Vad en applåd kan berätta...

... Om #frikyrka #hbtq #hat och en del annat.

HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 4 (men del 5).

Tidigare delar finns här: Intro Lektion1 Lektion2 Lektion3 

Ibland hör jag kristna – framförallt frikyrkliga – tala om en "obegriplig aggressivitet" från hbtq-personer mot kyrkan i allmänhet, mot troende eller kanske mot frikyrkan i synnerhet.

Lite väl ofta innebär den där upplevda aggressiviteten iofs bara krav på lika rättigheter som hetero-cis-personer, och det oavsett hur det kravet framförs. Bara tanken att dessa människor skulle ha samma rättigheter som en själv är alltså för somliga "aggressiv" i sig. Den innebörden av det påståendet tänker jag dock lägga åt sidan här. Jag tror inte det är särskilt meningsfullt att försöka sig på förklaring och dialog med en som har den synen på sina medmänniskor.

Eller, om det är det, så är åtminstone inte jag den som vet hur.

Men sen finns det ju kristna människor som vill förstå hur de framstår i andras, i det här fallet främst hbtq-personers, ögon, och varför. Den här bloggposten är till er.

Jag har länge tänkt att det finns ett ögonblick i den svenska mediehistorien som i ett koncentrat skulle kunna förklara det för dem (dig/er). Det är kort, inte ens 30 sekunder långt, kärnan av det i alla fall. Och det är inte jättegammalt, har inte ens 20 år på nacken än.

Det är en applåd i programmet Debattakuten, inspelat i Jönköping i oktober 1998. Jag har hela programmet inspelat på VHS nånstans, men tyvärr råkade hela den samlingen i hjälplös oreda efter förra flytten så det som bara finns där är omöjligt att hitta (utan att titta sig igenom många hundra timmar video iaf). För min inre VHS-spelare är det ögonblicket ett av de allra mest glasklart bevarade TV-ögonblicken, men det hjälper ju föga innan någon hittat ett sätt att exportera filer från huvudet... så jag har tänkt att den förklaringen får vänta tills jag någon gång (troligtvis aldrig) har turen att snubbla över antingen rätt videokassett eller ett klipp på nätet.

Men så såg jag att Sveriges Radios Avgörande ögonblick (motsvarigheten till SVTs Öppet Arkiv) gjort en sammanställning av material som rör Ecce Homo, och i ett av de programmen finns även detta TV-ögonblick med. Om än – eftersom det är radio – endast i ljudform. Inbäddat nedan:

Tillägg: Hmm. Märker nu att klippet inte fungerar på min padda, utan bara på datorn. Vet inte varför. Men om du har samma problem så klicka här för att ta det via youtube istället. Och skruva upp volymen, den är rätt låg i klippet.

Tyvärr endast ljud, som sagt. Så blickarna och ansiktsuttrycken (entusiasm och gillande hos de som applåderar och chock och bestörtning hos enstaka övriga) får ni föreställa er.

Vilket är en bra början. För just föreställa er är något jag kommer be er om att göra nu, även i vidare bemärkelse.

Föreställ dig att du tittar på ett debattprogram om någon aktuell fråga, i studion har företrädare för kyrkan och kyrkor samlats.

Föreställ dig att en text läses upp som helt konkret föreskriver att du – ja, just DU – ska dödas på ett brutalt och blodigt sätt (det sägs visserligen inte hur i texten, men det är ju allmänt bekant att en avrättning på den tid som denna text kom till i inte direkt genomfördes med en överdos sömnmedel, där Bibeln föreskriver en metod för dödandet av personer som begått sexuella synder så är det stenande som ordineras).

Föreställ dig sedan att tanken på denna din blodiga och plågsamma död fyller en överväldigande majoritet av de representanter för kristna kyrkor som sitter i studion med – inte ens bara något slags beklagande medhåll, typ "Jo, det är sorgligt, men ska man följa Bibeln bokstavligt så är det så det måste vara." – utan med sådan glädje att de spontant applåderar.

Stanna i den tanken en stund. Fly den inte.

Givetvis är detta inte enda gången kristna företrädare offentligt visat den här typen av attityd mot hbtq-syskon – om det vore det ändå! (Exempelvis publicerades det ju en debattartikel undertecknad av 22 pastorer så sent som i våras – som visserligen inte efterlyste fysisk avrättning utan "bara" evigt helvete). Men jag tror det var ett av de ögonblick där hatet trädde fram som allra tydligast och mest avklätt. Jag tror också att det är ett ögonblick som sitter som etsat i minnet på alla hbtq-personer som hade det tveksamma nöjet att uppleva det när det begav sig.

Och jag tror att du – nu när du har prövat att föreställa dig och i tanken placera dig i den positionen – inte har så svårt att förstå det.

Gabriella Ahlström – som skrev boken Ecce Homo; berättelsen om en utställning – tar också upp just detta ögonblick som det som nog de flesta minns bäst. Hon har förlåtande attityd nog att säga att hon tror att många av de applåderande kristna också kände åtminstone ett sting av obehag. Efteråt. När de förstod vad de gjorde eller gjort.

Och det tror jag också. Inte alla, men många. Det vill jag åtminstone tro. Problemet är bara att skadan då redan var gjord.

Misstron mot frikyrkor och liknande hos många hbtq-personer – som kanske kan upplevas som aggressiv av någon som inte har inblick i bakgrunden – kommer ur detta, och lite för många liknande, ögonblick. Hos många ligger minnet av en skrämmande blodtörstig applåd och ekar i bakhuvudet när du presenterar dig som representant för en kyrka eller kyrklig organisation.

Förstår du det kanske du inte ser aggressivitet utan ett saknat eller skadat förtroende, som kan bli svårt att bygga upp (så misströsta inte om du inte lyckas).

Samtidigt ett förtroende som jag tror att du *kan* reparera – på sikt, åtminstone.

Med tålamod och förståelse för hur du – eller det du representerar – uppfattas, och varför.

En förståelse som jag gärna vill vara med och hjälpa till att bygga.

Hela min bloggserie HBT-kunskap för frikyrkliga – som detta är den femte delen i – är faktiskt ett försök på att öka förståelsen åt båda håll. Både öka förståelsen för HBTQ-personer och HBTQ-frågor bland frikyrkliga med vilja att lära, och att öka förståelsen för frikyrkan och frikyrkliga bland HBTQ-personer.


PS. Se även det här inlägget