Konstigt

Nu när även allianspartierna (utom kd) säger ja till att tillåta insemination för ensamstående så blossar ju diskussionen upp litegrann igen. Och då kommer, ofrånkomligen, den där tanken fram att om kvinnor tillåts skaffa barn utan att ha en man så kommer män bli överflödiga (samma sak hördes också när det skulle bli tillåtet för kvinnor som visserligen inte är ensamstående, men som dock inte lever med just en man, att få tillgång till insemination). Och det riktigt konstiga i resonemanget är att det alltid är män själva som ger uttryck för den idén – jag har aldrig hört en kvinna dra den slutsatsen, oavsett hur hon i övrigt ställer sig till förslaget.

Det jag inte kan låta bli att undra när jag hör de invändningarna är ju om dessa män faktiskt, på riktigt, tror att det enda en man kan erbjuda en kvinna är det att han eventuellt kan göra henne gravid? Det är ju i så fall en djupt tragisk självbild!

Om så vore fallet så borde det dessutom redan ha kommit till uttryck genom att kvinnor i så fall som regel, eller i alla fall ofta, skulle begära en fertilitetsutredning innan de inleder ett förhållande. Eller åtminstone innan förhållandet blir allvarligare än ett one night stand. Men såvitt jag vet är det bara kungliga som ställer de kraven (vilket också är en aning förlegat, varför skulle inte en barnlös tronarvinge kunna adoptera lika gärna som att producera biologiska barn till tronen?).

Jag kan lugna oroliga män med att jag inte tror att den kvinnliga heterosexualiteten kommer att avskaffas, eller ens minskas, genom att kvinnor ges möjligheten att (även inom Sveriges gränser) bli gravida utan fast partner. Kvinnor kommer även fortsatt att förälska sig i och leva med män, däremot kommer de kanske inte stanna i ett dåligt förhållande bara för att de hoppas bli gravida (det hoppas jag visserligen att ingen gör idag heller).

Vad vi ser nu, när ensamstående kvinnor reser till något av våra grannländer för att bli gravida, och vad vi kommer att se när kvinnor kan göra samma sak i Sverige, är heller inte ett uttryck för att mannen plötsligt blivit onödig. Det är tvärtom bara den logiska konsekvensen av det som sedan länge varit ett faktum: Att kvinnan har det fulla ansvaret för reproduktionen.

Före preventivmedlen var det kvinnan som fick ta hela skammen om ett icke socialt godkänt förhållande med en man resulterade i ett barn. En man hade makten att välja att erkänna ett utomäktenskapligt barn eller inte, för kvinnan fanns inte det valet. När p-pillret kom var det också till kvinnan det togs fram, och det var hennes ansvar att ta det (även om det ökade både cancerrisker och blodproppsrisker). Och ännu talar arbetsgivare om att de hellre anställer och/eller befordrar män än kvinnor, eftersom "män inte får barn".

Det nya nu är att kvinnan inte bara har ansvaret, och tar konsekvenserna, utan också har makten. En logisk följd, kan jag tycka.

Och män kommer även fortsatt att ha både kvinnor som lever med, och vill leva med, dem, och barn som kallar dem pappa. Inte enbart i kraft av att ha spermier att erbjuda, förstås. Men det har egentligen aldrig räckt. Både den sanna kärleken och det sanna föräldraskapet kräver mycket mer än så. Det har det alltid gjort. Och eftersom det också alltid funnits män som kunnat, och velat, ge mer än ren befruktning så ser jag ingen anledning att bli orolig nu.