... Eller: Därför ska du inte felanvända ditt eget språk på sätt som får dig att låta korkad.
Väldigt många svenskar verkar fullständigt omedvetna om att det som är ett ord – "why" – på engelska, faktiskt är två ord på svenska, "varför" och "därför", och att det inte är likgiltigt vilket man väljer, utan vad som är rätt beror på sammanhanget.
Det är när svenskar försöker försvenska det engelska uttrycket "This is why you should/shouldn't [fyll i valfri fortsättning här]" som okunskapen om existensen av ordet "därför" blir som mest blatant.
De flesta använder nämligen då den felaktiga direktöversättningen "detta är varför".
Totalfel. Dessutom ett totalfel som skriker hej-jag-föddes-och-växte-upp-i-sverige-i-svensktalande-familj-och-gick-i-tolvårig-svensk-skola-men-har-inte-lyckats-lära-mig-ens-de-vanligaste-orden-i-mitt-eget-modersmål-om-du-undrar-exakt-hur-korkad-jag-är-har-du-svaret-där
Vill du använda det uttrycket, exempelvis i meningen "This is why you shouldn't misuse your own language in a way that makes you sound stupid," så är den korrekta svenska översättningen:
"Därför ska du inte felanvända ditt eget språk på sätt som får dig att låta korkad"
Vi tar den korrekta exempelmeningen igen:
"Därför ska du inte felanvända ditt eget språk på sätt som får dig att låta korkad."
fredag 11 december 2015
torsdag 12 november 2015
Vad en applåd kan berätta...
... Om #frikyrka #hbtq #hat och en del annat.
HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 4 (men del 5).
Tidigare delar finns här: Intro Lektion1 Lektion2 Lektion3
Ibland hör jag kristna – framförallt frikyrkliga – tala om en "obegriplig aggressivitet" från hbtq-personer mot kyrkan i allmänhet, mot troende eller kanske mot frikyrkan i synnerhet.
Lite väl ofta innebär den där upplevda aggressiviteten iofs bara krav på lika rättigheter som hetero-cis-personer, och det oavsett hur det kravet framförs. Bara tanken att dessa människor skulle ha samma rättigheter som en själv är alltså för somliga "aggressiv" i sig. Den innebörden av det påståendet tänker jag dock lägga åt sidan här. Jag tror inte det är särskilt meningsfullt att försöka sig på förklaring och dialog med en som har den synen på sina medmänniskor.
Eller, om det är det, så är åtminstone inte jag den som vet hur.
Men sen finns det ju kristna människor som vill förstå hur de framstår i andras, i det här fallet främst hbtq-personers, ögon, och varför. Den här bloggposten är till er.
Jag har länge tänkt att det finns ett ögonblick i den svenska mediehistorien som i ett koncentrat skulle kunna förklara det för dem (dig/er). Det är kort, inte ens 30 sekunder långt, kärnan av det i alla fall. Och det är inte jättegammalt, har inte ens 20 år på nacken än.
Det är en applåd i programmet Debattakuten, inspelat i Jönköping i oktober 1998. Jag har hela programmet inspelat på VHS nånstans, men tyvärr råkade hela den samlingen i hjälplös oreda efter förra flytten så det som bara finns där är omöjligt att hitta (utan att titta sig igenom många hundra timmar video iaf). För min inre VHS-spelare är det ögonblicket ett av de allra mest glasklart bevarade TV-ögonblicken, men det hjälper ju föga innan någon hittat ett sätt att exportera filer från huvudet... så jag har tänkt att den förklaringen får vänta tills jag någon gång (troligtvis aldrig) har turen att snubbla över antingen rätt videokassett eller ett klipp på nätet.
Men så såg jag att Sveriges Radios Avgörande ögonblick (motsvarigheten till SVTs Öppet Arkiv) gjort en sammanställning av material som rör Ecce Homo, och i ett av de programmen finns även detta TV-ögonblick med. Om än – eftersom det är radio – endast i ljudform. Inbäddat nedan:
Tyvärr endast ljud, som sagt. Så blickarna och ansiktsuttrycken (entusiasm och gillande hos de som applåderar och chock och bestörtning hos enstaka övriga) får ni föreställa er.
Vilket är en bra början. För just föreställa er är något jag kommer be er om att göra nu, även i vidare bemärkelse.
Föreställ dig att du tittar på ett debattprogram om någon aktuell fråga, i studion har företrädare för kyrkan och kyrkor samlats.
Föreställ dig att en text läses upp som helt konkret föreskriver att du – ja, just DU – ska dödas på ett brutalt och blodigt sätt (det sägs visserligen inte hur i texten, men det är ju allmänt bekant att en avrättning på den tid som denna text kom till i inte direkt genomfördes med en överdos sömnmedel, där Bibeln föreskriver en metod för dödandet av personer som begått sexuella synder så är det stenande som ordineras).
Föreställ dig sedan att tanken på denna din blodiga och plågsamma död fyller en överväldigande majoritet av de representanter för kristna kyrkor som sitter i studion med – inte ens bara något slags beklagande medhåll, typ "Jo, det är sorgligt, men ska man följa Bibeln bokstavligt så är det så det måste vara." – utan med sådan glädje att de spontant applåderar.
Stanna i den tanken en stund. Fly den inte.
Givetvis är detta inte enda gången kristna företrädare offentligt visat den här typen av attityd mot hbtq-syskon – om det vore det ändå! (Exempelvis publicerades det ju en debattartikel undertecknad av 22 pastorer så sent som i våras – som visserligen inte efterlyste fysisk avrättning utan "bara" evigt helvete). Men jag tror det var ett av de ögonblick där hatet trädde fram som allra tydligast och mest avklätt. Jag tror också att det är ett ögonblick som sitter som etsat i minnet på alla hbtq-personer som hade det tveksamma nöjet att uppleva det när det begav sig.
Och jag tror att du – nu när du har prövat att föreställa dig och i tanken placera dig i den positionen – inte har så svårt att förstå det.
Gabriella Ahlström – som skrev boken Ecce Homo; berättelsen om en utställning – tar också upp just detta ögonblick som det som nog de flesta minns bäst. Hon har förlåtande attityd nog att säga att hon tror att många av de applåderande kristna också kände åtminstone ett sting av obehag. Efteråt. När de förstod vad de gjorde eller gjort.
Och det tror jag också. Inte alla, men många. Det vill jag åtminstone tro. Problemet är bara att skadan då redan var gjord.
Misstron mot frikyrkor och liknande hos många hbtq-personer – som kanske kan upplevas som aggressiv av någon som inte har inblick i bakgrunden – kommer ur detta, och lite för många liknande, ögonblick. Hos många ligger minnet av en skrämmande blodtörstig applåd och ekar i bakhuvudet när du presenterar dig som representant för en kyrka eller kyrklig organisation.
Förstår du det kanske du inte ser aggressivitet utan ett saknat eller skadat förtroende, som kan bli svårt att bygga upp (så misströsta inte om du inte lyckas).
Samtidigt ett förtroende som jag tror att du *kan* reparera – på sikt, åtminstone.
Med tålamod och förståelse för hur du – eller det du representerar – uppfattas, och varför.
En förståelse som jag gärna vill vara med och hjälpa till att bygga.
Hela min bloggserie HBT-kunskap för frikyrkliga – som detta är den femte delen i – är faktiskt ett försök på att öka förståelsen åt båda håll. Både öka förståelsen för HBTQ-personer och HBTQ-frågor bland frikyrkliga med vilja att lära, och att öka förståelsen för frikyrkan och frikyrkliga bland HBTQ-personer.
PS. Se även det här inlägget
HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 4 (men del 5).
Tidigare delar finns här: Intro Lektion1 Lektion2 Lektion3
Ibland hör jag kristna – framförallt frikyrkliga – tala om en "obegriplig aggressivitet" från hbtq-personer mot kyrkan i allmänhet, mot troende eller kanske mot frikyrkan i synnerhet.
Lite väl ofta innebär den där upplevda aggressiviteten iofs bara krav på lika rättigheter som hetero-cis-personer, och det oavsett hur det kravet framförs. Bara tanken att dessa människor skulle ha samma rättigheter som en själv är alltså för somliga "aggressiv" i sig. Den innebörden av det påståendet tänker jag dock lägga åt sidan här. Jag tror inte det är särskilt meningsfullt att försöka sig på förklaring och dialog med en som har den synen på sina medmänniskor.
Eller, om det är det, så är åtminstone inte jag den som vet hur.
Men sen finns det ju kristna människor som vill förstå hur de framstår i andras, i det här fallet främst hbtq-personers, ögon, och varför. Den här bloggposten är till er.
Jag har länge tänkt att det finns ett ögonblick i den svenska mediehistorien som i ett koncentrat skulle kunna förklara det för dem (dig/er). Det är kort, inte ens 30 sekunder långt, kärnan av det i alla fall. Och det är inte jättegammalt, har inte ens 20 år på nacken än.
Det är en applåd i programmet Debattakuten, inspelat i Jönköping i oktober 1998. Jag har hela programmet inspelat på VHS nånstans, men tyvärr råkade hela den samlingen i hjälplös oreda efter förra flytten så det som bara finns där är omöjligt att hitta (utan att titta sig igenom många hundra timmar video iaf). För min inre VHS-spelare är det ögonblicket ett av de allra mest glasklart bevarade TV-ögonblicken, men det hjälper ju föga innan någon hittat ett sätt att exportera filer från huvudet... så jag har tänkt att den förklaringen får vänta tills jag någon gång (troligtvis aldrig) har turen att snubbla över antingen rätt videokassett eller ett klipp på nätet.
Men så såg jag att Sveriges Radios Avgörande ögonblick (motsvarigheten till SVTs Öppet Arkiv) gjort en sammanställning av material som rör Ecce Homo, och i ett av de programmen finns även detta TV-ögonblick med. Om än – eftersom det är radio – endast i ljudform. Inbäddat nedan:
Tillägg: Hmm. Märker nu att klippet inte fungerar på min padda, utan bara på datorn. Vet inte varför. Men om du har samma problem så klicka här för att ta det via youtube istället. Och skruva upp volymen, den är rätt låg i klippet.
Tyvärr endast ljud, som sagt. Så blickarna och ansiktsuttrycken (entusiasm och gillande hos de som applåderar och chock och bestörtning hos enstaka övriga) får ni föreställa er.
Vilket är en bra början. För just föreställa er är något jag kommer be er om att göra nu, även i vidare bemärkelse.
Föreställ dig att du tittar på ett debattprogram om någon aktuell fråga, i studion har företrädare för kyrkan och kyrkor samlats.
Föreställ dig att en text läses upp som helt konkret föreskriver att du – ja, just DU – ska dödas på ett brutalt och blodigt sätt (det sägs visserligen inte hur i texten, men det är ju allmänt bekant att en avrättning på den tid som denna text kom till i inte direkt genomfördes med en överdos sömnmedel, där Bibeln föreskriver en metod för dödandet av personer som begått sexuella synder så är det stenande som ordineras).
Föreställ dig sedan att tanken på denna din blodiga och plågsamma död fyller en överväldigande majoritet av de representanter för kristna kyrkor som sitter i studion med – inte ens bara något slags beklagande medhåll, typ "Jo, det är sorgligt, men ska man följa Bibeln bokstavligt så är det så det måste vara." – utan med sådan glädje att de spontant applåderar.
Stanna i den tanken en stund. Fly den inte.
Givetvis är detta inte enda gången kristna företrädare offentligt visat den här typen av attityd mot hbtq-syskon – om det vore det ändå! (Exempelvis publicerades det ju en debattartikel undertecknad av 22 pastorer så sent som i våras – som visserligen inte efterlyste fysisk avrättning utan "bara" evigt helvete). Men jag tror det var ett av de ögonblick där hatet trädde fram som allra tydligast och mest avklätt. Jag tror också att det är ett ögonblick som sitter som etsat i minnet på alla hbtq-personer som hade det tveksamma nöjet att uppleva det när det begav sig.
Och jag tror att du – nu när du har prövat att föreställa dig och i tanken placera dig i den positionen – inte har så svårt att förstå det.
Gabriella Ahlström – som skrev boken Ecce Homo; berättelsen om en utställning – tar också upp just detta ögonblick som det som nog de flesta minns bäst. Hon har förlåtande attityd nog att säga att hon tror att många av de applåderande kristna också kände åtminstone ett sting av obehag. Efteråt. När de förstod vad de gjorde eller gjort.
Och det tror jag också. Inte alla, men många. Det vill jag åtminstone tro. Problemet är bara att skadan då redan var gjord.
Misstron mot frikyrkor och liknande hos många hbtq-personer – som kanske kan upplevas som aggressiv av någon som inte har inblick i bakgrunden – kommer ur detta, och lite för många liknande, ögonblick. Hos många ligger minnet av en skrämmande blodtörstig applåd och ekar i bakhuvudet när du presenterar dig som representant för en kyrka eller kyrklig organisation.
Förstår du det kanske du inte ser aggressivitet utan ett saknat eller skadat förtroende, som kan bli svårt att bygga upp (så misströsta inte om du inte lyckas).
Samtidigt ett förtroende som jag tror att du *kan* reparera – på sikt, åtminstone.
Med tålamod och förståelse för hur du – eller det du representerar – uppfattas, och varför.
En förståelse som jag gärna vill vara med och hjälpa till att bygga.
Hela min bloggserie HBT-kunskap för frikyrkliga – som detta är den femte delen i – är faktiskt ett försök på att öka förståelsen åt båda håll. Både öka förståelsen för HBTQ-personer och HBTQ-frågor bland frikyrkliga med vilja att lära, och att öka förståelsen för frikyrkan och frikyrkliga bland HBTQ-personer.
PS. Se även det här inlägget
tisdag 10 november 2015
Recension: I mjölnarens spår
... Romanen I mjölnarens spår är berättelsen om ett kvinnoöde på landsbygden i Östergötland under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Emma föds 1873 och växer upp i ett kärleksfullt hem med sin far, sin styvmor och sina yngre halvsyskon. Hon förälskar sig i Alfred, och kärleken är besvarad. Men just som hon blivit giftasvuxen inträffar det som är hennes livs katastrof, och som kommer forma hela hennes framtida öde. Fadern lovar bort henne till Niklas Nilsson, en storbonde – åtminstone i sina egna ögon, men det framskymtar att han kanske överskattar sin egen status en aning – som hatar kvinnor, och är dubbelt så gammal som henne.
Hatet, föraktet, misshandeln och den nedlåtande behandlingen bryter efterhand ner Emma till den grad att hon inte vågar försöka göra sig fri.
De får en son, som fadern uppfostrar till samma kvinnohat och samma behandling av Emma, vilken alltså fortsätter efter Nilssons död.
När det blivit 1930-tal, sonen blivit en vuxen hustyrann nästan värre mot Emma än hans far var, och Emma blivit 63 år gammal, kommer en kvinna i trakten henne till hjälp. Och breven som tagits ifrån henne och undanhållits henne kommer fram.
Breven som hon skrivit, men aldrig skickat.
Breven från systern i Amerika och från Alfred.
Förklaringen till det arrangerade äktenskapet med Niklas Nilsson, det hon upplever som faderns obegripliga svek.
Hon får förklaringen på faderns svek, hon får återse Alfred, och hon återfår något av sitt livsmod och sin tro på världens godhet och sig själv. Men kanske är det för sent?
Romanen utspelar sig på flera tidsplan parallellt:
Barndomen, idyllen.
Tiden när Emma är mitt i livet och ser sin då lilla son ta efter fadern
Och slutligen 1936, året när Emma blivit 63 år gammal och en bruten och kuvad kvinna. Men samtidigt det tidsplan där det rör sig mot en upplösning.
Det är en viktig berättelse om hur kvinnomisshandel kan ärvas från far till barn, och hur den misshandlande mannens syn på kvinnan kan ges vidare till barnen. Barnet, som är i en total beroendeställning, vänder sig bort från den som inte kan beskydda det, och försöker blidka den som har makten att straffa även det. Ett slags stockholmssyndrom i familjetappning.
I mjölnarens spår kan köpas från Adlibris, både som inbunden och som e-bok. Själv har jag fått den från författaren, Stina Nilsson Bassel, som hade vänligheten att sända mig ett recensionsexemplar.
torsdag 5 november 2015
Reflektioner kring "Tänk själv tänk tillsammans!" 17 juni 2013
Tillägg 5 november 2015 : Ja, det är ett rätt gammalt inlägg... Detta mer än två år gamla, men helt färdigskrivna, inlägg hittade jag bland mina opublicerade utkast när jag gjorde ännu ett försök att lära mig blogga via mobilen. Tycker faktiskt att det förtjänar att publiceras, även om det är allt annat än dagsaktuellt nu, så därför gör jag det. Och seminariet som det kommenterar går fortfarande att se, bara att klicka på länken.
Mentometerknapparna. Och frågan angående kön.
Generellt om mentometerknapparna: Att ha den typ av återkoppling mellan lyssnare och paneldeltagare som dels mentometerknapparna och dels möjligheten att ställa frågor eller lämna kommentarer via sms öppnade för är mycket positivt.
En av de frågor som mentometerknapparna användes till var den om kön (om könet hos de som tryckte på knapparna). Där fanns både det som var bra, det som var mindre bra och det som absolut kunde göras bättre.
Bra!: Att det fanns mer än två svarsalternativ.
För att: Det där med att det bara finns två kön varken är en biologisk eller psykologisk verklighet, utan just en av de där normerna som skulle diskuteras.
Mindre bra!: Att det enda alternativet utöver man och kvinna var "osäker på vilket".
För att: Formuleringen "osäker på vilket", när det är det enda alternativet till "man" eller "kvinna, uttrycker tanken att alla *egentligen* är män eller kvinnor, men att vissa kanske inte är säkra på "vilket". Det behöver inte ha varit avsikten bakom formuleringen, men det är ofrånkomligen en av signalerna som sänds. Detta blir exkluderande för alla med andra könsidentiteter.
Att ha osäker som svarsalternativ även på kön behöver inte vara fel i sig. Det går naturligtvis att vara osäker även på det. Däremot finns det könsidentiteter som varken är "man" eller "kvinna", men som inte innebär ett enda dugg mer osäkerhet än att identifiera sig som man eller kvinna.
Så ska det bara vara tre alternativ (och jag inser att upplägget med mentometerknappar gör att det maximala antalet svarsalternativ är begränsat) så är ett bättre tredjealternativ "annat".
Det är alltså en av de saker som kunde gjorts bättre, en annan var: Att utnyttja det faktum att det fanns en expert - Frida Ohlsson-Sandahl - på plats till att diskutera just den där tvåkönsnormen. Det gjordes inte direkt, och det hade samtalet tjänat på.
För att: Well... Det är väl rätt uppenbart resursslöseri att bjuda in någon talare och sedan inte utnyttja den fulla kompetensen i det ämne som rent faktiskt avhandlas. Tror att det är många bland åhörarna som haft en hel del frågor att ställa i det ämnet, och som kanske gått därifrån med ökad förståelse och allmänbildning.
Något annat som jag reagerade på och gärna vill kommentera.
Att Alf B. Svenssons diskuterade kärnfamiljen som kvinnofälla, och i det sammanhanget sa något om att i ett äktenskap måste man acceptera att ge mer än man får. Det uttalandet i just den kontexten fick nog många (åtminstone icke-frikyrkliga) att haja till. Så när moderatorn, Marcus Ardenfors, när han tog ordet sa just att många nog hajat till, så trodde jag att det var det han ville diskutera, men det handlade istället om Alf B. Svenssons självbeskrivning som egoist.
Det är naturligtvis en fråga som det går att ha olika åsikter om, den om ett äktenskap som bygger på ett ensidigt utnyttjande av den ena parten är ok. Men just därför kunde det ju ha diskuterats mer djuplodande.
För egen del så kan jag säga att jag bara ser en relation där en systematisk ojämlikhet i givande och tagande är ok: Förälderns relation till det minderåriga barnet. Ett barn har inga skyldigheter, endast rättigheter. Men i ALLA andra relationer bör, som jag ser det, ömsesidighet vara den helt omistliga grunden.
Tror dessutom att den som vill verka för bättre äktenskap och färre skilsmässor (vilket ju är ett ideal i pingströrelsen) inte har råd att vifta bort frågan om jämställdhet så lättvindigt.
Nåja.
På ett par punkter har jag också anledning att komma med direkta rättelser.
Sören Perder påstod om vigselrätt att: Vår [=pingströrelsens] vigselrätt berör bara man och kvinna. FEL! Den som har vigselrätt (även om det är via Pingst FFS) har per definition vigselrätt helt och hållet (det vill säga kan, med juridisk giltighet, viga alla par som har rätt att gifta sig, inte bara olikkönade). Jag har kollat detta med Kammarkollegiet eftersom påståendet förvånade mig. Att Pingst FFS har uppfattningen att vigselrätten bara ska utnyttjas för heteropar, och sannolikt skulle dra in vigselrätten för den som praktiserade något annat är sedan en annan sak. Vigselrätten i sig är däremot aldrig villkorad på det sättet, och kan heller inte vara.
Alf B. Svensson: Kvinnor mår bäst i kärnfamilj. FEL. Forskning visar att kvinnor mår bättre efter en skilsmässa än de gjorde som gifta.
Övergripande kommentar: Riktigt glädjande - och bra - att seminariet överhuvudtaget kom till stånd. Kudos för det!
måndag 26 oktober 2015
Från Instagram: Kväll
...Dags för ett fotoinlägg från Instagram igen.
Bilden föreställer: Siluett av träd och parabolantenn mot bakgrund av
gul(aktig) kvällshimmel.
tisdag 6 oktober 2015
Feministisk kunskapsteori och teologi...
... Lyssnade på ett podsamtal med en pingstpastor och tänkte på feministisk kunskapsteori.
Så kan det gå...
Närmare bestämt var podsamtalet Dagens människa (den där podden jag skrivit om en gång förut, då handlade det om Sofia Miriamsdotter) med gästen Tomas Sjödin. Och passusen som fick mina associationer att gå åt det kunskapsteoretiska hållet var denna.
"Man ser alltid Gud från det håll man är, så att säga. Den position man har avgör vad man ser. Och jag hade ju fram till det att mycket började hända i vårt liv, så hade jag nog sett Gud från ett visst håll och hela min kultur sa ungefär samma sak om Gud. Och Gud är god, och Gud hjälper dig om du ber, och allt sånt som jag fortfarande tror är sant. Men så gör livet plötsligt en oväntad gir ut och man hamnar i ett landskap där man är helt obekant. Det är helt nytt allting. Och där möter man nya människor som talar på ett annat sätt och så. Och först känns det som att hela gudsbilden liksom går förlorad. Den går i tusen bitar. Men när dimmorna skingras efter ett tag. Då upptäcker man att när jag står där borta, då ser jag Gud från ett annat håll. Vilket med tiden då blir ett plusvärde för att jag har med mig min tidigare gudsbild. Den är inte helt borta. Men nu har jag fått ett perspektiv på den som gör att Gud blir lite större. Och så tänker jag att kanske hela livet är som att man går runt den här, denna Gud, och i slutänden, då ska vi se ansikte mot ansikte, och då har man hela bilden. Men inte.... inte förrän då."
Och det jag associerade till var de olika feministiska vetenskapsfilosofiska ingångarna till konceptet objektivitet (och, indirekt, kunskap) som brukar placeras under det postmoderna paraplyet Standpoint theory. Representanterna för fältet är inte helt eniga (när är filosofer någonsin det...), men de utgår alla från insikten att en människas utgångspunkt, eller plats, alltid kommer att avgöra vad hen ser, och kan se.
Eller uttryckt med Tomas Sjödins ord ovan "Den position man har avgör vad man ser."
Därmed, lite slarvigt och mycket förenklat uttryckt, blir enligt den kunskapsteorin den "omärkta" objektiviteten en illusion, all kunskap blir då i någon mening subjektiv.
Från den utgångspunkten har diskussionen gått åt olika håll, Sandra Harding har exempelvis bidragit med begreppet "hard objectivity" (en tanke om att se världen ur den undertrycktas synvinkel bidrar med bättre kunskap, hård objektivitet, än att se den ur den överordnades synvinkel, den som, när synvinkeln helt maskeras, brukar kallas bara "objektivitet" rätt och slätt).
Donna Haraway har kommit med konceptet "situated knowledges", och det var kanske allra mest på det jag tänkte när jag lyssnade på podden i fråga. Det är en tanke som är ganska mycket vad det låter som: Istället för en kunskap, måste vi erkänna att kunskapen alltid är situerad, och därmed också alltid i plural. Kunskaper.
Jag tycker att verkligheten blir underbart komplex i den tanken. Istället för att möta tanken på en enda objektiv kunskap med en modell som visserligen erkänner flera kunskaper, men ändå vill välja ut en av dem som den egentligen mer sanna, eller mer objektiva.
Och så gillar jagr att hon borrar sig ända ner till kroppen, till ögat som ser, när hon tänker kring det som kan ses. Hon illustrerar det med att nämna sina promenader med sin hund, och insikten att dessa ser helt olika ut från deras respektive synvinklar. Med deras respektive ögon.
Så kan det gå...
Närmare bestämt var podsamtalet Dagens människa (den där podden jag skrivit om en gång förut, då handlade det om Sofia Miriamsdotter) med gästen Tomas Sjödin. Och passusen som fick mina associationer att gå åt det kunskapsteoretiska hållet var denna.
"Man ser alltid Gud från det håll man är, så att säga. Den position man har avgör vad man ser. Och jag hade ju fram till det att mycket började hända i vårt liv, så hade jag nog sett Gud från ett visst håll och hela min kultur sa ungefär samma sak om Gud. Och Gud är god, och Gud hjälper dig om du ber, och allt sånt som jag fortfarande tror är sant. Men så gör livet plötsligt en oväntad gir ut och man hamnar i ett landskap där man är helt obekant. Det är helt nytt allting. Och där möter man nya människor som talar på ett annat sätt och så. Och först känns det som att hela gudsbilden liksom går förlorad. Den går i tusen bitar. Men när dimmorna skingras efter ett tag. Då upptäcker man att när jag står där borta, då ser jag Gud från ett annat håll. Vilket med tiden då blir ett plusvärde för att jag har med mig min tidigare gudsbild. Den är inte helt borta. Men nu har jag fått ett perspektiv på den som gör att Gud blir lite större. Och så tänker jag att kanske hela livet är som att man går runt den här, denna Gud, och i slutänden, då ska vi se ansikte mot ansikte, och då har man hela bilden. Men inte.... inte förrän då."
Och det jag associerade till var de olika feministiska vetenskapsfilosofiska ingångarna till konceptet objektivitet (och, indirekt, kunskap) som brukar placeras under det postmoderna paraplyet Standpoint theory. Representanterna för fältet är inte helt eniga (när är filosofer någonsin det...), men de utgår alla från insikten att en människas utgångspunkt, eller plats, alltid kommer att avgöra vad hen ser, och kan se.
Eller uttryckt med Tomas Sjödins ord ovan "Den position man har avgör vad man ser."
Därmed, lite slarvigt och mycket förenklat uttryckt, blir enligt den kunskapsteorin den "omärkta" objektiviteten en illusion, all kunskap blir då i någon mening subjektiv.
Från den utgångspunkten har diskussionen gått åt olika håll, Sandra Harding har exempelvis bidragit med begreppet "hard objectivity" (en tanke om att se världen ur den undertrycktas synvinkel bidrar med bättre kunskap, hård objektivitet, än att se den ur den överordnades synvinkel, den som, när synvinkeln helt maskeras, brukar kallas bara "objektivitet" rätt och slätt).
Donna Haraway har kommit med konceptet "situated knowledges", och det var kanske allra mest på det jag tänkte när jag lyssnade på podden i fråga. Det är en tanke som är ganska mycket vad det låter som: Istället för en kunskap, måste vi erkänna att kunskapen alltid är situerad, och därmed också alltid i plural. Kunskaper.
Jag tycker att verkligheten blir underbart komplex i den tanken. Istället för att möta tanken på en enda objektiv kunskap med en modell som visserligen erkänner flera kunskaper, men ändå vill välja ut en av dem som den egentligen mer sanna, eller mer objektiva.
Och så gillar jagr att hon borrar sig ända ner till kroppen, till ögat som ser, när hon tänker kring det som kan ses. Hon illustrerar det med att nämna sina promenader med sin hund, och insikten att dessa ser helt olika ut från deras respektive synvinklar. Med deras respektive ögon.
Vad lär vi oss av detta möte mellan teologi och feminism, då? Förutom att jag tyckte det var roligt att tänka kring parallellerna :) ?
Tja. Kanske både att även kunskapen om Gud - teologin - är (med nödvändighet) situerade kunskaper, i plural. OCH att det råkar vara en sak som faktiskt går att se från olika positioner, såväl den feministiska kunskapsteoretikerns som pingstpastorns. Och min (hur nu den ska benämnas).
Även om positionen - ögonen som ser - säkert avgör även hur den insikten ser ut :)
måndag 5 oktober 2015
Vad är styrka.
... Om ett citat jag ser utsmyckat på olika sätt lite varstans och har en hel del problem med. Nämligen:
"I truly respect the people who stay strong even when they have every right to break down"
Vad är problemet? Undrar du kanske. Det finns väl såna människor, som liksom fortsätter och fortsätter trots att de borde ha brutit samman flera gånger och för länge sen.
Ja, det gör det.
Och ibland är det kanske ett uttryck för styrka. Minst lika ofta - om inte oftare - är det uttryck för en av de största svagheterna av alla. Den att inte *kunna* släppa taget. Att inte *kunna* bryta ihop. Att fortsätta och fortsätta inte för att det är det bästa utan för att det är det enda man vet hur man gör.
Och - dessvärre - den svagheten blir bara större av att mötas med beundran. Den har ofta skapats av det. Av behovet att vara "duktig".
Med andra ord de här människorna som inte bryter ihop fast de "har all rätt" behöver varje uns av vår empati och medkänsla. Men de behöver inte vår beundran. Vår beundran gör dem illa.
PS Att tala om att ha rätt - och därmed implicit om att INTE ha rätt - att bryta ihop är f.ö. ett problem i sig själv. Lite i samma riktning som citatet som helhet.
måndag 28 september 2015
En god predikan...
Joachim Elsander ( @elsander på Twitter) postade en länk till en Dagenartikel om vad som gör en bra predikan (med en kommentar om att han ville göra tillägget att de som kan hålla uppe intresset i 40 minuter dessvärre frestar även de som inte kan att försöka... M.a.o. att längden kanske är lite av ett problem i sig även de gånger den inte är det, så att säga...).
Jag läste artikeln och funderade lite på, dels och först, om jag själv skulle vilja göra något tillägg. Och dels, sen, om hur jag själv skulle punkta upp vad som är en bra predikan.
Resultatet följer här.
Längd vet jag inte om jag bryr mig så mycket om - inom rimliga (men hyfsat vida) gränser.
Struktur däremot är A och O. En god stilist är en god predikant. Och vice versa.
En god predikan rör sig i (stringent och strukturerad) cirkelform. Den börjar med en kort sammanfattning av själva kärnan, rör sig runt och ut från kärnan (gärna med tydliga hållpunkter på vägen) för att till slut, efter fullbordad cirkel, vara tillbaka i kärnan (och där avsluta).
Ej att förväxla med den rundgång som gärna blir följden i en predikan som saknar struktur!
Artikeln talar om att utmana sin samtid (och lyckas där - förstås, frestas man sucka - få in en spark mot det hos alla med läggning åt det inskränkta hållet så populära hatobjektet-slash-hjärnspöket Den Politiska Korrektheten).
Jag skulle hellre tala om att utmana sin målgrupp och sin närmiljö. En predikan som inte utmanar de som faktiskt lyssnar på den att tänka nytt, är bortkastad.
En predikan som rasar mot de utdefinierade Andra (de där hemska Politiskt Korrekta exv...) samtidigt som den invaggar sina lyssnare i tron att de lugnt kan fortsätta ha självkritiken på OFF och rulla vidare i djupa sedan länge inkörda hjulspår är värre än meningslös. Den har inte bara misslyckats med att få åhörarna att tänka nytt, den kan i värsta fall till och med ha bidragit till att förhindra att de råkar, på egen hand, göra just det.
Sen är, för mig personligen, faktisk, teologisk, kunskap jätteviktig! Inget kan få mig att sluta lyssna fortare än om det är uppenbart att talaren inte är insatt i det hen predikar över.
En "pet peeve" för mig på det området är utläggningar som inleds med en formulering om att det nu ska handla om något som är helt unikt med den kristna tron, något av det som bröt fram tack vare eller i och med den kristna tron (gärna också med någon uttrycklig känga mot judar och judendom "där detta inte fanns / finns"), för att sedan fortsätta med en utläggning över något som var väl etablerat i judendomen långt innan Maria bytte första blöjan på Jesus...
Men det finns förstås också många andra sätt att röja sin okunskap inom det område man predikar över. Alltså: Ha ordentligt på fötterna. Knowledge is your friend!
Sammanfattningsvis: Om du vet vad som är din predikans kärna, och bygger utläggningen runt den, och om den dessutom är grundad i lika delar kännedom om ämnet som kännedom om den kulturella kontext där den ska landa (åhörarna) så är du hemma. I min bok.
PS. Jag är totalt ovan med att blogga i telefonapp, ser posten märklig ut så beror det på det. Ber om ursäkt på förhand!
PS igen. En sak jag absolut inte kan i appen är att få in en bild på ett vettigt sätt. Detta får bli en oillustrerad post.
torsdag 17 september 2015
Språkpolisiär insats: Dött lopp eller dödfött?
... Såg någon använda uttrycket "dött lopp" i ett sammanhang där det som åsyftades uppenbart var att det var meningslöst att försöka. Förlorat på förhand, så att säga.
Med andra ord menade vederbörande inte att det var ett dött lopp, men att strävan var dödfödd. Vad är skillnaden?, tänker ni. Dött som dött, liksom.
Men hela den ganska avgörande betydelseskillnaden finns faktiskt i uttrycken som sådana, om vi bara borrar oss ner i dem ordentligt.
För det första, när dog det? Var det dött redan på förhand, alltså meningslöst att öht ödsla energi på, alltså dödfött?
För det andra, vad är dött? Är det det man ville uppnå, eller är det själva loppet som är dött, dött lopp?
Det senare är fallet när två alternativ, två tävlande, två löpare om vi ska hålla oss till den bokstavliga sidan av det bildliga uttrycket, är så exakt jämnstarka, eller jämnsnabba, att det mellan dem inte blir någon tävlan, något lopp. Deras resultat är exakt samma. Loppet är dött. Åtminstone det mellan dem.
Med andra ord menade vederbörande inte att det var ett dött lopp, men att strävan var dödfödd. Vad är skillnaden?, tänker ni. Dött som dött, liksom.
Men hela den ganska avgörande betydelseskillnaden finns faktiskt i uttrycken som sådana, om vi bara borrar oss ner i dem ordentligt.
För det första, när dog det? Var det dött redan på förhand, alltså meningslöst att öht ödsla energi på, alltså dödfött?
För det andra, vad är dött? Är det det man ville uppnå, eller är det själva loppet som är dött, dött lopp?
Det senare är fallet när två alternativ, två tävlande, två löpare om vi ska hålla oss till den bokstavliga sidan av det bildliga uttrycket, är så exakt jämnstarka, eller jämnsnabba, att det mellan dem inte blir någon tävlan, något lopp. Deras resultat är exakt samma. Loppet är dött. Åtminstone det mellan dem.
tisdag 15 september 2015
Från Instagram: Godnatt!
....plus test av blogg via app.
Två lyktstolpar i solnedgång.
(Utvärdering av apptestet: Att lägga in metadata / alternativdata samt
bildtext var onödigt krångligt. Annars hyfsat smärtfritt).
måndag 24 augusti 2015
Från Instagram. Med bonusmaterial
... Malmö Pride. Och en reflektion. #pride #hbtq
Fotot från paraden i Malmö har jag publicerat tidigare på Instagram, men följande reflektion som gjordes ungefär samtidigt som foto togs är bonusmaterial för bloggen.
Det knäpptes bilder med telefoner och kameror runt om paraden. Och i paraden. Och vi fotade ju också.
Omöjligt att inte då ägna en tanke åt hur långt vi kommit i det här landet på den relativt korta tid som är mitt (och Annas) vuxenliv.
Vi minns båda två stränga fotoförbudsskyltar på gayställen i vår ungdom. De brukade vara formulerade i stil med att "Fotografering endast tillåten efter uttryckligt tillstånd." Och ofta med något tillägg om att man – även om man hade tillstånd – skulle vara noggrann med att endast den/de som givit sitt tillstånd förekom på bilderna.
Det var då det. Nu är nu. Och nu är – i det avseendet åtminstone – helt klart bättre.
Jag tror aldrig HBTQ-personer kommer att kunna tvingas tillbaka in i lokaler med täckta fönster och fotoförbud, men insikten om hur nära i tid det ändå ligger får tanken att svindla lite.
Fotot från paraden i Malmö har jag publicerat tidigare på Instagram, men följande reflektion som gjordes ungefär samtidigt som foto togs är bonusmaterial för bloggen.
Det knäpptes bilder med telefoner och kameror runt om paraden. Och i paraden. Och vi fotade ju också.
Omöjligt att inte då ägna en tanke åt hur långt vi kommit i det här landet på den relativt korta tid som är mitt (och Annas) vuxenliv.
Vi minns båda två stränga fotoförbudsskyltar på gayställen i vår ungdom. De brukade vara formulerade i stil med att "Fotografering endast tillåten efter uttryckligt tillstånd." Och ofta med något tillägg om att man – även om man hade tillstånd – skulle vara noggrann med att endast den/de som givit sitt tillstånd förekom på bilderna.
Det var då det. Nu är nu. Och nu är – i det avseendet åtminstone – helt klart bättre.
Jag tror aldrig HBTQ-personer kommer att kunna tvingas tillbaka in i lokaler med täckta fönster och fotoförbud, men insikten om hur nära i tid det ändå ligger får tanken att svindla lite.
 |
| Paraden på väg in på Folkets Park, som flaggar med regnbågsflaggor dagen till ära. En människomassa med flaggor, banderoller och plakat |
HAPPY PRIDE!!!!!!!!!!!!!!!!
onsdag 19 augusti 2015
tisdag 18 augusti 2015
Klart lyssningsvärd pod med @mymlan !
... Med slutet av sommaren återkommer de dagliga promenaderna till/från järnvägsstationen, och därmed även podlyssnandet.
Idag hittade jag ett podsamtal med Sofia Mirjamsdotter – också känd som @mymlan på Twitter.
Efterlängtat! Har velat höra eller läsa mer om/av/med henne länge. (Och, ja, jag vet, den här podden har ju funnits sen i våras nån gång, men ibland tar det ju lite tid att hitta guldkorn...).
Och väldigt värt att lyssna på!
Håller på och smälter det nu. Och kommer nog lyssna igen. Och kanske skriva om igen.
Men mycket igenkänning!
Bland annat det där med kyrkan som "social klubb".
Och det där med att vara ett allvarligt och "jobbigt" barn, både i förhållande till omvärlden och till kyrkan. Och bibelläsandet.
Och väldigt mycket det där med att å ena sidan kunna vara arg på kyrkan, och samtidigt bli lika arg på de icke-kyrkliga som uttrycker sig nedlåtande och fördomsfullt/okunnigt om kyrkan.
Och det där med brister i hur man hanterar människor i sina egna led. Kanske inte minst utsatta barn.
Och, och, och... en hel massa. Lyssna själv helt enkelt! Finns i iTunes här
Bloggat tidigare om @mymlan:
http://libreb.blogspot.se/2012/04/frikyrka.html
För andra poster som är delvis inspirerade av den twittertråd – #frikyrka – som hon drog igång bara klicka på taggen frikyrkan
Lite jag skrivit tidigare på temat å ena sidan å andra sidan:
http://libreb.blogspot.se/2011/08/sittande-pa-stangslet.html
http://libreb.blogspot.se/2011/03/syskonkarlek.html
Idag hittade jag ett podsamtal med Sofia Mirjamsdotter – också känd som @mymlan på Twitter.
Efterlängtat! Har velat höra eller läsa mer om/av/med henne länge. (Och, ja, jag vet, den här podden har ju funnits sen i våras nån gång, men ibland tar det ju lite tid att hitta guldkorn...).
Och väldigt värt att lyssna på!
Håller på och smälter det nu. Och kommer nog lyssna igen. Och kanske skriva om igen.
Men mycket igenkänning!
Bland annat det där med kyrkan som "social klubb".
Och det där med att vara ett allvarligt och "jobbigt" barn, både i förhållande till omvärlden och till kyrkan. Och bibelläsandet.
Och väldigt mycket det där med att å ena sidan kunna vara arg på kyrkan, och samtidigt bli lika arg på de icke-kyrkliga som uttrycker sig nedlåtande och fördomsfullt/okunnigt om kyrkan.
Och det där med brister i hur man hanterar människor i sina egna led. Kanske inte minst utsatta barn.
Och, och, och... en hel massa. Lyssna själv helt enkelt! Finns i iTunes här
Bloggat tidigare om @mymlan:
http://libreb.blogspot.se/2012/04/frikyrka.html
För andra poster som är delvis inspirerade av den twittertråd – #frikyrka – som hon drog igång bara klicka på taggen frikyrkan
Lite jag skrivit tidigare på temat å ena sidan å andra sidan:
http://libreb.blogspot.se/2011/08/sittande-pa-stangslet.html
http://libreb.blogspot.se/2011/03/syskonkarlek.html
fredag 24 juli 2015
Språkpolisiär insats: Döpt eller stöpt...
"Alla är inte döpta i samma form", såg språkpolisen någon påstå.
Och det stämmer förvisso. I den mån vi alla är döpta – det beror väl lite på vad man lägger i begreppet, om det är den religiösa ceremonin eller bara namngivning – så är vi i varje fall inte döpta i samma form. Absolut inte!
Något annat vi inte är, och som språkpolisen anar att skribenten var ute efter, är *stöpta* i samma form.
Att stöpa är ett annat ord för att gjuta, används framförallt om att skapa stearinljus eller tennsoldater,
Stöper gör man alltså framförallt när man skapar stearinljus, och synonymer till det verbet är gjuta eller forma. Och stöper gör man i en stöpform, exempelvis en sån här.
Och liksom stearinljus finns i en rad former, och liksom olika gjurformer används för olika föremål, och olika stöpformar för olika ljus, så är också vi människor – i en metaforisk användning av begreppet – stöpta i olika former.
M.A.O:
ALLA ÄR INTE STÖPTA I SAMMA FORM.
Och det stämmer förvisso. I den mån vi alla är döpta – det beror väl lite på vad man lägger i begreppet, om det är den religiösa ceremonin eller bara namngivning – så är vi i varje fall inte döpta i samma form. Absolut inte!
Något annat vi inte är, och som språkpolisen anar att skribenten var ute efter, är *stöpta* i samma form.
Att stöpa är ett annat ord för att gjuta, används framförallt om att skapa stearinljus eller tennsoldater,
Stöper gör man alltså framförallt när man skapar stearinljus, och synonymer till det verbet är gjuta eller forma. Och stöper gör man i en stöpform, exempelvis en sån här.
Och liksom stearinljus finns i en rad former, och liksom olika gjurformer används för olika föremål, och olika stöpformar för olika ljus, så är också vi människor – i en metaforisk användning av begreppet – stöpta i olika former.
M.A.O:
ALLA ÄR INTE STÖPTA I SAMMA FORM.
onsdag 8 juli 2015
Från Instagram: Sommar...
... Grönt för gräs (eller i det här fallet: från trädkronor), blått för himmel, vitt för moln, och glas och korgbord för uteplatser och uteserveringar. Och alltihop för sommar.
En glasfot med virvlar av vitt, grönt och blått (reflektioner av moln,
trädkronor och himmel). Genom glasfoten anas flätad korg (bordet som glaset står på.
söndag 5 juli 2015
Från Instagram: Signe the mighty cat...
Skugga av katthuvud i profil som täcker en bra bit av två fönster
plus vägg och en bit av taket.
lördag 4 juli 2015
Från Instagram: Kunde vara solnedgång men....
... är faktiskt något annat. Gissningar någon?
(Om du gissade gatlykta i dimma sedd genom trädgrenar så gissade du rätt)
Oreangeröd bild med gult lysande klot bakom mörka, kala, trädgrenar.
Är gatlykta i dimma sedd genom trädgrenar
fredag 3 juli 2015
Från Instagram: Spindel i sitt nät...
...
Spindel (korsspindel?) i nät. Mot grön och blå bakgrund
(träd och himmel som syns suddigt)
torsdag 2 juli 2015
Från Instagram: Bråttom!
...
Stenplattor på torg, några torra löv, och fötter iklädda
sneakers som skyndar förbi.
onsdag 1 juli 2015
Från Instagram: Kokosnalle!
... @facesinthings Fotat på ICA Kvantum Eslöv.
En kokosnöt där de tre "prickarna" ser ut som ögon och nos,
och som ligger i en hög kokosnötter som tillsammans
ser ut att utgöra en snäll nalle.
tisdag 30 juni 2015
Från Instagram: Anonym klotterkärlek
...
Betongvägg där någon klottrat i vitt: Ett hjärta följt av texten
"Sigge är bäst"
måndag 29 juni 2015
Från Instagram: Göteborgskollage 2
... Och här är alltså det andra kollaget med bilder från Göteborg, tagna under påsken i år.
Det första kollaget finns här (eller här om du föredrar att se det på Instagram).
Det första kollaget finns här (eller här om du föredrar att se det på Instagram).
6 bilder. Föreställer: Rödmålad gångtunnel, bok på bord, gula ballonger mot bakgrund av blå himmel, rutmönstrad lampskärm i glas, orangea fjädrar på påskris som ligger på gatsten (kullersten), lila och gula ballonger mot bakgrund av blå himmel.
söndag 28 juni 2015
Från Instagram: Dagg i spindelnät. Eller springande gubbe.
....
Daggdroppar i spindelnät, mot bakgrund av blå himmel. Med lite fantasi kan
man se det som en figur med huvud, armar, kropp och ben.
lördag 27 juni 2015
Från Instagram: Champagneglas
....Togs i samband med bröllopsdag i år.
Närbild av champagneglas, där bokhyllor speglas i glas och fot.
fredag 26 juni 2015
Fotoblogg: Kvällsutsikt över Hägersten
.... Systerdottern Pixie ville att jag skulle ta med kameran för att dokumentera kvällsutsikten från deras tillfälliga lägenhet. Så här blev det.
Solnedgång över Stockholm. Röd himmel, och nedgående sol i horisonten.
torsdag 25 juni 2015
Från Instagram: Kväll i skärgården
En mås på ett räcke vid vatten i solnedgång. Bredvid en lykta som
konkurrerar med solen i orangerött sken.
I vattnet framför måsen anar man en svan.
Det här fotot är från förra sommaren. Taget i Stockholms skärgård i samband med firande av mammas 70-årsdag.
onsdag 24 juni 2015
Från Instagram: Göteborgskollage
...
Kollage av bilder (6 st) tagna i Göteborg under påsken 2015.
Föreställer: En pir, interiören på en pub (som jag glömt namnet på) med bokhyllor på väggarna och träpaneler i mörkt trä, en man som står i vattnet och fiskar (och speglas på vattenytan), vatten med speglingar i, Älvsborgsbron by night.
tisdag 23 juni 2015
måndag 22 juni 2015
Från Instagram: Home sweet home!
... Eftersom jag inte lyckas med att få Instagrambilderna att visas automatiskt här (det fungerade ett tag, men sen slutade den widgeten att fungera) så tänkte jag börja att lägga upp åtminstone somliga inlägg därifrån manuellt. Den här är från igår kväll.
Text: "Home sweet home! Nåt inställt tåg och nån ersättningsbuss senare kunde vi iaf äntligen skåda Eslövs ljus..."
Föreställer: Siluett av kyrktorn och träd mot bakgrund av flerfärgad solnedgångshimmel.
Text: "Home sweet home! Nåt inställt tåg och nån ersättningsbuss senare kunde vi iaf äntligen skåda Eslövs ljus..."
Föreställer: Siluett av kyrktorn och träd mot bakgrund av flerfärgad solnedgångshimmel.
onsdag 17 juni 2015
Hur man vet att man är i hipster-ville...
...
Nu och då lämnar vi ju landsbygden/småstaden där vi bor och uppsöker någon större stad/storstad. Rätt ofta, faktiskt, om sanningen ska fram, och av ganska många skäl.
Nu och då händer det då att vi hamnar i vad vi kan kalla hipster-ville. Ni vet, de där stadsdelarna där de som känner att de verkligen är progressiva och med i sin tid bor.
Om vi ska vara riktigt ärliga är det nog ofta så att det är de stadsdelarna vi gärna söker oss till om vi inte har något skäl (jobb, sjukvårdsbesök, annat ärende) att vara någon annanstans i staden i fråga. De har ju onekligen en stor dos charm.
Skulle man råka vara osäker på om det är i hipster-ville man är så finns det ett ganska säkert tecken när man är vi (=uppenbart ett samkönat par, där det dock kan råda undringar eller osäkerhet kring vilket samma kön vi har, tydligt hbtq kan vi ju kalla det).
Det är det där att en hel massa människor bara *måste* komma fram och berätta hur helt ok de är med det (med att vi finns, med att vi är ett par, eller någon mer eller mindre osäker kombination). Ibland rent av uttrycka någon slags beundran för vårt mod (vilket, antar vi, består i att vi vågar finnas).
Det är naturligtvis välmenande. Och jämfört med att komma fram och hoppa på oss för att vi finns är det helt klart ett bättre alternativ.
Vilket gör att man kan känna sig lite småsint när det ändå irriterar en. För det gör det. Särskilt när det blir lite mycket av den varan. Vilket det alltså gärna blir i hipster-ville.
I synnerhet om man är på lokal. Där folk inte är alldeles nyktra.
Men det finns ju några problem med det. Trots allt.
Det första är att det förutsätter att den som är utanför normen på något vis är beroende av ett uttryckligt tillstånd för sin existens från de som är inom normen.
Ett andra problem, möjligen mindre och möjligen relaterat, är att det förutsätter att den som är utanför normen är väldigt intresserad av att veta exakt vad alla – inklusive totala främlingar – som tillhör normen tycker om det. Mer intresserad av det än av samtalet med sin partner och middagssällskap rent av.
Sanningen är att det faktiskt KAN hända att ett par som äter middag, eller tar en drink, tillsammans, faktiskt INTE sitter och väntar på att just du ska komma fram och liksom ge din tillåtelse till det. Eller uttrycka din beundran för det. Det kan till och med hända att du inte är den i lokalen som intresserar dem allra mest...
Senast vi hade en sån där storstadshelg, och tillbringade tid i hipster-ville, kände jag till slut ett starkt behov av att gå fram till första bästa handhållande heteropar och berätta för dem att jag var helt ok med dem. Och att jag beundrade deras mod i att visa sig öppet på det där viset.
Fast jag gjorde inte det. Jag är väldigt belevad, vänlig och väluppfostrad.
Däremot var det rätt skönt att komma hem till småstaden igen. Där den som börjar prata på krogen har helt andra ärenden. Typ vädret, senaste MFF-matchen, fråga vilken bok man läser eller om man hört att hotellets trappa ska rivas (och fråga vad man tycker om det).
Lite som om man vore en människa bland alla andra, liksom.
Nu och då lämnar vi ju landsbygden/småstaden där vi bor och uppsöker någon större stad/storstad. Rätt ofta, faktiskt, om sanningen ska fram, och av ganska många skäl.
Nu och då händer det då att vi hamnar i vad vi kan kalla hipster-ville. Ni vet, de där stadsdelarna där de som känner att de verkligen är progressiva och med i sin tid bor.
Om vi ska vara riktigt ärliga är det nog ofta så att det är de stadsdelarna vi gärna söker oss till om vi inte har något skäl (jobb, sjukvårdsbesök, annat ärende) att vara någon annanstans i staden i fråga. De har ju onekligen en stor dos charm.
Skulle man råka vara osäker på om det är i hipster-ville man är så finns det ett ganska säkert tecken när man är vi (=uppenbart ett samkönat par, där det dock kan råda undringar eller osäkerhet kring vilket samma kön vi har, tydligt hbtq kan vi ju kalla det).
Det är det där att en hel massa människor bara *måste* komma fram och berätta hur helt ok de är med det (med att vi finns, med att vi är ett par, eller någon mer eller mindre osäker kombination). Ibland rent av uttrycka någon slags beundran för vårt mod (vilket, antar vi, består i att vi vågar finnas).
Det är naturligtvis välmenande. Och jämfört med att komma fram och hoppa på oss för att vi finns är det helt klart ett bättre alternativ.
Vilket gör att man kan känna sig lite småsint när det ändå irriterar en. För det gör det. Särskilt när det blir lite mycket av den varan. Vilket det alltså gärna blir i hipster-ville.
I synnerhet om man är på lokal. Där folk inte är alldeles nyktra.
Men det finns ju några problem med det. Trots allt.
Det första är att det förutsätter att den som är utanför normen på något vis är beroende av ett uttryckligt tillstånd för sin existens från de som är inom normen.
Ett andra problem, möjligen mindre och möjligen relaterat, är att det förutsätter att den som är utanför normen är väldigt intresserad av att veta exakt vad alla – inklusive totala främlingar – som tillhör normen tycker om det. Mer intresserad av det än av samtalet med sin partner och middagssällskap rent av.
Sanningen är att det faktiskt KAN hända att ett par som äter middag, eller tar en drink, tillsammans, faktiskt INTE sitter och väntar på att just du ska komma fram och liksom ge din tillåtelse till det. Eller uttrycka din beundran för det. Det kan till och med hända att du inte är den i lokalen som intresserar dem allra mest...
Senast vi hade en sån där storstadshelg, och tillbringade tid i hipster-ville, kände jag till slut ett starkt behov av att gå fram till första bästa handhållande heteropar och berätta för dem att jag var helt ok med dem. Och att jag beundrade deras mod i att visa sig öppet på det där viset.
Fast jag gjorde inte det. Jag är väldigt belevad, vänlig och väluppfostrad.
Däremot var det rätt skönt att komma hem till småstaden igen. Där den som börjar prata på krogen har helt andra ärenden. Typ vädret, senaste MFF-matchen, fråga vilken bok man läser eller om man hört att hotellets trappa ska rivas (och fråga vad man tycker om det).
Lite som om man vore en människa bland alla andra, liksom.
måndag 8 juni 2015
Klart grabben ska ha en mutter!...
.... Vår gudson, den nybakade studenten, fick en mutter av oss i studentpresent (se bild). Den överlämnades tillsammans med ett tal (se nedan).
Gabriel,
En gång för mycket länge sedan, var du en alldeles ny liten bebis som fick en alldeles ny spjälsäng från IKEA. Den skruvades ihop av de tre musketörerna.
Också kända som din mor och dina två gudföräldrar.
När sängen stod monterad och klar fanns tre muttrar över. En var till oss tre. Din mor deklarerade att denna mutter skulle bli tecknet som Gabriels beskyddare bar, och svor att uppfostra dig med vetskapen om att närhelst du behöver hjälp ska du söka efter någon som bär detta tecken.
Och vi har alltså burit varsin spjälsängsmutter med oss i nitton år, som tecken på att vi haft äran att vara dina beskyddare.
En pojke med tre teckenbärande beskyddare är en särskilt magisk liten pojke, det förstår ju vem som helst. Och ett av dina första ord var just "maggish", vilket lät som ett mer poetiskt sätt att säga "magi". Men i din vokabulär syftade det på musik. Du tultade bort till CD-spelaren och beordrade fram maggish! när du ville höra musik.
Så att du senare valde att ägna dig åt, och utbilda dig inom, just det magiska maggish, kom inte som någon överraskning för oss.
Att det sedan har blivit matkonsten som står i fokus för dig ändrar egentligen ingenting. Vi är övertygade om att du kommer att skapa maggish vad du än gör!
Och idag, Gabriel, överlämnar vi ett av våra beskyddartecken till dig, som ett bevis på att du nu blivit stor nog att ta hand om dig själv.
Men notera! Du får bara en mutter. Den andra finns kvar hos oss, som ett tecken på att vi, även när du blivit stor, finns kvar för dig om du behöver oss!
Gratulerar till studentexamen!
PS. Om du följer mig på Instagram känns det här inlägget säkert bekant... Men eftersom ganska många i bekantskapskretsen INTE hänger där så lägger jag det här också.
Gabriel,
En gång för mycket länge sedan, var du en alldeles ny liten bebis som fick en alldeles ny spjälsäng från IKEA. Den skruvades ihop av de tre musketörerna.
Också kända som din mor och dina två gudföräldrar.
När sängen stod monterad och klar fanns tre muttrar över. En var till oss tre. Din mor deklarerade att denna mutter skulle bli tecknet som Gabriels beskyddare bar, och svor att uppfostra dig med vetskapen om att närhelst du behöver hjälp ska du söka efter någon som bär detta tecken.
Och vi har alltså burit varsin spjälsängsmutter med oss i nitton år, som tecken på att vi haft äran att vara dina beskyddare.
En pojke med tre teckenbärande beskyddare är en särskilt magisk liten pojke, det förstår ju vem som helst. Och ett av dina första ord var just "maggish", vilket lät som ett mer poetiskt sätt att säga "magi". Men i din vokabulär syftade det på musik. Du tultade bort till CD-spelaren och beordrade fram maggish! när du ville höra musik.
Så att du senare valde att ägna dig åt, och utbilda dig inom, just det magiska maggish, kom inte som någon överraskning för oss.
Att det sedan har blivit matkonsten som står i fokus för dig ändrar egentligen ingenting. Vi är övertygade om att du kommer att skapa maggish vad du än gör!
Och idag, Gabriel, överlämnar vi ett av våra beskyddartecken till dig, som ett bevis på att du nu blivit stor nog att ta hand om dig själv.
Men notera! Du får bara en mutter. Den andra finns kvar hos oss, som ett tecken på att vi, även när du blivit stor, finns kvar för dig om du behöver oss!
Gratulerar till studentexamen!
PS. Om du följer mig på Instagram känns det här inlägget säkert bekant... Men eftersom ganska många i bekantskapskretsen INTE hänger där så lägger jag det här också.
torsdag 28 maj 2015
Språkpolisen undrar: Vem känner han?
.... Eller: Vem känner honom?
Ni ser skillnaden i betydelse mellan de två formuleringarna? Snälla säg att ni gör det!
Annars:
Vi kan anta att både han och honom syftar på samma person. Det är nämligen fullt möjligt. Däremot är det två olika frågor.
Vi kan kalla honom Sebastian.
I formuleringen "Vem känner han?" vill frågeställaren veta vem Sebastian känner.
I formuleringen "Vem känner honom?" vill frågeställaren veta vem som känner Sebastian.
Sådär. Nu kommer ni aldrig mer att skriva han när ni menar honom och därmed skjuta hela er mening, eller åtminstone betydelsen av den, i sank! Eller hur?
Ni ser skillnaden i betydelse mellan de två formuleringarna? Snälla säg att ni gör det!
Annars:
Vi kan anta att både han och honom syftar på samma person. Det är nämligen fullt möjligt. Däremot är det två olika frågor.
Vi kan kalla honom Sebastian.
I formuleringen "Vem känner han?" vill frågeställaren veta vem Sebastian känner.
I formuleringen "Vem känner honom?" vill frågeställaren veta vem som känner Sebastian.
Sådär. Nu kommer ni aldrig mer att skriva han när ni menar honom och därmed skjuta hela er mening, eller åtminstone betydelsen av den, i sank! Eller hur?
onsdag 20 maj 2015
Om Dewey decimalklassifikation. Och Jung...
... #bibliotek #JeanetteWinterson #DDK #kaos #klassifikation #böcker...
Läser just nu Why Be Happy When You Could Be Normal?, Jeanette Wintersons självbiografi. En intressant, fascinerande och givande bok på många sätt. Återkommer säkert till den.
Men just nu ville jag återge ett stycke som liksom förklarar allt om bibliotek, psykologi, klassifikation, sortering. Och möjligen även om bibliotekarier.
"The librarian was explaining the benefits of the Dewey decimal system to her junior – benefits that extended to every area of life. It was orderly, like the universe. It had logic. It was dependable. Using it allowed a kind of moral uplift, as one's own chaos was also brought under control.
'Whenever I am troubled,' said the librarian, 'I think about the Dewey decimal system.'
'Then what happens?,' asked the junior, rather overawed.
'Then I understand that trouble is just something that has been filed in the wrong place. That is what Jung was explaining of course – as the chaos of our unconscious contents strive to find their rightful place in the index of consciousness.'
The junior went silent. I said. 'Who is Jung?'
'That is not for now,' said the librarian. 'And in any case not English literature A-Z. You would have to go to Psychoanalysis – over there, by Psychology and Religion.' "
Köp boken på Amazon, Bokus, Adlibris eller på Bokbörsen. Eller låna på bibliotek
PS. Dewey-koden för Why Be Happy When You Could Be Normal? är 823.92 där 823 står för "English literature" och 92 för "Biography, genealogy, insignia".
Läser just nu Why Be Happy When You Could Be Normal?, Jeanette Wintersons självbiografi. En intressant, fascinerande och givande bok på många sätt. Återkommer säkert till den.
Men just nu ville jag återge ett stycke som liksom förklarar allt om bibliotek, psykologi, klassifikation, sortering. Och möjligen även om bibliotekarier.
"The librarian was explaining the benefits of the Dewey decimal system to her junior – benefits that extended to every area of life. It was orderly, like the universe. It had logic. It was dependable. Using it allowed a kind of moral uplift, as one's own chaos was also brought under control.
'Whenever I am troubled,' said the librarian, 'I think about the Dewey decimal system.'
'Then what happens?,' asked the junior, rather overawed.
'Then I understand that trouble is just something that has been filed in the wrong place. That is what Jung was explaining of course – as the chaos of our unconscious contents strive to find their rightful place in the index of consciousness.'
The junior went silent. I said. 'Who is Jung?'
'That is not for now,' said the librarian. 'And in any case not English literature A-Z. You would have to go to Psychoanalysis – over there, by Psychology and Religion.' "
Köp boken på Amazon, Bokus, Adlibris eller på Bokbörsen. Eller låna på bibliotek
PS. Dewey-koden för Why Be Happy When You Could Be Normal? är 823.92 där 823 står för "English literature" och 92 för "Biography, genealogy, insignia".
onsdag 13 maj 2015
Lyckan i upprepningen
...Jag sitter i min läsfåtölj och läser om en bok jag läst många gånger förut (men hittar ändå nya infallsvinklar i den).
Anna vankar av och an i hallen utanför och jobbpratar i telefonen. Och fast jag, till skillnad från henne, inte är biomedicinsk analytiker kan jag nästan det samtalet utantill. Också.
Och om inte detta är lycka (åtminstone en variant av) så vete tusan vad det skulle vara...
Anna vankar av och an i hallen utanför och jobbpratar i telefonen. Och fast jag, till skillnad från henne, inte är biomedicinsk analytiker kan jag nästan det samtalet utantill. Också.
Och om inte detta är lycka (åtminstone en variant av) så vete tusan vad det skulle vara...
tisdag 12 maj 2015
Språkpolisen passar på att ta upp "pass"
... Språkpolisen har flera gånger sett "så pass" använt som om pass var ett förstärkningsord i stil med "väldigt", "mycket" etc. Som i "Jag är så pass glad!"
Problemet är att "pass" inte är ett generellt förstärkningsord, utan istället anger en ganska exakt mängd av något. Och den mängden bör framgå av resten av kontexten, om inte i samma mening så i meningen innan.
Jag hoppar, dansar och jublar. Så pass glad är jag!
Eller:
Jag är så pass glad att jag dansar en liten dans här.
Förstår ni?
Uttryckt i koncentrerad form:
Om inte en exakt uttydning av vad "pass" betyder finns i meningen innan ska det finnas i samma mening, och då angivet med att. Som i:
"så pass [adjektiv] att [beskrivande, definierande fortsättning]"
Problemet är att "pass" inte är ett generellt förstärkningsord, utan istället anger en ganska exakt mängd av något. Och den mängden bör framgå av resten av kontexten, om inte i samma mening så i meningen innan.
Jag hoppar, dansar och jublar. Så pass glad är jag!
Eller:
Jag är så pass glad att jag dansar en liten dans här.
Förstår ni?
Uttryckt i koncentrerad form:
Om inte en exakt uttydning av vad "pass" betyder finns i meningen innan ska det finnas i samma mening, och då angivet med att. Som i:
"så pass [adjektiv] att [beskrivande, definierande fortsättning]"
torsdag 23 april 2015
Dagens sjukhusbesök...
.... #MSliv #minnen #sjukhus #hbtq
Dags för MRI (magnetröntgen). För MS-patienter ska det egentligen, enligt riktlinjerna, göras varje år efter att bromsmedicinering påbörjats, eftersom det är det enda sättet att med säkerhet utvärdera effekten av medicinen.
Det kan nämligen, om man bara tittar på symptomen, se ut som att medicinen har stor effekt trots att den är i stort sett verkningslös, eftersom alla MS-skov inte ger tydliga och för patienten märkbara symptom. Det finns även vad man brukar kalla "tysta skov". En inflammation nånstans i centrala nervsystemet kan ju ge olika, och olika mätbara och märkbara, symptom beroende på exakt vilken bit som skadas.
Men eftersom riktlinjerna för vård vid olika tillstånd och den faktiska vården i Sverige idag inte är riktigt synonymer så är detta faktiskt första gången sen den där gången för länge sen när Anna blev inlagd akut med mystiska symptom (försvunnen känsel i benen, svårt att gå etc), och sedermera fick diagnosen MS.
Så det ska ju bli spännande att se resultatet (vilket vi inte får idag, men så småningom). Hon har haft ganska få, och ganska "milda", märkbara skov under de här åren. Och vi är ju spända på att få veta om en jämförelse av MRI av hjärnan idag, med den MRI av hjärnan som gjordes när hon fick diagnosen, ger samma bild av vad som har förlöpt.
Men eftersom det också är första gången sen den gången, då när livet ganska hastigt och lustigt tog en annan vändning för oss, så ger det ju också anledning att tänka tillbaka och minnas.
MS är en del av vardagen för oss nu. Inte särskilt dramatiskt alls. En daglig följeslagare som vi visserligen ibland gärna skulle vara utan, men som vi oftast inte tänker särskilt mycket på alls. Men när den följeslagaren gjorde entré så kändes det ju ganska dramatiskt. Mycket som plötsligt kastades om. Och mycket som kändes osäkert och ovisst.
En alldeles vanlig måndag som började vid frukostbordet i sedvanlig ordning, men som för Annas del slutade i en sjukhussäng, och för min del slutade med att jag åkte hem ensam från sjukhuset, med Annas tillhörigheter/värdesaker i en plastpåse (jag förstod först inte varför jag skulle ha dem, men personalen föredrog, på grund av stölder på avdelningarna, att jag kvitterade med en signatur att jag fått dem och tog dem med mig, framför att Anna hade dem på avdelningen).
Och däremellan hade vi alltså även passerat neuroröntgen, som det heter. Det blev fler besök där de kommande dagarna, men det var det första.
På vägen dit låg Anna på en sån där bår/säng med hjul, som de rullar omkring folk på, den "kördes" (eller vad det heter) av en person i vit rock, vad hans yrkestitel var har jag ingen aning om. Han var snabb i alla fall. Jag småjoggade bakom och hade lite svårt att hålla jämna steg. Med den där plastpåsen i handen.
Vi skämtade lite om det igår kväll.
Anna sa "Hittar vi till neuroröntgen i morgon, nu då?".
Jag svarade "Ja, jag vet precis hur man går! Man följer efter den där fladdrande vita rocken, och så är man jäkligt noga med att inte tappa den ur synhåll!"
Anna kontrade med: "Misslyckas det så vet jag i alla fall hur taket ser ut."
I verkligheten får vi väl försöka följa skyltarna...
Somligt, det mesta kanske rent av, i en sån upplevelse är nog sig ganska likt oavsett vem man är. Somligt annat blir lite speciellt när man på något sätt avviker från normen.
Sköterskan som tog hand om det praktiska/administrativa runt inläggningen, fyllde i alla papper med alla uppgifter och så, frågade bland annat efter "Närmast anhörig?", och Anna pekade på mig, och jag svarade på frågor om "namn och telefonnummer där du kan nås", sedan frågade sköterskan "Vad är er relation?" (jag minns det ordagrant för att det lät så extremt formellt och stelt).
Anna svarade: "Ja, alltså, vi är gifta. Eller vad är det du undrar?"
Sköterskan: "Ja, så make eller maka då... fast det heter väl inte så, egentligen?"
Anna: "Registrerad partner, om det är den formella termen du är ute efter."
Sköterskan: "Men så vill jag inte skriva heller, det låter ju så fel. [och en ganska lång utläggning om att det borde vara samma, oavsett, och att äktenskapslagstiftningen borde vara könsneutral, och hur är det nu, ska det röstas om det snart eller, följde]"
Anna: "Du kan skriva 'liten blå fågel', eller precis vad du vill, faktiskt."
Det var naturligtvis välmenande. Å ena sidan ville hon fylla i blanketten korrekt, och var lite osäker på hur det skulle göras i vårt fall, och å andra sidan ville hon ge uttryck för någon slags sympati. Det var på inget sätt unikt heller, det kommer påfallande ofta något sånt i konversationen även när man tycker att det skulle vara helt irrelevant.
Och Annas slutreplik var väl helt enkelt ett sätt att peka på att det för oss, just då, inte var ett dugg relevant vad hon skrev i blanketten, så länge hon hade fått med att det var jag som skulle kontaktas om något hände.
Som en enkel tumregel kan man väl säga: Det finns tillfällen när jag/vi har tid, ork och intresse för att diskutera äktenskapslagstiftningen (eller vad det råkar vara för annan hbtq-fråga som är på tapeten). Det tillfället är dock sällan samtidigt som en av oss blir akut inlagd med symptom som skulle kunna tyda på livshotande tillstånd, och i det allra minsta betyder livsförändrande tillstånd.
Så.... Nu ska den här... lilla blå fågeln eller nåt... se till att hitta kallelsen och se till att få med den till sjukhuset.
Dags för MRI (magnetröntgen). För MS-patienter ska det egentligen, enligt riktlinjerna, göras varje år efter att bromsmedicinering påbörjats, eftersom det är det enda sättet att med säkerhet utvärdera effekten av medicinen.
Det kan nämligen, om man bara tittar på symptomen, se ut som att medicinen har stor effekt trots att den är i stort sett verkningslös, eftersom alla MS-skov inte ger tydliga och för patienten märkbara symptom. Det finns även vad man brukar kalla "tysta skov". En inflammation nånstans i centrala nervsystemet kan ju ge olika, och olika mätbara och märkbara, symptom beroende på exakt vilken bit som skadas.
Men eftersom riktlinjerna för vård vid olika tillstånd och den faktiska vården i Sverige idag inte är riktigt synonymer så är detta faktiskt första gången sen den där gången för länge sen när Anna blev inlagd akut med mystiska symptom (försvunnen känsel i benen, svårt att gå etc), och sedermera fick diagnosen MS.
Så det ska ju bli spännande att se resultatet (vilket vi inte får idag, men så småningom). Hon har haft ganska få, och ganska "milda", märkbara skov under de här åren. Och vi är ju spända på att få veta om en jämförelse av MRI av hjärnan idag, med den MRI av hjärnan som gjordes när hon fick diagnosen, ger samma bild av vad som har förlöpt.
Men eftersom det också är första gången sen den gången, då när livet ganska hastigt och lustigt tog en annan vändning för oss, så ger det ju också anledning att tänka tillbaka och minnas.
MS är en del av vardagen för oss nu. Inte särskilt dramatiskt alls. En daglig följeslagare som vi visserligen ibland gärna skulle vara utan, men som vi oftast inte tänker särskilt mycket på alls. Men när den följeslagaren gjorde entré så kändes det ju ganska dramatiskt. Mycket som plötsligt kastades om. Och mycket som kändes osäkert och ovisst.
En alldeles vanlig måndag som började vid frukostbordet i sedvanlig ordning, men som för Annas del slutade i en sjukhussäng, och för min del slutade med att jag åkte hem ensam från sjukhuset, med Annas tillhörigheter/värdesaker i en plastpåse (jag förstod först inte varför jag skulle ha dem, men personalen föredrog, på grund av stölder på avdelningarna, att jag kvitterade med en signatur att jag fått dem och tog dem med mig, framför att Anna hade dem på avdelningen).
Och däremellan hade vi alltså även passerat neuroröntgen, som det heter. Det blev fler besök där de kommande dagarna, men det var det första.
På vägen dit låg Anna på en sån där bår/säng med hjul, som de rullar omkring folk på, den "kördes" (eller vad det heter) av en person i vit rock, vad hans yrkestitel var har jag ingen aning om. Han var snabb i alla fall. Jag småjoggade bakom och hade lite svårt att hålla jämna steg. Med den där plastpåsen i handen.
Vi skämtade lite om det igår kväll.
Anna sa "Hittar vi till neuroröntgen i morgon, nu då?".
Jag svarade "Ja, jag vet precis hur man går! Man följer efter den där fladdrande vita rocken, och så är man jäkligt noga med att inte tappa den ur synhåll!"
Anna kontrade med: "Misslyckas det så vet jag i alla fall hur taket ser ut."
I verkligheten får vi väl försöka följa skyltarna...
Somligt, det mesta kanske rent av, i en sån upplevelse är nog sig ganska likt oavsett vem man är. Somligt annat blir lite speciellt när man på något sätt avviker från normen.
Sköterskan som tog hand om det praktiska/administrativa runt inläggningen, fyllde i alla papper med alla uppgifter och så, frågade bland annat efter "Närmast anhörig?", och Anna pekade på mig, och jag svarade på frågor om "namn och telefonnummer där du kan nås", sedan frågade sköterskan "Vad är er relation?" (jag minns det ordagrant för att det lät så extremt formellt och stelt).
Anna svarade: "Ja, alltså, vi är gifta. Eller vad är det du undrar?"
Sköterskan: "Ja, så make eller maka då... fast det heter väl inte så, egentligen?"
Anna: "Registrerad partner, om det är den formella termen du är ute efter."
Sköterskan: "Men så vill jag inte skriva heller, det låter ju så fel. [och en ganska lång utläggning om att det borde vara samma, oavsett, och att äktenskapslagstiftningen borde vara könsneutral, och hur är det nu, ska det röstas om det snart eller, följde]"
Anna: "Du kan skriva 'liten blå fågel', eller precis vad du vill, faktiskt."
Det var naturligtvis välmenande. Å ena sidan ville hon fylla i blanketten korrekt, och var lite osäker på hur det skulle göras i vårt fall, och å andra sidan ville hon ge uttryck för någon slags sympati. Det var på inget sätt unikt heller, det kommer påfallande ofta något sånt i konversationen även när man tycker att det skulle vara helt irrelevant.
Och Annas slutreplik var väl helt enkelt ett sätt att peka på att det för oss, just då, inte var ett dugg relevant vad hon skrev i blanketten, så länge hon hade fått med att det var jag som skulle kontaktas om något hände.
Som en enkel tumregel kan man väl säga: Det finns tillfällen när jag/vi har tid, ork och intresse för att diskutera äktenskapslagstiftningen (eller vad det råkar vara för annan hbtq-fråga som är på tapeten). Det tillfället är dock sällan samtidigt som en av oss blir akut inlagd med symptom som skulle kunna tyda på livshotande tillstånd, och i det allra minsta betyder livsförändrande tillstånd.
Så.... Nu ska den här... lilla blå fågeln eller nåt... se till att hitta kallelsen och se till att få med den till sjukhuset.
fredag 10 april 2015
Om somliga kristna debattörer...
... Jag började skriva detta som en tweet till @standupmackan, men insåg att det blev världshistoriens längsta... Lägger därför texten här istället.
Kontexten är en diskussion om de 22 pingstpastorer som nyligen undertecknade en anti-homo-debattartikel i tidningen Dagen, och i förlängningen den typen av pastorer ö.h.t. Min kommentar är en respons på att Mackan skrev:
"Men det är gissningsvis samma som skulle gå i taket om egna barn blev queer."
Och kommentaren följer alltså här (nedan):
Gissningsvis. Möjligen även samma som högst sannolikt inte får veta om deras barn är queer. Eller får veta väldigt sent.
När jag hör/ser dylika uttalanden tänker jag på ett etiskt dilemma ur verkligheten som jag fick mig anförtrott för rätt länge sedan (jag återger det anonymiserat).
En person jag kände var inviterad att debattera i radio med (eller mot om man så vill) en kristen profil som gjort sig känd för sitt homomotstånd. Min vän visste att vederbörande hade en lesbisk dotter, men hen själv var ovetande, eftersom dottern inte vågat komma ut i familjen.
Att debattera "homofrågan" med den personen var ofrånkomligen att vara del av en situation där risken var stor att hen skulle, ovetande och oförstående, såra sin egen dotter.
Att backa från debatten p.g.a. detta var samtidigt inte riktigt ett bra alternativ.
Att ge hen chansen att undvika att såra sitt barn genom att berätta – att outa – vore att svika ett förtroende, och inte heller ett rimligt alternativ.
Det fanns ingen rätt lösning. Ingen som kändes riktigt bra i magen.
Vad min vän landade i var att ställa upp i debatten, men väl där vädja till motdebattören att tänka på vad hen sade. Att vara medveten om att somligt kunde såra. O.s.v.
Kanske var det inte heller ett bra alternativ. Det fanns ju inget, som sagt.
Men åtminstone det enda som inte var helt otänkbart.
Och samtidigt: Det blev förstås vädjanden som föll på vägen där fåglarna åt upp det (för att nu tala bibliska...).
Jag har ingen aning om vad som har hänt i den familjen därefter. Men dilemmat som sådant stannade i minnet på mig.
Och jag tänker på det när jag ser/hör dessa debatter. Tänker: Vet den part som "står upp för den bibliska sanningen" att när hen får påpekat för sig att hen sårar, eller får vädjanden om att inte såra, så handlar det kanske om de egna närstående? Inte om ansiktslösa ovidkommande främlingar?
Risken finns. Nämligen. Och det har hänt. Här i den svenska kyrkliga ankdammen.
Kontexten är en diskussion om de 22 pingstpastorer som nyligen undertecknade en anti-homo-debattartikel i tidningen Dagen, och i förlängningen den typen av pastorer ö.h.t. Min kommentar är en respons på att Mackan skrev:
"Men det är gissningsvis samma som skulle gå i taket om egna barn blev queer."
Och kommentaren följer alltså här (nedan):
Gissningsvis. Möjligen även samma som högst sannolikt inte får veta om deras barn är queer. Eller får veta väldigt sent.
När jag hör/ser dylika uttalanden tänker jag på ett etiskt dilemma ur verkligheten som jag fick mig anförtrott för rätt länge sedan (jag återger det anonymiserat).
En person jag kände var inviterad att debattera i radio med (eller mot om man så vill) en kristen profil som gjort sig känd för sitt homomotstånd. Min vän visste att vederbörande hade en lesbisk dotter, men hen själv var ovetande, eftersom dottern inte vågat komma ut i familjen.
Att debattera "homofrågan" med den personen var ofrånkomligen att vara del av en situation där risken var stor att hen skulle, ovetande och oförstående, såra sin egen dotter.
Att backa från debatten p.g.a. detta var samtidigt inte riktigt ett bra alternativ.
Att ge hen chansen att undvika att såra sitt barn genom att berätta – att outa – vore att svika ett förtroende, och inte heller ett rimligt alternativ.
Det fanns ingen rätt lösning. Ingen som kändes riktigt bra i magen.
Vad min vän landade i var att ställa upp i debatten, men väl där vädja till motdebattören att tänka på vad hen sade. Att vara medveten om att somligt kunde såra. O.s.v.
Kanske var det inte heller ett bra alternativ. Det fanns ju inget, som sagt.
Men åtminstone det enda som inte var helt otänkbart.
Och samtidigt: Det blev förstås vädjanden som föll på vägen där fåglarna åt upp det (för att nu tala bibliska...).
Jag har ingen aning om vad som har hänt i den familjen därefter. Men dilemmat som sådant stannade i minnet på mig.
Och jag tänker på det när jag ser/hör dessa debatter. Tänker: Vet den part som "står upp för den bibliska sanningen" att när hen får påpekat för sig att hen sårar, eller får vädjanden om att inte såra, så handlar det kanske om de egna närstående? Inte om ansiktslösa ovidkommande främlingar?
Risken finns. Nämligen. Och det har hänt. Här i den svenska kyrkliga ankdammen.
onsdag 11 mars 2015
Nattens underhållning på @malmobibblan ...
... Drömde att den här mannen var någon slags vaktmästare på Malmö stadsbibliotek. En rätt sympatisk och duktig sådan, ska sägas.
Och på det där drömknäppa sättet så kände jag inte igen honom genast, och att han pratade engelska var heller inte någon hint. Hans dialekt däremot var en hint... Sen började han prata om Thatcher och då kände jag igen honom.
Han hade velat ha ett karriätbyte tydligen...
Nu, i vaket tillstånd (tror jag...), tittar jag på youtubevideos för att få vaktmästaren i Malmö att bli Billy Bragg igen. Även i mitt huvud...
Och på det där drömknäppa sättet så kände jag inte igen honom genast, och att han pratade engelska var heller inte någon hint. Hans dialekt däremot var en hint... Sen började han prata om Thatcher och då kände jag igen honom.
Han hade velat ha ett karriätbyte tydligen...
Nu, i vaket tillstånd (tror jag...), tittar jag på youtubevideos för att få vaktmästaren i Malmö att bli Billy Bragg igen. Även i mitt huvud...
torsdag 26 februari 2015
En skopa ovett....
... Eller: En språkpolisiär insats jag aldrig trodde att jag skulle behöva göra. Fick syn på detta (se bild) – som vanligt är källan av utredningstekniska skäl hemlig.
Min chock över kommentaren är faktiskt ungefär så stor som den som kvinnan på bilden visar över skidåkningen Men OK. Språkpolisen är, som scouterna, alltid redo. Här följer därför den språkpolisiära insatsen.
"Är han helt från vettigt?", säger texten.
Kort svar: Nej.
Längre svar: Eftersom man inte kan vara "från vettigt". Däremot finns ett uttryck för att vara...well...inte vid sina sinnens fulla bruk... som lyder att vara "från vettet"
Vad den som kommenterade ville fråga var alltså om skidåkaren på bilden var
FRÅN VETTET.
(versaler och fetstil på det att det rätta uttrycket ska vara lätt att få syn på).
Ordet vettig/vettigt är härlett från substantivet vett, men är inte en synonym (är inte ens ett substantiv). Vill man hellre använda det för att säga ungefär samma sak föreslår jag:
"Är han riktigt vettig?"
Fler språkpolisiära insatser om ändelser som blandas ihop eller missas:
-it och -et
-full och -vis
-or (som i dator, vilket pga av den ändelsen är något annat än data)
Min chock över kommentaren är faktiskt ungefär så stor som den som kvinnan på bilden visar över skidåkningen Men OK. Språkpolisen är, som scouterna, alltid redo. Här följer därför den språkpolisiära insatsen.
"Är han helt från vettigt?", säger texten.
Kort svar: Nej.
Längre svar: Eftersom man inte kan vara "från vettigt". Däremot finns ett uttryck för att vara...well...inte vid sina sinnens fulla bruk... som lyder att vara "från vettet"
Vad den som kommenterade ville fråga var alltså om skidåkaren på bilden var
FRÅN VETTET.
(versaler och fetstil på det att det rätta uttrycket ska vara lätt att få syn på).
Ordet vettig/vettigt är härlett från substantivet vett, men är inte en synonym (är inte ens ett substantiv). Vill man hellre använda det för att säga ungefär samma sak föreslår jag:
"Är han riktigt vettig?"
Fler språkpolisiära insatser om ändelser som blandas ihop eller missas:
-it och -et
-full och -vis
-or (som i dator, vilket pga av den ändelsen är något annat än data)
lördag 17 januari 2015
Språkpolisen kallar in förstärkning: Detta med "de" och "dem". Och "de".
...Med varm hand lämnar språkkonstapeln över till lektor Maia Andréasson från specialstyrkan ... eller ... eh ... från Göteborgs Universitet menar jag.
Titta på den här videon så kommer du aldrig mer göra fel när du skriver de eller dem!
PS. Ett ytterligare knep finns här
Titta på den här videon så kommer du aldrig mer göra fel när du skriver de eller dem!
PS. Ett ytterligare knep finns här
måndag 12 januari 2015
Ett kapitel i slutet... : HBT-kunskap för frikyrkliga lektion 3
... lektion 3, men del 4, i serien om vad frikyrkliga har att lära av HBTQ-personer.
Tidigare delar:
Intro
Lektion 1: We're here, we're queer, get used to it
Lektion 2: Sex
Senare del:
Lektion 4: Vad en applåd kan berätta...
Om det här blir den sista delen i serien (som titeln skulle kunna antyda) eller inte får framtiden utvisa, titeln kommer från det sammanhang som gav idén till lektionen: Vinter i P1 på annandagen (fast jag erkänner att jag inte lyssnade då, utan först nyligen) med Tomas Sjödin.
Han inledde sitt program med berättelsen om en man som haffat honom på stan med både komplimanger om hans skrivande och ett förslag, eller önskemål, inför eventuella kommande böcker:
Att det där som handlar om tro kunde plockas ut och läggas i ett separat kapitel i slutet, så kan man strunta i det om man inte är intresserad. Istället för att vara inblandat i allt, så att säga.
Jag tror förstås att många troende kan relatera till den anekdoten, men jag vet att även de allra flesta HBTQ-personer kan göra detsamma.
Hur många gånger har inte heterosexuella/cispersoner tyckt att det där med homo/bi/trans är något som man borde kunna lägga åt sidan. Att det liksom "stör" att det är så påtagligt hela tiden.
"Det är så klart OK med mig att du är sån, men måste det märkas hela tiden."
Den åsikten kan komma från människor som man inte upplever vill en väl, men det kan också komma från ärligt välmenande personer. Som mannen som berömde Tomas Sjödin för hans böcker.
I regel är – får man väl anta – de här välmenande cis/hetero-personerna helt omedvetna om hur mycket deras egen sexualitet är märkbar i allt hela tiden (de brukar sällan mörka könet på sin partner när de berättar om helgens tur till sommarstugan om man säger så...). För att inte tala om könsidentiteten (precis som transpersoner uttrycker de den med kläderna de bär, och i sitt sätt att förutsätta att alla alltid ska använda det pronomen som uttrycker deras könsidentitet när de omtalas; de cispersoner som tycker att transpersoner inte ska göra en så stor sak av pronomen brukar sällan själva vara bekväma med att "felkönas").
På samma vis är livsåskådningen hos den som följer normen (för närvarande: lagomsekulariserad, eventuellt troende på "något", men svenskkyrklig åtminstone vad avser ritualer) i det avseendet precis lika mycket närvarande som livsåskådningen hos den som avviker från normen (muslimen, den frikyrklige). Den tar sig uttryck på alla möjliga vis hela tiden i livet, så som livsåskådningar plägar (därav namnet). Men den upplevs som neutral eller osynlig så länge den är av den normativa sorten.
Exempel:
Att äta en vanlig grillkorv från gatuköket upplevs som neutralt, men att välja (och kanske fråga efter) ett alternativ som är halal eller koscher är uppseendeväckande (och kanske att "göra för stor sak" av det där...). I verkligheten är båda valen lika tydliga markörer.
Att svära (iaf "lagom" mycket) upplevs som neutralt, att säga något om Gud (som INTE är Herreguuud eller OMG...) eller om bön upplevs påtagligt (kanske rent av lite "onödigt provocerande"). I verkligheten är förstås båda de språkliga valen lika närvarande och tydliga.
Att gudstron (den icke-normativa) och HBTQ-identiteten färgar in snart sagt allt i livet är sant, men det färgar inte in MER än sina normenliga motsvarigheter.
Sanningen är att alla liv är genomfärgade (ofta av mer än en färg dessutom), men att somliga färger sticker mer i ögonen på majoriteten/normfolket än andra.
Det tror jag att frikyrkliga får erfara lika mycket som HBTQ-personer. Det som de första kanske skulle ha glädje av att lära sig av de senare är bara att förstå det som en norm – och försöken att "tysta" och osynliggöra avvikelserna från den normen (även när det kommer från människor som menar väl) som ett sätt att upprätthålla en norm.
Det gör det lättare att hitta konstruktiva och produktiva sätt att förhålla sig till det. Och gör det lättare att skaka av sig sådana försök, dessutom.
Sen är förstås insikten om att den egna normavvikelsen inte är den enda som bemöts på det sättet alltid en slags vemodig tröst. Sällskap, om inte annat.
Tidigare delar:
Intro
Lektion 1: We're here, we're queer, get used to it
Lektion 2: Sex
Senare del:
Lektion 4: Vad en applåd kan berätta...
Om det här blir den sista delen i serien (som titeln skulle kunna antyda) eller inte får framtiden utvisa, titeln kommer från det sammanhang som gav idén till lektionen: Vinter i P1 på annandagen (fast jag erkänner att jag inte lyssnade då, utan först nyligen) med Tomas Sjödin.
Han inledde sitt program med berättelsen om en man som haffat honom på stan med både komplimanger om hans skrivande och ett förslag, eller önskemål, inför eventuella kommande böcker:
Att det där som handlar om tro kunde plockas ut och läggas i ett separat kapitel i slutet, så kan man strunta i det om man inte är intresserad. Istället för att vara inblandat i allt, så att säga.
Jag tror förstås att många troende kan relatera till den anekdoten, men jag vet att även de allra flesta HBTQ-personer kan göra detsamma.
Hur många gånger har inte heterosexuella/cispersoner tyckt att det där med homo/bi/trans är något som man borde kunna lägga åt sidan. Att det liksom "stör" att det är så påtagligt hela tiden.
"Det är så klart OK med mig att du är sån, men måste det märkas hela tiden."
Den åsikten kan komma från människor som man inte upplever vill en väl, men det kan också komma från ärligt välmenande personer. Som mannen som berömde Tomas Sjödin för hans böcker.
I regel är – får man väl anta – de här välmenande cis/hetero-personerna helt omedvetna om hur mycket deras egen sexualitet är märkbar i allt hela tiden (de brukar sällan mörka könet på sin partner när de berättar om helgens tur till sommarstugan om man säger så...). För att inte tala om könsidentiteten (precis som transpersoner uttrycker de den med kläderna de bär, och i sitt sätt att förutsätta att alla alltid ska använda det pronomen som uttrycker deras könsidentitet när de omtalas; de cispersoner som tycker att transpersoner inte ska göra en så stor sak av pronomen brukar sällan själva vara bekväma med att "felkönas").
På samma vis är livsåskådningen hos den som följer normen (för närvarande: lagomsekulariserad, eventuellt troende på "något", men svenskkyrklig åtminstone vad avser ritualer) i det avseendet precis lika mycket närvarande som livsåskådningen hos den som avviker från normen (muslimen, den frikyrklige). Den tar sig uttryck på alla möjliga vis hela tiden i livet, så som livsåskådningar plägar (därav namnet). Men den upplevs som neutral eller osynlig så länge den är av den normativa sorten.
Exempel:
Att äta en vanlig grillkorv från gatuköket upplevs som neutralt, men att välja (och kanske fråga efter) ett alternativ som är halal eller koscher är uppseendeväckande (och kanske att "göra för stor sak" av det där...). I verkligheten är båda valen lika tydliga markörer.
Att svära (iaf "lagom" mycket) upplevs som neutralt, att säga något om Gud (som INTE är Herreguuud eller OMG...) eller om bön upplevs påtagligt (kanske rent av lite "onödigt provocerande"). I verkligheten är förstås båda de språkliga valen lika närvarande och tydliga.
Att gudstron (den icke-normativa) och HBTQ-identiteten färgar in snart sagt allt i livet är sant, men det färgar inte in MER än sina normenliga motsvarigheter.
Sanningen är att alla liv är genomfärgade (ofta av mer än en färg dessutom), men att somliga färger sticker mer i ögonen på majoriteten/normfolket än andra.
Det tror jag att frikyrkliga får erfara lika mycket som HBTQ-personer. Det som de första kanske skulle ha glädje av att lära sig av de senare är bara att förstå det som en norm – och försöken att "tysta" och osynliggöra avvikelserna från den normen (även när det kommer från människor som menar väl) som ett sätt att upprätthålla en norm.
Det gör det lättare att hitta konstruktiva och produktiva sätt att förhålla sig till det. Och gör det lättare att skaka av sig sådana försök, dessutom.
Sen är förstås insikten om att den egna normavvikelsen inte är den enda som bemöts på det sättet alltid en slags vemodig tröst. Sällskap, om inte annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)