Goda nyheter!

En majoritet i arbetsmarknadsutskottet kräver ett snabbt lagförslag i frågan om otillgänglighet som diskriminering. Äntligen! Tillgänglighet är ett av de områden där Sverige ligger pinsamt långt efter, det är hög tid att vi börjar kavla upp ärmarna och jobba för att komma ikapp andra länder.

Dessutom är det ett måste att ha med tillgänglighet i diskrimineringslagen, om man faktiskt (som vi har) inkluderar funktionshinder bland diskrimineringsgrunderna. Annars blir lagen ett skämt. Lagen som den står idag innebär nämligen att du å ena sidan inte får neka en person anställning på grund av funktionshinder, men du får däremot bygga in fysiska hinder på ditt kontor som omöjliggör för exempelvis en rullstolsburen person att öht komma till en anställningsintervju.

Det är dessutom sant som Maria Johansson på DHR säger, att ju längre vi väntar med att ändra lagen, desto större problem innebär det att genomföra en ändring. Och nu kanske rörelsehindrade och synskadade slipper emigrera till andra västländer för att få ett samhälle som är tillgängligt för dem.

Läs mer på fulldelaktighet.nu eller hos Vänsterpartiet

Dagen idag

Härligt väder! Och aluminiumfolie

Igår fick jag till slut nog av hettan i arbetsrummet och tejpade aluminiumfolie (med den mest reflekterande sidan utåt) på arbetsrumsfönstret. Väl vetande, eller åtminstone i förhoppning om, att svalare väder var på väg (ty inget varar för evigt, ej heller kallfronter och molnbankar). Jag hade bara så att det räckte till ungefär halva fönstret, men även det tog faktiskt av soluppvärmningen i arbetsrummet ganska bra. Även på eftermiddagen gick det att gå in här utan att omedelbart avlida av överhettning.

Och idag vaknade jag med sval luft i rummet! Härligt!!

Aluminiumfolien får dock sitta kvar i väntan på nästa solattack.....

Gläntan!

Eftersom föregående fredag inte förärades med vare sig fredagsdikt eller fredagssång här på bloggen, så kommer här en fredagsdikt på en lördag, så att säga. Och vi fortsätter med Tranströmer-temat. Idag blir det dikten Gläntan

Fredagssång: It's only me

Jag har skrivit en bloggpost utifrån den förut, men aldrig spelat den för er. Veckans fredagssång blir alltså It's only me, med och av Melissa Etheridge.



Ber lite om ursäkt för videon. För mig, som faktiskt lyssnar på texten, blir kombinationen av bild och ljud rätt märklig här... Men det är kanske bara jag ("It's only me"...). Det var hursomhelst den enda jag hittade, och det är alltså i första hand sången det handlar om. Blunda och lyssna om ni är som jag....

Resultatet!

Nämnde ju häromdagen vår vaxande av vardagsrumsparketten. Och det här är alltså resultatet.

Inte illa för ett golv som varken sett slippapper eller lack på drygt 30 år...

Språkpolisiär insats: att föredra

Dagens språkpolisiära insats är föranledd av ovanstående bildtext (källa av utredningstekniska skäl dold...), och det rör sig alltså om orden hellre och föredra. Och kanske alldeles särskilt om ordet föredra. 

För den som tycker det är svårt att läsa på fotot ovan följer texten här: "Om du hellre föredrar kaffe, fyll termosen med iskallt kaffe."

Saken är alltså den att man kan antingen föredra en viss dryck (framför en annan, underförstått), eller hellre dricka en annan dryck (återigen finns ett underförstått alternativ som man jämför med). Men man kan alltså inte "hellre föredra". 

Eller, det vill säga, det kan man kanske, men då är det inte längre dryckerna man talar om, utan sin faktiska och föredragna preferens (uttytt: om man "hellre föredrar" något, exempelvis kaffe framför te, så betyder det att man i verkligheten faktiskt föredrar te (faktisk preferens) men att man skulle önska att man istället föredrog kaffe (föredragen preferens).

Återigen, som i alla språkpolisiära insatser, så handlar korrekt språk inte om estetiska överväganden, utan om betydelse, vilket i sin tur rör själva meningen med att bry sig om att använda språk överhuvudtaget: KOMMUNIKATION!!!

Ty, om du på grund av språkliga fel inte skriver vad du menar, så menar du inte längre vad du skriver, för att parafrasera Konfucius i Ezra Pounds tappning.

Vad det annars pysslas med här...

Minns ni de där tomma hyllorna? De har numera fyllts, så gott som (ett hyllplan har lämnats tomt, eller d.v.s. har lämnats utan böcker i alla fall...), och påföljande omorganisation och omflyttning i arbetsrummet har också gjorts (liknande den jag gjorde förra sommaren, fast den här gången med lite mer plats till godo trots allt). Dammat, skakat böcker (så gott som alla i arbetsrummets 10 hyllor), sorterat in, flyttat böcker (också så gott som alla). De där oceanerna av plats som jag trodde jag skulle få har på något sätt undgått att materialisera sig... Men jag har i alla fall lyckats lämna ett och ett halvt, nästan två, hyllplan tomma (just nu: avställningsyta, för framtiden: mer bokplats), och dessutom få bort böcker från ovanpå hyllorna, och andra inte helt ideala och ej (helt) därför avsedda platser....

Wasti (katt) har, som synes också hjälpt till efter bästa förmåga, främst med att se till att de nydammade hyllplanen inte blev helt katthårsfria (hur skulle det ha sett ut!), och med att fånga dammtrasan...

Igår, som en slags cescendo på fixandet, bar vi också ut merparten av möblerna (dock ej hyllorna....) från vardagsrummet och vaxade parkettgolvet. Ruta för ruta med parkettvax och wettextrasa... Vilket vi parallellkörde med att ha tvättstugan, utifall att vi skulle få långtråkigt.... Lite öm i kroppen (mest i otränade ryggar och dåliga knän...) är man idag, men det är det värt! 

Resultatet var inte att klaga på. Så nära en slipning och omlackning man kan komma utan att faktiskt slipa och lacka om skulle jag vilja påstå. 

Så, kort och gott, fixarsäsongen har alltså kommit... Återstår några tavlor som ska upp, och ett solskydd/gardin till arbetsrumsfönstret (vi hade en, men katterna rev ner den...). Resten av året räcker persiennerna, men på sommaren behövs någon anordning som tar av solen ännu mer.

Faran med autoöversättningar

Såg en reklambanner som på ett utmärkt sätt illustrerade faran med att använda automatisk översättning.

Se skärmdump nedan.

Texten lyder alltså (och jag ber om ursäkt på förhand för det språkliga monstret här): "Mamma är 57 men ser 27. Lokala Svenska Mamma avslöjar hennes hemlighet för att radera rynkor"

Fullständigt nonsens. Men faktiskt alldeles, precis vad man med hjälp av ett lexikon och en slumpvalsgenerator av något slag kan få fram om man autoöversätter, vad vi kan kalla "översätter", ord för ord.

Det första felet (och då bortser jag från den lite udda skrivningen "Mamma", där man på riktig svenska kanske snarare hade skrivit till exempel 3-barnsmamma, eller hur många barn man nu vill förse henne med, det är ju i alla fall inte, strikt talat, fel) är  alltså att det står "ser" där det borde stå "ser ut som", vilket enkelt förklaras av två faktorer:

För det första: På engelska använder man samma ord för ser (eller tittar) och ser ut, nämligen "look" (eller i det här fallet kanske snarare "looks"). En autoöversättning som helt enkelt översätter ord för ord, och söker upp översättning på "look" har alltså ingen möjlighet att veta att orden inte används på samma sätt på svenska som på engelska. Lika litet som en människa helt utan kunskap i ett språk som använder ett lexikon för att översätta ord för ord i en text egentligen vet vilken av de föreslagna översättningarna som faktiskt fungerar i det tänkta sammanhanget.

För det andra, men av samma skäl: På engelska kan man säga "looks 27", på svenska behöver man ett "som" mellan "ser ut" och det som ngt/ngn ser ut "som". En grammatisk skillnad alltså. Men inte därmed en rent estetisk skillnad, grammatiken är betydelsebärande.

Vilket för oss över till nästa fel, "lokala svenska mamma" kan man inte skriva på svenska, det måste vara antingen "lokal svensk mamma" (språkligt korrekt, om än horribelt uttryckt i övrigt), eller "den lokala svenska mamman" (också språkligt korrekt, fast om möjligt ännu mer horribelt uttryckt). Orsaken är alltså att "lokala" antingen är pluralform eller bestämd form av "lokal", men ALDRIG kan vara obestämt singular, som i den här meningen. Grammatik återigen, alltså. Men högst betydelsebärande grammatik.

Och grammatiken fortsätter att vara problemet även i nästa fel, "hennes hemlighet" betyder faktiskt på svenska att hon INTE avslöjar sin egen hemlighet, utan däremot någon ANNANS (ej nämnd i texten...). Vill vi säga det som den här hjälplöst sprattlande autoöversättningen FÖRSÖKER säga så behöver vi ordet "sin". Hon avslöjar sin hemlighet. Återigen en i högsta grad betydelsebärande skillnad som har med grammatiken att göra.


Det är faktiskt just grammatiken som i regel misshandlas allra svårast i en autoöversättning. Alltför ofta så svårt att resultatet blir en nonsenstext. 

Öppet brev till @CanalDigital

Efter att ha ägnat alltför många arbetstimmar under det senaste året åt att försöka fixa ERA fuckups i faktureringen (suttit i telefonkö, fyllt i papper om autogiro och skickat in, fått kravbrev på grund av att ERT autogiro inte fungerar på grund av att NI inte har skickat in rätt uppgifter till ER bank, suttit i telefonkö igen, pratat med er, pratat med er bank, pratat med vår bank, pratat med er igen, fyllt i och skickat in ÄNNU ett papper om autogiro – identiskt med det första – eftersom NI misslyckats med att fixa er del av autogiroservicen, betalat fakturor, som redan skulle varit betalda via autogiro om NI gjort er del, och påminnelseavgifter, som aldrig skulle varit nödvändiga om NI skött ERT autogiroåtagande, och sedan hela cirkeln om igen i all jävla evinnerlighet), så har vi nu bestämt oss.

Ni har förlorat en kund.

Nej, det är inte vi, det är ni. Det har varit ni hela tiden. Har vi gjort något fel har det varit att vårt tålamod med er varat alldeles för länge.

Ett företag som inte lyckas med den grundläggande uppgiften att ta betalt är inte ett företag som borde släppts ut på marknaden till att börja med. Och det är definitivt inte ett företag någon med självbevarelsedrift vill göra affärer med.

Vi har hört oss för om möjligheterna att byta leverantör, men fått veta att det inte är möjligt att anlita någon annan på grund av att ni genom avtal med vår hyresvärd skaffat er ensamrätt på de kunder som är hyresgäster här. Trist. Men vet ni vad? Det ändrar ingenting. Att ha ingen leverantör är fortfarande ungefär tre miljoner gånger bättre än att ha er som leverantör. Vi väljer hellre det alternativet.

Det faktum att avkodningen av kanaler strular så ofta med er gör dessutom att vi redan vet mycket väl att vi klarar oss alldeles utmärkt utan era tjänster. Vi klarar oss REDAN utan dem större delen av tiden.

Att vi lägger detta meddelande här, offentligt, är förstås för att vi vill bidra till konsumentupplysning för andra presumptiva kunder. För att efter bästa förmåga hjälpa andra att undvika det strul vi varit tvungna att stå ut med. Här följer alltså ett meddelande till presumptiva kunder hos Canal Digital:

Om ni har möjlighet, välj en annan leverantör. Om ni inte har möjlighet, fundera över om ni kan avstå helt och hållet.

Äntligen rolig färdigmat för mig!

Jag skrev ju häromdagen om vampyrer, som enligt systerdottern är "helt ofarliga för vitlök". Nu är det inte bara vampyrer som är det, utan även jag (och systerdottern också, faktiskt).

Det kan vara lite trist i ett land som sätter likhetstecken mellan spännande nya matkulturer och vitlök. Och mellan spännande mat och vitlök öht. All mat som i Sverige uppfattas som exotisk, kryddas i Sverige (men, nota bene, tämligen ofta ENDAST i Sverige) med vitlök. Gick exempelvis med en tysk vän – som älskar både salami och vitlök – i en svensk mataffär och såg hennes förvirring och förvåning inför att något som rubricerats som "ÄKTA tysk salami!" var just vitlökskryddad (som hon sa: "Jag älskar både vitlök och salami, men varför skulle man blanda!? I tysk salami, som den är känd i Tyskland, gör man det i varje fall inte!"). Jag förklarade för henne att i Sverige är alla andra nationalitetsbeteckningar än "svensk" på mat helt enkelt en synonym till vitlök, ju mer vitlök desto mer "äkta" är det, att de som en gång uppfann recepten i många fall aldrig skulle drömma om att ha vitlök i den rätten är helt enkelt ointressant.

Men något verkar alltså ha hänt. Plötsligt kan man köpa kryddade korvar, flera olika sorter, utan vitlök. Vilket är mycket glädjande! Det råkar nämligen förhålla sig så, även om jag vet att det är väldigt svårt för vitlöksälskare att förstå, att det är fullt möjligt att a) inte tycka om (eller vara allergisk mot) vitlök OCH b) tycka smaklösa, vanliga, grillkorvar är vansinnigt trista. SAMTIDIGT. Detta beror på ett faktum som är okänt för många: Det finns andra smaker än vitlökssmak! Det gör faktiskt det. På riktigt. Pröva får du se att det finns en hel värld av smaker att upptäcka därute!

Dessutom finns nu en (bara en, men i alla fall) färdig pesto, utan vitlök, att köpa. Jag har köpt en burk, och tänker testa den till pasta i kväll, med lite tunt skivad salladslök som komplement tänker jag mig. Jag lagar ofta olika sorters pesto själv (alla utan vitlök). det finns ju hur många kombinationsmöjligheter som helst, soltorkade tomater, hackad chili, cashewnötter (torrostade i stekpanna), parmesan och salt och peppar exempelvis. Eller persilja, mandel, västerbottenost och schallotenlök, för en något mildare variant. I regel använder jag olivolja, men i mandel och västerbottenost-varianten fungerar också en kallpressad rapsolja (den matchar mandeln bra). Osv osv osv. Variationsmöjligheterna när man lagar sin egen är helt enkelt oändliga. Men, ibland har jag saknat att bara kunna plocka en burk från hyllan i affären. Bekvämligheten i det är ju vissa dagar precis vad man behöver. Kanske inte för att den färdiga är godare än vad man kan åstadkomma själv, men för att det är snabbare och enklare. Och nu kan man det! Återstår att se hur den smakar, men, ärligt talat, hur illa kan det vara?

Kan förresten passa på att avliva en annan myt, närbesläktad med den där att den som inte vill ha vitlök inte vill ha någon smak alls. Nämligen den att den som inte gillar vitlök helt enkelt inte gillar kryddor. Jag vet inte hur ofta jag har fått den responsen när jag sagt att jag inte gillar vitlök: "Jaha, du gillar inte kryddor?" alternativt "Du gillar inte starka kryddor?". Men sanningen är den att jag älskar alla kryddor, utom just vitlök. Starka och milda, aromatiska och mer vassa. Bring it on! Att det är möjligt beror alltså på att, inte nog med att det finns andra smaker än vitlökssmak, det finns dessutom andra kryddor än vitlök! Fullständigt otroligt, jag vet! Men faktiskt sant!

Litteraturen, Kristus, mannen och hans mottyp

Vid första påseendet verkar titeln tillkrånglad, men den säger faktiskt precis vad det handlar om. Titeln är dessutom inte min, det är titeln på en essä ur tvärsnitt (tidskrift för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning), från 2008, som jag råkade snubbla över bland mina gamla utskrifter nu på morgonen. 

Författaren är Inger Littberger. Och essän gör nedslag i tre litterära figurer, Almqvists Tintomara, Strindbergs Axel Borg och Selma Lagerlöfs Karl-Artur Ekenstedt. Hos dessa finns en hel värld att gå in i när det gäller skärningspunkten mellan maskuliniteter och religion (främst kristendom) i svensk litteratur från 1800-tal och tidigt 1900-tal. Essän är egentligen bara ett smakprov från den forskning Littberger bedrev (bedriver?) inom ramen för det tvärvetenskapliga projektet "Kristen manlighet – en modernitetens paradox"

Och den ligger faktiskt fortfarande kvar på nätet. Läs den!

Nyförälskad!

Vi har hittat en ny kärlek. Kan man kanske säga. Eller också har vi hittat nya sidor i vår gamla kärlek. Vi är ju sedan länge förälskade i den lilla stad där vi bor, Eslöv. Men i helgen blev den uppskjutna fotoutflykten till Örtofta av, och vi föll som furor för den byn också. Båda två.

Dock, Örtofta hör till Eslövs kommun, så på sätt och vis är det alltså inte en ny kärlek, utan en ny sida av den gamla...

Lite bilder nedan.

Skriker det inte Huckleberry Finn om den här åkröken och den här bron?

Det tyckte jag i alla fall. Här på lite närmare håll. 

En annan bro över ån.

Huckleberry Finn som sagt.

Och ett litet sagoslott därtill (Örtofta slott, närmare bestämt).

Sällskapliga hästar på väg fram för att hälsa.

Kikar lite under lugg.

Vita hästar i förgrunden, sockerbruket i bakgrunden.

Och, tro det eller ej, en påfågel i grönskan.

Jo, faktiskt, en påfågel.

Sockerbruket igen.

Mera sockerbruk.

Men närmare än så här kom vi alltså inte.

Därefter besökte vi en helt otroligt charmig pizzeria, inredd mer som vardagsrum, med soffor, tidningar, ishockeyspel etc. Och en kiosk med en glad och trevlig tant i. Inget av det fastnade på bild, men båda delarna bidrog kraftigt till vår Örtoftaförälskelse. Sista spikarna i kistan så att säga.

Helt ofarlig för vitlök

Fyraåringen (systerdotter) förevisade sin djuratlas och berättade om intressanta djur. Hennes favorit var lejonet, men hon var också ganska fascinerad av fladdermusen som kallas för vampyr. "Den är ganska läskig, för den bits och smaskar på blod!" sa hon.

Hennes mamma sköt in att "Ja, men de är ju helt ofarliga för människor, vet du."

På det kom svaret blixtsnabbt: "Det vet jag inte, men de är i alla fall helt ofarliga för vitlök."

"Vi googlade om dem, och då hittade vi förstås även andra vampyrer..." förklarade hennes mamma inpasset.

"Ja, fast de andra var lite större", var fyraåringens helt lugna kommentar på det...

Vampyrer är helt ofarliga för vitlök. Jo, så kan man väl sammanfatta det... ;-)


PS. Ursäkta frånvaron här i helgen. Jag fick bara felmeddelandet "servivce unavailable" när jag försökte gå in på "Skapa inlägg" i lördags.

Blåsipporna

En prosadikt av Tomas Tranströmer som så exakt fångar det fantastiska med vårens blåsippor, det får bli veckans fredagsdikt. Läser gör han själv, och titeln är alltså Blåsipporna.

Let me in

Utlovad rapport om filmen kommer här...

Filmen har ju kritiserats för att ligga för nära den svenska filmen (vilket för övrigt verkar vara en ny trend i Hollywood, samma sak kan ju sägas om Milleniumfilmerna), och, jo, skillnaderna var väl inte direkt överdrivna. Namn och platser har bytts ut (Eli har blivit Abby, Oskar har blivit Owen, Håkan har blivit Thomas och Blackeberg har blivit New Mexico, o.s.v), men trots det är filmerna påfallande lika.

Det fanns dock i alla fall ett par skillnader, för det första tyckte jag att parallellen mellan Abbys relation till Thomas (den äldre mannen), och Owen (pojken), var onödigt övertydlig i den här filmatiseringen.

I såväl boken som i den svenska filmen finns det ju som en antydd möjlighet att Håkan varit med Eli sedan han var en pojke som Oskar. Kort och gott, att Oskar/Owen ersätter Håkan/Thomas. Men det är något man litegrann får läsa mellan raderna, det är en av flera möjliga tolkningar. I Let me in däremot är det tydligt utpekat (genom fotografier som visar Thomas som pojke tillsammans med Abby).

Men det är väl i och för sig klassiskt Hollywood, att övertydlighet föredras framför subtilitet och mångtydighet.

En annan skillnad var att den var mer skräckfilmsbetonad, eller mer av traditionell skräckfilm, i valet av bilder, och hur det filmats och så vidare. Om det är bra eller dåligt är väl mest en smaksak. Personligen skulle jag säga att det varken var bra eller dåligt, men ganska förväntat (återigen: så gör man filmer i Hollywood, helt enkelt). Hade blivit förvånad om det varit på något annat sätt, men kan inte riktigt säga om det hade varit en positiv eller negativ förvåning.



På det stora hela dock långt bättre än jag förutsett. Det är ett gott filmhantverk. Tre tummar upp. Eller fyra kanske. Eventuellt. 

Change of plans

Hade tänkt mig en fotoutflykt framåt kvällen, men feber och halsont annonserar förkylning på ingående, och gör filmkväll till ett bättre alternativ. Nu är det faktiskt ett ganska bra tag sedan som jag var förkyld (till skillnad från i vintras, då förkylningarna verkligen stod i kö...), så jag ska väl inte klaga. Eller, inte klaga så mycket i alla fall. Det ÄR lite trist att inte kunna testa nya kamerastativet idag. Sådär. Färdigklagat...

Filmen för kvällen blir Let me in, den amerikanska filmatiseringen av Låt den rätte komma in. Och så lite glass och det nyinköpta chai-teet till det, så ska det väl inte gå nån större nöd på mig...



Trailer ovan. Rapport kommer på en blogg nära dig i en inte alltför avlägsen framtid.

Tillägg kl. 22:17: SUCK. Nu ser jag att det muppar med storleken på videoklippet igen (be damned, youtube!), men jag orkar inte krångla med koden just nu. Jag skyller på att jag är förkyld. Hoppas att det inte stör upplevelsen alltför mycket!

Känn ingen sorg för mig Göteborg

I nio månader (juli-mars) var Anna och jag tillfälliga särbos, i veckorna åtminstone, i och med att hon veckopendlade till Göteborg. Jag hälsade på ibland förstås, och någon månad kändes det nästan som om jag också bodde på halvtid i Göteborg (det blev flera besök samma månad, varav ett var oplanerat och berodde på att Anna blev dålig).

Men nu är den tiden över, och vi bor på samma adress hela veckorna igen. Det känner vi ingen som helst sorg över, och vi hoppas att Göteborg inte känner någon sorg för oss heller ;-)

Tänkte däremot ta tillfället att visa var Anna har hållit hus under den här tiden. Och passa på att rekommendera Novotels lägenhetshotell för den som har behov av tillfälligt boende i Göteborg. Dyrare än en andrahandslägenhet (om man nu lyckas få tag i en sån), men med mer service och mindre bekymmer.

Ytterväggen, på ena kortsidan av hotellängan,

vackert frostbeklädd en vintermorgon.

Passagen till parkeringen,

eller, ja, en av dem. 

Fint, men vintertid vill man helst inte ta den vägen, eftersom det är snorhalt på hela parkeringen och man riskerar att bryta alla ben man har i kroppen.

Annas rum/lägenhet sedd utifrån. 

På sommarhalvåret fanns det utemöbler på uteplatsen. Men alltså inte på en vinterdag som denna. Rummet/lägenheten är i två våningar: Kök + vardagsrum + badrum på nedanvåningen, och sovrum + arbetsrumsdel på ovanvåningen. 

Vardagsrummet och matplatsen sedd lite från ovan 

(bilden tagen från trappan). 

Man skymtar dörröppningen till köket och badrumsdörren till höger i bild. 

Sagda trappa.

Det extremt vita sovrummet. 

Ur en annan vinkel. 

Utsikten från ovanvåningen. 

Jag HAR vetat vad det historiska byggnadsverket heter (det vars nedandel skymtar högst upp i bild), men jag har tyvärr glömt det igen. Om jag säger att vi befinner oss på Majorna, nära det gamla Carnegiebryggeriet (det gamla bryggeriet är numera hotellets huvudbyggnad), så kanske någon annan vet?

Närbild på vardagsrumslampan, med gardinen i

bakgrunden. 

Rosor på diskbänken i köket. 

Dagens språkpolisiära insats: tvivla och tveka

Ursäkta det svårlästa skicket på dagens exempeltext, 

tidningen har använts till avrinning av saltsill ;-)

"Tveka inte på att höra av er" står det alltså i annonsen ovan. Problemet med den formuleringen är bara att man inte tvekar *på* någonting, man "tvekar att", eller "tvekar inför att". Däremot kan man *tvivla* på saker (i det här fallet kanske mest på korrektusläsningen på tidningens annonsavdelning...). Korrekt uttryckt borde uppmaningen alltså lyda: "tveka inte att höra av er", att man därmed också vill ha sagt att vi inte bör tvivla på utbudet, eller fackmannaskapet eller priset, eller vad det kan vara är kanske vad som läcker igenom i den här formuleringen.

Vi tar det igen. Man tvekar att, eller tvekar inför att, men tvivlar på. OK?

Nu grönskar det i dalens famn

Vi kom att tala om den här sången igår, närmare bestämt diskuterade vi vem som skrivit texten (och eftersom vi befann oss i Dankark så kunde vi ju inte googla på telefonen, eller, jo, det kunde vi förstås, men det hade blivit ett dyrt nöje).

Svaret är att den svenska texten är skriven av Evelyn Lindström, så nu vet vi det.

Musiken är förstås Bach (eller, en något omarbetad sats ur hans Bondekantaten i alla fall).

Och sann är ju sången just nu dessutom (det var väl därför vi kom att tänka på den).

Lyssna och njut!

Fölsedag!

Idag är det min fölsedag [nej, det är inte felstavat, det är en onomatopoetisk stavning...], hipp, hipp hurra!

Frukostbrickan såg ut på detta vis:

Utanför bild fanns också nybakade scones med ost och Plopp med fyllning av vit chokladtryffel och gelehallon (foto nedan lånat från cloettas hemsida).

Ja, och muggen innehåller kaffe förstås... Närmare bestämt mjölkkaffe (vår imitation av en café con leche som vi fick till frukost på Teneriffa en gång, fast vår version är utan socker).

En bra start på dagen! ;-)

Den sista vintern

Vi såg filmatiseringen av Den sista vintern häromkvällen, eftersom jag läste boken (av Åke Edwardsson) förra året tyckte jag att det kunde vara intressant att se hur samma berättelse blev i rutan. Nu brukar det i och för sig inte bädda för en positiv upplevelse om man läst boken innan man ser filmen, men just i det här fallet undrar jag om det inte snarare var en förutsättning att ha läst boken för att kunna följa med i händelserna.

Större delen av filmen var nämligen (oerhört och onödigt) långsamt berättad, med långa sviter då alls ingenting hände. Återkommande meditativa bildsviter över hav i tropiska omgivningar. Just dessa bilder från den spanska solkusten var visserligen en hint om gåtans lösning, men för att se den kopplingen behövde man nog ha läst boken innan, annars var det mest irriterande mellanspel som inte sa något alls utan enbart bidrog till långsamheten i berättandet. Med andra ord, en hint som lyckades med att samtidigt peka med hela handen, och inte säga ett dugg. En kombination som borde ha fått förbli omöjlig, för särskilt njutbar var den inte.

Utöver det fick tittaren ägna långa stunder åt att betrakta en tänkande kommissarie Winter. Eller en kommissarie Winter sysselsatt med pappersarbete.

Vi fick också inblickar i samtliga inblandades julfirande.

Vad vi som tittare däremot inte fick, var att få följa stegen i gåtans lösning ordentligt. Den biten, den rimligen viktigaste, kändes rumphuggen och ihoprafsad (för att inte tala om att flera delar* som var helt essentiella för gåtlösandet helt enkelt var borta).

Kort och gott: Rekommenderas inte.

Läs boken istället.



----

* Exempelvis *hur* utredarna lyckades räkna ut var den kidnappade polisen fanns. Hint: Enbart att man kan höra kyrkklockor på videon räcker inte. Inte ens om man kan identifiera vilken kyrkas klockor det är.

Släcker bränder, och brinner för mångfald

Hittade det här klippet från Sydnytt om ett lite ovanligt uppdrag för brandmän i Eslöv under en utbildningsdag. Uppdraget var att måla tavlor på temat mångfald och värdegrund. Tavlorna ska sedan ställas ut, dels (och, först, gissar jag) i medborgarhuset i Eslöv, och dels (senare) i den nya, ännu inte färdigbyggda brandstationen i Eslöv).

Jag tror konst är ett mycket bra sätt att få ner stora och komplicerade tankar, t.ex. om abstrakta begrepp som mångfald och värderingar, på papper, så jag applåderar initiativet! Se klippet nedan.



PS. Och detta är förstås samtidigt mitt SVT-play-test när det gäller inbäddningskoderna här. Ser det OK ut?

Dagen till ära

En dikt som blev en av mina favoriter redan under tonåren, författad av Birger Norman, får hedra denna röda dag.

Främlingen


Det är inte sant att friheten
     aldrig kan dö.
Alltför många människor har sett
     friheten dö.
De vet, ty de har gråtit.
Och deras tårar har frusit
     till hagelkorn.


Prata alltså inte idealistisk skit.
Du som andra kan få följa friheten
     till graven.


Efteråt möter du en främling
     på vägen.
Pröva hans blick.
Se långt in i hans ögon.