HBT-kunskap för frikyrkliga, lektion 2: Sex

Detta blogginlägg är del 3 i en serie som belyser hur den kompetens som HBT-personer varit tvungna att skaffa sig, är en kompetens som även heterosexuella cis-personer i frikyrkan har stort behov av. Del 1 i serien finns här, del 2 finns här, del 3 finns här och del 4 finns här

Tidningen Dagen har i några artiklar belyst hur sexfobisk undervisning i frikyrkorna skadat människors möjlighet till att ha ett fungerande och tillfredsställande sexliv. Skapat en massa skam och skuldkänslor som så att säga lägger sordin på stämningen.

En av mina första kommentarer var: Om de inser att den frikyrkliga sexundervisningen skadat (och skadar, är jag rädd) heterosexuella, vad tror de då att den gör med HBTQ-personer?

Och så är det ju. Den undervisningen är givetvis ännu mer förödande för den som inte är skapad för heterosexuellt kärnfamiljsliv. Och inte bara sexundervisningen då, utan mycket av undervisningen generellt i frikyrkan, som ofta är extremt kärnfamiljscentrerad. Så till den grad att man ibland kan få intrycket att själva kärnan i kristen tro är tillbedjan av den heliga kärnfamiljen...

Samtidigt tror jag att det för HBT*-personer, just därför, blir så att du kan välja mellan att tro på vad din kyrka säger om din sexualitet och identitet, och gå under helt. Eller våga tro på att du är den som känner dig själv bäst, och faktiskt hitta fram till en sexualitet, en identitet och ett liv.

Och jag insåg att detta är ännu en anledning till att heterosexuella frikyrkliga behöver sina HBTQ-syskon. De behöver någon som kan lära dem hur man undviker att ta skada av okunnig och fobisk undervisning om sexualitet.

Kortversionen är: Våga lita på dig själv och våga bejaka både din kropp och ditt jag/din identitet.

Den långa versionen går inte att få in i en bloggpost. Sorry. Den tror jag att ni bara kan få genom att dela liv och församlingsgemenskap med öppna HBTQ-personer. Lite synd att ni har skapat församlingar där det är så ont om dem, va? Men det går fortfarande att reparera. För kommande generationer åtminstone.


----
Fotnot:

* För mig är det viktigt med inkluderande, men ett som inte är ett falskt inkluderande. Jag brukar därför, å ena sidan, använda "HBT" (eller "HBTQ") hellre än "homosexuella/homosexualitet" när det är tillämpligt. Å andra sidan, och av samma skäl, försöker jag undvika att slänga in det där "T" (som står för transpersoner) när det jag säger faktiskt bara är tillämpligt på homo/bi-sexuella. För att undvika en låtsad inkludering, alltså att man visserligen nämner trans i ord, men i verkligheten fortfarande talar bara om homosexuella (eller möjligen om homosexuella och bisexuella). 

I just det här fallet, när det handlar om sexundervisningen, skulle det kunna argumenteras för att ett "T" blir just en sån låtsad inkludering, eftersom sexundervisning, till synes, är relevant enbart för sexualitet (homo/bi/hetero), inte för kön, könsidentitet och/eller könsuttryck. 

Men av flera skäl anser jag att ett T definitivt är på sin plats här: 

Det första är att frikyrkans sexundervisning tenderar att också vara en undervisning om hur kvinnor och män i själva verket ÄR, och/eller bör vara. En undervisning som inte bara förminskar kvinnor, utan också blir till en undervisning MOT transpersoner.

Det andra är att jag känner till i alla fall ett fall där ett gift par, som varit både välkomna och aktiva i sin frikyrkliga församling tidigare, inte längre var det när den ena av dem kom ut som transsexuell och påbörjade en process mot könskorrigering. Och om exakt samma personer i exakt samma parförhållande inte längre kan godtas om den ena visar sig vara trans, så visar det för mig att en diskussion av frikyrkans sexundervisning och sexsyn är högst relevant också för personer i T-spektrat.