... Jag började skriva detta som en tweet till @standupmackan, men insåg att det blev världshistoriens längsta... Lägger därför texten här istället.
Kontexten är en diskussion om de 22 pingstpastorer som nyligen undertecknade en anti-homo-debattartikel i tidningen Dagen, och i förlängningen den typen av pastorer ö.h.t. Min kommentar är en respons på att Mackan skrev:
"Men det är gissningsvis samma som skulle gå i taket om egna barn blev queer."
Och kommentaren följer alltså här (nedan):
Gissningsvis. Möjligen även samma som högst sannolikt inte får veta om deras barn är queer. Eller får veta väldigt sent.
När jag hör/ser dylika uttalanden tänker jag på ett etiskt dilemma ur verkligheten som jag fick mig anförtrott för rätt länge sedan (jag återger det anonymiserat).
En person jag kände var inviterad att debattera i radio med (eller mot om man så vill) en kristen profil som gjort sig känd för sitt homomotstånd. Min vän visste att vederbörande hade en lesbisk dotter, men hen själv var ovetande, eftersom dottern inte vågat komma ut i familjen.
Att debattera "homofrågan" med den personen var ofrånkomligen att vara del av en situation där risken var stor att hen skulle, ovetande och oförstående, såra sin egen dotter.
Att backa från debatten p.g.a. detta var samtidigt inte riktigt ett bra alternativ.
Att ge hen chansen att undvika att såra sitt barn genom att berätta – att outa – vore att svika ett förtroende, och inte heller ett rimligt alternativ.
Det fanns ingen rätt lösning. Ingen som kändes riktigt bra i magen.
Vad min vän landade i var att ställa upp i debatten, men väl där vädja till motdebattören att tänka på vad hen sade. Att vara medveten om att somligt kunde såra. O.s.v.
Kanske var det inte heller ett bra alternativ. Det fanns ju inget, som sagt.
Men åtminstone det enda som inte var helt otänkbart.
Och samtidigt: Det blev förstås vädjanden som föll på vägen där fåglarna åt upp det (för att nu tala bibliska...).
Jag har ingen aning om vad som har hänt i den familjen därefter. Men dilemmat som sådant stannade i minnet på mig.
Och jag tänker på det när jag ser/hör dessa debatter. Tänker: Vet den part som "står upp för den bibliska sanningen" att när hen får påpekat för sig att hen sårar, eller får vädjanden om att inte såra, så handlar det kanske om de egna närstående? Inte om ansiktslösa ovidkommande främlingar?
Risken finns. Nämligen. Och det har hänt. Här i den svenska kyrkliga ankdammen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar