En tanke kring ett standardförsvar.
I helgen startades twittertråden (eller, om man vill vara mer exakt, hashtaggen)
#frikyrka på Twitter av Sofia Mirjamsdotter (
@mymlan). Gå gärna in och läs! Det finns mycket läsvärt. Både, och kanske framförallt, människors egna berättelser om sina erfarenheter av frikyrkan (det var egentligen startskottet för tråden och diskussionen, @mymlan's egna uppväxterfarenheter av en far som gjorts dömande, livrädd och självföraktande av en pingstförsamling som sedan blundade och sopade under mattan medan han söp ihjäl sig, men däremot inte blundade när det blev en skilsmässa, något som innebar en brytning med församlingen för mor och barn, en befrielse på många sätt).
Där finns också människor som idag hör till frikyrkor som deltar i tråden för att lyssna, och kanske lära, och de som vill erbjuda en mer positiv bild. Det senare är ibland sådant som bara handlar om att bidra till en bredare och mer fulltonig bild, andra gånger både snubblar det på, och går över, gränsen till att gå i en aggressiv och improduktiv försvarsställning, eller rent av till att vilja förneka och tysta andra människors erfarenheter (vilket förstås blir sorgligt parallellt till den där strategin med att sopa under mattan, som så många av de negativa erfarenheterna kretsar kring och handlar om).
Till de senare hör de som utifrån sin teologiska föreställning, eller sin tolkning av Nya Testamentet, berättar vad en (frikyrklig) församling är EGENTLIGEN. Det vill säga man lyfter fram sin idealbild, inte ens sina erfarenheter, som en fullständig innehållsdeklaration på församlingen. De finns inte bara i den här twittertråden, utan dyker upp varhelst frikyrkan diskuteras (diskuteras kritiskt, i alla fall).
Argumentet kring exempelvis uteslutningskulturen i den äldre svenska frikyrkan (forskning visar att uteslutning tillämpades i en unik utsträckning här i vårt lilla nordliga hörn av världen, och just inom de frikyrkliga leden, så att kalla det som rådde för en uteslutningskultur är högst relevant), lyder då att, visserligen finns det ju några olyckliga exempel på motsatsen, men EGENTLIGEN är inte församlingen (läs: frikyrkan) dömande, eller sårande, utan tvärtom den plats där kärleken och gemenskapen härskar, för det säger Bibeln.
Det största etiska problemet med den argumentationen är förstås att den förvandlar otaliga kraschade människoöden till någon slags olycksfall i arbetet, som kan viftas undan med en idealbild där de retuscherats bort.
Men tittar vi på argumentationstekniken som sådan så är det som saknas alltså inte bara etiskt tänkande och empati, utan i ännu större grad: Relevans.
Församlingen, eller frikyrkan, kan omöjligt EGENTLIGEN vara något annat än alla de församlingar och frikyrkor som existerar och existerat under en viss period. Om, vilket den kyrkohistoriska forskningen visar, den svenska frikyrkan varit präglad av ett extremt uteslutningsnit, då ÄR den uteslutningskulturen (och allt vad som följer med den) också ofrånkomligen en del av den svenska frikyrkan. Det är INTE något väsensfrämmande för frikyrkan. Det är inte ett litet olycksfall i arbetet som kan beklagas (om det nu tvunget måste nämnas alls), för att sedan snabbt glömmas. Det är en del utan vilken den svenska frikyrkan inte alls kan förstås. Det är inte HELA frikyrkan, lika litet som exv. blodomloppet är HELA människan. Men det är en del som inte kan tänkas bort.
Om vi tänker så tror jag att mycket kan bli klarare. Uteslutningarna har visserligen avtagit eller försvunnit (eller kanske snarare ändrat form, Björn Cedersjös avhandling om den frikyrkliga etiken mellan 1930-tal och 1990-tal nämner bland annat att den offentliga uteslutningen under den senare perioden alltmer ersatts av en diskretare hantering, med enskilda samtal och uppmaningar att söka utträde). Men betyder det nödvändigtvis att uteslutningskulturen försvunnit? Kan den kulturen, eller det som finns kvar av den, kanske förklara det som så många av de med negativa erfarenheter pekar på: ytligheten (vikten av den perfekta fasaden), döljandet och undansopandet av problem, dömandet, etc etc?
Jag tror det. Jag tror visserligen, fullt och fast, att kulturer förändras. Men jag tror att de förändras långsamt. Och jag tror INTE att de förändras genom att man bestämmer sig för att de redan har förändrats. Eller ens genom att man uttrycker som sin önskan att de ska förändras.
Men det sista kan vara en bra början. Så länge man inser att den önskan också måste leda till introspektion och självkritisk granskning av sig själv och sitt eget sammanhang.
Ett av de goda exemplen, på frikyrkliga som vågar lyssna och vågar granska sitt eget sammanhang, är Josefine Arenius. Om #frikyrka har hon bland annat skrivit
detta, läs också hennes bloggpost om tidningen Dagens täckning av #frikyrka
här (och där får ni också länkar till just de artiklarna, själv avstår jag helst från att länka till just Dagen här på min blogg, pga dåliga erfarenheter av hatisk och aggressiv ton i kommentarsfälten som följd av att man får hit Dagenläsare), och klicka er sedan gärna vidare till andra intressanta delar av
hennes blogg.
--------
PS. Avhandlingen jag nämner, av Björn Cedersjö, heter alltså
Bortom syndakatalogen. Rekommenderas!
