Pojklucia

Veckans fredagsdikt hittar jag i en barnbok, Kalle som lucia (utgiven 2009):

"Det är många vackra ljus, som stiger in i varje hus
Allting glimmar när lucia är här, för vi har honom så väldigt kär"

Den fiktiva författaren är sexårige Kalle, bokens huvudperson. Fast den verkliga författaren är förstås bokens författare, Anette Skåhlberg.

Orsaken till att jag blev alldeles varm i hjärtat, och nästan lite, lite tårögd av lycka, när jag såg boken finns 13-14 år tillbaka i tiden. Närmare bestämt luciatid (om det var sent i november eller tidigt i december ska jag låta vara osagt) år 1998. Jag arbetade på ett bibliotek som samtidigt var skolbibliotek åt den låg- och mellanstadieskola i vars byggnad det låg, och områdesbibliotek (biblioteksfilial) för det område som skolan låg i. Jag tänker inte namnge vare sig personer eller skola. Skolbarnen och lärarna får förbli onamngivna av integritetsskäl. Och vad skolan beträffar är jag övertygad om att det kunde hänt på vilket skolbibliotek och i vilken skola som helst, och därmed är skolnamnet också irrelevant.

En pojke i första klass, som lekte mest med flickorna, tyckte om nagellack och glittriga  halsband och såna saker (och f.ö. var helt öppen med att han var jätteförälskad i en annan av pojkarna i klassen, och tänkte gifta sig med honom när de blev stora), kom en dag inspringande i biblioteket med lycka formligen strålande ur såväl blick som ansiktsuttryck och kroppsspråk, och berättade att han skulle få vara Lucia! "Fröken har sagt att jag får det!" sa han. Eftersom lärarna inte var helt bekväma med hans flickighet annars blev jag lite överraskad, men glad förstås!, över det beskedet.

Men han förklarade vidare: "Alla barn som vill får vara Lucia. Och jag vill det!" En tolkning som det var omöjligt att ge honom fel i, om alla barn som vill får, och han är ett barn som vill, då betyder det givetvis att han också får.

Någon dag senare kom han in på biblioteket igen. Fast den här gången var det en helt annan pojke som kom in genom biblioteksdörren. Ledsen i hela kroppen, och med resignerad sorgsenhet i blicken, förklarade han att han hade haft fel. Fröken hade inte menat att han fick vara Lucia. Hon hade förklarat för honom att det bara är flickor som kan vara Lucia. Och, la han till, "det borde jag ha förstått".

Inte nog med att hans fröken hade krossat hans Luciadröm, hon hade också fått honom att tänka att han var dum som inte förstod att just han inte kunde få vara den han ville i Luciatåget.

Jag beklagade, och sa att det förstås var hans fröknar som bestämde i just det här luciatåget, just den här luciadagen, men att han inte skulle tro på att det bara är flickor som kan vara Lucia. Och jag sa att "jag har sett många pojkar som varit Lucia", och även om jag nog tänkte "pojkar som varit Lucia" lite som övergripande term för män i klänning, så var det påståendet faktiskt alldeles, bokstavligen, sant även tillämpat enbart på Luciafiguren. Och inte enbart i dragsammanhang, eller på gayklubb eller så, utan faktiskt även i min egen högstadieskola nån gång sent 1980-tal. För när jag gick i åttan (eller om det var sjuan), så var faktiskt klassens Lucia en kille.

Jag fick berätta om det, och framför allt intyga att det var "alldeles, alldeles sant att det fanns pojkar som var Lucia", flera gånger innan han trodde mig.

Tänk om jag hade kunnat sätta Kalle som lucia i händerna på honom! Kanhända hade han då haft lättare att tro att det var "alldeles, alldeles sant", och framförallt tror jag att han verkligen hade behövt den boken.

Det skär lite i hjärtat att den boken inte fanns för honom då, men desto gladare är jag över att den finns för alla barn, lärare, föräldrar och bibliotekarier idag!

Förlagets informationssida finns här. Köp den på Bokus eller Adlibris (finns även som ljudbok).

Eller låna den på ditt skolbibliotek, för nu finns den där (eller kan skaffas dit). Det är alldeles, alldeles sant!