...
"De har undersökt vårt blod,
för ingen vet vad de ska tro,
kanske folket här är...
onormalt,
Det är nåt fel,
för vi sätter vårt anseende på spel,
och låter kärleken få övertag"
(Ovan citat ur "Min familj" av
Eva Dahlgren, lyssna på hela på Spotify här)
...
Om förmodad "trasighet" hos hbtq-personer. Och om något som frikyrkan behöver.
... Ibland tror jag att jag kommer på mina bästa ord när jag pratar med Anna... I varje fall föddes ordet "fasadkramare" i ett samtal oss emellan kring detta att så många hetero-cis-personer inom kyrkan tycks ha så mycket investerat i att kalla alla som inte är hetero och cis för "trasiga."
Ett exempel på det språkbruket finns här, en annan bloggare skriver om ett annat exempel här, i min uppsats* om sätt att tala om homosexualitet inom pingströrelsen intar också "trasighet" (och synonymer därtill, inklusive diverse sjukdomsmetaforer) en rätt prominent position. Faktum är att om du är det allra minsta intresserad av skärningspunkten mellan frikyrka och hbtq så har du redan sett och hört fler exempel på det språkbruket kring, och det sättet att uppfatta, sina hbtq-medmänniskor än du kan räkna upp. Det är, som man brukar säga, legio.
Varför den här fixeringen vid att något är "trasigt" med de som så att säga bär sin avvikelse från normen öppet? Som sätter anseendet på spel och låter kärleken få övertag (som sångtexten jag citerade i inledningen säger)? Jag tror det kommer ur vad jag kallar fasadkramandet**. Det vill säga en upptagenhet av en välpolerad – och lycklig och lyckad – fasad. Bilden nedan av David Hayward – också känd som nakedpastor – visar detta fenomen väldigt pricksäkert (gå gärna in på hans hemsida, och köp hans böcker och tryck, det är de mer än värda!).
Varför den här fixeringen vid att något är "trasigt" med de som så att säga bär sin avvikelse från normen öppet? Som sätter anseendet på spel och låter kärleken få övertag (som sångtexten jag citerade i inledningen säger)? Jag tror det kommer ur vad jag kallar fasadkramandet**. Det vill säga en upptagenhet av en välpolerad – och lycklig och lyckad – fasad. Bilden nedan av David Hayward – också känd som nakedpastor – visar detta fenomen väldigt pricksäkert (gå gärna in på hans hemsida, och köp hans böcker och tryck, det är de mer än värda!).
På bilden: En församling med smiley-masker och
korslagda armar sedda framifrån, en person, också
maskförsedd, sedd bakifrån, som säger:
"Well, I'm glad to see that we are all bright and
happy again today!"
I att komma ut som hbtq finns – minst – en stor välsignelse gömd: Den att redan ha spräckt ytan på den där fasaden. Det är friheten som följer av att slippa att krampaktigt krama, eller klamra sig fast vid, fasaden. Det är den nåd och läkedom som ligger i att inte behöva ha den där smiley-masken på, att ha tvingats växa ur den så att säga.
Det smittar av sig till andra områden också: När du slipper polera på fasaden kan du också våga öppet ventilera sånt som faktiskt skaver i livet. Där kan ärliga samtal födas, och där kan läkedom och luft hitta in.
För det är sant som pingstpastorn Urban Ringbäck sjunger***, att det finns inga enkla liv. Men det är också sant att alla liv blir enklare om de får ventileras.
I ett sammanhang som domineras av fasadkramare så vet alla, även om de hellre skulle dö än erkänna det, att allt bakom deras egna fasader inte är sådär väldigt välpolerat och passande för fina salonger, men alla har också en gnagande misstanke om att de i själva verket är ensamma om det. Det är det som motiverar att fortsätta att krampaktigt krama fasaden: Tänk om alla de andra fina, lyckade och lyckliga människorna skulle få se att du inte har ett så genomperfekt liv som de (tydligen?) har. Hemska tanke! Bättre att fortsätta hålla hårt om fasaden.
Vi som finns i andra sammanhang, vi som har getts den där nåden att släppa fasaden och gå ut i full frihet vi vet inte bara att det är bortom fasaderna som hälsa och frisk luft finns, vi vet också att den friheten, den läkedomen och den friska luften, är en nåd som ges vidare i möten med andra.
Öppenhet skapar öppenhet. Att någon alldeles synligt går omkring med släppt fasad ger andra modet och möjligheten att göra detsamma.
Med andra ord, vi äger inte den här nåden (och ännu mindre låser vi in den bakom stängda fasader, fjärran vore det från oss...). Ni kan få den. Den är, som det heter på engelska, "yours for the taking."
Men ni måste alltså just ta emot den.
Det här är skälet till att ni frikyrkor måste börja släppa in hbtq-folket, och släppa ut de som finns hos er ur sina låsta garderober.
Inte TROTS vad de är. Inte för att demonstrera er oerhörda godhet genom att TOLERERA dessa människor. Inte som ett sätt att ytterligare polera på fasaden. Fasadpolishen ger er inte vad ni behöver.
Utan FÖR ATT ni behöver den där nådesmittan de kan bibringa er och ert sammanhang. Ni behöver deras fasadkrossande HBT-skills. Ni behöver det nåt så desperat. Ni behöver det för er egen skull. Ni behöver det för att själva kunna andas, läka och växa.
Övriga delar i serien HBT-kunskap för frikyrkliga:
Intro
Lektion 1: We're here, we're queer get used to it.
Lektion 2: Sex
Lektion 3: Ett kapitel i slutet
Lektion 4: Vad en applåd kan berätta...
Det smittar av sig till andra områden också: När du slipper polera på fasaden kan du också våga öppet ventilera sånt som faktiskt skaver i livet. Där kan ärliga samtal födas, och där kan läkedom och luft hitta in.
För det är sant som pingstpastorn Urban Ringbäck sjunger***, att det finns inga enkla liv. Men det är också sant att alla liv blir enklare om de får ventileras.
I ett sammanhang som domineras av fasadkramare så vet alla, även om de hellre skulle dö än erkänna det, att allt bakom deras egna fasader inte är sådär väldigt välpolerat och passande för fina salonger, men alla har också en gnagande misstanke om att de i själva verket är ensamma om det. Det är det som motiverar att fortsätta att krampaktigt krama fasaden: Tänk om alla de andra fina, lyckade och lyckliga människorna skulle få se att du inte har ett så genomperfekt liv som de (tydligen?) har. Hemska tanke! Bättre att fortsätta hålla hårt om fasaden.
Vi som finns i andra sammanhang, vi som har getts den där nåden att släppa fasaden och gå ut i full frihet vi vet inte bara att det är bortom fasaderna som hälsa och frisk luft finns, vi vet också att den friheten, den läkedomen och den friska luften, är en nåd som ges vidare i möten med andra.
Öppenhet skapar öppenhet. Att någon alldeles synligt går omkring med släppt fasad ger andra modet och möjligheten att göra detsamma.
All sann nåd är, om det något halsbrytande uttrycket tillåts, en kontaktsmitta. Den ges vidare i kontakter med andra. Inte som smittande sjukdom, men som smittande hälsa. I sammanhang där de spräckta fasaderna dominerar blir luften lättare att andas.
Med andra ord, vi äger inte den här nåden (och ännu mindre låser vi in den bakom stängda fasader, fjärran vore det från oss...). Ni kan få den. Den är, som det heter på engelska, "yours for the taking."
Men ni måste alltså just ta emot den.
Det här är skälet till att ni frikyrkor måste börja släppa in hbtq-folket, och släppa ut de som finns hos er ur sina låsta garderober.
Inte TROTS vad de är. Inte för att demonstrera er oerhörda godhet genom att TOLERERA dessa människor. Inte som ett sätt att ytterligare polera på fasaden. Fasadpolishen ger er inte vad ni behöver.
Utan FÖR ATT ni behöver den där nådesmittan de kan bibringa er och ert sammanhang. Ni behöver deras fasadkrossande HBT-skills. Ni behöver det nåt så desperat. Ni behöver det för er egen skull. Ni behöver det för att själva kunna andas, läka och växa.
Övriga delar i serien HBT-kunskap för frikyrkliga:
Intro
Lektion 1: We're here, we're queer get used to it.
Lektion 2: Sex
Lektion 3: Ett kapitel i slutet
Lektion 4: Vad en applåd kan berätta...
------
* Ett par anmärkningar: För det första, uppsatslänken går till pdf som ligger i min dropbox, och där blir ingenting liggande i evighet (har begränsat med utrymme där och ingen lust att köpa till mer...), så om det här blogginlägget inte är alldeles nytt när du läser det så finns det en risk att länken inte funkar. För det andra, tyvärr saknas försättsblad och innehållsförteckning + abstract. Men text och bilagor är med.
* Ett par anmärkningar: För det första, uppsatslänken går till pdf som ligger i min dropbox, och där blir ingenting liggande i evighet (har begränsat med utrymme där och ingen lust att köpa till mer...), så om det här blogginlägget inte är alldeles nytt när du läser det så finns det en risk att länken inte funkar. För det andra, tyvärr saknas försättsblad och innehållsförteckning + abstract. Men text och bilagor är med.
** Jag har bloggat om det här, som jag där kallar berøringsangst, tidigare, och jag är också långt ifrån ensam om att peka på det. I en intervju med Jacob Langvik om hans nya bok "96 lampor" – en bok jag BTW verkligen ser fram emot att läsa – nämns hur präktigheten, starka förväntningar på att vara och göra "rätt", det saknade utrymmet för (synlig) brustenhet och tvivel är skäl som många som lämnat frikyrkor anger som skäl till att de inte längre ville eller klarade att vara kvar. Och en känsla av befrielse när man mött andra sammanhang, där man fått och kunnat släppa på fasaden, är också genomgående. Och i det ljuset är det kanske inte förvånande att Jacob, som själv har en bakgrund som pastor, säger att han haft fler djupa samtal om livets mening och om Gud på krogen än i kyrkan.
*** Minns just nu inte vilken av hans sånger den textraden förekommer i, vet du får du jättegärna berätta det i kommentarsfältet här nedan, eller på annat sätt! När någon upplyser mig om, eller jag själv kommer på, vilken det är kommer jag, så klart, uppdatera med en spotifylänk om det finns en sådan. Eller åtminstone med sångtitel.
*** Minns just nu inte vilken av hans sånger den textraden förekommer i, vet du får du jättegärna berätta det i kommentarsfältet här nedan, eller på annat sätt! När någon upplyser mig om, eller jag själv kommer på, vilken det är kommer jag, så klart, uppdatera med en spotifylänk om det finns en sådan. Eller åtminstone med sångtitel.
