Nu när även allianspartierna (utom kd) säger ja till att tillåta insemination för ensamstående så blossar ju diskussionen upp litegrann igen. Och då kommer, ofrånkomligen, den där tanken fram att om kvinnor tillåts skaffa barn utan att ha en man så kommer män bli överflödiga (samma sak hördes också när det skulle bli tillåtet för kvinnor som visserligen inte är ensamstående, men som dock inte lever med just en man, att få tillgång till insemination). Och det riktigt konstiga i resonemanget är att det alltid är män själva som ger uttryck för den idén – jag har aldrig hört en kvinna dra den slutsatsen, oavsett hur hon i övrigt ställer sig till förslaget.
Det jag inte kan låta bli att undra när jag hör de invändningarna är ju om dessa män faktiskt, på riktigt, tror att det enda en man kan erbjuda en kvinna är det att han eventuellt kan göra henne gravid? Det är ju i så fall en djupt tragisk självbild!
Om så vore fallet så borde det dessutom redan ha kommit till uttryck genom att kvinnor i så fall som regel, eller i alla fall ofta, skulle begära en fertilitetsutredning innan de inleder ett förhållande. Eller åtminstone innan förhållandet blir allvarligare än ett one night stand. Men såvitt jag vet är det bara kungliga som ställer de kraven (vilket också är en aning förlegat, varför skulle inte en barnlös tronarvinge kunna adoptera lika gärna som att producera biologiska barn till tronen?).
Jag kan lugna oroliga män med att jag inte tror att den kvinnliga heterosexualiteten kommer att avskaffas, eller ens minskas, genom att kvinnor ges möjligheten att (även inom Sveriges gränser) bli gravida utan fast partner. Kvinnor kommer även fortsatt att förälska sig i och leva med män, däremot kommer de kanske inte stanna i ett dåligt förhållande bara för att de hoppas bli gravida (det hoppas jag visserligen att ingen gör idag heller).
Vad vi ser nu, när ensamstående kvinnor reser till något av våra grannländer för att bli gravida, och vad vi kommer att se när kvinnor kan göra samma sak i Sverige, är heller inte ett uttryck för att mannen plötsligt blivit onödig. Det är tvärtom bara den logiska konsekvensen av det som sedan länge varit ett faktum: Att kvinnan har det fulla ansvaret för reproduktionen.
Före preventivmedlen var det kvinnan som fick ta hela skammen om ett icke socialt godkänt förhållande med en man resulterade i ett barn. En man hade makten att välja att erkänna ett utomäktenskapligt barn eller inte, för kvinnan fanns inte det valet. När p-pillret kom var det också till kvinnan det togs fram, och det var hennes ansvar att ta det (även om det ökade både cancerrisker och blodproppsrisker). Och ännu talar arbetsgivare om att de hellre anställer och/eller befordrar män än kvinnor, eftersom "män inte får barn".
Det nya nu är att kvinnan inte bara har ansvaret, och tar konsekvenserna, utan också har makten. En logisk följd, kan jag tycka.
Och män kommer även fortsatt att ha både kvinnor som lever med, och vill leva med, dem, och barn som kallar dem pappa. Inte enbart i kraft av att ha spermier att erbjuda, förstås. Men det har egentligen aldrig räckt. Både den sanna kärleken och det sanna föräldraskapet kräver mycket mer än så. Det har det alltid gjort. Och eftersom det också alltid funnits män som kunnat, och velat, ge mer än ren befruktning så ser jag ingen anledning att bli orolig nu.
onsdag 29 februari 2012
måndag 27 februari 2012
Lite gulligt är det...
Det senaste decenniet eller så (kan vara bara de senaste 5 åren också, har inget riktigt startdatum) så har ju idrotten släppts ut ur skamvrån på allvar i frikyrkan. Och att se frikyrkomännens nyvunna förtjusning över sport (och, kanske ännu djupare än så, över att få tillträde till den av samhället godkända manligheten på i alla fall ett av de klassiska områdena) är faktiskt ganska...rörande.
Det påminner så väldigt mycket om när frikyrkokvinnorna på 1980-talet upptäckte sminket (eller, när det inte längre var syndigt med smink och utseende). Visst blev det lite överdrifter i början, det blir ju gärna det.
Kalvar på grönbete, liksom. I dessa fall ofta medelålders kalvar på grönbete dessutom, vilket gör det ännu mer rörande.
Nu tror jag inte alls på tolkningen att män av naturen är sportintresserade och kvinnor av naturen smink- och utseendeintresserade, och att dessa tabun alltså har hindrat män och kvinnor i frikyrkan att leva ut sina "naturliga" intressen. Däremot tror jag på att samhället skapar normer för vad som är kvinnligt och manligt. Och jag tror dessutom på att det där att inte (få) vara som alla andra kan skava, att så att säga vara fångad mellan den övergripande kulturens normer och sin egen subkulturs, och att det alltså är lättnaden efter det vi ser.
Mitt eget moraliska ideal på området? Låt människor, av alla kön, intressera sig för sport om de vill det, och strunta blankt i sport om de vill det. Och låt människor, av alla kön, sminka sig, eller inte sminka sig, och klä sig som de trivs med.
Det påminner så väldigt mycket om när frikyrkokvinnorna på 1980-talet upptäckte sminket (eller, när det inte längre var syndigt med smink och utseende). Visst blev det lite överdrifter i början, det blir ju gärna det.
Kalvar på grönbete, liksom. I dessa fall ofta medelålders kalvar på grönbete dessutom, vilket gör det ännu mer rörande.
Nu tror jag inte alls på tolkningen att män av naturen är sportintresserade och kvinnor av naturen smink- och utseendeintresserade, och att dessa tabun alltså har hindrat män och kvinnor i frikyrkan att leva ut sina "naturliga" intressen. Däremot tror jag på att samhället skapar normer för vad som är kvinnligt och manligt. Och jag tror dessutom på att det där att inte (få) vara som alla andra kan skava, att så att säga vara fångad mellan den övergripande kulturens normer och sin egen subkulturs, och att det alltså är lättnaden efter det vi ser.
Mitt eget moraliska ideal på området? Låt människor, av alla kön, intressera sig för sport om de vill det, och strunta blankt i sport om de vill det. Och låt människor, av alla kön, sminka sig, eller inte sminka sig, och klä sig som de trivs med.
lördag 25 februari 2012
Melodifestivalalternativ 25 feb
Fortsätter på den inslagna vägen från förra lördagen och rekommenderar alternativ till melodifestivaltittandet i kväll.
Tvåan erbjuder inte någon musikalisk konkurrens denna lördag, men väl ett drama om mordet på Gustav III (med ett alternativt scenario), författat av August Strindberg. Viss musikrelevans finns dock, inte minst i och med att Bellman är en av rollerna (spelas av Tjadden Hällström).
På övriga kanaler är det deckare som (i mitt tycke) hör till det mest sevärda klockan 20:00 på lördag: På trean ett avsnitt av Bones, på åttan Morden i Midsomer och på nian ett avsnitt av Inspector George Gently.
En rekommendation ur videohyllan får det bli även denna lördag. Och musikrelaterat ska det ju helst vara... Så... OK då, det får bli Annas stora favorit, Sound of Music.
Den behöver väl inte närmare presentation, och den har faktiskt sina poänger, får jag ju medge efter att ha sett den några hundra gånger. En minnesvärd replikväxling mellan Anna och mig rörande den filmen/musikalen utspelades när den precis släppts på DVD. Vi stod i en affär som sålde DVD-filmer, bland annat denna, och Anna tog upp den och frågade:
– Har du sett den här någon gång?
Jag var tvungen att försäkra mig om att hon faktiskt frågade mig om jag sett Sound of Music, den med Julie Andrews i huvudrollen. Och, ja, precis det var det hon frågade. Hon verkade lite oförstående inför mitt oförstående, så att säga, så jag förtydligade:
– Alltså, är du medveten om att vi bodde ihop i ett (1) rum på 18 kvadratmeter under den period då du spelade sönder din VHS-kopia av den?
Annas replikerade snabbt:
– Ja, men jag menar... har du verkligen SETT den?
Minns inte vad jag svarade då, men efter det har jag faktiskt till och med skrivit ett paper* om den (med titeln: Vårt omättliga behov av Sound of Music; eller Hur löser man problemet med Maria?, undertiteln såklart snodd från en av sångerna i musikalen), så nu får jag nog sägas att verkligen ha SETT den... ;-)
------
* Tror inte det är ett paper jag lagt upp under uppsatser och annat självskrivet här, av någon anledning. Får se till att det blir ändring på det.
Tvåan erbjuder inte någon musikalisk konkurrens denna lördag, men väl ett drama om mordet på Gustav III (med ett alternativt scenario), författat av August Strindberg. Viss musikrelevans finns dock, inte minst i och med att Bellman är en av rollerna (spelas av Tjadden Hällström).
På övriga kanaler är det deckare som (i mitt tycke) hör till det mest sevärda klockan 20:00 på lördag: På trean ett avsnitt av Bones, på åttan Morden i Midsomer och på nian ett avsnitt av Inspector George Gently.
En rekommendation ur videohyllan får det bli även denna lördag. Och musikrelaterat ska det ju helst vara... Så... OK då, det får bli Annas stora favorit, Sound of Music.
Den behöver väl inte närmare presentation, och den har faktiskt sina poänger, får jag ju medge efter att ha sett den några hundra gånger. En minnesvärd replikväxling mellan Anna och mig rörande den filmen/musikalen utspelades när den precis släppts på DVD. Vi stod i en affär som sålde DVD-filmer, bland annat denna, och Anna tog upp den och frågade:
– Har du sett den här någon gång?
Jag var tvungen att försäkra mig om att hon faktiskt frågade mig om jag sett Sound of Music, den med Julie Andrews i huvudrollen. Och, ja, precis det var det hon frågade. Hon verkade lite oförstående inför mitt oförstående, så att säga, så jag förtydligade:
– Alltså, är du medveten om att vi bodde ihop i ett (1) rum på 18 kvadratmeter under den period då du spelade sönder din VHS-kopia av den?
Annas replikerade snabbt:
– Ja, men jag menar... har du verkligen SETT den?
Minns inte vad jag svarade då, men efter det har jag faktiskt till och med skrivit ett paper* om den (med titeln: Vårt omättliga behov av Sound of Music; eller Hur löser man problemet med Maria?, undertiteln såklart snodd från en av sångerna i musikalen), så nu får jag nog sägas att verkligen ha SETT den... ;-)
------
* Tror inte det är ett paper jag lagt upp under uppsatser och annat självskrivet här, av någon anledning. Får se till att det blir ändring på det.
fredag 24 februari 2012
Veckans fredagsdikt är given!
Denna den första vecka då plusgraderna dominerat (även om vintern gjort tappra försök att kontra och ta sig tillbaka in i matchen) är ju fredagsdikten given. Det måste förstås bli den mest klassiska vårdikten,
Ja visst gör det ont av Karin Boye. Här tonsatt (av Berndt Egerbladh) och framförd av den oefterlikneliga Lena Nyman, från TV-programmet Visor (1978).
Ja visst gör det ont av Karin Boye. Här tonsatt (av Berndt Egerbladh) och framförd av den oefterlikneliga Lena Nyman, från TV-programmet Visor (1978).
torsdag 23 februari 2012
För en vecka sen...
Tänk att det inte är mycket mer än en vecka sedan det såg ut så här:
Närmare bestämt var det den 14 februari världen häromkring såg ut på detta vis, 9 dagar sedan alltså. Redan morgonen efter vaknade vi till en grön värld istället för den vita. Det är alltid samma färgchock när snön försvinner och färgerna kommer tillbaka, även om snön, som i år, inte har legat mer än kanske någon månad. Och sedan går det inte mer än en eller ett par dagar innan man inte alls reagerar på grönchocken när man tittar ut genom fönstret...
onsdag 22 februari 2012
Dagens språkpolisiära insats: Förhoppningsfullt och förhoppningsvis
Såg nyligen sammanblandningen förhoppningsfullt/förhoppningsvis – skribenten hade alltså skrivit, om något som vederbörande hoppades skulle ske, att det "förhoppningsfullt" skulle bli så. Det är inte en ovanlig sammanblandning, och är egentligen bara ett exempel på att de betydelsebärande ändelserna kan vara förvirrande för många (jag har tidigare här på bloggen tagit upp misstänkt vs. misstänksamt).
Så låt oss alltså titta närmare på (ett par av) de ändelser som ställer till det. Nämligen:
-full(t) och -vis(t),
Det händer att också neutrumändelsen -t blandas samman med ändelsen -sam (eller med någon annan ändelse, som i exemplet misstänkt vs. misstänksamt), men vi lämnar de två utanför just nu. Dels för att sam-ändelsen är lite speciell, och dels för att neutrumändelsen skiljer sig från de övriga genom att inte ändra ordets innebörd (endast dess genus). Den som är intresserad av att fördjupa sig i det ämnet (en och ett, den och det, och n- och -t) kan läsa mer här.
Och så, förstås, för att vi delvis har berört den sammanblandningen i ett tidigare exempel.
Men, förhoppningsfullt och förhoppningsvis, var det alltså. Och ändelserna som skiljer dem åt.
-full(t) syftar på antingen en person eller handling (framgår, förhoppningsvis..., av sammanhanget vilken), och sätts på ett substantiv, som regel med ett binde-s mellan sig och ordet det sätts på. Substantviet "kärlek", exempelvis, blir med ett binde-s och ett full (eller fullt, beroende på genus) efter sig till kärleksfull (alt. kärleksfullt). Man kan tala om att en människa är väldigt kärleksfull, eller att hennes bemötande av andra är kärleksfullt. Och vad man menar då är ju inte alls något mysterium: "av kärlek full" = ordet "kärleksfull". Samma sak om man istället tar substantivet "förhoppning", och bildar förhoppningsfull (eller förhoppningsfullt). Det syftar då antingen på en person som är "full av förhoppningar", eller på att hon gör något med en förhoppning (fylld av en förhoppning): "Förhoppningsfullt öppnade hon brevlådan" betyder alltså att hon öppnade brevlådan full av förhoppningar, INTE att hon kanske, eventuellt om vi har tur öppnade den (kort och gott: det är den eller det som beskrivs som är fylld av de där förhoppningarna, inte vi som beskriver).
Vilket osökt leder oss över till ändelsen -vis(t). Ett ord som försetts med vis-ändelse är i regel ett adverb, men det finns sedan flera århundraden "en stark tendens till adjektivisering" (som grammatikerna uttrycker sig). Med andra ord, ofta är det korrekt att använda orden även i adjektivform.
När det gäller att skilja mellan förhoppningsfull och förhoppningsvis, vårt inledande dilemma, är vi dock inte särskilt hjälpta av den generella grammatiska upplysningen. Här får vi ta hjölp av det jag ständigt drar lans för i mina språkpolisiära insatser: betydelsen! Den kan när det gäller just vårt exempelord förklaras ungefär så här: När jag säger att något sker förhoppningsvis så är det hos mig själv jag placerar förväntningarna och förhoppningarna. Om jag säger: "Förhoppningsvis öppnade hon brevlådan" så säger jag alltså att jag i och för sig inte vet om hon öppnade den (och ännu mindre om i vilket sinnestillstånd hon eventuellt gjorde det), men att jag hoppas att hon gjorde det. Kanske blir det enklast att förklara det som att det säger något om hur jag vill att det övriga jag säger eller skriver ska uppfattas (alltså inte som ett påstående, utan som en förhoppning).
Lite klarare?
-----
* Ändelsen -vis kan förstås också användas för att med en liknelse eller referens till exempel säga något om sätt, alltså om det vis man gör något på, men då måste ordet föregås av "på". "På bilförarvis", exempelvis (!), blir "På det sätt bilförare plägar göra (något)". Dessutom finns äldre adjektiv som slutar på -vis, exempelvis envis och frågvis. Bara för att röra till det...
Så låt oss alltså titta närmare på (ett par av) de ändelser som ställer till det. Nämligen:
-full(t) och -vis(t),
Det händer att också neutrumändelsen -t blandas samman med ändelsen -sam (eller med någon annan ändelse, som i exemplet misstänkt vs. misstänksamt), men vi lämnar de två utanför just nu. Dels för att sam-ändelsen är lite speciell, och dels för att neutrumändelsen skiljer sig från de övriga genom att inte ändra ordets innebörd (endast dess genus). Den som är intresserad av att fördjupa sig i det ämnet (en och ett, den och det, och n- och -t) kan läsa mer här.
Och så, förstås, för att vi delvis har berört den sammanblandningen i ett tidigare exempel.
Men, förhoppningsfullt och förhoppningsvis, var det alltså. Och ändelserna som skiljer dem åt.
-full(t) syftar på antingen en person eller handling (framgår, förhoppningsvis..., av sammanhanget vilken), och sätts på ett substantiv, som regel med ett binde-s mellan sig och ordet det sätts på. Substantviet "kärlek", exempelvis, blir med ett binde-s och ett full (eller fullt, beroende på genus) efter sig till kärleksfull (alt. kärleksfullt). Man kan tala om att en människa är väldigt kärleksfull, eller att hennes bemötande av andra är kärleksfullt. Och vad man menar då är ju inte alls något mysterium: "av kärlek full" = ordet "kärleksfull". Samma sak om man istället tar substantivet "förhoppning", och bildar förhoppningsfull (eller förhoppningsfullt). Det syftar då antingen på en person som är "full av förhoppningar", eller på att hon gör något med en förhoppning (fylld av en förhoppning): "Förhoppningsfullt öppnade hon brevlådan" betyder alltså att hon öppnade brevlådan full av förhoppningar, INTE att hon kanske, eventuellt om vi har tur öppnade den (kort och gott: det är den eller det som beskrivs som är fylld av de där förhoppningarna, inte vi som beskriver).
Vilket osökt leder oss över till ändelsen -vis(t). Ett ord som försetts med vis-ändelse är i regel ett adverb, men det finns sedan flera århundraden "en stark tendens till adjektivisering" (som grammatikerna uttrycker sig). Med andra ord, ofta är det korrekt att använda orden även i adjektivform.
När det gäller att skilja mellan förhoppningsfull och förhoppningsvis, vårt inledande dilemma, är vi dock inte särskilt hjälpta av den generella grammatiska upplysningen. Här får vi ta hjölp av det jag ständigt drar lans för i mina språkpolisiära insatser: betydelsen! Den kan när det gäller just vårt exempelord förklaras ungefär så här: När jag säger att något sker förhoppningsvis så är det hos mig själv jag placerar förväntningarna och förhoppningarna. Om jag säger: "Förhoppningsvis öppnade hon brevlådan" så säger jag alltså att jag i och för sig inte vet om hon öppnade den (och ännu mindre om i vilket sinnestillstånd hon eventuellt gjorde det), men att jag hoppas att hon gjorde det. Kanske blir det enklast att förklara det som att det säger något om hur jag vill att det övriga jag säger eller skriver ska uppfattas (alltså inte som ett påstående, utan som en förhoppning).
Lite klarare?
-----
* Ändelsen -vis kan förstås också användas för att med en liknelse eller referens till exempel säga något om sätt, alltså om det vis man gör något på, men då måste ordet föregås av "på". "På bilförarvis", exempelvis (!), blir "På det sätt bilförare plägar göra (något)". Dessutom finns äldre adjektiv som slutar på -vis, exempelvis envis och frågvis. Bara för att röra till det...
tisdag 21 februari 2012
Nyläst: Postcard killers
I en boklåda utanför ett antikvariat i Göteborg hittade jag ett antal pocketdeckare till humant pris. En av dessa var Postcard killers, som är skriven av Liza Marklund och James Patterson tillsammans.
Nu, ett par veckor senare, är den inte bara inköpt utan också läst. Och jag måste säga att den var långt över mina förväntningar. Det kan förstås möjligen komma an på vilka förväntningar jag hade... Men, faktum kvarstår, Marklund och Patterson är en (otippat) bra författarduo.
Berättelsen har driv redan från början, och kompletterar med en skicklig twist i slutet. Ska förstås inte avslöja twisten, utan nöjer mig med att säga att man som läsare tror att man sitter med lösningen på gåtan (om vem/vilka mördaren/mördarna är) redan från början, men att en avgörande detalj undanhålls till slutet. En detalj som faktiskt, i viss mån, förändrar svaret på frågan: Vem gjorde det?
När det gäller presentationen av bokens handling i stort tänker jag vara lat och stjäla förlagets:
"Medierna kallar dem the Postcard Killers
De är unga, vackra och välutbildade. Och de skär halsen av unga människor över hela Europa. Eftersom de postar vykort till en journalist i varje stad där de dödat är rubriken given: The Postcard Killers har mördat igen.
NU HAR DE KOMMIT TILL STOCKHOLM
Det inser Dessie Larsson, journalist på tidningen Aftonposten, för hon har precis hittat deras kort i sitt postfack.
Tillsammans med Jacob Kanon, mordutredare från New York, dras hon motvilligt in i våldsverkarnas vanvettiga värld. Jacob Kanon har varit mördarna hack i häl i ett halvår, och hans skäl är djupt personligt. Hans dotter Kimmy är ett av deras offer.
Han har bara ett mål i livet:
DE SKA JAGAS TILLS HELVETET FRYSER
Jacob och Dessie befinner sig snart i en accelererande spiral av våld och död. Vilka är mördarna? Vad driver dem? Hur kan de stoppas? Till slut återstår bara en rasande kamp mot klockan och tusen kilometer norrländsk asfalt."
Köp den på
svenska
Bokus (pocket)
Bokus (inbunden)
Bokus (ljudbok) – rea just nu!
Adlibris (pocket)
Adlibris (inbunden)
Adlibris (e-bok)
Adlibris (ljudbok)
engelska
Bokus (pocket)
Adlibris (ljudbok)
Nu, ett par veckor senare, är den inte bara inköpt utan också läst. Och jag måste säga att den var långt över mina förväntningar. Det kan förstås möjligen komma an på vilka förväntningar jag hade... Men, faktum kvarstår, Marklund och Patterson är en (otippat) bra författarduo.
Berättelsen har driv redan från början, och kompletterar med en skicklig twist i slutet. Ska förstås inte avslöja twisten, utan nöjer mig med att säga att man som läsare tror att man sitter med lösningen på gåtan (om vem/vilka mördaren/mördarna är) redan från början, men att en avgörande detalj undanhålls till slutet. En detalj som faktiskt, i viss mån, förändrar svaret på frågan: Vem gjorde det?
När det gäller presentationen av bokens handling i stort tänker jag vara lat och stjäla förlagets:
"Medierna kallar dem the Postcard Killers
De är unga, vackra och välutbildade. Och de skär halsen av unga människor över hela Europa. Eftersom de postar vykort till en journalist i varje stad där de dödat är rubriken given: The Postcard Killers har mördat igen.
NU HAR DE KOMMIT TILL STOCKHOLM
Det inser Dessie Larsson, journalist på tidningen Aftonposten, för hon har precis hittat deras kort i sitt postfack.
Tillsammans med Jacob Kanon, mordutredare från New York, dras hon motvilligt in i våldsverkarnas vanvettiga värld. Jacob Kanon har varit mördarna hack i häl i ett halvår, och hans skäl är djupt personligt. Hans dotter Kimmy är ett av deras offer.
Han har bara ett mål i livet:
DE SKA JAGAS TILLS HELVETET FRYSER
Jacob och Dessie befinner sig snart i en accelererande spiral av våld och död. Vilka är mördarna? Vad driver dem? Hur kan de stoppas? Till slut återstår bara en rasande kamp mot klockan och tusen kilometer norrländsk asfalt."
Köp den på
svenska
Bokus (pocket)
Bokus (inbunden)
Bokus (ljudbok) – rea just nu!
Adlibris (pocket)
Adlibris (inbunden)
Adlibris (e-bok)
Adlibris (ljudbok)
engelska
Bokus (pocket)
Adlibris (ljudbok)
måndag 20 februari 2012
Språkpolisen tar hjälp av barnvolontär
Den vanliga polisen använder sig ju av volontärer, så varför inte språkpolisen. Hörde på bussen ett barn förklara tempus, eller, nåja, begrepp för tid i alla fall, på ett alldeles lysande sätt:
"Dåtid är förut, nutid är just nu, och framtid är när man har blivit lite större"
Precis så är det ju. Nu kommer ni aldrig mer att oavsiktligt blanda tempus, eller hur? ;-)
"Dåtid är förut, nutid är just nu, och framtid är när man har blivit lite större"
Precis så är det ju. Nu kommer ni aldrig mer att oavsiktligt blanda tempus, eller hur? ;-)
lördag 18 februari 2012
Melodifestivalalternativ 18 feb
Jag är en sån där konservativ och bakåtsträvande människa som tycker att meodifestivalen förlorade en stor del av sin charm när den blev en TV-serie som löper över hela våren, istället för en stor gala vid ett enda tillfälle på året. Mitt motgift har varit att helt enkelt titta endast på finalen, och betrakta den som melodifestivalen i singular helt enkelt... Fast jag får erkänna att i år är jag ganska begränsat intresserad även av att göra det, den myckna melodifestivalhaussen i reklam och tidningar etc gör liksom att man tröttnar utan att ens ha tittat, men vi får väl se.
Hursomhelst, vi sa idag att
"Det är dags för den alternativa melodifestivalen att komma tillbaka!"
Det vore ju nåt, det ;-) Vet inte riktigt hur den skulle se ut i 2010-talstappning, men kul bara att fundera kring.
Men i väntan på det får man väl försöka roa sig med annat mellan klockan 20 och 21:30 på lördagar. Och det var där jag tänkte vara behjälplig med lite tips.
Är det musik du vill titta på, och fortfarande helst på TV, kan jag rekommendera att du väljer den alternativa kanalen SVT2. Kanal 2 kom ju till med motiveringen att det behövdes en alternativ kanal, vid sidan av den mer mainstreamorienterade (nåja, allt är relativt...) ettan. Och delvis försöker de väl än idag att leva upp till den målsättningen. Ibland i alla fall. Som idag, till exempel.
Mellan klockan 20:30 och 21:15 sänds nämligen Veckans föreställning, som just idag är en konsert från New York med Max Raabe och hans orkester (vill du veta hur de låter finns ett smakprov här). Jag vill egentligen inte säga det förutsägbara att DET är musik det. Men det är det ju, så jag säger väl det... Fram tills den konserten börjar kan man värma upp med annat musikrelaterat i tvåan, nämligen en dokumentär om violinisten Jascha Heifetz (börjar klockan 19).
Om du har tillgång till en hyfsad videoaffär, i den fysiska världen eller online, och vill ha ett spelfilmsalternativ till melodifestivalen, fast samtidigt med anknytning till dylika tävlingar, så kan jag rekommendera American Dreamz från 2006. En komedi som driver hejdlöst med sångtävlingar i TV (fast det är snarare Idol och liknande den tar sikte på förstås). Riktigt rolig. Och, som jag brukar säga när jag rekommenderar den, faktiskt en film där Hugh Grant är sevärd...
Sådärja. Det var mitt bidrag till melodifestivalalternativen för kvällen. Hoppas ni får en trevlig kväll, oavsett vad ni väljer att titta på, eller göra.
Hursomhelst, vi sa idag att
"Det är dags för den alternativa melodifestivalen att komma tillbaka!"
Det vore ju nåt, det ;-) Vet inte riktigt hur den skulle se ut i 2010-talstappning, men kul bara att fundera kring.
Men i väntan på det får man väl försöka roa sig med annat mellan klockan 20 och 21:30 på lördagar. Och det var där jag tänkte vara behjälplig med lite tips.
Är det musik du vill titta på, och fortfarande helst på TV, kan jag rekommendera att du väljer den alternativa kanalen SVT2. Kanal 2 kom ju till med motiveringen att det behövdes en alternativ kanal, vid sidan av den mer mainstreamorienterade (nåja, allt är relativt...) ettan. Och delvis försöker de väl än idag att leva upp till den målsättningen. Ibland i alla fall. Som idag, till exempel.
Mellan klockan 20:30 och 21:15 sänds nämligen Veckans föreställning, som just idag är en konsert från New York med Max Raabe och hans orkester (vill du veta hur de låter finns ett smakprov här). Jag vill egentligen inte säga det förutsägbara att DET är musik det. Men det är det ju, så jag säger väl det... Fram tills den konserten börjar kan man värma upp med annat musikrelaterat i tvåan, nämligen en dokumentär om violinisten Jascha Heifetz (börjar klockan 19).
Om du har tillgång till en hyfsad videoaffär, i den fysiska världen eller online, och vill ha ett spelfilmsalternativ till melodifestivalen, fast samtidigt med anknytning till dylika tävlingar, så kan jag rekommendera American Dreamz från 2006. En komedi som driver hejdlöst med sångtävlingar i TV (fast det är snarare Idol och liknande den tar sikte på förstås). Riktigt rolig. Och, som jag brukar säga när jag rekommenderar den, faktiskt en film där Hugh Grant är sevärd...
Sådärja. Det var mitt bidrag till melodifestivalalternativen för kvällen. Hoppas ni får en trevlig kväll, oavsett vad ni väljer att titta på, eller göra.
fredag 17 februari 2012
Fredagsmusik: Complications!
Fredagsmusik den här veckan blir Complications med Steve Forbert. Jag hörde den första gången nu i veckan (tro det eller ej, den är ju inte precis ny...), och gillade. Och lagom klacksparksattityd för att kunna inleda en helg har den också... ;-)
torsdag 16 februari 2012
Det är våren! Det är våren!
Hade dessvärre ingen kamera med mig på morgonpromenaden idag. Tyvärr! Då hade ni fått se fantastiska vårbilder här. Nu får ni föreställa er istället: Solblänk i smältande is, småfåglar som kvittrar frenetiskt i buskarna (eller, ja, kvittret hade kanske varit lite svårfotograferat även med kamera...), och min favorit: Isfotspåren. Ni vet de där fotspåren av is som blir det sista som blir kvar av snön och isen på en gångbana. Ett väldigt lättförklarat fenomen i och för sig (där snön pressats samman, som under en sko, blir den mest kompakt, och smälter därför långsammast just där), men lika fascinerande varje år. Lite som ett naturens eget negativ (för att nu fortsätta tänka foto).
Men det bästa hade jag inte kunnat ta någon bild av: Solen som värmde i nacken. Riktigt ettrigt. Blev till och med lite svettig på ryggen efter en stund, av ren solvärme.
Tror bestämt att våren är på väg!
Samtidigt, det är alltid i de sista skälvande vinterminuterna (eller dagarna) som vintern blir som vackrast. Lite som att den försöker att verkligen slå på charmen i sista stund, för att kanske få stanna.
Men det bästa hade jag inte kunnat ta någon bild av: Solen som värmde i nacken. Riktigt ettrigt. Blev till och med lite svettig på ryggen efter en stund, av ren solvärme.
Tror bestämt att våren är på väg!
Samtidigt, det är alltid i de sista skälvande vinterminuterna (eller dagarna) som vintern blir som vackrast. Lite som att den försöker att verkligen slå på charmen i sista stund, för att kanske få stanna.
onsdag 15 februari 2012
Lästips och bloggtips!
Nerikes Allehanda ska ha en artikelserie om frikyrkan, och har i samband med det startat en blogg, frikyrkobloggen, där man kan följa arbetet med artikelserien, och ge input.
In och läs och kommentera med er!
Finns här
In och läs och kommentera med er!
Finns här
Gomorron!
Hälsar och önskar er en god morgon med soluppgången som den ser ut sedd från vår balkong.
Håll till godo! ;-)
Håll till godo! ;-)
tisdag 14 februari 2012
Vem är du, vem är jag?...
.... Kan vi få kontakt nu?, som Arja Saijonmaa sjunger i Högt över havet, kommer osökt i mina tankar när jag funderar på ett nytt fenomen som jag plötsligt sett exempel på lite här och var. Jag tänker på att människor reagerar med att sätta trolletikett så fort de stöter på något som ligger för långt (och det behöver inte vara extremt långt) från den egna verkligheten.
Missförstå mig rätt, med vårt nya medielandskap måste vi givetvis fundera kring vad som är äkta, och inte. Vad som kommer från den avsändare som anges, och vad som av någon anledning har försetts med falsk avsändare. Det är en grannlaga uppgift. Ganska närbesläktad med källkritiken, men aningen mer komplicerad, eftersom det är just vem som är källan som är frågan.
En sak jag själv tittar på, när det är tillämpligt, för att försöka avgöra den frågan, är om det finns en överdriven konsekvens i det som avhandlas av exv. ett konto på Twitter. Riktiga människor tenderar nämligen att vara betydligt mer mångsidiga än internettroll, och aningen mer inkonsekventa också... Ta det som ett tips! ;-) Det räcker inte i sig själv (en riktig människa kan ha skapat ett äkta Twitterkonto med en specifik avsikt, och kommunikationen blir då mindre mångsidig än man skulle förvänta sig, exempelvis), men är en bra början.
Handlar det om en hemsida för någon organisation (eller vad som utger sig för att vara en hemsida för en organisation), är en bra sak att börja titta på adresser och namn på kontaktpersoner. Om det är fysiska adresser: Finns de? Ligger lokaler för den nämnda organisationen på sagda adress? Om det är mailadresser: Finns det något sätt att dubbelkolla mot andra uppgifter, på andra sidor (enligt den gamla källkritiska grundprincipen: finns andra källor som stödjer uppgifterna i denna källa?) Namn på kontaktpersoner: Går dessa personer att hitta någon annanstans eller finns de bara på den här hemsidan? (hint: Om det senare, luta åt att något är fishy...).
Och så vidare, och så vidare. Lätt är det inte alls, även om de gamla hederliga källkritiska principerna kan ta en ganska långt. Och att man blir genuint osäker ibland är inte heller konstigt.
Däremot har jag vid flera tillfällen stött på fenomenet att människor avfärdar sådant som känns främmande för dem själva som just "fejk", "skämt" och "trollande". Senast var det reaktioner på en insändare på dagen.se (om skapelsetro kontra evolutionslära, ska sätta in länken när jag hittar den) där de som reagerade undrade varför Dagen hade tagit in en text som var uppenbart trollande. Medan det för en person som känner till den frikyrkliga världen inte framstod som något märkligt med den (den stilistiska förmågan var möjligen aningen sviktande, men om bara goda stilister hade tillträde till insändarsidorna skulle det eka ganska tomt där...). Argumenten som framfördes, och sättet de framfördes på, var däremot på inget sätt anmärkningsvärda. För den som är bekant med den kontext ur vilken de kom, alltså.
För något år sedan fick avslöjandet om att en hemsida för vad som utgav sig vara en kristen skola var just trollande effekten att många kristna ur de icke-karismatiska falangerna (och en del icke-kristna också) genast utpekade i stort sett varje karismatisk, fristående, organisation som exempel på fejk och trollande... Ibland nästan lättat, fick man intrycket av, typ "Åh, vad skönt, de där som jag tycker är så konstiga finns faktiskt inte på riktigt"... (Lite: "Det FINNS inga monster under sängen, liksom...)"
De sociala medierna, och internet i stort, som skulle föra oss närmare varandra, och korta vägen mellan människor, tycks istället ha laddat allt utanför den egna sfären med surrealism.
Om vi har rört oss ifrån att inte känna till saker utanför vår egen krets och referensram, till att känna till men inte tro det är på riktigt, vad har vi då egentligen uppnått?
Jag har inget lösningsrecept (även om lite tips för de källkritiska avgörandena ges ovan), men kanske att vi kunde komma överens om att ta som utgångspunkt i våra avväganden av vad som är äkta, att vi inte behöver känna igen det för att det ska kunna vara verkligt. Kort och gott: Insikten att det faktiskt finns "konstigare" människor än vi ens kan föreställa oss...
Missförstå mig rätt, med vårt nya medielandskap måste vi givetvis fundera kring vad som är äkta, och inte. Vad som kommer från den avsändare som anges, och vad som av någon anledning har försetts med falsk avsändare. Det är en grannlaga uppgift. Ganska närbesläktad med källkritiken, men aningen mer komplicerad, eftersom det är just vem som är källan som är frågan.
En sak jag själv tittar på, när det är tillämpligt, för att försöka avgöra den frågan, är om det finns en överdriven konsekvens i det som avhandlas av exv. ett konto på Twitter. Riktiga människor tenderar nämligen att vara betydligt mer mångsidiga än internettroll, och aningen mer inkonsekventa också... Ta det som ett tips! ;-) Det räcker inte i sig själv (en riktig människa kan ha skapat ett äkta Twitterkonto med en specifik avsikt, och kommunikationen blir då mindre mångsidig än man skulle förvänta sig, exempelvis), men är en bra början.
Handlar det om en hemsida för någon organisation (eller vad som utger sig för att vara en hemsida för en organisation), är en bra sak att börja titta på adresser och namn på kontaktpersoner. Om det är fysiska adresser: Finns de? Ligger lokaler för den nämnda organisationen på sagda adress? Om det är mailadresser: Finns det något sätt att dubbelkolla mot andra uppgifter, på andra sidor (enligt den gamla källkritiska grundprincipen: finns andra källor som stödjer uppgifterna i denna källa?) Namn på kontaktpersoner: Går dessa personer att hitta någon annanstans eller finns de bara på den här hemsidan? (hint: Om det senare, luta åt att något är fishy...).
Och så vidare, och så vidare. Lätt är det inte alls, även om de gamla hederliga källkritiska principerna kan ta en ganska långt. Och att man blir genuint osäker ibland är inte heller konstigt.
Däremot har jag vid flera tillfällen stött på fenomenet att människor avfärdar sådant som känns främmande för dem själva som just "fejk", "skämt" och "trollande". Senast var det reaktioner på en insändare på dagen.se (om skapelsetro kontra evolutionslära, ska sätta in länken när jag hittar den) där de som reagerade undrade varför Dagen hade tagit in en text som var uppenbart trollande. Medan det för en person som känner till den frikyrkliga världen inte framstod som något märkligt med den (den stilistiska förmågan var möjligen aningen sviktande, men om bara goda stilister hade tillträde till insändarsidorna skulle det eka ganska tomt där...). Argumenten som framfördes, och sättet de framfördes på, var däremot på inget sätt anmärkningsvärda. För den som är bekant med den kontext ur vilken de kom, alltså.
För något år sedan fick avslöjandet om att en hemsida för vad som utgav sig vara en kristen skola var just trollande effekten att många kristna ur de icke-karismatiska falangerna (och en del icke-kristna också) genast utpekade i stort sett varje karismatisk, fristående, organisation som exempel på fejk och trollande... Ibland nästan lättat, fick man intrycket av, typ "Åh, vad skönt, de där som jag tycker är så konstiga finns faktiskt inte på riktigt"... (Lite: "Det FINNS inga monster under sängen, liksom...)"
De sociala medierna, och internet i stort, som skulle föra oss närmare varandra, och korta vägen mellan människor, tycks istället ha laddat allt utanför den egna sfären med surrealism.
Om vi har rört oss ifrån att inte känna till saker utanför vår egen krets och referensram, till att känna till men inte tro det är på riktigt, vad har vi då egentligen uppnått?
Jag har inget lösningsrecept (även om lite tips för de källkritiska avgörandena ges ovan), men kanske att vi kunde komma överens om att ta som utgångspunkt i våra avväganden av vad som är äkta, att vi inte behöver känna igen det för att det ska kunna vara verkligt. Kort och gott: Insikten att det faktiskt finns "konstigare" människor än vi ens kan föreställa oss...
måndag 13 februari 2012
Vinterkristall!
Snö och is gör det visserligen mer än lovligt besvärligt att ta sig fram. Men det är svårt att helt motstå de kristallkonstverk som världen kläs in i så här års.
lördag 11 februari 2012
Ett vuxet förhållande!
... Det får man väl säga att vi har nu. Eller myndigt i alla fall. Idag har vi nämligen varit tillsammans i 18 år.!
Perfekt att den dagen infaller på en lördag också.
Perfekt att den dagen infaller på en lördag också.
torsdag 9 februari 2012
Språkpolisen får kollegor i vårdsvängen
Jo, jag vet att det var en språkpolisiär insats här så sent som igår, men det här var så underbart att det inte kunde förbigås. Och strikt talat är det inte en språkpolisiär insats heller, det är bara det att språkpolisen här gärna vill meddela att det nu, för såväl akuta som kroniska besvär, finns även ett språkapotek. Eller ett ordapotek, som upphovsmannen själv kallar det.
Se bara denna bipacksedel till förpackningen med interjektioner (på danska: udråbsord)
Utdrag (eftersom den nog är svårläst inlänkad här på bloggen):
"For att opnå de bedste resultater skal du følge anvisningerne for interjektioner®. Gem inlæggssedlen. Du kan få brug for at læse den igen. Og igen. Slå op i en ordbog, hvis der er mere, du vil vide. Tal med en digter eller gå på biblioteket, hvis en bivirkning bliver værre, eller du får bivirkninger, som ikke er nævnt her. Okay!"
Och:
"3. Sådan skal du bruge Interjektioner®
Råb. Skrig. Hvisk. Syng. Gør, hvad fanden du vil. Interjektioner® adskiller sig alligevel fuldstændig fra andre ord i sproget. Hurra for det. Eller, øh, lad os bare sige sådan: De er sprogets mest uregerlige ord. De har den fyldigste, men mest ubestemmelige betydning. Du må tage dem, som de er. Okay?"
För att inte tala om:
"5. Sådan opbevarer du Interjektioner®
Du kan opbevare Interjektioner@ ved almindelig stuetemperatur. Og i frostvejr og i hård kuling, storm og alvorlig tørke. De er ligeglade. Børn har dem i sig allerede fra fødseln. Alle har dem i sig. De er alle vegne. De kan simpelthen ikke undgås. Ak og ve.
Aflever altid overskydende ord til en ordbog. Af hensyn til miljøet må du ikke smide Interjektioner® i afløbet, toilettet eller skraldespanden."
Se en liten (ljudlös, men allt annat än ordlös...) reklamfilm med hela ordapotekets sortiment här nedan. Eller gå ännu hellre till ordapotekets hemsida och titta dig omkring (och passa gärna på att beställa ordapoteket har, som jag förstår det, hemleverans, så det är bara att slänga in en beställning om du känner av symptom på ordbrist...).
Se bara denna bipacksedel till förpackningen med interjektioner (på danska: udråbsord)
Utdrag (eftersom den nog är svårläst inlänkad här på bloggen):
"For att opnå de bedste resultater skal du følge anvisningerne for interjektioner®. Gem inlæggssedlen. Du kan få brug for at læse den igen. Og igen. Slå op i en ordbog, hvis der er mere, du vil vide. Tal med en digter eller gå på biblioteket, hvis en bivirkning bliver værre, eller du får bivirkninger, som ikke er nævnt her. Okay!"
Och:
"3. Sådan skal du bruge Interjektioner®
Råb. Skrig. Hvisk. Syng. Gør, hvad fanden du vil. Interjektioner® adskiller sig alligevel fuldstændig fra andre ord i sproget. Hurra for det. Eller, øh, lad os bare sige sådan: De er sprogets mest uregerlige ord. De har den fyldigste, men mest ubestemmelige betydning. Du må tage dem, som de er. Okay?"
För att inte tala om:
"5. Sådan opbevarer du Interjektioner®
Du kan opbevare Interjektioner@ ved almindelig stuetemperatur. Og i frostvejr og i hård kuling, storm og alvorlig tørke. De er ligeglade. Børn har dem i sig allerede fra fødseln. Alle har dem i sig. De er alle vegne. De kan simpelthen ikke undgås. Ak og ve.
Aflever altid overskydende ord til en ordbog. Af hensyn til miljøet må du ikke smide Interjektioner® i afløbet, toilettet eller skraldespanden."
Se en liten (ljudlös, men allt annat än ordlös...) reklamfilm med hela ordapotekets sortiment här nedan. Eller gå ännu hellre till ordapotekets hemsida och titta dig omkring (och passa gärna på att beställa ordapoteket har, som jag förstår det, hemleverans, så det är bara att slänga in en beställning om du känner av symptom på ordbrist...).
onsdag 8 februari 2012
Språkpolisiär insats: ta och begå
Dagens språkpolisiära insats handlar om självmord.
Jag har avstått från att göra en språkpolisiär insats på det här området tidigare, för att jag utgått ifrån att alla egentligen vet att man säger antingen "ta livet av sig" eller "begå självmord", och att den i och för sig vanliga sammanblandningen "ta självmord" är symptom på antingen slarv/talspråklighet, eller på en ganska begränsad språkkunskap generellt (som alltså inte är särskilt hjälpt av språkpolisära punktinsatser).
Men när vi i helgen tittade på deckare (Wire in the blood, för att vara exakt) på DVD såg jag plötsligt frasen "killed themselves" översättas med "tog självmord" i textremsan. Med andra ord är alltså även människor som är avlönade för att producera skriven text på svenska genuint förvirrade på området, och en språkpolisiär insats är därmed av nöden.
Såhär är det alltså, den som avslutar sitt eget liv kan antingen sägas begå självmord (precis som man kallar det att avsluta någon annans liv för att begå mord, inte att "ta mord"), eller också ta livet av sig, alternativt ta sitt eget liv (precis som den som avslutar någon annans liv kan sägas ta livet av denne, alternativt ta dennes liv).
Om jag ska ge en tumregel, som jag brukar försöka göra i mina språkpolisiära insatser, så får det bli att byta ut "självmord" mot "mord" och se vad som låter rätt då (för jag har ännu inte sett någon skriva ta mord...).
Jag har avstått från att göra en språkpolisiär insats på det här området tidigare, för att jag utgått ifrån att alla egentligen vet att man säger antingen "ta livet av sig" eller "begå självmord", och att den i och för sig vanliga sammanblandningen "ta självmord" är symptom på antingen slarv/talspråklighet, eller på en ganska begränsad språkkunskap generellt (som alltså inte är särskilt hjälpt av språkpolisära punktinsatser).
Men när vi i helgen tittade på deckare (Wire in the blood, för att vara exakt) på DVD såg jag plötsligt frasen "killed themselves" översättas med "tog självmord" i textremsan. Med andra ord är alltså även människor som är avlönade för att producera skriven text på svenska genuint förvirrade på området, och en språkpolisiär insats är därmed av nöden.
Såhär är det alltså, den som avslutar sitt eget liv kan antingen sägas begå självmord (precis som man kallar det att avsluta någon annans liv för att begå mord, inte att "ta mord"), eller också ta livet av sig, alternativt ta sitt eget liv (precis som den som avslutar någon annans liv kan sägas ta livet av denne, alternativt ta dennes liv).
Om jag ska ge en tumregel, som jag brukar försöka göra i mina språkpolisiära insatser, så får det bli att byta ut "självmord" mot "mord" och se vad som låter rätt då (för jag har ännu inte sett någon skriva ta mord...).
tisdag 7 februari 2012
#homoriot (och andra #riots)
I förra veckan startade Robert Jacobsson (på Twitter känd som @jacobssonrobert) hashtaggen #homoriot för att synliggöra den vardagliga diskriminering som homosexuella möter. Den blev en verklig riot på twitter, och följdes snart av #biriot, #transriot, #queerriot och #blatteriot (med motsvarande syfte, fast för delvis andra grupper). Läs mer om detta i Sveriges Radios artikel.
Å ena sidan kan ju sådant vara svårt att få fram på 140 tecken (som är utrymmesgränsen för en post på twitter). Å andra sidan kan just utrymmesgränsen göra uttrycket mer koncentrerat. Själv hittade jag ett Twittercitat (som jag däremot dessvärre inte hittade upphovet till), som jag tycker säger precis allt och lite till. Nämligen:
"Testa att vara en marginaliserad grupp? Ljug lite för varje person du möter under en dag. Hur mår du på kvällen?"
Jag taggade med #homoriot och #biriot, men hade egentligen lika gärna kunnat tagga med #transriot och #queerriot också (om det inte vore för att den där 140-teckensgränsen gör att man får vara ekonomisk även med taggarna...). För det är ju precis så det är. Och jag tror, utan att i och för sig kunna veta det, att det också är en bild som man kan ta till sig även om man själv saknar de erfarenheterna.
Pröva gärna den tanken! Särskilt om du hör till dem som tycker att hbt-personer väl "inte behöver skylta med det" (alltså: att icke-heterosexuella bör låtsas att de är heterosexuella av hänsyn till just heterosexuella).
Å ena sidan kan ju sådant vara svårt att få fram på 140 tecken (som är utrymmesgränsen för en post på twitter). Å andra sidan kan just utrymmesgränsen göra uttrycket mer koncentrerat. Själv hittade jag ett Twittercitat (som jag däremot dessvärre inte hittade upphovet till), som jag tycker säger precis allt och lite till. Nämligen:
"Testa att vara en marginaliserad grupp? Ljug lite för varje person du möter under en dag. Hur mår du på kvällen?"
Jag taggade med #homoriot och #biriot, men hade egentligen lika gärna kunnat tagga med #transriot och #queerriot också (om det inte vore för att den där 140-teckensgränsen gör att man får vara ekonomisk även med taggarna...). För det är ju precis så det är. Och jag tror, utan att i och för sig kunna veta det, att det också är en bild som man kan ta till sig även om man själv saknar de erfarenheterna.
Pröva gärna den tanken! Särskilt om du hör till dem som tycker att hbt-personer väl "inte behöver skylta med det" (alltså: att icke-heterosexuella bör låtsas att de är heterosexuella av hänsyn till just heterosexuella).
måndag 6 februari 2012
Nyläst: Syndafall i Wilmslow
När vi julklappshandlade till andra nu senast så blev det förstås några böcker till oss själva också. Som alltid. Fast den här gången kunde vi varken kalla det för julklappar till oss (för det hade vi andra), eller säga att vi hade förtjänat det för att vi stått ut med att gå omkring i julhandelshetsen (för det gjorde vi inte, vi handlade allt före december). Så då köpte vi helt enkelt böckerna ändå och kallade dem för "kalla-dem-vad-du-vill-bokpresenter"...
En av de böckerna var Syndafall i Wilmslow, av David Lagercrantz. Det är en roman om Alan Turing, en fiktiv berättelse på gedigen faktagrund. På sätt och vis en biografi i romanform, som tar formen av polisthriller eller deckare, men en där den person som porträtteras inte riktigt kommer in i handlingen förrän efter sin död (även om hans liv tecknas genom många tillbakablickar).
Alan Turing, 1912-1954, var matematiker och logiker, och hann under sitt 42-åriga liv lägga en stor del av grunden för vår moderna informations- och datorteknologi. Hans stora verk var On Computable numbers, där han föreställde sig en maskin som skulle kunna räkna varje räkningsbar sekvens, en maskin han kallar The universal computing machine (David Lagercranz översätter det i Syndafall i Wilmslow med "universalmaskin").
"It is possible to invent a single machine which can be used to compute any computable sequence" (citat ur On computable numbers)
Nu kan man tycka att det att dra upp grunderna för en kommande datormaskin redan 1936 är imponerande nog i sig, men Alan Turings matematiska och logiska snille kom också till stor användning i arbetet med att knäcka tyskarnas kodade meddelanden. Även där tänkte han i maskinbanor och konstruerade en elektromekanisk maskin som kunde göra det de mänskliga dechiffrerarna gick bet på (och framförallt göra det så snabbt som var nödvändigt för att det alls skulle vara meningsfullt).
Kanske var detta bidrag till andra världskrigets lyckliga upplösning också hans största olycka: Att han varit involverad i det ytterst hemligstämplade arbetet gjorde nämligen att han fortsatt efter kriget betraktades som en potentiell säkerhetsrisk. Att vara homosexuell i 50-talets England var visserligen inte stort bättre än att vara det i senator McCarthys samtida USA, men att vara homosexuell och känna till regeringshemligheter var nog ändå snäppet svårare (eftersom homosexuella ansågs särskilt mottagliga för rekrytering från Sovjet).
1952 dömdes Alan Turing för en homosexuell relation, och i juni 1954 dog han i sitt hem av cyanidförgiftning. Med största sannolikhet var det ett självmord, även om det fanns de som ansåg att det nog snarare var ett regeringssanktionerat mord. Att det kunde ha varit en olyckshändelse argumenterade hans mor för, men hon var ganska ensam om den uppfattningen (och man kan nog tänka sig att det var det enda scenario hon ville och kunde tro på).
Syndafall i Wilmslow tar alltså sin början i och med Alan Turings död, och följer sedan kriminalassistenten Leonard Correll i hans utredning av omständigheterna kring detta dödsfall. En utredning han driver vidare även sedan hans överordnade anser den avslutad, och även efter att han börjar riva i hemligheter som sätter regeringsagenter efter honom. Ett upplägg som är väl valt och skickligt genomfört av David Lagercrantz.
Ett extra plus får utdelas för språket: Även om boken faktiskt är skriven på svenska, är ordvalen och meningsbyggnaden sådan att man får känslan av en (bra) översättning från engelska. Något som skänker extra trovärdighet till en historia som utspelar sig i just Storbritannien.
Jag avslutar min recension på samma sätt som bokens epilog, som utspelar sig på en konferens om Alan Turing vid universitetet i Edinburgh 1986, Leonard Correll är inbjuden att hålla ett tal, och avslutar det såhär:
"Jag ska istället bekänna en gammal last. Jag är en dagdrömmare. Kanske en av de värsta ni stött på. Problemet är bara att när man är sextio så är det inte så lätt att drömma framåt och tänka: när jag är sjuttio, då kommer genombrottet och Hollywoodkontrakten (Nåja, sådant har ju hänt.) Därför drömmer jag mig bakåt. Jag fantiserar om att jag bygger en tidsmaskin och reser till Adlington Road. Men istället för att komma den åttonde juni 1954 som jag gjorde då, dyker jag upp den sjunde, och vet ni vad jag har med mig? Jo, en del av de fina böcker vi alla skrivit, men framför allt en ny fräck persondator. Tänk er! Regnet öser ner. Det är måndag, annandag pingst och kvarteret ligger tyst. Kanske mörknar det redan, och jag ringer på. Nervösa steg hörs i trappan och så öppnas dörren och där står han med sina djupt liggande blå ögon, och säkert är han alldeles uppriven. Han kanske redan har satt på sig pyjamasen och doppat äpplet i sin kittel. Han säger:
'Vem är ni?'
Jag antar att jag bara motvilligt släpps in och förmodligen är det lika bra att jag går rakt på sak:
'Käre, Alan. Jag känner ditt liv bättre än du ens kan föreställa dig och tro mig, jag vet: Du mår förfärligt nu. Man har förgiftat dig med paranoia och fördomar, men en dag... då ska vi hålla en konferens i Edinburgh med hundratals prominenta forskare om dig och dina tankar, och här Alan, titta här, här är en universalmaskin, en dator som vi säger nu. 1986 har alla en sådan, nåja nästan i varje fall, och se på de här böckerna. De handlar om dig. är det inte märkligt? Du är en av de stora krigshjältarna och betraktas som fadern till ett nytt akademiskt ämne. Du håller på att bli en ikon för hela den homosexuella rörelsen och ses som en av de mest inflytelserika tänkarna under 1900-talet.' Och när jag säger det till Alan Turing, då ler han. Då ser jag honom äntligen le."
Köp på Adlibris eller på Bokus. Finns även som pocket, både på Adlibris och på Bokus
Givetvis kan du också läsa eller lyssna till den på din universalmaskin, skam vore väl annars...
En av de böckerna var Syndafall i Wilmslow, av David Lagercrantz. Det är en roman om Alan Turing, en fiktiv berättelse på gedigen faktagrund. På sätt och vis en biografi i romanform, som tar formen av polisthriller eller deckare, men en där den person som porträtteras inte riktigt kommer in i handlingen förrän efter sin död (även om hans liv tecknas genom många tillbakablickar).
Alan Turing, 1912-1954, var matematiker och logiker, och hann under sitt 42-åriga liv lägga en stor del av grunden för vår moderna informations- och datorteknologi. Hans stora verk var On Computable numbers, där han föreställde sig en maskin som skulle kunna räkna varje räkningsbar sekvens, en maskin han kallar The universal computing machine (David Lagercranz översätter det i Syndafall i Wilmslow med "universalmaskin").
"It is possible to invent a single machine which can be used to compute any computable sequence" (citat ur On computable numbers)
Nu kan man tycka att det att dra upp grunderna för en kommande datormaskin redan 1936 är imponerande nog i sig, men Alan Turings matematiska och logiska snille kom också till stor användning i arbetet med att knäcka tyskarnas kodade meddelanden. Även där tänkte han i maskinbanor och konstruerade en elektromekanisk maskin som kunde göra det de mänskliga dechiffrerarna gick bet på (och framförallt göra det så snabbt som var nödvändigt för att det alls skulle vara meningsfullt).
Kanske var detta bidrag till andra världskrigets lyckliga upplösning också hans största olycka: Att han varit involverad i det ytterst hemligstämplade arbetet gjorde nämligen att han fortsatt efter kriget betraktades som en potentiell säkerhetsrisk. Att vara homosexuell i 50-talets England var visserligen inte stort bättre än att vara det i senator McCarthys samtida USA, men att vara homosexuell och känna till regeringshemligheter var nog ändå snäppet svårare (eftersom homosexuella ansågs särskilt mottagliga för rekrytering från Sovjet).
1952 dömdes Alan Turing för en homosexuell relation, och i juni 1954 dog han i sitt hem av cyanidförgiftning. Med största sannolikhet var det ett självmord, även om det fanns de som ansåg att det nog snarare var ett regeringssanktionerat mord. Att det kunde ha varit en olyckshändelse argumenterade hans mor för, men hon var ganska ensam om den uppfattningen (och man kan nog tänka sig att det var det enda scenario hon ville och kunde tro på).
Syndafall i Wilmslow tar alltså sin början i och med Alan Turings död, och följer sedan kriminalassistenten Leonard Correll i hans utredning av omständigheterna kring detta dödsfall. En utredning han driver vidare även sedan hans överordnade anser den avslutad, och även efter att han börjar riva i hemligheter som sätter regeringsagenter efter honom. Ett upplägg som är väl valt och skickligt genomfört av David Lagercrantz.
Ett extra plus får utdelas för språket: Även om boken faktiskt är skriven på svenska, är ordvalen och meningsbyggnaden sådan att man får känslan av en (bra) översättning från engelska. Något som skänker extra trovärdighet till en historia som utspelar sig i just Storbritannien.
Jag avslutar min recension på samma sätt som bokens epilog, som utspelar sig på en konferens om Alan Turing vid universitetet i Edinburgh 1986, Leonard Correll är inbjuden att hålla ett tal, och avslutar det såhär:
"Jag ska istället bekänna en gammal last. Jag är en dagdrömmare. Kanske en av de värsta ni stött på. Problemet är bara att när man är sextio så är det inte så lätt att drömma framåt och tänka: när jag är sjuttio, då kommer genombrottet och Hollywoodkontrakten (Nåja, sådant har ju hänt.) Därför drömmer jag mig bakåt. Jag fantiserar om att jag bygger en tidsmaskin och reser till Adlington Road. Men istället för att komma den åttonde juni 1954 som jag gjorde då, dyker jag upp den sjunde, och vet ni vad jag har med mig? Jo, en del av de fina böcker vi alla skrivit, men framför allt en ny fräck persondator. Tänk er! Regnet öser ner. Det är måndag, annandag pingst och kvarteret ligger tyst. Kanske mörknar det redan, och jag ringer på. Nervösa steg hörs i trappan och så öppnas dörren och där står han med sina djupt liggande blå ögon, och säkert är han alldeles uppriven. Han kanske redan har satt på sig pyjamasen och doppat äpplet i sin kittel. Han säger:
'Vem är ni?'
Jag antar att jag bara motvilligt släpps in och förmodligen är det lika bra att jag går rakt på sak:
'Käre, Alan. Jag känner ditt liv bättre än du ens kan föreställa dig och tro mig, jag vet: Du mår förfärligt nu. Man har förgiftat dig med paranoia och fördomar, men en dag... då ska vi hålla en konferens i Edinburgh med hundratals prominenta forskare om dig och dina tankar, och här Alan, titta här, här är en universalmaskin, en dator som vi säger nu. 1986 har alla en sådan, nåja nästan i varje fall, och se på de här böckerna. De handlar om dig. är det inte märkligt? Du är en av de stora krigshjältarna och betraktas som fadern till ett nytt akademiskt ämne. Du håller på att bli en ikon för hela den homosexuella rörelsen och ses som en av de mest inflytelserika tänkarna under 1900-talet.' Och när jag säger det till Alan Turing, då ler han. Då ser jag honom äntligen le."
Köp på Adlibris eller på Bokus. Finns även som pocket, både på Adlibris och på Bokus
Givetvis kan du också läsa eller lyssna till den på din universalmaskin, skam vore väl annars...
lördag 4 februari 2012
Tacksamhet
Vi skickade några Traderafynd (närmare bestämt en skiva och några små böcker) till systerdottern (3 år gammal, på det fjärde) i förra veckan. För att göra det lite festligare hade vi slagit in dem också.
Hennes mor ringde upp för att säga tack, och sa: "Hon vill nog säga några ord själv också".
I bakgrunden hördes då: "Inte ÄN! Jag måste tänka på VILKA ord först" Hennes mor föreslog ordet "tack", men fick svaret:
"Nej, inte bara tack! Jag vill säga några flera ord också... kanske... gratulerar!"
Ja, det där att finna ord för sin tacksamhet är ju inte alltid det lättaste...så varför inte "Gratulerar!" Det är ju ett både högtidligt och positivt laddat ord ;-)
Hennes mor ringde upp för att säga tack, och sa: "Hon vill nog säga några ord själv också".
I bakgrunden hördes då: "Inte ÄN! Jag måste tänka på VILKA ord först" Hennes mor föreslog ordet "tack", men fick svaret:
"Nej, inte bara tack! Jag vill säga några flera ord också... kanske... gratulerar!"
Ja, det där att finna ord för sin tacksamhet är ju inte alltid det lättaste...så varför inte "Gratulerar!" Det är ju ett både högtidligt och positivt laddat ord ;-)
fredag 3 februari 2012
Romantiken...
...är inte bara en historisk era, utan också titeln på Tomas Andersson Wijs alldeles pinfärska album. Den låt därifrån som jag hade velat göra till fredagssång är Strum und drang. Lysande sång om tonårstiden, och om hur man tappar taget om den med tiden.
"Kommer ni ihåg, vad vi drömde om? Inte drömde vi om dyra, slicka liv"
som texten säger.
Nu finns den inte, såvitt jag kan finna, på youtube. Men i klippet nedan får ni i alla fall er till livs lite från produktionen av skivan (fler delar finns såväl på youtube som på tomasanderssonwij.com, gå dit med er om ni vill se mer).
[Uppdaterat 160403| NU finns den på youtube! (Och har säkert gjort ett tag, men jag fick för mig att leta efter den nu pga att jag såg att den sökts här på bloggen). Klicka här för att se och höra.]
torsdag 2 februari 2012
En fri kultur
At night I fly är en dokumentärfilm jag inte har sett, men definitivt vill se. Den handlar om Arts in Correction, ett kulturprojekt i New Folsom Prison i Kalifornien. Ett projekt där interner kan mötas över ras- och gruppgränser, och, inte minst, får verktygen till att uttrycka sig och därmed att både kommunicera och reflektera. Projektet startade 1977, och minskade faktiskt både oroligheterna på fängelset och återfallsfrekvensen för de berörda internerna. Vilket förstås borde ha betytt att det fick anslag för att fortsätta, men så blev det inte utan det har fått drivas vidare utan ekonomiskt stöd.
Tacktalet för den Guldbagge (för bästa dokumentär) som filmen fick talar just om betydelsen av kultur som inte går ut på att tjäna maximalt med pengar, som är tillgänglig också för den som inte är en önskekund, eller kanske ingen kund överhuvudtaget. Och jag kunde inte sagt det bättre själv. Se själva nedan (fram tills onsd 22 februari, då klippet försvinner från SVT play, och alltså inte längre kan bäddas in här).
Tacktalet för den Guldbagge (för bästa dokumentär) som filmen fick talar just om betydelsen av kultur som inte går ut på att tjäna maximalt med pengar, som är tillgänglig också för den som inte är en önskekund, eller kanske ingen kund överhuvudtaget. Och jag kunde inte sagt det bättre själv. Se själva nedan (fram tills onsd 22 februari, då klippet försvinner från SVT play, och alltså inte längre kan bäddas in här).
onsdag 1 februari 2012
Fotolek
Vintern är ju här igen, och med den igenimmade (och stundvis igenfrostade) rutor på vår inglasade balkong. Testade lite att fota de rutorna, och framförallt att fota genom ett "uppgnuggat" kikhål i imman. Resultatet var detta.
På lite avstånd
med zoom
Är själv rätt nöjd med effekten faktiskt. Det disiga och blanka, och mörka och ljusa, kontraster som skapar bild, liksom. Vet inte hur tydligt man ser bilderna i det lilla formatet här på bloggen (men man kan förstås alltid klicka på dem för att se dem i fullstorlek).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)