kanske du skulle köpa en hel påse äpplen eller en klase bananer i samband med att du handlar middag nästa gång. Då har du frukt för hela veckan, utan att stressa och utan att ens behöva gå hemifrån de där minuterna extra tidigt. Du kan bara ta din frukt med dig och gå direkt till föreläsningen. Smidigt va?
Ta det här som en liten hjälp i det där att planera din tid, som är en av alla de där sakerna som studenttiden handlar om att lära sig. Lycka till!
fredag 28 februari 2014
Med anledning av dagens datum
...Mikael Wiehe och Björn Afzelius med "Natten". Lyssna. Och titta gärna på bildspelet också.
torsdag 13 februari 2014
Första vårpromenaden med kameran!
... blev aningen kort, för jag hade redan varit ute, utan kamera. Men lite hann fångas på bild i alla fall.
 |
| Jag vet att man inte "ska" ha ljusreflexer i foton, men jag råkar tycka att det ibland blir väldigt vackert. För att inte tala om väldigt realistiskt. |
 |
| Vårhimmel och lyktstolpe speglad i vattenpöl |
 |
| Jag *försökte* fånga myggsvärmarna över gräset på bild, det gick kanske inte alldeles enligt förväntan. Ibland säger en bild inte riktigt hela sanningen, är det vi får lära oss av det. Tänk in myggor. |
 |
| "Är den där människan ute med kameran igen? Ska vi aldrig få plocka mask ifred" |
måndag 3 februari 2014
Dagens språkpolisiära insats: svengelska fällor...
... Det är inte alltför sällan som språkpolisen ser svenska ord felanvändas på ett sätt som vittnar om att bakgrunden är en felöversättning från engelskan. Nyligen sågs exempelvis ett videoklipp innehållande människor som på olika sätt har tur, och som på engelska mycket riktigt rubricerades "The world's luckiest people", omtalas som "världens lyckligaste människor".
Det är förvisso möjligt att turliga människor är lyckliga, eller tvärtom. Men synonymer är det inte. Inte ens på engelska faktiskt.
Luck på engelska är tur på svenska, och lycka på svenska är happiness på engelska.
Det är förvisso möjligt att turliga människor är lyckliga, eller tvärtom. Men synonymer är det inte. Inte ens på engelska faktiskt.
Luck på engelska är tur på svenska, och lycka på svenska är happiness på engelska.
onsdag 15 januari 2014
Att läsa med olika ögon...
... Vi ska laga kalkon i helgen, har vi lovat våra gäster. Så vi har därför både läst recept och köpt själva kalkonen (resten av inköpen tar vi på fredag).
Just receptläsandet aktualiserade det här med hur vem som läser faktiskt påverkar läsningen. Anna frågade mig – efter att vi båda hade läst samma recept – om den frysta kalkonen innehöll något krås*. Jag svarade att jag inte hade någon aning eftersom jag nog aldrig köpt en fryst hel kalkon förut.
"Det får vi ta reda på innan vi handlar, för det måste man ha till fyllningen,"
sa Anna då.
Jag tänkte att det var märkligt, det minns jag inte att jag läste i receptet.
Men jag svarade väl ändå något jakande.
Lite senare läste jag om receptet, och kunde inte låta bli att le lite.
För visst hade Anna rätt.
Och jag också.
Det fanns nämligen två olika recept på fyllningen: Det ena med krås, det andra utan.
Och under de omständigheterna är det ganska givet att Anna (som älskar inälvsmat) kommer att läsa att "man måste ha krås i fyllningen" och att jag (som inte är lika förtjust) kommer att läsa "man behöver inte ha krås i fyllningen" (och sedan glömma allt om kråset omedelbart efter att jag läst färdigt).
Det är inte så att en av oss kom ihåg rätt och den andre fel.
Det är heller inte så att en av oss "läste som det stod" medan den andre "tolkade".
Vi läste bara samma text med olika ögon, och kom med nödvändighet till olika slutsatser.
Just receptläsandet aktualiserade det här med hur vem som läser faktiskt påverkar läsningen. Anna frågade mig – efter att vi båda hade läst samma recept – om den frysta kalkonen innehöll något krås*. Jag svarade att jag inte hade någon aning eftersom jag nog aldrig köpt en fryst hel kalkon förut.
"Det får vi ta reda på innan vi handlar, för det måste man ha till fyllningen,"
sa Anna då.
Jag tänkte att det var märkligt, det minns jag inte att jag läste i receptet.
Men jag svarade väl ändå något jakande.
Lite senare läste jag om receptet, och kunde inte låta bli att le lite.
För visst hade Anna rätt.
Och jag också.
Det fanns nämligen två olika recept på fyllningen: Det ena med krås, det andra utan.
Och under de omständigheterna är det ganska givet att Anna (som älskar inälvsmat) kommer att läsa att "man måste ha krås i fyllningen" och att jag (som inte är lika förtjust) kommer att läsa "man behöver inte ha krås i fyllningen" (och sedan glömma allt om kråset omedelbart efter att jag läst färdigt).
Det är inte så att en av oss kom ihåg rätt och den andre fel.
Det är heller inte så att en av oss "läste som det stod" medan den andre "tolkade".
Vi läste bara samma text med olika ögon, och kom med nödvändighet till olika slutsatser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)