torsdag 28 februari 2013
Mer på sci-fi-temat: You know you are a whovian when...
Kul video för alla Whovians (Dr Who-fans)... You know you are a whovian when...
Strax innan jag hittade detta klipp hittade jag ett annat, på lite samma tema men utan tillhörande foton (men en del kul teckningar, särskilt på Tardis). You know you are a Doctor Who fan when...
För den som inte är Whovian, eller kanske inte ens sett Dr Who, finns förklaringarna till några av "You know...when"-sakerna i klippsamlingarna nedan.
måndag 25 februari 2013
Minnen, poesi och sci-fi....
.... eller nåt sånt.
Råkade för en tid sedan ut för en sån där sak som ni allihop också har varit med om. Blev "av ett minne överfallen."
Ni, vet, helt plötsligt så flyttas man i tid och rum. Man minns ljud, dofter, synintryck, så tydligt att det för en sekund är tydligare än de motsvarande intryck precis där man är. Man ÄR där. Just där minnet utspelar sig. Det är förvisso i regel hastigt övergående, men inte mindre verkligt för det. Ofta är det någon liten sak som triggar förflyttningen. Ett helt konkret vardagsföremål, eller kanske ett foto, brev eller teckning. Eller, som för mig just den här gången, ett ord i en text jag läste.
Jag twittrade om det (finns på bild nedan, men jag skriver ut det i text också, utifall att det är svårt att läsa).
Råkade för en tid sedan ut för en sån där sak som ni allihop också har varit med om. Blev "av ett minne överfallen."
Ni, vet, helt plötsligt så flyttas man i tid och rum. Man minns ljud, dofter, synintryck, så tydligt att det för en sekund är tydligare än de motsvarande intryck precis där man är. Man ÄR där. Just där minnet utspelar sig. Det är förvisso i regel hastigt övergående, men inte mindre verkligt för det. Ofta är det någon liten sak som triggar förflyttningen. Ett helt konkret vardagsföremål, eller kanske ett foto, brev eller teckning. Eller, som för mig just den här gången, ett ord i en text jag läste.
Jag twittrade om det (finns på bild nedan, men jag skriver ut det i text också, utifall att det är svårt att läsa).
Först: "När ett minne plötsligt överfaller en så starkt att det känns som man blivit tillfälligt förflyttad i tid och rum. Den känslan"
Sedan: "Apropå förra tweeten. Insåg plötsligt vatför jag är scifi-fan. #scifi är ultrarealism. Tidsresor sker faktiskt. #ImOnlyHalfJoking"
För jag insåg faktiskt just det. Att de enda genrer som korrekt kan beskriva vad som händer i de stunderna är poesi och science fiction. Poesin beskriver känslan. Science fiction gör konkret verklighet av vad som för känslan faktiskt ÄR konkret verklighet. Det där lilla föremålet som förflyttar en, som triggar minnet, skulle troligtvis i en berättelse/film inom science fiction kallas för "portal" eller liknande. Dr Who har sin TARDIS som just tar honom och hans ressällskap runt i Time And Relative Dimensions In Space, och alltså fungerar på precis det sättet.
Ett foto av den TARDIS som användes i filmatiseringarna 2005-2010.
Fotot taget av @zir.com
Jag gillar andra genrer också. Men om de ska beskriva en sådan här upplevelse utan att fastna i klicheer får de låna från antingen science fiction eller poesi. Antingen får de låta karaktären eller berättelsen som sådan faktiskt förflytta sig i tid och rum – science fiction. Eller så får de beskriva känslan – poesi.
ALL litteratur och film (och teater och annan gestaltande konst) har ju för övrigt förmågan att GE människan den upplevelsen. Att förflytta i tid och rum. Att beskriva den är en annan sak.
PS. För dig som inte är van vid Twitter ser kanske en del av det jag skrivit i tweetform konstigt ut. Därför en förklaring här: Ord, och fraser sammanskrivna till ett ord, som inleds med # kallas för en hashtagg. De används för att märka ett inlägg och göra det sökbart. Lite som ämnesetiketterna på en blogg. Eller som ämnesorden i en bibliotekskatalog (vilket jag för övrigt tror är hemligheten bakom de många bibliotekarierna på Twitter, hashtaggen är ämnesordet återfött och värmer biblionördens hjärta...).
fredag 22 februari 2013
bildblogg: Soluppgång över nejden
Säger godmorgon denna fredagsmorgon med en bild av soluppgång över vårt grannskap.
PS. Visst sa (skrev) jag i slutet av förra året att jag skulle ta mig i kragen vad fotobloggandet beträffar? Tycker att jag hittills skött mig hyfsat med det i år...
måndag 18 februari 2013
fredag 15 februari 2013
bildblogg: Hitta fotografen!
Nånstans i veckans bildbloggsfoto gömmer sig faktiskt ett självporträtt av fotografen. Hittar du det?
måndag 11 februari 2013
Botemedlet mot särskrivningar
En grej – ett ord. Det är den regel som Please Copy Me föreslår som botemedel mot särskrivningar. Bra! säger jag, och lånar in det botemedlet hit.
Några invänder att det inte behövs något annat hjälpmedel än "Säg det högt, så HÖR du vad som är ett ord och vad som är två". Och, visst, spontant skulle jag väl hålla med. För mig är det glasklart. Det hörs vad som är vad.
Samtidigt är det ju alldeles uppenbart att det INTE är lika glasklart för alla. Och jag har diskuterat saken med notoriska särskrivare som med en (språk)dåres envishet hävdar att DE faktiskt INTE hör skillnaden. Och då har jag valet att antingen tro på vad de säger, eller inte.
Ett val som för mig, i detta fall, är precis lika glasklart som valet mellan särskrivning och ihopskrivning. Rimligen vill folk skriva rätt. Och om de säger att den enda regel de fått lära sig för att veta HUR de ska göra det, inte fungerar för dem, så är det nog så. För dessa behövs uppenbarligen något annat hjälpknep, hur mycket vi andra än tycker att man HÖR vad som är vad.
Att argumentera mot det behovet blir lite som att argumentera mot behovet av noter inom musiken, genom att peka på att det finns musiker som hör hur de ska spela.
Det gör det ju. Förvisso. Det finns till och med musiker som inte KAN läsa noter. Det hindrar ju inte att noterna är ett väldigt bra hjälpmedel för väldigt många som sysslar med musik.
Alltså. För dig som INTE hör när du ska skriva något som ett ord snarare än två, kom ihåg:
En grej – ett ord
Några invänder att det inte behövs något annat hjälpmedel än "Säg det högt, så HÖR du vad som är ett ord och vad som är två". Och, visst, spontant skulle jag väl hålla med. För mig är det glasklart. Det hörs vad som är vad.
Samtidigt är det ju alldeles uppenbart att det INTE är lika glasklart för alla. Och jag har diskuterat saken med notoriska särskrivare som med en (språk)dåres envishet hävdar att DE faktiskt INTE hör skillnaden. Och då har jag valet att antingen tro på vad de säger, eller inte.
Ett val som för mig, i detta fall, är precis lika glasklart som valet mellan särskrivning och ihopskrivning. Rimligen vill folk skriva rätt. Och om de säger att den enda regel de fått lära sig för att veta HUR de ska göra det, inte fungerar för dem, så är det nog så. För dessa behövs uppenbarligen något annat hjälpknep, hur mycket vi andra än tycker att man HÖR vad som är vad.
Att argumentera mot det behovet blir lite som att argumentera mot behovet av noter inom musiken, genom att peka på att det finns musiker som hör hur de ska spela.
Det gör det ju. Förvisso. Det finns till och med musiker som inte KAN läsa noter. Det hindrar ju inte att noterna är ett väldigt bra hjälpmedel för väldigt många som sysslar med musik.
Alltså. För dig som INTE hör när du ska skriva något som ett ord snarare än två, kom ihåg:
En grej – ett ord
lördag 9 februari 2013
Klassiska försvar. Och varför de inte funkar.
När man diskuterar #frikyrka med människor som på olika sätt hör dit, formats av den, och, kanske i första hand, identifierar sig med den, så finns det några klassiska svar som ges på kritik och diskussion. Här går jag igenom några av dem. Och förklarar varför de inte fungerar.
Det här "kortet" spelas i första hand när människor talar om att de på olika sätt farit illa i eller av frikyrkan, och påtalar sådant som just gör människor illa. Väldigt fort i en sån diskussion kommer "förlåtelsekortet" från den part som på något sätt representerar eller försvarar kyrkan. Det kan heta till exempel att "Du måste förlåta och lägga det här bakom dig", eller, i mer allmänna termer, "Det är viktigt att förlåta och glömma". Ordet "bitterhet" används också ofta, på ett varnande sätt. T.ex. "Det är alltför lätt att bli bitter", eller "Jag tycker ofta att jag ser mycket bitterhet hos de som lämnat kyrkan" (Och? skulle man kunna säga här, men det bör alltså ges den underförstådda fortsättningen: "Och det som jag rubricerar som bitterhet anser jag inte att jag behöver lyssna till").
Problemet med det här försvaret är att kritik och förlåtelse inte är motpoler. Egentligen inte ens är relevanta för varandra. Man kan förlåta det som drabbat en själv, och samtidigt vara kritisk till fenomenet som sådant, och kanske vilja förhindra att andra drabbas. Man kan också avstå från att kritisera, utan att det betyder att man har förlåtit. Det kan lika gärna betyda att man inte ens nått dithän i krishanteringen att man KAN prata om det (och kanske ännu mindre förlåta). Hälsan tiger still, sägs det, men det gör ofta ohälsan också.
Jag har rett ut detta mer utförligt här
Och vad bitterhet beträffar så reder David Hayward, också känd som nakedpastor, ut det på ett ypperligt sätt här
Jag vet egentligen inte vem som använde den här liknelsen första gången, men jag hörde den först nån gång på 1980-talet, och har hört den otaliga gånger sen dess. Du känner säkert också igen den.
"Ingen skulle väl säga att de inte tror på elektriciteten, bara för att de träffat en dålig elektriker"
Det används som svar till eller kommentar på människor som säger sig ha svårt att tro på Gud när de ser allt som den världsvida kyrkan, i olika skepnader, ställt och ställer till med.
Problemet är bara att liknelsen skjuter väldigt mycket bredvid målet. Det handlar, för att fortsätta elektrikerliknelsen, väldigt sällan om en elektriker, snarare om hela elektrikerförbundet och varje elektriker man någonsin träffat, sett eller hört talas om. Och i det läget är det nog en eller annan som skulle ställa sig skeptiska till elektriciteten som sådan...
Visst, den kritiken är ofta onödigt generaliserande. Och det får man gärna anmärka på och problematisera. Men den kan också vara sprungen ur en ärlig förtvivlan hos en människa som betraktar kyrkan inifrån, snarare än utifrån och på avstånd. Som i fader Matthews predikan i videoklippet nedan (förvisso en fiktiv prästs predikan, men en jag omedelbart kände igen mig i när jag hörde den första gången)
Lite relaterat till elektrikerliknelsen ovan är svaret att "Frikyrkliga är bara människor, lika felbara som alla andra". En stor och viktig insikt, i och för sig... Men inte nödvändigtvis alls relevant i en diskussion om frikyrkan som institution och fenomen, snarare än om frikyrkliga människor som individer.
Bästa förklaringen på varför det inte är relevant hittar jag i Birger Normans bok Ådalen 31. Det han skriver handlar förvisso om Ådalen och ådalsbor, men är lika tillämpligt på Frikyrkan och frikyrkliga.
"Det finns inget som heter ådalsbor, om man menar folkpsykologiskt.
Men det finns något som heter Ådalen och som just inte liknar någonting annat"
(Birger Norman, Ådalen 31)
Eller om man så vill, i parafras:
"Det finns inget som heter frikyrkliga, om man menar folkpsykologiskt.
Men det finns något som heter Frikyrkan, och som just inte liknar någonting annat"
Och mot en diskussion om Frikyrkan, som kanske just inte liknar någonting annat, kan man alltså inte anföra att frikyrkliga bara är människor. Det är liksom antingen underförstått eller irrelevant, eller båda delarna.
Förlåtelsekortet
Det här "kortet" spelas i första hand när människor talar om att de på olika sätt farit illa i eller av frikyrkan, och påtalar sådant som just gör människor illa. Väldigt fort i en sån diskussion kommer "förlåtelsekortet" från den part som på något sätt representerar eller försvarar kyrkan. Det kan heta till exempel att "Du måste förlåta och lägga det här bakom dig", eller, i mer allmänna termer, "Det är viktigt att förlåta och glömma". Ordet "bitterhet" används också ofta, på ett varnande sätt. T.ex. "Det är alltför lätt att bli bitter", eller "Jag tycker ofta att jag ser mycket bitterhet hos de som lämnat kyrkan" (Och? skulle man kunna säga här, men det bör alltså ges den underförstådda fortsättningen: "Och det som jag rubricerar som bitterhet anser jag inte att jag behöver lyssna till").
Problemet med det här försvaret är att kritik och förlåtelse inte är motpoler. Egentligen inte ens är relevanta för varandra. Man kan förlåta det som drabbat en själv, och samtidigt vara kritisk till fenomenet som sådant, och kanske vilja förhindra att andra drabbas. Man kan också avstå från att kritisera, utan att det betyder att man har förlåtit. Det kan lika gärna betyda att man inte ens nått dithän i krishanteringen att man KAN prata om det (och kanske ännu mindre förlåta). Hälsan tiger still, sägs det, men det gör ofta ohälsan också.
Jag har rett ut detta mer utförligt här
Och vad bitterhet beträffar så reder David Hayward, också känd som nakedpastor, ut det på ett ypperligt sätt här
"Elektrikern och elektriciteten"
Jag vet egentligen inte vem som använde den här liknelsen första gången, men jag hörde den först nån gång på 1980-talet, och har hört den otaliga gånger sen dess. Du känner säkert också igen den.
"Ingen skulle väl säga att de inte tror på elektriciteten, bara för att de träffat en dålig elektriker"
Det används som svar till eller kommentar på människor som säger sig ha svårt att tro på Gud när de ser allt som den världsvida kyrkan, i olika skepnader, ställt och ställer till med.
Problemet är bara att liknelsen skjuter väldigt mycket bredvid målet. Det handlar, för att fortsätta elektrikerliknelsen, väldigt sällan om en elektriker, snarare om hela elektrikerförbundet och varje elektriker man någonsin träffat, sett eller hört talas om. Och i det läget är det nog en eller annan som skulle ställa sig skeptiska till elektriciteten som sådan...
Visst, den kritiken är ofta onödigt generaliserande. Och det får man gärna anmärka på och problematisera. Men den kan också vara sprungen ur en ärlig förtvivlan hos en människa som betraktar kyrkan inifrån, snarare än utifrån och på avstånd. Som i fader Matthews predikan i videoklippet nedan (förvisso en fiktiv prästs predikan, men en jag omedelbart kände igen mig i när jag hörde den första gången)
"Bara människor..."
Lite relaterat till elektrikerliknelsen ovan är svaret att "Frikyrkliga är bara människor, lika felbara som alla andra". En stor och viktig insikt, i och för sig... Men inte nödvändigtvis alls relevant i en diskussion om frikyrkan som institution och fenomen, snarare än om frikyrkliga människor som individer.
Bästa förklaringen på varför det inte är relevant hittar jag i Birger Normans bok Ådalen 31. Det han skriver handlar förvisso om Ådalen och ådalsbor, men är lika tillämpligt på Frikyrkan och frikyrkliga.
"Det finns inget som heter ådalsbor, om man menar folkpsykologiskt.
Men det finns något som heter Ådalen och som just inte liknar någonting annat"
(Birger Norman, Ådalen 31)
Eller om man så vill, i parafras:
"Det finns inget som heter frikyrkliga, om man menar folkpsykologiskt.
Men det finns något som heter Frikyrkan, och som just inte liknar någonting annat"
Och mot en diskussion om Frikyrkan, som kanske just inte liknar någonting annat, kan man alltså inte anföra att frikyrkliga bara är människor. Det är liksom antingen underförstått eller irrelevant, eller båda delarna.
fredag 8 februari 2013
måndag 4 februari 2013
Äktenskapsskildring?
En tweet språkpolisen i mig inte kunde motstå. Språkfel kan ju bli väldigt underhållande ibland, det får man ju medge. Även om det kanske delvis är därför man bör försöka undvika dem.
(i textform: "Idag tog jag emot en ansökan om äktenskapsskildring. Känns som att vi borde vidarebefordrat den till... August Strindberg? #jobbapådomstol")
(i textform: "Idag tog jag emot en ansökan om äktenskapsskildring. Känns som att vi borde vidarebefordrat den till... August Strindberg? #jobbapådomstol")
lördag 2 februari 2013
Ovanlig bloggvecka
Jag brukar fascineras av den stadiga ström av läsare som dagligen (faktiskt) landar på den språkpolisiära posten om nåt eller nått. Den ligger stadigt överst på listan (du hittar den om du scrollar ner en bit) över mest lästa poster på den här bloggen, räknat över hela bloggens historia. Och där lär den nog bli kvar.
Den brukar även prenumerera på överstaplatsen i motsvarande lista för mest läst senaste veckan (den lista du ser överst till höger). Jag tror att det vid något enstaka tillfälle kan ha hänt att den legat på andraplatsen, men säker är jag inte. Det är i regel ett så stort glapp mellan den och resten av posterna i besöksantal att det är lite som att den verkliga listan börjar EFTER den – den spelar lite i sin egen liga när det gäller just den saken.
Uppenbarligen är frågan om hur man stavar förkortningen av "något" en sak som många söker svar på. Mest hela tiden. Och det är ju glädjande, förstås. Att folk faktiskt kollar upp hellre än skriver fel menar jag.
Så häromdagen när jag gick in här såg jag att ett annat inlägg hade gått om. Och jag hann inte mer än notera det förrän ytterligare två knatade om.
Och detta alltså inte på grund av att läsarströmmen till "Nåt eller nått" minskat, den är som den brukar.
Fortfarande ett par dagar senare ser det likadant ut.
Ovanligt indeed. Men kul.
PS. Slog mig att besöksstatistiken ju kan ha ändrats innan just du läser detta, men den trio inlägg som just nu är mest lästa här är alltså
HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 1: We're here we're queer get used to it
Samtidigt på Twitter
HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 2: Sex
Den brukar även prenumerera på överstaplatsen i motsvarande lista för mest läst senaste veckan (den lista du ser överst till höger). Jag tror att det vid något enstaka tillfälle kan ha hänt att den legat på andraplatsen, men säker är jag inte. Det är i regel ett så stort glapp mellan den och resten av posterna i besöksantal att det är lite som att den verkliga listan börjar EFTER den – den spelar lite i sin egen liga när det gäller just den saken.
Uppenbarligen är frågan om hur man stavar förkortningen av "något" en sak som många söker svar på. Mest hela tiden. Och det är ju glädjande, förstås. Att folk faktiskt kollar upp hellre än skriver fel menar jag.
Så häromdagen när jag gick in här såg jag att ett annat inlägg hade gått om. Och jag hann inte mer än notera det förrän ytterligare två knatade om.
Och detta alltså inte på grund av att läsarströmmen till "Nåt eller nått" minskat, den är som den brukar.
Fortfarande ett par dagar senare ser det likadant ut.
Ovanligt indeed. Men kul.
PS. Slog mig att besöksstatistiken ju kan ha ändrats innan just du läser detta, men den trio inlägg som just nu är mest lästa här är alltså
HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 1: We're here we're queer get used to it
Samtidigt på Twitter
HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 2: Sex
fredag 1 februari 2013
bildblogg: Vattendroppar
Tö och dimma är det i veckans bildblogg, liksom det varit mycket den här veckan (även om vi haft åtminstone nån soldag också). Men inte ens det behöver vara "fult" väder (blött och kallt däremot, kan det mycket väl vara).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)