Minnen och sanningssökande...

...om "Mysteriet mamma" av Trude Lorentzen.

Att driva boktipskontot @bokprata på Twitter har sina (inte alltför) dolda fördelar... Har hittat många lästips till mig själv när jag sysslat med det ;) Bland annat denna.

När Trude Lorentzen – som för övrigt är jämngammal med mig – var i den tidiga tonåren blev hennes mamma akut sjuk i själen. Hon drabbades av någon form av djup depression. Var flera gånger inlagd på psykiatrisk klinik. Brottades med svåra otillräcklighetskänslor ("betydande insufficienskänsla" är det uttryck som används i hennes journaler).

Efter 472 dagar och två misslyckade självmordsförsök kommer dagen när hon osedd tar sig ut från den psykiatriska kliniken och så småningom upp på sjukhusets tak, och vidare ut över kanten och ner mot den gräsbeklädda bit mark som avslutade hennes liv.

Hon blev 46 år gammal. Trude var 15 år.

Huset där Trude och hennes mamma bott lades ut till försäljning, mammans saker packades i pappkartonger som ställdes på pappans vind, och den temporära lösningen – att Trude bodde hos sin pappa – blev permanent.

Hela hennes liv ställdes på huvudet. Men hon var samtidigt tonåring. En alldeles vanlig tonåring som ville vara just en alldeles vanlig tonåring. Inte den där tjejen som hade en mamma som tagit livet av sig.

Hon skrev dagbok, på uppmaning av sin pappa. Men lådorna förblev orörda på vinden.

Tills den dag när mer än 20 år har gått, och hon själv har blivit mamma, och vill lösa "Mysteriet mamma".

Hon går igenom lådorna, hittar mammans favoritkläder och smycken. Gamla hårborstar och böcker. Journaler.

Sakerna väcker minnen. Journalerna väcker frågor.

Båda delarna ryms i boken, som jag verkligen tycker ni ska läsa!

Hon söker sin mammas historia, och sin egen. Och hon kontaktar alla möjliga experter för att få svar på frågor om det psykiatriska tillstånd som drabbade hennes mamma. Vad det var, varför det drabbade så plötsligt och om hon hade kunnat räddas.

I sista kapitlet skriver Trude ett brev till sina egna barn, som hon formulerar som ett brev från deras mormor. Där hon förklarar varför hon inte finns hos dem på det sätt mormödrar brukar finnas hos sina barnbarn, men också att hon ändå finns där. I kläderna som barnen fått till utklädningslådan, i sättet deras mamma stoppar om dem på kvällarna, i favoritmusiken Summertime och i dikten om den gamla bagaren som deras mamma älskar att citera för dem.

Boken slutar med insikten att mamman finns även hos henne själv:

"Senare på kvällen, när jag själv har somnat, händer det att hon kommer till mig också. Det är länge sedan jag började drömma om henne igen. Fina drömmar, underliga drömmar, ibland stressande. Men sällan hemska. När mamma dyker upp på det sättet handlar det aldrig om att hon blev sjuk och tog sitt liv. Hon bara finns hos mig, nära, som en självklarhet, och uppför sig som om självmordet aldrig ägt rum.
     Jag tycker mig känna doften av hennes nattlinne i min huvudkudde. Sötaktig, varm mammakropp.
     Först blir jag lättad. Mamma! Där är du ju! Men sedan irriterad. Finns det fortfarande en del av mig som inte vill inse att hon lämnade mig?
     Mamma då... Du kan inte bara gå omkring här och låtsas som ingenting, tänker jag i drömmen.
     Du är ju död.
  
Men jag har inte hjärta att säga det till henne."