Vi kom att prata om Malena Ernman här hemma igår, apropå att hon blev Årets Hetero i år.
En mycket välförtjänt utnämning, tyckte vi om det, ifall nån undrade. Kanske det mest klockrena valet på många år.
Men egentligen var den utnämningen bara den ingång i samtalet där hon tog sig in, så att säga, det var inte så många ord som ödslades på det (ett så perfekt val finns det ju inte så mycket att säga om...). Det vi pratade mer om var hur hon tagit operan till svenska folket, så att säga. Och om att det vi ser som både drivkraften bakom det, och nyckeln till att lyckas med det, är hennes stora kärlek till just operan.
"Hennes kärlek till operan är så stor att den tvingar henne att riva murarna runt den, för att dela den med alla." sa någon av oss bland annat.
För många som älskar opera (åtminstone bland de som lyssnar) verkar det snarare vara de där murarna runt som är själva poängen. Det är att vara en av de som "hör till" i ett litet och exklusivt sällskap som är grejen. Eller i alla fall är kärleken till murarna lika stor som (eller större än) innehållet bakom dem.
Eftersom det övergripande samtalsämnet, eller det vi pratat om innan, var frikyrkan (hur tar man sig i ett samtal från frikyrka till gaygala och opera undrar ni nu? Det är jättelätt! svarar jag, pröva så får ni se...) så var ju parallellen given. Det är ju också ett rätt litet och exklusivt sammanhang, med rätt mycket till murar runt.
Den dag frikyrkan får en Malena Ernman, sa vi, då kommer det hända grejer där! Och runt om! Någon som faktiskt älskar själva innehållet i sin frikyrka så passionerat att de bara måste få dela det med alla, bara måste riva murarna. Någon som har den där sprängkärleken.
Finns det någon sådan? Eller kärleken till murarna runt större än till det som finns innanför?
För många som älskar opera (åtminstone bland de som lyssnar) verkar det snarare vara de där murarna runt som är själva poängen. Det är att vara en av de som "hör till" i ett litet och exklusivt sällskap som är grejen. Eller i alla fall är kärleken till murarna lika stor som (eller större än) innehållet bakom dem.
Eftersom det övergripande samtalsämnet, eller det vi pratat om innan, var frikyrkan (hur tar man sig i ett samtal från frikyrka till gaygala och opera undrar ni nu? Det är jättelätt! svarar jag, pröva så får ni se...) så var ju parallellen given. Det är ju också ett rätt litet och exklusivt sammanhang, med rätt mycket till murar runt.
Den dag frikyrkan får en Malena Ernman, sa vi, då kommer det hända grejer där! Och runt om! Någon som faktiskt älskar själva innehållet i sin frikyrka så passionerat att de bara måste få dela det med alla, bara måste riva murarna. Någon som har den där sprängkärleken.
Finns det någon sådan? Eller kärleken till murarna runt större än till det som finns innanför?
-----
Mer läsning på lite samma tema: Krokar och ramar http://libreb.blogspot.se/2010/11/krokar-och-ramar_01.html
Jag hittar redan flera Ernmans: Tomas Sjödin (som du ju nämnt här flera gånger) Vibeke Olsson, U2, Tomas Andersson-Wij, Carola,Simon Ådahl om du menar "kändisar". Annars är vi ju legio som satsar mycket för att andra ska få lära känna Jesus utan att vara kändisar. Mission är ju de kristnas middle name.
SvaraRaderaVisst gillar en del tryggheten i att inte bli utmanade, men jag känner inte till så många sådana i verkligheten. Jag möter dem mest som sura kommentarer i sociala medier. De är förvisso också legio, men tillhör de frikyrkans kärna?
Glömde Underbara Clara, hon gör väldigt mycket på sin kristet feministiska bloggfront kanske den mesta Ernman frikyrkan har just nu.
RaderaJa och nej. Tomas Sjödin argumenterar i predikan som jag skriver om här http://libreb.blogspot.se/2016/02/det-har-inlagget-ligger-bara-kvar-en.html för en sådan mursprängande kyrkosyn, men *fått igenom det* har han ju inte (vilket säkerligen beror mer på att de som älskar gränserna mest är fler och mer inflytelserika än de son älskar kärnan mest, och alltså inte han kan lastas för).
SvaraRaderaKyrkan han verkar i har iofs prövat på att öppna sina dörrar för några av "de andra" - trots inledande tveksamhet - och fått se stora resultat av det http://www.dagen.se/dokument/mångkulturell-kyrka-en-nyckel-till-väckelse-1.357892 När de, och andra kyrkor, drar de fulla konsekvenserna av det DÅ kommer murar rivas.
Vad det är konkret att riva murarna måste ju bero på hur murarna ser ut. Och att prata om sin tro med människor utanför kyrkan - och göra det på ett bra sätt - kan visserligen innebära att man når ut till dem med sin tro. Men det innebär inte att riva kyrkans murar - för de sitter inte där.
Malena Ernmans murbräckande handlade om att hon bröt en massa tabun som finns i operakulturen, som handlar om att hålla tydliga rågångar mellan finkultur och populärkultur exempelvis, att hon nådde ut till människor utanför den vanliga operakulturen var en effekt av murrivandet, men murarna hon rev satt någon annanstans. Det där att utmana interna tabun i operavärlden var inget hon började med iom att hon var med i melodifestivalen heller, utan det är så hon förhåller sig till operan. Att hon framför sina operaroller väldigt fysiskt exempelvis, faktsikt spelar rollen mer än bara sjunger den. Bara som *ett* exempel.
Kyrkans murar kommer att rivas när tillräckligt många älskar kyrkans innehåll tillräckligt mycket för att våga göra kyrka på nytt sätt. Rivandet av murar görs i kyrkan - för det är där de sitter - inte genom att övertala människor utanför att komma in innanför murarna.
Jag tror att jag nog förstod att du menade just det- också. men precis som Malne Ernman är känd utanför opera-nördarnas kretsar behövs de som likt Vibeke Olsson både är baptispastor och jobbar som det och är ute i medier och kultur med gedigen kunskap om tex frikyrkorna och facket.
RaderaJust Tomas Sjödins församling är väl vad jag vet ett exempel på ganska rivna murar. Jag ser många små församlingar här i norr som gör sammalunda. Större delen av dem som går regelbundet i kyrkan är som i den första kristna kyrkan; de som inte har status och självklar hemortsrätt någonstans utanför kyrkan. Människor med Downs syndrom som får framträda på samma villkor som den syrianska 11-åringen som inte kan svenska ännu, eller den psykiskt sjuke mannen som efter en hasch-psykos för 30 år sedan ständigt pratar väldigt högt för att överrösta sina inre röster även i kyrkan är inte bara välkomna utan också viktiga för helheten och de saknas om de uteblir. Man väntar med att börja gudstjänsten för kvinnan som haft en stroke har fått ett nytt färdtjänstföretag som inte hittar, så hon kommer sent osv.
Även dessa som utanför kyrkväggarna berättar om tron i vardagen gör det som Ernman gör, tycker jag. Väl medveten om att inte alla gör det finns ändå många tecken på att "kom som du är och bli som vi" börjar ifrågasättas också i praktiken.
Hans församling har börjat ta de allra första stapplande bäbisstegen i den generella riktningen - och fått se de positiva effekterna av det. Men den riktiga revolutionen är långt borta ("The revolution is just a t-shirt away" sjunger ju Billy Bragg, men i just detta fall tror jag att det kan vara lite längre ändå...).
RaderaEn bok jag inte läst men ser fram emot att läsa är "96 lampor" av Jacob Langvik - om de som "brann och slocknade". Har dock läst den del som finns tillgänglig på nätet, och där skriver han nånstans nåntng om att alla kyrkor borde stängas under ett års tid, för att bryta vanans makt och ge människor chansen att hitta de där nya sätten att göra kyrka på. *Det* tror jag skulle kunna resultera i mer av revolution...
Håller med men ändå inte,var skulle vanliga människor träffas annars? Jag ser inte många mötesplatser där alla möjliga åldrar och samhällsgrupper möts i övriga samhället. Fotbollspelare för sig, hbtq-are för sig, de som älskar sydkoreanks pop för sig och de som gillar metal för sig. Med internet blir det ännu lättare att bara möta sina likar. I kyrkan möts alla sorter, åldrar och läggningar och det vore en förlust om det stället var stängt i ett år.
RaderaJag önskar vi kunde fundera och fungera samtidigt så kan vi låta församlingen förändras organiskt åt rätt håll.
Sant att folkrörelserna/föreningslivet (inklusive kyrkor) är de platser där uppdelningen i åldrar o.s.v. kunnat - och kanske kan - få vara mindre stark än i övriga samhället.
SvaraRaderaI källaren till vårt hus finns exv. en schackklubb där det nästan varje helg sitter allt ifrån 10-åringar till pensionärer och spelar med varandra (schack har ju den fördelen framför mer fysiskt krävande aktiviteter att åldern inte behöver spela så stor roll...).
Och jag har alltid framhållit det draget som en av fördelarna med en (min) uppväxt i frikyrkan också.
Samtidigt tycker jag att frikyrkan drar väldigt mycket åt samma håll som resten av samhället på den punkten (tror faktiskt att det är en av flera faktorer bakom att många lämnar församlingarna när de vuxit ur ungdomsgrupperna, att verksamheten varit för uppdelad och att de där naturliga kontaktytorna med resten av församlingen inte riktigt funnits, inte den enda faktorn, givetvis, men jag tror den finns med).
Samtidigt finns ju inget som hindrar att man under ett - hypotetiskt - kyrkuppehåll byggde vidare på det där i mindre sammanhang, Ett antal familjer som gör saker tillsammans, och där barnen inte går iväg till sitt i söndagsskolan utan också är med. Och kanske även tillsammans med familjer (och personer) som inte alls funnits med i kyrkans verksamhet tidigare.
Bara en tanke. Och egentligen tror jag att man kan komma ganska långt med att bara stänga kyrkorna i ett år i tanken, så att säga. Om kyrkan inte fanns under ett år från nu, vad därifrån vill vi behålla och hur kan vi göra det på annat sätt. (Och vad är kanske, när vi tänker efter, inte så viktigt.)