Are we the baddies?*

...Om kristenhetens identitetskris i Sverige idag.

Hörde i någon radiodokumentär analysen att det som är nytt för kyrkan idag när det gäller förhållandet till omvärlden i frågor som handlar om kön och sexualitet inte är att den företräder en minoritetsåsikt. Det har varit fallet åtminstone sen 1960-talet.

Den allmänna bilden av kyrkan/kristna som moralistiska kommer just från den diskrepansen. Ingenting nytt i det, per se.

Men skillnaden har tidigare uppfattats som, och nog i mycket varit, en skillnad i grad. Kyrkan har uppfattats som överdrivet moraliska. Och, alltså, moralistiska.

Det som är nytt nu, och som kyrkan fortfarande famlar efter sätt att hantera, är att den nu upplevs inte som överdrivet moralisk, utan som omoralisk. Raka motsatsen, egentligen.

HBTQ-fobi, kvinnoförtryck och allmänt avståndstagande från mångfald på samlevnadsområdet (typ förorda äktenskap och kärnfamilj enbart) är inte längre att vara överdrivet moralisk, utan just att vara omoralisk.

Jag har tänkt på det en hel del sen jag hörde det. Tyvärr minns jag inte vem forskaren som uttalade sig var, så jag kan inte ge cred. Hade annars gärna gjort det.

Och responsen från kristna när de kritiseras för dylikt blir på nåt sätt väldigt mycket mer begriplig sedd i det ljuset. Det är väldigt yrvaket och förvirrat.

Lite som i den här sketchen (som jag lånat titeln till bloggposten från) ur första episoden av That Mitchell and Webb Look, med två SS-män som plötsligt drabbas av insikten (den ena lite före den andra) att de inte är berättelsens hjältar så mycket som raka motsatsen, the baddies.




Mitchell and Webb: Are we the baddies?