I fredags svämmade mitt flöde (= inläggen från de jag följer) på Twitter över av sorg. Kanske sorg och ilska, men nog mest sorg. Det twittrades om gråt, tårar, om ansvaret som den som systematiskt sårar har för det. Om kamp för att förlåta även de som inte ens har vett att leverera en ursäkt.
Det utlöstes av Frälsningsarméns (och tidningen Dagens) extremt oempatiska reaktion på det projekt som Ungdomsstyrelsen har beviljat pengar till och som innebär att samla in berättelser från människor som hör till gruppen HBTQ och som är eller har varit aktiva och/eller medlemmar i Frälsningarmén. Berättelserna, som alltså ska handla om hur det är att leva som HBTQ inom Frälsningsarmén, berättelser från de enda som faktiskt kan svara på hur det är, ska sedan bli till en bok som ska tryckas upp och skänkas gratis och för intet till alla kårer i Frälsningsarmén. Och eftersom det arbetet och den distributionen kostar pengar, även om det inte är meningen att det ska kosta Frälsningsarmen något, så har man sökt och fått bidrag från Ungdomsstyrelsen.
På detta har Frälsningsarmén (samt representanter för övriga frikyrkor), ivrigt påhejade av tidningen Dagen som såg ännu en möjlighet att slå på stora krigstrumman, reagerat med att anse att Ungdomsstyrelsen, och indirekt staten, därmed agerar på ett sätt som är förtryckande mot dem.
Vi tar det igen.
Att gratis få en bok med nedskrivna berättelser av de människor som man bidragit till att såra och kränka, om hur de har mått av den behandling man direkt eller indirekt gett dem, är alltså en oacceptabel kränkning av de stackars, stackars, STACKARS, människor som är de som står bakom nämnda behandling. Och då talar vi alltså bara om att FÅ boken, ingen har sagt något om att de ska vara tvungna att läsa den, eller överhuvudtaget förhålla sig till den och dess innehåll. Bara att få.
Kan en världsbild bli mer självupptagen? Kan en människa framstå som mer empatistörd?
Sen ska väl också sägas att även om detta var utlösande, var det långt ifrån det enda som sorgen och ilskan som bubblade upp och avhandlades på Twitter handlade om. Snarare handlade det om att detta, ännu ett av frikyrkans empatilösa ansikten utåt, rev upp gamla sår. Gamla sår orsakade av kärlekslöshet inom frikyrkan.
Endast ett klick bort från denna ström av ledsenhet på Twitter, nämligen på tidningen Dagen, fanns följande självgoda och verklighetsfrämmande egenbeskrivning av den kristna kyrkan:
"Syskonkärleken mellan de kristna utövar en attraktionskraft på människor som ännu inte funnit en kristen gemenskap" (saxat ur tidningen Dagen).
Absurditeten i kontrasten mellan detta och den bild av "syskonkärleken" som uttrycktes på riktigt, i verkligheten, eller samtidigt på Twitter som jag kallat bloggposten, var så oerhörd att min spontana reaktion faktiskt var ett gapskratt. Men egentligen är det djup tragik. Riktigt djup tragik. En som framstår i all önskvärd tydlighet när man läser vad som skrivs
samtidigt på Twitter
Här fanns förut:
Poster för projektet som fått bidrag. Klicka på bilden för att
se den större, och kontakta gärna projektet
om du är en av de människor vars
livsberättelser de söker.
Men länken dit har blivit bruten. Ersätter därför med något bättre upp:
Det ger ingen tröst i sorgen att säga att de som reagerar på det här sättet går på tvärs mot den de följer - eller säger sig följa.
SvaraRaderaHan gjorde ingen skillnad på människor - och Han gör det inte idag heller.
Kramar
Sant. Det är sorgligt, men sant, att det enklaste sättet att ironisera över merparten av dagens kristna är att citera Jesus. Skillnaderna blir ofta halsbrytande...
SvaraRaderaKramar tillbaka
Fast jag tycker ju förstås att Frälsis borde kompletteras med alla kyrkliga sammanhang för att förhoppningsvis få en Uncle Tom's Cabin - effekt i hela kyrkan. Jag känner två homosexuella som nu på frälsis-språk befordrats till härligheten pga den utfrysning de utsattes för i helt andra kyrkliga sammanhang. Jag har upplevt frälsis som snälla i jämförelse med mycket i denna bransch.
SvaraRaderaOrsaken att man valde Frälsningsarmén var, som jag förstår det, att de redan hade kontakter där (en av grundarna av EKHO's lokalavdelning i Malmö är frälsningsofficer, bland annat).
SvaraRaderaMen visst, något liknande kunde man definitivt tänka sig i andra kyrkliga sammanhang också!
Det förklarar saken, jag tycker nog att det är mer avspänt i Frälsis och jag trodde det hade med jämställdheten och Karin Hartman och Majken Johansson att göra.
SvaraRaderaMajken Johansson har säkerligen haft en mycket god inverkan på Frälsningsarmén i Sverige. På många sätt.
SvaraRaderaHur legitimerar man sanningsvärdet på personer som väljer att vara anonyma i den presumtiva boken? Det vore bättre att samtliga förorättade träder fram med namn och vilken församling/kår de varit/är medlem i.
SvaraRaderaTveklöst bör alla samfund be om ursäkt till de hbt-personer som blivit sårad eller farit illa i deras sammanhang utan att man för den skull kompromissar med bibelns budskap om vad som är tillbörliga sexuella uttryck.
mvh Magnus
Att du inte har förståelse för att människor som berättar om djupt personliga, och eventuellt smärtsamma, saker kan ha behov, och bör ha rätt, att vara anonyma, det får helt enkelt stå för dig.
SvaraRaderaFör övrigt kan ju behovet av anonymitet handla lika mycket om att skydda de som inte valt att medverka i boken, familjemedlemmar exempelvis och nuvarande eller tidigare partners inom kyrkan.
Båda skälen, att man själv inte orkar bli måltavla för kristet hat ännu en gång, och att man vill skydda tredje person, är precis lika legitima.
Vad gäller det där med "bibelns budskap" så vill jag rekommendera dig en artikel, med titeln "6 Things Christians Should Just Stop Saying". Jag hittade den när jag precis tänkt skriva en fortsättning på bloggposten om försvar som inte håller, men insåg att det mesta av det jag tänkt ta upp alltså redan var skrivet om på ett utmärkt sätt. Det kommer bli en bloggpost ändå så småningom, men en kortare som hänvisar till nämnda artikel. Så du får en preview kan vi ju säga... Länken är: http://www.huffingtonpost.com/steve-mcswain/6-things-christians-should-just-stop-saying_b_2767507.html
Kanske relevant att nämna är dels, att artikelförfattaren är kristen, och dels, att jag hittade artikeln genom att en ledare inom just Frälsningsarmén rekommenderade länken (nämnda ledare är f.ö. heterosexuell, det kanske också bör påpekas). Det är med andra ord inte ett lömskt angrepp utifrån (så som alltför många kristna tenderar att tolka all kritik), utan i högsta grad kristen kritik av kristna missgrepp.
mvh
*Att du inte har förståelse för att människor som berättar om djupt personliga, och eventuellt smärtsamma, saker kan ha behov, och bör ha rätt, att vara anonyma, det får helt enkelt stå för dig.
SvaraRadera**Tack för svar. Hm, jag trodde det framgick att jag just har förståelse för dem som farit illa. Min fråga var endast hur man kan legitimera sanningsvärdet av anonyma källor. Det är lätt att anonyma källor kan manipuleras utifrån principen "målen helgar medlen". Nåväl.
När det gäller artikeln som du länkade till delar jag artikelförfattarens hållning gällande punkterna 1, 2, 4, 6.
Självklart måste bibeln tolkas (utifrån dess historiska sammanhang); det finns dock falska tolkningar av bibelpassager. Det finns också mer eller mindre rimliga tolkningar av somliga bibelpassager.
Slutligen förstår jag inte vad det skulle ha betydelse om författarna var kristna eller heterosexuella? Det bevisar i sig inte att påståendena är korrekta inte sant?
Mvh Magnus
Poängen med att dels artikelförfattaren, och dels den person som rekommenderade artikeln i fråga, är kristna framgår av sista stycket av mitt svar, om du läser innantill. Men jag citerar mig själv här, så slipper du gå tillbaka och läsa om:
SvaraRadera"Det är med andra ord inte ett lömskt angrepp utifrån (så som alltför många kristna tenderar att tolka all kritik), utan i högsta grad kristen kritik av kristna missgrepp."
Kort och gott (fast jag vet egentligen inte hur jag kan göra den meningen lättbegripligare, men jag gör ett försök), det bevisar inte att påståendena är korrekta, nej, men det bevisar att det inte handlar om icke-kristna, eller anti-kristna, angrepp på den enda sanna kristna tron. Vilket annars är ett vanligt sätt att avfärda kritik mot fundamentalistiska anspråk på att ha tolkningsföreträde och den enda sanna, kristna, tron.
Och, som artikelförfattaren påpekar på flera ställen, att hävda att man bara predikar och praktiserar "den kristna tron" (i singular, bestämd form), eller att det handlar om "bibelns budskap" (det uttryck du själv använde) är att uttrycka den djupaste brist på respekt för alla de kristna syskon som inte just hör till precis den egna fåran, och/eller som inte delar exakt den tolkning man själv representerar. Det innebär nämligen att man, i praktiken säger att endast de som delar just mitt synsätt och just min tolkning är kristna öht.
Du har naturligtvis all rätt att fortsätta ha den bibeltolkning du har. Övertrampet begår du när du glömmer eller gömmer det faktum att det handlar om din tolkning, och gör det till den objektiva sanningen om "bibelns budskap".
Och vad gäller förståelsen för behovet av och rätten till att vara anonym, så, nej. Du kan inte samtidigt ha den förståelsen OCH kräva att det behovet ska trampas på och den rätten upphävas, det är helt enkelt oförenligt.
Anonymiteten är ju dessutom inte ett krav, utan ett erbjudande. Du som berättar KAN vara anonym, och platser eller människor i din berättelse KAN anonymiseras (för att skydda dem själva, eller dig som berättar, eller både och).
Vilket ju är en lägre grad av anonymisering av materialet än det som i forskningssammanhang är både praxis och det som anses som det mest forskningsetiskt försvarbara, särskilt när det handlar om ämnen som är personliga och kan vara känsliga. Man ska ha mycket goda skäl för att INTE anonymisera sina intervjupersoner när man publicerar resultatet av en intervjustudie. Detta motiveras av forskningsetik, men även med att anonymiteten i sig blir en garanti för att de du intervjuar vågar vara helt ärliga.
Jag tycker att det är, i det här sammanhanget, helt ok att de som vill och vågar framträder med namn och ansikte. Men det hade varit fullständigt horribelt, och på tvärs med all vedertagen erfarenhet och praxis att göra det till ett krav. Bokens sanningsvärde hade dessutom SÄNKTS av det. Eftersom det inneburit att enbart berättelser från de som vill och kan träda fram offentligt kommit fram. Bredden i materialet hade tagit ordentlig skada av ett sådant krav, och sanningen som kom fram hade således varit stympad.
Kort och gott, sanningsvärdet ska du inte oroa dig för. Det sänks inte av möjlighet till anonymitet, tvärtom.
*"Det är med andra ord inte ett lömskt angrepp utifrån (så som alltför många kristna tenderar att tolka all kritik), utan i högsta grad kristen kritik av kristna missgrepp."
SvaraRadera**Jag förstod vad du menade första gången. Det är bara det att begreppet kristen eller kristen heterosexuell inte på något sätt ger tyngd åt de utsagor som du länkade till. Vem som helst kan kalla sig kristen; begreppet har som bekant genomgått en kraftigt devalvering..
*Och, som artikelförfattaren påpekar på flera ställen, att hävda att man bara predikar och praktiserar "den kristna tron" (i singular, bestämd form), eller att det handlar om "bibelns budskap" (det uttryck du själv använde) är att uttrycka den djupaste brist på respekt för alla de kristna syskon som inte just hör till precis den egna fåran, och/eller som inte delar exakt den tolkning man själv representerar. Det innebär nämligen att man, i praktiken säger att endast de som delar just mitt synsätt och just min tolkning är kristna öht.
**Hmm, att det existerar olika tolkningar bland kristna är helt i sin ordning; har inga problem med detta. Min poäng är att det finns gott om utrymme för olikheter i tolkning av Skriften men det finns också ett lika stort utrymme för en övervägande samsyn om det som är icke förhandlingsbart. Sistnämnda gäller sanningar som förvaltats i den kristna tolkningshistorien fram till idag.
*Du har naturligtvis all rätt att fortsätta ha den bibeltolkning du har. Övertrampet begår du när du glömmer eller gömmer det faktum att det handlar om din tolkning, och gör det till den objektiva sanningen om "bibelns budskap".
**Yep, det har jag. Jag söker dock att grunda mina tolkningar på vedertagen receptionshistoria (inom ramen för kyrkans tradition; d.v.s. var konsensus ligger), modern bibelforskning och andlig intuition. Med andra ord: Jag tolkar inte ensam. Slutsatserna är inte heller mina egna.
Det är vidare vanskligt att tala om objektivitet i sig. Ur kristen synvinkel kan man hävda att Skriften är objektivt sann men att våra tolkningar är subjektiva. Men återigen handlar tolkningar om grad av rimlighet d.v.s. då mot bakgrund av textens historiska sammanhang.