Ett kapitel i slutet... : HBT-kunskap för frikyrkliga lektion 3

... lektion 3, men del 4, i serien om vad frikyrkliga har att lära av HBTQ-personer.

Tidigare delar:

Intro
Lektion 1: We're here, we're queer, get used to it
Lektion 2: Sex

Senare del:
Lektion 4: Vad en applåd kan berätta...

Om det här blir den sista delen i serien (som titeln skulle kunna antyda) eller inte får framtiden utvisa,  titeln kommer från det sammanhang som gav idén till lektionen: Vinter i P1 på annandagen (fast jag erkänner att jag inte lyssnade då, utan först nyligen) med Tomas Sjödin.

Han inledde sitt program med berättelsen om en man som haffat honom på stan med både komplimanger om hans skrivande och ett förslag, eller önskemål, inför eventuella kommande böcker:

Att det där som handlar om tro kunde plockas ut och läggas i ett separat kapitel i slutet, så kan man strunta i det om man inte är intresserad. Istället för att vara inblandat i allt, så att säga.

Jag tror förstås att många troende kan relatera till den anekdoten, men jag vet att även de allra flesta HBTQ-personer kan göra detsamma.

Hur många gånger har inte heterosexuella/cispersoner tyckt att det där med homo/bi/trans är något som man borde kunna lägga åt sidan. Att det liksom "stör" att det är så påtagligt hela tiden.

"Det är så klart OK med mig att du är sån, men måste det märkas hela tiden." 

Den åsikten kan komma från människor som man inte upplever vill en väl, men det kan också komma från ärligt välmenande personer. Som mannen som berömde Tomas Sjödin för hans böcker.

I regel är – får man väl anta – de här välmenande cis/hetero-personerna helt omedvetna om hur mycket deras egen sexualitet är märkbar i allt hela tiden (de brukar sällan mörka könet på sin partner när de berättar om helgens tur till sommarstugan om man säger så...). För att inte tala om könsidentiteten (precis som transpersoner uttrycker de den med kläderna de bär, och i sitt sätt att förutsätta att alla alltid ska använda det pronomen som uttrycker deras könsidentitet när de omtalas; de cispersoner som tycker att transpersoner inte ska göra en så stor sak av pronomen brukar sällan själva vara bekväma med att "felkönas").

På samma vis är livsåskådningen hos den som följer normen (för närvarande: lagomsekulariserad, eventuellt troende på "något", men svenskkyrklig åtminstone vad avser ritualer) i det avseendet precis lika mycket närvarande som livsåskådningen hos den som avviker från normen (muslimen, den frikyrklige). Den tar sig uttryck på alla möjliga vis hela tiden i livet, så som livsåskådningar plägar (därav namnet). Men den upplevs som neutral eller osynlig så länge den är av den normativa sorten.

Exempel:

Att äta en vanlig grillkorv från gatuköket upplevs som neutralt, men att välja (och kanske fråga efter) ett alternativ som är halal eller koscher är uppseendeväckande (och kanske att "göra för stor sak" av det där...). I verkligheten är båda valen lika tydliga markörer.

Att svära (iaf "lagom" mycket) upplevs som neutralt, att säga något om Gud (som INTE är Herreguuud eller OMG...) eller om bön upplevs påtagligt (kanske rent av lite "onödigt provocerande"). I verkligheten är förstås båda de språkliga valen lika närvarande och tydliga.

Att gudstron (den icke-normativa) och HBTQ-identiteten färgar in snart sagt allt i livet är sant, men det färgar inte in MER än sina normenliga motsvarigheter.

Sanningen är att alla liv är genomfärgade (ofta av mer än en färg dessutom), men att somliga färger sticker mer i ögonen på majoriteten/normfolket än andra.

Det tror jag att frikyrkliga får erfara lika mycket som HBTQ-personer. Det som de första kanske skulle ha glädje av att lära sig av de senare är bara att förstå det som en norm – och försöken att "tysta" och osynliggöra avvikelserna från den normen (även när det kommer från människor som menar väl) som ett sätt att upprätthålla en norm.

Det gör det lättare att hitta konstruktiva och produktiva sätt att förhålla sig till det. Och gör det lättare att skaka av sig sådana försök, dessutom.

Sen är förstås insikten om att den egna normavvikelsen inte är den enda som bemöts på det sättet alltid en slags vemodig tröst. Sällskap, om inte annat.