Man ser inte alltför sällan en ng-stavning på, särskilt, lugn och lugnt (med ng-stavning alltså lungn resp. lungt). Ugn, och ungnar etc, är andra gn-ord som jag sett med ng-stavning (alltså stavat ungn resp. ungnar).
Jag tror att den verkliga boven här, eller hjärnan i den här språkbrottsliga härvan om man så vill, är de där namnen som olika ljud gavs när vi skulle lära oss att stava dem i skolan. Det ljud som finns i såväl ung som ugn gavs i våra skolböcker namnet ng-ljud, och det var så vi fick lära oss att det hette. Och när någon sedan blir osäker på stavningen och går på ljud och uttal i ordet är det ju verkligen inte långsökt att stava just det ljudet "ng", för det är ju så det ljudet "heter".
Problemet är att den namngivningen är lite av en förenkling, mer korrekt kanske vore att kalla det ett n+g-ljud. För det är bokstavskombinationen (eller ljudkombinationen, om man så vill) n och g som i svenskan ger det uttalet, inte ordningsföljden. Där skiljer sig det svenska uttalet från exv. det tyska, där både g och n hörs i uttalet, och g-et är hårt. Och från det danska uttalet, där g tillsammans med ett n tenderar att bli till en diftong (bäst beskrivet som ett w-ljud, kanske).
Svårt att beskriva kanske, men om jag kunde spela upp hur jag (eller vem som helst med svenskt uttal) uttalade namnet på vår förra katt, Agnes, och sedan direkt efter spela upp hur vår tyska vän G och vår danska vän K uttalade samma namn, så skulle ni höra direkt vad jag menar.
Kort och gott: Beteckningen ng-ljudet står för ljudkombinationen n och g i svenskan, inte ordningsföljden mellan bokstäverna. Det betyder att lugnt faktiskt stavas så, och INTE lungt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar