HBT-kunskap för frikyrkliga, lektion 2: Sex

Detta blogginlägg är del 3 i en serie som belyser hur den kompetens som HBT-personer varit tvungna att skaffa sig, är en kompetens som även heterosexuella cis-personer i frikyrkan har stort behov av. Del 1 i serien finns här, del 2 finns här, del 3 finns här och del 4 finns här

Tidningen Dagen har i några artiklar belyst hur sexfobisk undervisning i frikyrkorna skadat människors möjlighet till att ha ett fungerande och tillfredsställande sexliv. Skapat en massa skam och skuldkänslor som så att säga lägger sordin på stämningen.

En av mina första kommentarer var: Om de inser att den frikyrkliga sexundervisningen skadat (och skadar, är jag rädd) heterosexuella, vad tror de då att den gör med HBTQ-personer?

Och så är det ju. Den undervisningen är givetvis ännu mer förödande för den som inte är skapad för heterosexuellt kärnfamiljsliv. Och inte bara sexundervisningen då, utan mycket av undervisningen generellt i frikyrkan, som ofta är extremt kärnfamiljscentrerad. Så till den grad att man ibland kan få intrycket att själva kärnan i kristen tro är tillbedjan av den heliga kärnfamiljen...

Samtidigt tror jag att det för HBT*-personer, just därför, blir så att du kan välja mellan att tro på vad din kyrka säger om din sexualitet och identitet, och gå under helt. Eller våga tro på att du är den som känner dig själv bäst, och faktiskt hitta fram till en sexualitet, en identitet och ett liv.

Och jag insåg att detta är ännu en anledning till att heterosexuella frikyrkliga behöver sina HBTQ-syskon. De behöver någon som kan lära dem hur man undviker att ta skada av okunnig och fobisk undervisning om sexualitet.

Kortversionen är: Våga lita på dig själv och våga bejaka både din kropp och ditt jag/din identitet.

Den långa versionen går inte att få in i en bloggpost. Sorry. Den tror jag att ni bara kan få genom att dela liv och församlingsgemenskap med öppna HBTQ-personer. Lite synd att ni har skapat församlingar där det är så ont om dem, va? Men det går fortfarande att reparera. För kommande generationer åtminstone.


----
Fotnot:

* För mig är det viktigt med inkluderande, men ett som inte är ett falskt inkluderande. Jag brukar därför, å ena sidan, använda "HBT" (eller "HBTQ") hellre än "homosexuella/homosexualitet" när det är tillämpligt. Å andra sidan, och av samma skäl, försöker jag undvika att slänga in det där "T" (som står för transpersoner) när det jag säger faktiskt bara är tillämpligt på homo/bi-sexuella. För att undvika en låtsad inkludering, alltså att man visserligen nämner trans i ord, men i verkligheten fortfarande talar bara om homosexuella (eller möjligen om homosexuella och bisexuella). 

I just det här fallet, när det handlar om sexundervisningen, skulle det kunna argumenteras för att ett "T" blir just en sån låtsad inkludering, eftersom sexundervisning, till synes, är relevant enbart för sexualitet (homo/bi/hetero), inte för kön, könsidentitet och/eller könsuttryck. 

Men av flera skäl anser jag att ett T definitivt är på sin plats här: 

Det första är att frikyrkans sexundervisning tenderar att också vara en undervisning om hur kvinnor och män i själva verket ÄR, och/eller bör vara. En undervisning som inte bara förminskar kvinnor, utan också blir till en undervisning MOT transpersoner.

Det andra är att jag känner till i alla fall ett fall där ett gift par, som varit både välkomna och aktiva i sin frikyrkliga församling tidigare, inte längre var det när den ena av dem kom ut som transsexuell och påbörjade en process mot könskorrigering. Och om exakt samma personer i exakt samma parförhållande inte längre kan godtas om den ena visar sig vara trans, så visar det för mig att en diskussion av frikyrkans sexundervisning och sexsyn är högst relevant också för personer i T-spektrat. 

Bildblogg: Isblommor och törutor

Tö denna vecka. Ska faktiskt vara på plus hela dygnet hela veckan, om man får tro SMHI. Då ser våra rutor ut lite mer så här:

Och lite mindre såhär:

eller såhär:

Fast det är fint alltihop om ni frågar mig. Min frystorkade hud ser dock fram emot en tid med några plusgrader nu...

Töruta, förresten. Det var något helt annat när jag var liten (före skolåldern nånstans), något som inte alls hade med fönster att göra. Jag och en kompis brukade, när vi tröttnade på vintern, göra en töruta. Det betydde att vi ritade ut en ruta i snön, med en spade eller nåt sånt, där vi gjorde tö. Genom att hälla vatten ibland, men oftare genom att köra snön i skottkärra till det varma utblåset från tvättstugan...

PS. Det översta fotot, det på törutan, förtjänar egentligen att man klickar på det och tittar på det lite större. Då syns hur husen speglas, upp och ner, i vattendropparna.

Samtidigt på Twitter

#kyrka #frikyrka #gtj

I fredags svämmade mitt flöde (= inläggen från de jag följer) på Twitter över av sorg. Kanske sorg och ilska, men nog mest sorg. Det twittrades om gråt, tårar, om ansvaret som den som systematiskt sårar har för det. Om kamp för att förlåta även de som inte ens har vett att leverera en ursäkt.

Det utlöstes av Frälsningsarméns (och tidningen Dagens) extremt oempatiska reaktion på det projekt som Ungdomsstyrelsen har beviljat pengar till och som innebär att samla in berättelser från människor som hör till gruppen HBTQ och som är eller har varit aktiva och/eller medlemmar i Frälsningarmén. Berättelserna, som alltså ska handla om hur det är att leva som HBTQ inom Frälsningsarmén, berättelser från de enda som faktiskt kan svara på hur det är, ska sedan bli till en bok som ska tryckas upp och skänkas gratis och för intet till alla kårer i Frälsningsarmén. Och eftersom det arbetet och den distributionen kostar pengar, även om det inte är meningen att det ska kosta Frälsningsarmen något, så har man sökt och fått bidrag från Ungdomsstyrelsen.

På detta har Frälsningsarmén (samt representanter för övriga frikyrkor), ivrigt påhejade av tidningen Dagen som såg ännu en möjlighet att slå på stora krigstrumman, reagerat med att anse att Ungdomsstyrelsen, och indirekt staten, därmed agerar på ett sätt som är förtryckande mot dem.

Vi tar det igen.

Att gratis få en bok med nedskrivna berättelser av de människor som man bidragit till att såra och kränka, om hur de har mått av den behandling man direkt eller indirekt gett dem, är alltså en oacceptabel kränkning av de stackars, stackars, STACKARS, människor som är de som står bakom nämnda behandling. Och då talar vi alltså bara om att FÅ boken, ingen har sagt något om att de ska vara tvungna att läsa den, eller överhuvudtaget förhålla sig till den och dess innehåll. Bara att få.

Kan en världsbild bli mer självupptagen? Kan en människa framstå som mer empatistörd?

Sen ska väl också sägas att även om detta var utlösande, var det långt ifrån det enda som sorgen och ilskan som bubblade upp och avhandlades på Twitter handlade om. Snarare handlade det om att detta, ännu ett av frikyrkans empatilösa ansikten utåt, rev upp gamla sår. Gamla sår orsakade av kärlekslöshet inom frikyrkan.

Endast ett klick bort från denna ström av ledsenhet på Twitter, nämligen på tidningen Dagen, fanns följande självgoda och verklighetsfrämmande egenbeskrivning av den kristna kyrkan:

"Syskonkärleken mellan de kristna utövar en attraktionskraft på människor som ännu inte funnit en kristen gemenskap" (saxat ur tidningen Dagen). 

Absurditeten i kontrasten mellan detta och den bild av "syskonkärleken" som uttrycktes på riktigt, i verkligheten, eller samtidigt på Twitter som jag kallat bloggposten, var så oerhörd att min spontana reaktion faktiskt var ett gapskratt. Men egentligen är det djup tragik. Riktigt djup tragik. En som framstår i all önskvärd tydlighet när man läser vad som skrivs
samtidigt på Twitter

Här fanns förut: 

Poster för projektet som fått bidrag. Klicka på bilden för att

se den större, och kontakta gärna projektet 

om du är en av de människor vars

livsberättelser de söker.

Men länken dit har blivit bruten. Ersätter därför med något bättre upp: 

En länk till den bok som blev resultatet av projektet.

bildblogg: Frostlöv

Ännu ett litet tag ser det nog ut (åtminstone) så här i större delen av Sverige .... Men det är väl å andra sidan inte så jättestor anledning till klagan ;-)

Trevlig helg!

Historian eller historien?

Substantivböjning kan vara en krånglig historia, det visar sig inte minst i att så många skriver historian när de vill berätta om en historia i bestämd form.

Saken är dock den att historia i såväl plural som i bestämd form får ett "e" istället för ett "a" i änden.

Alltså 
(en) historia 
men: (flera) historier och (den) historien.




PS. Detta kan vara min mest kortfattade språkpolisiära insats någonsin... Men det är faktiskt inte svårare än så, i historia blir a till e i bestämd form och plural.

bildblogg: Höstvår mitt i vintern

En frostig soldag samsas hösttecken med vårtecken i träden här. Bruna löv som ännu inte lossnat och begynnande knoppar. Så kan det också vara.

Ska homosexuella får gifta sig i kyrkan?

Såg en omröstning om årets (2012 års) värsta journalistiska grodor (inom parantes sagt är min favorit den om rånarna som hotade personalen med pistill-liknande föremål, och så krigsrubriken om bilförare som körde NYKTRA i Tofta på Gotland...).

In och läs, skratta och rösta med er också!

I vilket fall som helst så fick omröstningen mig att tänka på en groda ur Ystads Allehanda, som Anna hade urklippt och uppsatt på sin anslagstavla på jobbet i ett par år, och som också skulle ha platsat i tidningen Journalistens omröstning.

Det var en läsarfråga, formulerad som rubriken på detta inlägg.

"Ska homosexuella får gifta sig i kyrkan?"

En debatt som man faktiskt sällan hör talas om. Själv kan jag ju tycka, för det första, att det ska vara rättvis behandling av alla får, så om homosexuella får ska ha rätt att gifta sig i kyrkan så måste förstås även hetero- och bisexuella får ha den rätten. Och, för det andra, det är något lite underligt med frågan om dessa får "ska" gifta sig i kyrkan, det luktar lite tvångsgifte. Jag kan tycka att det i så fall ska vara en rätt, inte ett tvång, något alla homosexuella får "ska"... Och, till sist, så kan jag tänka att får, oavsett läggning, nog ändå har begränsat nöje av att vistas i en kyrkbyggnad, jag skulle nog föreslå ett utomhusbröllop för dem.

Homosexuella får? 

Tänk vad ett extra litet "r" kan ställa till med...


Brasklapp: Mina zoologiska kunskaper är begränsade, så även om djuren jag fotat är sådana som jag skulle kalla får, är det fullt möjligt att de egentligen heter något annat...

Bildblogg; Soluppgång

Varje gång jag ser den här synen från min balkong undrar jag hur människor kan tycka att vindkraft förfular. Det här är inte bara alternativa energikällor, de är också smäckra, kraftfulla, skulpturer. Inte minst i soluppgång och solnedgång. Enligt min ringa mening.

Hursomhelst: En riktigt vacker morgon och dag önskar jag er alla!

Ett annat perspektiv på snöröjning

Hållbar jämställdhet - SNÖRÖJNING from Hållbar Stad on Vimeo.
Vad har något så konkret och praktiskt som snöröjning att göra med något så "flummigt" som genus och jämställdhet, undrar kanske många. Mer än man tror, visar denna tecknade lilla film som tagits fram av Sveriges Kommuner och Landsting, och publicerats av Arkitekturmuseums projekt för hållbar stadsutveckling. Den handlar om vad man upptäckte när man tittade på snöröjningen i Karlskoga med jämställdhetsglasögon på, och om hur den ojämställda snöröjningen faktiskt både orsakar kostnader, och kan ändras till en för hela samhället bättre modell utan att det blir dyrare.

Vad filmen inte säger så mycket om, men som också är sant, är att den mer jämställda snöröjningen dessutom är en som ökar tillgängligheten, och minskar risken för att äldre och funktionshindrade ska bli fångar i sina egna hem när det snöat.

länk: http://vimeo.com/53928212

Nyår och magi...

...Eller om jag hellre borde kallat det nyår och ritualer.

Jag har i alla fall funderat en del på det där med våra nyårstraditioner. Och då i synnerhet det att lyx och överdåd tycks vara gemensamt för dem.

Ni vet, ska det vara kött till middagen så ska det vara oxfilé. Och ska det vara skaldjur till förrätt (och det ska det ju helst) så duger det inte med några vanliga, taniga, Skagenräkor inte. Nej, gratinerad hummer eller möjligen krabba, ska det vara allra minst. Ingår rom ska det vara löjrom eller rysk kaviar, inget annat. Till efterrätt kanske importerade färska jordgubbar. Fast inte enbart, det blir ju inte lyxbetonat nog, kanske kombinerat med någon exklusiv belgisk choklad? Dekorerat med flagor av bladguld möjligen? Huvudsaken är i alla fall att det är något som andas lyx och exklusivitet.

Till och med det massproducerade nyårspyntet (och nyårshattarna, men finns det verkligen nån som använder dem?) går i färgerna glittrande guld och silver.

Det som verkligen fick polletten att trilla ner för mig, med det här gemensamma temat i nyårstraditionerna, var när jag i en tidnings nyårsrecept läste i den tillhörande tipsrutan, att löjrommen som skulle dekorera de snittar med oxfilé som skulle serveras till bubbelvinet* kunde bytas ut mot äggulan från ett vaktelägg, serverat i sitt skal... Ni ser va? Lyxsträvandet tar sig i det tipset nästan parodiska uttryck.

Jag tror förklaringen till det här är ganska enkel. Nyårsfirandet, i dess traditionella form, är helt enkelt en av de övergångsriter vi i det sekulariserade Sverige tror att vi är för moderna för att hålla oss med. Men ändå har massor av. Övergången mellan två faser, eller som på nyår mellan två år, är helt enkelt en riskabel och osäker tid, då mycket krut (no pun intended...) måste läggas på att försäkra sig om att övergången blir rätt och det nya blir bra. Att dränka in övergången mellan två år i lyx och överdåd, och även med symboler för lyx och överdåd (som de silver- och guldfärgade dekorationerna och kläderna, som ju i verkligheten inte är av silver och guld, men ska ses som en referens till silver och guld), blir en slags besvärjelse inför det nya året. Om vi går in i det nya året omgivna av, klädda i, och inmundigande, verkligt och symboliskt överflöd så kommer förhoppningsvis det att sätta tonen för det som komma skall, helt enkelt.

Lämpliga partyklänningar för nyår enligt Elle. 

Guld, silver och glitter är definitivt temat.

Bild hämtad här.

* Som ju förstås, allra helst, ska vara äkta champagne, oavsett att tolvslaget på nyår lämpar sig dåligt för att uppskatta, eller ens lägga märke till, nyanser i vin. Detta eftersom: Man står i regel utomhus i minusgrader = vinet är för kallt för att smaker ska framträda. Luften är tjock av krutrök = de smaker som ändå eventuellt framträder blir svåra för smaksinnet att uppfatta.

Om man firar jul med en sån här...

....så kan man inte räkna med att fira nyår någon annanstans än i sjuksängen...

Men det kan det ju vara värt ;-)

Den förkylning som bröt ut strax efter jul (och troligtvis var barninducerad...) börjar i alla fall klinga av på allvar nu, så mitt planerade nyårsinlägg kommer att publiceras på bloggen inom kort.



PS. Visst är det en härlig bild! Lilla P ÄGER verkligen stranden här (samma strand där hon för övrigt tänkte att vi kunde plocka snäckor till henne som hon kunde få i julklapp... Bra idé, men lite svårt i december. Tror att Skåne ÄR sommar för henne eftersom det alltid är sommar när hon är här...).