Vi såg filmatiseringen av Den sista vintern häromkvällen, eftersom jag läste boken (av Åke Edwardsson) förra året tyckte jag att det kunde vara intressant att se hur samma berättelse blev i rutan. Nu brukar det i och för sig inte bädda för en positiv upplevelse om man läst boken innan man ser filmen, men just i det här fallet undrar jag om det inte snarare var en förutsättning att ha läst boken för att kunna följa med i händelserna.
Större delen av filmen var nämligen (oerhört och onödigt) långsamt berättad, med långa sviter då alls ingenting hände. Återkommande meditativa bildsviter över hav i tropiska omgivningar. Just dessa bilder från den spanska solkusten var visserligen en hint om gåtans lösning, men för att se den kopplingen behövde man nog ha läst boken innan, annars var det mest irriterande mellanspel som inte sa något alls utan enbart bidrog till långsamheten i berättandet. Med andra ord, en hint som lyckades med att samtidigt peka med hela handen, och inte säga ett dugg. En kombination som borde ha fått förbli omöjlig, för särskilt njutbar var den inte.
Utöver det fick tittaren ägna långa stunder åt att betrakta en tänkande kommissarie Winter. Eller en kommissarie Winter sysselsatt med pappersarbete.
Vi fick också inblickar i samtliga inblandades julfirande.
Vad vi som tittare däremot inte fick, var att få följa stegen i gåtans lösning ordentligt. Den biten, den rimligen viktigaste, kändes rumphuggen och ihoprafsad (för att inte tala om att flera delar* som var helt essentiella för gåtlösandet helt enkelt var borta).
Kort och gott: Rekommenderas inte.
Läs boken istället.
----
* Exempelvis *hur* utredarna lyckades räkna ut var den kidnappade polisen fanns. Hint: Enbart att man kan höra kyrkklockor på videon räcker inte. Inte ens om man kan identifiera vilken kyrkas klockor det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar