Vem är du, vem är jag?...

.... Kan vi få kontakt nu?, som Arja Saijonmaa sjunger i Högt över havet, kommer osökt i mina tankar när jag funderar på ett nytt fenomen som jag plötsligt sett exempel på lite här och var. Jag tänker på att människor reagerar med att sätta trolletikett så fort de stöter på något som ligger för långt (och det behöver inte vara extremt långt) från den egna verkligheten.

Missförstå mig rätt, med vårt nya medielandskap måste vi givetvis fundera kring vad som är äkta, och inte. Vad som kommer från den avsändare som anges, och vad som av någon anledning har försetts med falsk avsändare. Det är en grannlaga uppgift. Ganska närbesläktad med källkritiken, men aningen mer komplicerad, eftersom det är just vem som är källan som är frågan.

En sak jag själv tittar på, när det är tillämpligt, för att försöka avgöra den frågan, är om det finns en överdriven konsekvens i det som avhandlas av exv. ett konto på Twitter. Riktiga människor tenderar nämligen att vara betydligt mer mångsidiga än internettroll, och aningen mer inkonsekventa också... Ta det som ett tips! ;-) Det räcker inte i sig själv (en riktig människa kan ha skapat ett äkta Twitterkonto med en specifik avsikt, och kommunikationen blir då mindre mångsidig än man skulle förvänta sig, exempelvis), men är en bra början.

Handlar det om en hemsida för någon organisation (eller vad som utger sig för att vara en hemsida för en organisation), är en bra sak att börja titta på adresser och namn på kontaktpersoner. Om det är fysiska adresser: Finns de? Ligger lokaler för den nämnda organisationen på sagda adress? Om det är mailadresser: Finns det något sätt att dubbelkolla mot andra uppgifter, på andra sidor (enligt den gamla källkritiska grundprincipen: finns andra källor som stödjer uppgifterna i denna källa?) Namn på kontaktpersoner: Går dessa personer att hitta någon annanstans eller finns de bara på den här hemsidan? (hint: Om det senare, luta åt att något är fishy...).

Och så vidare, och så vidare. Lätt är det inte alls, även om de gamla hederliga källkritiska principerna kan ta en ganska långt. Och att man blir genuint osäker ibland är inte heller konstigt.

Däremot har jag vid flera tillfällen stött på fenomenet att människor avfärdar sådant som känns främmande för dem själva som just "fejk", "skämt" och "trollande". Senast var det reaktioner på en insändare på dagen.se (om skapelsetro kontra evolutionslära, ska sätta in länken när jag hittar den) där de som reagerade undrade varför Dagen hade tagit in en text som var uppenbart trollande. Medan det för en person som känner till den frikyrkliga världen inte framstod som något märkligt med den (den stilistiska förmågan var möjligen aningen sviktande, men om bara goda stilister hade tillträde till insändarsidorna skulle det eka ganska tomt där...). Argumenten som framfördes, och sättet de framfördes på, var däremot på inget sätt anmärkningsvärda. För den som är bekant med den kontext ur vilken de kom, alltså.

För något år sedan fick avslöjandet om att en hemsida för vad som utgav sig vara en kristen skola var just trollande effekten att många kristna ur de icke-karismatiska falangerna (och en del icke-kristna också) genast utpekade i stort sett varje karismatisk, fristående, organisation som exempel på fejk och trollande... Ibland nästan lättat, fick man intrycket av, typ "Åh, vad skönt, de där som jag tycker är så konstiga finns faktiskt inte på riktigt"... (Lite: "Det FINNS inga monster under sängen, liksom...)"

De sociala medierna, och internet i stort, som skulle föra oss närmare varandra, och korta vägen mellan människor, tycks istället ha laddat allt utanför den egna sfären med surrealism.

Om vi har rört oss ifrån att inte känna till saker utanför vår egen krets och referensram, till att känna till men inte tro det är på riktigt, vad har vi då egentligen uppnått?

Jag har inget lösningsrecept (även om lite tips för de källkritiska avgörandena ges ovan), men kanske att vi kunde komma överens om att ta som utgångspunkt i våra avväganden av vad som är äkta, att vi inte behöver känna igen det för att det ska kunna vara verkligt. Kort och gott: Insikten att det faktiskt finns "konstigare" människor än vi ens kan föreställa oss...