bildblogg: En vänlig grönskas rika dräkt

Vet inte om den här bilden behöver så mycket mer presentation än inläggsrubriken.

Språkpolisiär insats: Att hörsamma, och att lystra

Dagens språkpolisiära insats gäller det där som är själva kärnan i språket: Att kommunicera betydelse. Att det man säger/skriver ska vara vad man tänker/menar.

Ordet som det gäller idag, och som jag sett felanvänt ett antal gånger är "hörsamma". Framförallt har jag sett det användas om det namn eller smeknamn ett husdjur föredrar: Den "hörsammar till" namnet Oscar.

Problemet där är att ordet som söks och avses helt uppenbart är "lystrar".

Vi tar hjälp av Bonniers svenska ordbok här, som vi brukar:

hörsamma: lyda, rätta sig efter, följa
lystra: 1) uppmärksamt lyssna (och lyda) 2) (spec. om hund) lystra till namnet... lyda namnet, heta

Ni ser att båda orden har lydnad som åtminstone delbetydelse (för ordet hörsamma är det dock huvudbetydelsen), och kanske är det vad som orsakat förvirringen. Men de är alltså inte synonymer. Och om du vill säga vilket namn som ditt husdjur reagerar på, vilket namn som fungerar när du kallar på djuret, och vilket namn det således uppfattar som sitt, så är det frasen "lystrar till" du är ute efter.

Kort och gott, i exempelmening:

"Min hund lystrar till namnet Oscar, och hörsammar nästan alltid mina kommandon"

bildblogg: Pappersflygplan

Försöker öva lite på bilder som jag tycker är lite svårare att ta, som barnbilder exempelvis. Men den här blev jag riktigt nöjd med. Kompositionen framförallt.

Modelltack till: Alexandros a.k.a. studsbollen

Jag berättar sagor NU

I höstas var jag barnvakt åt systerdottern P, och passade på att ta med henne på sagostund på Medborgarplatsens bibliotek i Stockholm (i Astrid Lindgren-rummet, väldigt fint, titta gärna in där om ni har möjlighet nån gång).

Sagostunden var en del av ett projekt som gick ut på att låta unga (tonåringar, för att vara exakt) återberätta sagor de läst (och läst in sig på) för grupper av yngre barn (P var fyra, eller fyra och ett halvt om man ska vara helt petnoga – och det ska man enligt henne...– och hon låg nog ganska mitt i åldersspannet på barngruppen när vi var där).

Jag tror att de flesta av sagorna var lite för komplexa och/eller abstrakta för P, om man bara ser till innehåll och framförande, för hon hade ganska svårt att efteråt återge vad de handlat om. Men däremot verkade upplevelsen som sådan inspirera henne, för på vägen därifrån klättrade hon upp högst upp på en trappa och deklamerade improviserade sagor för alla som kom förbi...

Och hon kan berätta väldigt många sagor, faktiskt "längre än vad räkningen räcker", enligt henne själv... ;-)

Jag försökte på vuxenvis kommentera med något i stil med:
"Du kanske ska bli en sån som berättar sagor när du blir stor?"

Hennes svar:

"Nej, när jag blir stor ska jag bli veterinär och tandläkare*. Jag berättar sagor NU."

Så sant. Hon berättar faktiskt sagor NU. Och då får man försöka lyssna NU, och inte på vuxenvis ge sig på att tänka om det till vad det kanske skulle kunna bli nån gång sen.

När det gäller det där med att leva i nuet är barn verkligen oslagbara lärare. Även om man som vuxen är en ganska senfärdig elev.

Som tur är har jag faktiskt en av hennes sagostunder från förra året (men inte just denna, dessvärre) inspelad, så även om det bara var just DÅ hon berättade sagan om modokavaranerna** som blev kompisar och sen mer och mer familj, eller om lejonmamman och lejonbarnet som gick på äventyr i hela världen, så kan jag i alla fall lyssna NU.

----

* Tror hon är det enda barn jag hört säga sig vilja bli just tandläkare, men det ska ju finnas såna också...
** Vet du inte vad en modokavaran är? Då kan jag avslöja att det är vad som annars ofta går under beteckningen komodovaran.

bildblogg: Tittut!

Fotot i dagens bildblogg har några år på nacken, snart 4 närmare bestämt, men jag råkade snubbla över det när jag sorterade gamla kort och blev förtjust. Vad bilden föreställer är systerbarnet P som leker tittut med kökshandduken på sommarvistet. Tycker själv att jag verkligen lyckades fånga rätt ögonblick – precis när hon tittar fram och skriker av skratt. OK, bilden är ljudlös..., men jag tycker man ser det där skrattskriket i ögonen på henne också....

Bokomslag som madeleinekaka

Jag har tidigare här på bloggen publicerat en dikt om te och kaffe. Eller kanske handlar den särskilt om hur dryck och subkultur och samhällsgrupp hänger ihop. Av någon anledning har den väckt intresse de senaste dagarna, och därför poppat upp i min bloggstatistik.

Kanske var det därför jag, när jag ögnade igenom ett uppslag i en frikyrklig förlagskatalog, plötsligt inte bara tänkte på hur designen på bokomslagen så tydligt säger "frikyrka" för den invigde. Utan också insåg att den designen för mig smakar och doftar te. Svart te av något slag, med mjölk och socker. Och att den känns som ett furubord mot underarmarna.

Tidsresa med ångbåt!

Vi (eller snarare Anna) har ägt uppslagsverket Nordisk Familjebok, i den så kallade Uggleupplagan (2:a upplagan, som kom ut i 38 band 1904-1926) i ... hmm... jag vet inte exakt men jag vet att det var en födelsedagspresent från mig till henne och att vi bodde i den första bostaden vi delade, så åtminstone sen 1996, eventuellt sen 1994... så... rätt länge alltså.

Under den tiden har vi förstås slagit upp ord i den, vi har också med jämna (eller ojämna) mellanrum skakat damm ur den, och vi har flyttat tre gånger (den har alltså åkt ner i och upp ur flyttkartonger så många gånger).

Ändå var det inte förrän i denna vecka, när jag fick för mig att slå upp "Brask" (i band 4, som hör till dem som utkom 1904) som en liten, liten ficktidtabell plötsligt lösgjorde sig från den plats där den, tydligen, tjänat som tillfälligt bokmärke. Inget konstigt med en ficktidtabell som bokmärke, man petar ju ofta in bara det papper man råkar ha för handen; Reklamblad, tidtabeller, vykort etc.

Det märkliga med detta tillfälliga bokmärke var att det var en tidtabell för ångsluparna (i detta fall: små ångbåtar i passagerartrafik) på Stockholmsvattnen (den angör, enligt påskrift, Logårdstrappan, Strandvägen, Lidingön, Värtahamnen, Djurgårdsbron och Lidingöbro Värdshus m. fl. ställen), från juli 1906.

Om vi tycker att vi har haft uppslagsverket i vår ägo lång tid är det alltså ändå inget mot den tidsrymd som en liten ångbåtstidtabell legat där som bortglömd påminnare om en förmodat viktig sida. När detta band av "Ugglan" kom innanför vår dörr hade, troligtvis, den här tidtabellen redan legat där mellan boksidorna i omkring 90 år.

När jag plockade upp den lilla papperslappen och tittade på den såg jag plötsligt för mig någon i början av förra seklet, som slagit upp ett ord i sitt alldeles nya och dagsaktuella uppslagsverk. Så nytt och dagsaktuellt att det ännu hade bara de första 5 banden, det sista bandet var helt sprillans nytt (band 1-4 kom 1904, och band 5 kom 1906, det år som tidtabellen är från). Kanske händer något som avbryter läsningen, kanske känns något med det som står där så viktigt att det bör markeras så att det går lätt att hitta tillbaka till det. I vilket fall som helst tar vår läsare ett litet papper som råkar finnas till hands, kanske ligger det i en ficka eller på bordet, en tidtabell för ångbåtarna i stan och petar in den där....Kanske glöms det helt bort sen. Och kanske är det snarare så att uppslagsordet är så viktigt att bokmärket får ligga kvar. Kvar blir det hursomhelst...

... Tills det trillar ut över hundra år senare i en landsände omkring 60 mil från det Stockholm där ångsluparna för länge sedan slutat gå i reguljär passagerartrafik (enstaka ångfartyg går fortfarande i en slags museiturer, men den reguljära persontrafiken sköts med aningen modernare båtar).

Det är sånt som ger mig gåshud och lyckokrypningar över hela kroppen. Jag älskar att hitta påminnelser om och ledtrådar till tidigare läsare i böcker, och just denna lilla tidtabell tar sig raskt in på förstaplatsen på min topplista över dylika fynd.

Bildblogg: Årets första blombilder

Eller. Nja. Kanske inte egentligen. Men årets första foton på VILDA* blommor i alla fall.

*Är blommor vilda om de växer i en park? Det kan de väl vara, va? Inte allt som växer i parken är väl planterat, särskilt inte i en delvis skogsbeväxt park intill ett naturreservat? En del av det som växer där har väl tagit sig dit på egen hand (eller egen rot/frö)? Hursomhelst, oavsett korrekt kategorisering av just dessa blommor, det är åtminstone inte VÅRA blommor.

Att utelämna ett e

Man ser ofta sammanblandningar av orden utlämna och utelämna, gör därför en språkpolisiär insats här.
En titt i ordboken (närmare bestämt Bonniers svenska ordbok) ger oss följande:

utlämna: överlämna, förråda, blotta

utelämna: inte ta med, hoppa över, förbigå

Svårare än så är det inte.

Kortfattat är det alltså så att om du utelämnar ett e i utelämna så blir ordet utlämnat, förrått åt och blottat för, en grav betydelseförskjutning. För att inte säga total betydelseförändring...

bildblogg: Vindkraftverk igen

Jo, jag vet att jag publicerat ett liknande soluppgångsfoto i en tidigare bildblogg här. Men det går inte att komma ifrån. Det är en vacker syn.