Minnen, poesi och sci-fi....

.... eller nåt sånt.

Råkade för en tid sedan ut för en sån där sak som ni allihop också har varit med om. Blev "av ett minne överfallen."

Ni, vet, helt plötsligt så flyttas man i tid och rum. Man minns ljud, dofter, synintryck, så tydligt att det för en sekund är tydligare än de motsvarande intryck precis där man är. Man ÄR där. Just där minnet utspelar sig. Det är förvisso i regel hastigt övergående, men inte mindre verkligt för det. Ofta är det någon liten sak som triggar förflyttningen. Ett helt konkret vardagsföremål, eller kanske ett foto, brev eller teckning. Eller, som för mig just den här gången, ett ord i en text jag läste.

Jag twittrade om det (finns på bild nedan, men jag skriver ut det i text också, utifall att det är svårt att läsa).

Först: "När ett minne plötsligt överfaller en så starkt att det känns som man blivit tillfälligt förflyttad i tid och rum. Den känslan"

Sedan: "Apropå förra tweeten. Insåg plötsligt vatför jag är scifi-fan. #scifi är ultrarealism. Tidsresor sker faktiskt. #ImOnlyHalfJoking"

För jag insåg faktiskt just det. Att de enda genrer som korrekt kan beskriva vad som händer i de stunderna är poesi och science fiction. Poesin beskriver känslan. Science fiction gör konkret verklighet av vad som för känslan faktiskt ÄR konkret verklighet. Det där lilla föremålet som förflyttar en, som triggar minnet, skulle troligtvis i en berättelse/film inom science fiction kallas för "portal" eller liknande. Dr Who har sin TARDIS som just tar honom och hans ressällskap runt i Time And Relative Dimensions In Space, och alltså fungerar på precis det sättet.

Ett foto av den TARDIS som användes i filmatiseringarna 2005-2010. 

Fotot taget av @zir.com

Jag gillar andra genrer också. Men om de ska beskriva en sådan här upplevelse utan att fastna i klicheer får de låna från antingen science fiction eller poesi. Antingen får de låta karaktären eller berättelsen som sådan faktiskt förflytta sig i tid och rum – science fiction. Eller så får de beskriva känslan – poesi.

ALL litteratur och film (och teater och annan gestaltande konst) har ju för övrigt förmågan att GE människan den upplevelsen. Att förflytta i tid och rum. Att beskriva den är en annan sak.

PS. För dig som inte är van vid Twitter ser kanske en del av det jag skrivit i tweetform konstigt ut. Därför en förklaring här: Ord, och fraser sammanskrivna till ett ord, som inleds med # kallas för en hashtagg. De används för att märka ett inlägg och göra det sökbart. Lite som ämnesetiketterna på en blogg. Eller som ämnesorden i en bibliotekskatalog (vilket jag för övrigt tror är hemligheten bakom de många bibliotekarierna på Twitter, hashtaggen är ämnesordet återfött och värmer biblionördens hjärta...).