Knutby inifrån. Ett tillägg utifrån.

         "Ska Gud behöva sätta dig i rullstol?" Åsa Waldau

        "Om något går galet, kan vi vara övertygade om att det är Gud som talar. Det kan vara fråga om sjukdom, olycka, besvikelse, nederlag eller någon bön som varit obesvarad länge. Vi blir inte hjälpta av att slå bort det och fortsätta som om ingenting hänt. Om vi av uppriktigt hjärta söker Herren, kommer vi att kunna ta emot budskapet" Boken "Andlig krigföring" av Arthur Wallis, utgiven på förlaget Filadelfia 1985, s. 50. 

      "Sjukdomar kan ha olika orsaker. Axelsson erkänner att Gud även kan använda sjukdomen som aga. 'Men då låter han säkert sina barn få veta, varför han agar. Då sjukdomen är aga, behöver nog ingen fråga 'varför', och då barnet lyder, har agan nått sitt mål.' " (Tidningen Dagens chefredaktör Olof Djurfeldt, i Dagen 1986-02-01. Den Axelsson som citeras är Henry Axelsson, boken som citeras, och som Djurfeldt rekommenderar, heter Andens gåvor och är utgiven på förlaget Evangeliipress) 

 

I februari 1997 flyttar Peter Gembäck till Knutby. Vad som hände i Knutby ganska exakt sju år senare vet de flesta av oss. Vad som hände där före och efter januari 2004 har han berättat om i samtal med Annika Sohlander, kriminalreporter och frilansjournalist. Resultatet är boken "Knutby inifrån; så förvandlades pingstförsamlingen till en sekt". Jag har läst den. Och den ger en intressant överblick över och insyn i vad som hände i Knutby egentligen, sett med Peter Gembäcks ögon.

Men något med den skavde lite. Bilden av att det som berättas i den är något för Knutby unikt. Det är – merparten av det – inte. Jag funderade på det. Antecknade lite. Bläddrade i boken igen. Läste (igen) i andra böcker och artiklar i mitt eget, med tiden, ganska omfattande "pingstbibliotek". Och skrev ett tillägg. Jag tog avstamp i den pingströrelse som formade Åsa Waldau, och de andra ledarna i Knutby. Med början under 1980-talet. Fokuserade, för avgränsingens skull, på några få teman. Resultatet har du här. 

 

Andlig krigföring, och att urskilja andar

1985. Reagan svär presidenteden för andra gången och Gorbatjov tillträder som Sovjetunionens ledare. I det svenska riksdagsvalet ger Westerbergeffekten Folkpartiet mer än fördubblat stöd, men Socialdemokraterna behåller trots det regeringsmakten. 

Och i juni1985 håller den svenska pingströrelsen, som vanligt, sin stora sommarkonferens, Nyhemsveckan. Självklart är pingströrelsens mediekoncern Dagenhuset representerad på konferensområdet. Under det paraplyet finns det här året inte bara en dagstidning utan även bokförlag, bokklubbar, skivbolag, radiobolag och TV-bolag. Senare under 1985 kommer man även att producera sin första adventskalender, för närradion. 

I Dagen-stugan – tänk valstuga eller butiksbod – på konferensområdet säljs bland annat en bok som fått den svenska titeln Andlig krigföring (Dagen, 1985-06-11) , originaltitel är Into battle, Den är skriven av Arthur Wallis, en brittisk kringresande predikant, översatt till svenska av Gudrun Wendle, och utgiven på det svenska pingstförlaget Filadelfia. I den kan man bland annat läsa ovanstående stycke om hur Gud använder olyckor och sjukdomar för att tala till den kristne som inte på annat sätt kan fås att lyssna. 

 I stugan säljs det här året även en bok från föregående år, av den unge och omtalade pingstpastorn Peter Halldorf, med titeln "Radikal tro". Den har liksom alla andra böcker han ger ut under det här decenniet också ett starkt fokus på det som kallas andlig krigföring, eller andlig strid. (Erixon, s. 20-22) Exempelvis kan man läsa i den att: 

 "I andevärlden pågår dag och natt en intensiv strid. Guds här, änglarna, strider mot mörkrets här, demonerna. När Guds här har övertaget tvingas djävulen mer och mer att släppa sitt grepp om människorna. Det leder till att människor blir öppna och tillgängliga för evangelium på ett sätt som de inte varit tidigare." (Halldorf, 1984, s. 59) 

 Även en annan bok som säljs i Dagen-stugan handlar om Djävulens attacker. Det är Jack-Tommy Ardenfors Medan vi väntar, som i en annons i dagstidningen Dagen presenteras såhär: "Fienden arbetar ofta försåtligt och under sken av kärlek och tolerans. Han sätter in sina attacker på illvilliga och livsviktiga och utsatta punkter som: Vår gudsbild, vår bibelsyn, vår församlingssyn, familjen." (Dagen 1985-07-09) Den är baserad på bibelstudium han själv hållit 1984 på en annan konferens, Lapplandsveckan. 

Det är alltså 1985. Åsa Waldau, då Björk, ska fylla 20 år till hösten. Tillsammans med sina systrar besöker hon ibland pingstförsamlingar i mellansverige där de talar och sjunger. Enligt uppgift uppskattat (Wahlström & Waern,, s. 57). Hon är med all säkerhet på Nyhem. Det är ju den svenska pingströrelsens viktigaste gemensamma vecka. Kanske är hon med på nattmötet på fredagen, den 14 juni, där ovan citerade Peter Halldorf är talare (Dagen 1985-07-06). Nattmötena riktar sig till, och drar, framförallt de unga. 

Det är 1985. Och Helge Fossmo är 14 år. Han har varit kristen, eller frälst som man säger, i ganska exakt två år, sedan juni 1983. Men han tillhör inte en kristen familj, och är för liten för att åka på konferens själv. Om han är på någon kristen konferens alls är det dessutom sannolikt någon som arrangeras av Svenska Missionsförbundet. Det är nämligen det kyrkosamfund han under de här tidiga åren tillhör. Senare kommer han både att gå med i en pingstförsamling och röra sig i trosrörelsesammanhang (för den som är obekant med terminologin: Den rörelse där Livets ord är den största svenska församlingen, men inte den enda). Men det är då. 

Det är 1985. Peter Gembäck är 12 år. Som barn i en pingstfamilj är han kanske också på Nyhem. Det är barnmöten där två gånger om dagen, klockan 11.15 samt 14.30. Med clowner och sketcher förmedlas budskapet om att Gud är stor, och god. (Dagen 1985-06-11 och 1985-06-15). Kanske är han där. Kanske hör han till de barn som hellre leker med kompisar på konferensområdet.

Vi hoppar ett år framåt. Det har blivit 1986. Även detta år talas det om andlig krigföring på Nyhem. Håkan Axell läser högt ur "Om kriget kommer" (som på den tiden var en del i telefonkatalogen) i ett möte där väckelsemötenas utformning diskuteras. Han tycker att det låter som att den är skriven av Paulus, eller i varje fall kan appliceras på den andliga striden också. "Motstånd ska fortsättas på ockuperat område" till exempel, och att i totalförsvaret har alla en uppgift att fylla. Han drar ner applåder. (Dagen 1986-06-12). 

Även detta år kommer en bok av den uppburne Peter Halldorf, med fokus på andlig krigföring. Den heter Gå ut i strid : kampskrift för lärjungar. Där kan man bland annat läsa: "Så tar vi steget in i Apostlagärningarna, och därmed är det dags för den helige Ande att ta över. Hans specialuppdrag är att slutföra striden genom församlingen. Nu är det han som planerar, opererar och agerar genom de kristna. Det är han som eggar upp oss till iver som krigare i Guds armé. Den helige Ande är skillnaden mellan seger och nederlag i den andliga striden. Utan honom blir våra stridsförsök tomma slag i luften. Han är den fighter som ger oss segervittring även när allt går emot oss och omständigheterna ser hotande ut." (Halldorf, 1986, s. 57) 

Vi tar ytterligare ett årskliv, till juni 1987. Dagen-huset ger ut en skrift av den Håkan Axell som nämndes i förrförra stycket, den handlar om satanisk och djävulsk påverkan i rockmusiken. Titeln är Rock: Stairway to heaven eller Highway to hell?. Den varnar bland annat för att droger, alternativa religioner, meditation, och kanske även rockmusik, kan leda till att människor blir besatta av demoner. (Axell, s. 3) 

Samma år, 1987, kommer också ännu en bok av Peter Halldorf. Den heter Ungt ledarskap och riktar sig, som titeln antyder, i synnerhet till de som är unga och innehar någon form av ledarskapsställning inom pingströrelsen. Som Åsa Waldau, exempelvis. Som nu har hunnit bli 22, och arbetar som reseevangelist (ungefär resande predikant) inom pingströrelsen (Dagen 1989-03-07). 

 I den boken kan man bland annat läsa "Det är ledarskapets ansvar att skilja mellan andarna. Den förmågan utvecklar vi i ensamheten med Gud, och den är förmodligen viktigare än alla andra gåvor idag. Den som känner igen Gud, känner igen honom när han kommer. När vår ande varnar oss för människor och företeelser hos vilka det inte finns några yttre fel att anmärka på, måste vi ha förtroende för de inre signalerna. " (Halldorf, 1987, s. 46-47) 

Och lite senare: "Positionen på höjderna ger oss en överblick som hjälper oss att ännu bättre identifiera och avslöja fienden och hans aktiviteter. Vi får förmågan att skilja mellan andar. Det kan lura en djävul bakom den frommaste fasad." (Halldorf, 1987, s. 89) 

Det här att kunna känna om någon är påverkad av en ond andemakt, eller av en god. Att någon är fel. Eller rätt. Att skilja mellan andarna. Det blir så småningom också en del av teologin i Knutby. 

Ur Knutby inifrån: "Peter anammade Åsa och Helges tro på mirakler och demoner och trodde att han kunde känna av personers andlighet, om något var gott eller ont. Men han ville lära sig mer. de besökte olika små kapell i Uppland för att vinna nya medlemmar, ibland testades han av Åsa. Hon ville att Peter skulle be för någon och frågade sedan: 'Vad känner du?' Hon kunde peka ut någon och säga att den där personen hade en speciell ande av att ha blivit sexuellt utnyttjad, den där kvinnan hade högmod över sig eller att den där pastorn var oren. Det hände rätt ofta att Åsa hade rätt. Som när den orene pastorns dotter hade en kompis som senare berättat hur hon hittat porrtidningar under sängen i deras hem: 'Krasst handlade det nog om att hon var en skarpsynt människokännare, en kunskap som hon klädde i andlighet', tror Peter idag." (Gembäck, s. 62) 

 

Tystnadsplikt 

Vid själavårdssamtalen i Knutby rådde inte tystnadsplikt i vanlig mening, det som sagts där kunde vid behov dryftas med Åsa Waldau. Och kanske med andra. 

 "Även Peter hade många samtal, både vägledande och själavårdande. Vid samtalen rådde ingen tystnadsplikt. 'När jag inte visste hur jag skulle svara eller göra så pratade jag med Åsa. Hon blev ett slags orakel och det centrala för oss var att ta reda på vad Gud ville genom att be och pröva saker.' Det allra värsta var att bli avfällig eller oandlig och den som inte ville ta till sig själavård eller andras råd förmanades att tänka sig för." (s. 127) 

Det här kanske låter, för de flesta läsare, som något ganska apart. Det MÅSTE väl vara ett inslag som har ett annat ursprung än pingströrelsen?, tänker nog en del. Kanske Åsa personligen? Eller någon annan i pastorsteamet? Helge möjligen? Men, nej. För den som läser det med en ordentlig kunskap om pingströrelsen i Sverige i bagaget låter det bara som klassisk pingst. 

I februari 1997 flyttar Peter Gembäck till Knutby, i slutet av samma år, och i januari nästa år, 1998, debatteras tystnadsplikten i tidningen Dagen. Pingstpastorn Sigvard Svärd hävdar med eftertryck att en försäkran om tystnadsplikt i själavården skulle omöjliggöra för en pingstförsamlings äldstekår (dvs ledare/styrelse) att fullfölja sitt ledaruppdrag. Framförallt det som kallas församlingstukt (att ta medlemmar i upptuktelse när de inte lever som församlingen anser att de bör) skulle försvåras på ett oacceptabelt sätt :

 ” 'Hur går det med de äldstes gemensamma uppdrag som herdar för församlingshjorden, om dessa i medlemsärenden inte får prata med varandra', skriver han och menar att det är ”en synnerligen viktig ideologisk fråga”. Han befarar att 'de äldste kan bli manipulerade' och ifrågasätter om man i fortsättningen kan 'räkna med god medlemsvård (församlingstukt) efter Nya testamentets riktlinjer, om äldste tjänsten som en teamfunktion (se Gal. 6:1, 2 Tess. 3:14-15) löses upp' " (Öberg. s. 43. Återgiven artikel publicerad i Dagen 1997-12-06) 

Den linje som Svärd argumenterar för här är den i pingströrelsen traditionella (Öberg, s. 24-25). 

På pingströrelsens predikantvecka 1999, när Peter Gembäck bott och arbetat i Knutby i två år, presenteras Betänkande om tystnadsplikten i själavården inom Pingströrelsen. Betänkandet är skrivet av Bertil Carlsson och Carl-Einar Långström, och förordar ett tystnadslöfte för själavårdare, som knyter an till de äldre kyrkornas traditioner och till svensk lagstiftning. (Öberg, s. 25) 

Vilket ju låter bra, men genomslaget är knappast hundraprocentigt. Inte på ett bra tag i alla fall. 2004, samma år som mordet och mordförsöket i Knutby, sju år efter att Peter Gembäck flyttat dit, och fem år efter att ovan nämnda betänkande presenterats, gör den erfarne pingstpastorn, själavårdaren och själavårdaren och läraren på pingströrelsens folkhögskola Kaggeholm, Stig Öberg en undersökning av själavården inom pingströrelsen, i form av en magisteruppsats i teologi vid Uppsala universitet. Huvuddelen av undersökningen utgörs av en enkät som han skickar till föreståndare för 60 pingstförsamlingar med 100 medlemmar eller mer. (Öberg, s. 4-5). 

På påståendet att själavårdaren kan berätta något från ett själavårdssamtal i äldstekåren eller församlingens styrelse svarar lite mer än hälften, 52%, att de instämmer helt eller delvis (Öberg, s. 34-35).

Knutby Filadelfia har alltså vid den här tiden en hållning till tystnadsplikt i själavården som är ganska mainstream i den samtida pingströrelsen, om än en som representerar en större trohet till pingsttraditionen än till nyare praktiker och normer. 

Demoner i släkten 

 Fast det där med släktandar, att det kan finnas en demonisk påverkan som ärvs, det som beskrivs så här i Knutby inifrån: 

 "Flera amerikanska predikanter förespråkade att det fanns ett demoniskt andligt arv som kunde ligga i släkten och som bara kunde brytas i Jesu namn, genom bön. Det var något som utöver arv och miljö kunde forma en människa, en typ av arvssynd, och som grundade sig på bibelordet att 'fädernas missgärning går vidare i tredje och fjärde led.'* Tankesättet blev etablerat i Knutby. 'Vi tänkte att du kunde ärva dina föräldrars dåliga sidor. Inte bara genetiskt och kulturellt utan även andligt och det pratades om att vara vaksam över släkten och att bryta med vissa personer.' " (Gembäck, s. 102) 

 .... DET är väl Knutby Original™ iaf? 

Nope.

Det är iofs sant, som det sägs i citatet ovan, att många tongivande ledare, lärare och predikanter som sprider den här typen av läror vid den här tiden är verksamma i USA. Men den av dem som framförallt förknippas just med läran om släktandar, Derek Prince (Hunt, s. 12), var ursprungligen från Storbritannien och – i det här sammanhanget viktigare – var en regelbundet inbjuden talare i Sverige, och i Skandinavien i stort, under 1970-talet och 1980-talet. Mellan 1970 och 1990 översattes dessutom, om jag räknat rätt, 17 av hans böcker till svenska. Han medverkade också återkommande i den allkristna tidningen Hemmets Vän, samt i de Bönebrev som gavs ut och spreds av "Förebedjare för Sverige", en ekumenisk organisation hemmahörande i den fundamentalistiska / karismatiska fåran av kristenheten. Med en pingstpastor, Kjell Sjöberg, som en av de drivande. (Brandell, s. 75) 

Tanken får också spridning i den svenska pingströrelsen via en annan pingstpastor, den Halldorf vi redan nämnt. I Erövrande tro, från 1985, skriver han: 

" Familje- och släktbanden har betydligt större inflytande över våra liv än vi anar. Du ärver inte bara fysiska och psykiska egenskaper. Även andlig påverkan överförs via släktleden. Jag har bett Herren om att få ut fullheten av den välsignelse som finns i det andliga arvet från mina föräldrar och förfäder. Denna välsignelse innebär ett förstärkt beskydd. Påminn Gud om det beskydd och den välsignelse du har rätt till genom tidigare generationers heliga liv. Börja redan nu bygga upp en fond av välsignelser för dina barn och barnbarn att kvittera ut när de växer upp. Om du tror att du står under ett negativt inflytande av förbannelse från tidigare generationer, kan du i Jesu namn bryta dess makt över ditt liv." (Halldorf, 1985, s. 101-102) 

Men resten då? 

Andlig krigföring använt som (svep)skäl för att ha sex, eller att Gud talar till människor om att deras man/fru ska dö, och att de ska gifta om sig med någon annan. Eller att Gud legitimerar (somliga) förhållanden vid sidan om äktenskapet (huruvida man ska kalla det otrohet eller ett öppet förhållande beror väl på graden av öppenhet och samtycke mellan de gifta, och det kan nog, som jag förstår det på Peter Gembäcks berättelse, ha varierat). Mord som en lydnadshandling inför Gud. Misshandel. 

 Det är inte något du hittar i de flesta pingstförsamlingar. Det är sant. Men även det är sprunget ur eller kan förklaras med en pingstteologi som var samtida med de inblandade. 

Skambeläggande av den naturliga, mänskliga, sexualiteten är inget främmande för pingstrröelsen. Inte nu, och om möjligt ännu mindre på 1980-talet och decennierna därefter (se exv reportaget När skammen står i vägen för lusten i tidningen Ottar från 2021) Resultatet kanske oftare blir skam och låsningar än försök att hitta teologiska kryphål, men även det senare är, som jag ser det, ett begripligt resultat. Människan är en sexuell varelse, om kryphål måste hittas så får kryphål hittas. 

Också lydnad har betonats starkt i pingstteologin. Boken Andlig krigföring från 1985, som jag inledde med, säger exv "En soldats liv upptas till stor del av att ta emot order och lyda dem. Så snart Gud räddat sitt folk ut ur Egypten, lät han dem förstå att lydnad var det pris de måste betala om de i fortsättningen skulle få uppleva Guds beskydd och välsignelse." (Wallis, s. 60)

Och den likaledes redan nämnda boken Ungt ledarskap säger: 

"Här behöver vår undervisning bli praktisk, så att vi tar upp de följder lydnaden mot Gud och hans Ord får inom konkreta områden i livet. Dessutom behöver ungdomar så tidigt som möjligt få en förståelse av underordnandets princip i t ex relationen till sina föräldrar, sina lärare och sin församling. Uppriktigheten i vår bekännelse att Jesus är Herre prövas i vårt sätt att underordna oss dem som Bibeln säger står över oss. Ingen kan stå direkt under Gud och mena att han bara lyder honom. Vi måste alla erkänna att det finns någon som är över oss i Kristus." (Halldorf, 1987, s. 111-112) 

Amanda Åhall, som växte upp och var med i ungdomsverksamheten under 80- och 90-talen i en annan del av frikyrkligheten, den som numera går under namnet Evangeliska Frikyrkan skriver i en debattartikel: 

 "På möten, läger och konferenser fick vi lära oss att se drömmar som profetiska tilltal, leva som lärjungar – ”en lärjunge lyssnar och lyder”, om vikten att leva i tron för att inte hamna i helvetet, att se mönster och mirakel i alla sammanhang (en naturkatastrof betydde att vi levde i den sista tiden, att nästan bli överkörd att djävulen försökte döda oss för att vi var viktiga för Guds kamp). " (Åhall, 2020) 

Avslutningsvis 

 I could go on. And on and on and on. Jag kunde tittat på ännu fler teman (se nedan), jag kunde citerat ännu fler böcker och artiklar. De som jag tagit med här är bara exempel. Men jag försöker hålla detta inom ramen för rimlig bloggpostlängd. Och har väl i verkligheten redan överskridit det med några hästlängder. I kort sammanfattning: Läs gärna "Knutby inifrån". Läs den gärna tillsammans med det här tillägget. Mer att läsa finns här nedanför. 

PS. Teman jag noterade, men strök av utrymmesskäl 

Kvinnan som fresterska, helgelse, köttet och köttslighet, väckelseförväntan. I viss mån också synd som orsak till sjukdom och olyckor (fast det temat kommer till uttryck i de inledande citaten). 

 

KÄLLOR

Axell, Håkan. Rock: stairway to heaven eller highway to hell?, Dagen-huset, Stockholm, 1987

 

Brandell, Conny (red.). Kristen höger i Sverige?, Religionssociologiska institutet, Stockholm, 1986 

 

Erixon, Björne. Peter Halldorfs spiritualitet som den speglas i hans egna böcker. Utveckling, influenser och förändring. Uppsats, Linköpings Universitet, 2019. 

 

Gembäck, Peter & Sohlander, Annika. Knutby inifrån: så förvandlades pingstförsamlingen till en sekt, Ekerlids förlag, Stockholm, 2020 

 

Halldorf, Peter. Radikal tro: utmaning till en ung generation, Filadelfia, Stockholm, 1984 

 

Halldorf, Peter. Erövrande tro: en utmaning till Guds folk, Interskrift, Stockholm, 1985 

 

Halldorf, Peter. Gå ut i strid: kampskrift för lärjungar, Interskrift, Stockholm, 1986 

 

Halldorf, Peter. Ungt ledarskap, Interskrift, Stockholm, 1987 

 

Hunt, Stephen. "Deliverance. The Evolution of A Doctrine". Themelios, Vol 21, nr 1 (1995): 10-16 

 

Nyhlin, Martina. När skammen står i vägen för lusten, Ottar, 3 mars 2021, https://www.ottar.se/nar-skammen-star-i-vagen-for-lusten/ 

 

Wahlström, Magnus & Waern, Claes. "97 år av ”fri verksamhet”; Filadelfiaförsamlingen i Knutby 1921-2018", I Entusiastisk kristendom & fanatism i Knutby: reflektioner och lärdomar från ett forskningsprojekt, Redigerad av Ulrik Josefsson & Magnus Wahlström, s. 53-82. Uppsala: Institutet för Pentekostala Studier, 2021. 

 

Wallis, Arthur. Andlig krigföring, Filadelfia, Stockholm, 1985 

 

Åhall, Amanda. Jag blev inte förvånad – Knutby kan hända igen, Expressen, 16 januari 2020. 

 

Öberg, Stig. Själavården i Pingströrelsen. Magisteruppsats, Uppsala universitet, 2004 

 

Dagen-artiklar, kronologiskt sorterade:

 

Detta händer i Nyhemsveckan; Jesus i centrum i bibelstudierna [osignerad artikel], Dagen, 11 juni 1985. 

 

besök DAGEN-STUGAN under NYHEMSVECKAN: Aktuella böcker! [Annons], Dagen, 11 juni 1985.  

Jonson, Rune. Mötet i barntältet gav glädjekickar, Dagen, 15 juni 1985. 

 

Beställ kassetter från årets Nyhemsvecka för undervisning och evangelisation [annons], Dagen, 6 juli 1985. 

 

Medan vi väntar, av Jack-Tommy Ardenfors [Annons], Dagen, 9 juli 1985.

 

Djurfeldt, Olof. Förtroende och ärlighet, Dagen, 1 februari 1986. 

 

Andersson, Thord. Evangelisera med telefonkatalogen, Dagen, 12 juni 1986. 

 

Viktigt att vara personlig; Åsa Björk ska leda storträffen [osignerad artikel], Dagen, 3 juli 1989 

 

Läs mer:

Halldorf, Peter (!) Fundamentalism finns på fler håll än Knutby Dagen 2020-06-18 

 

Lundström, Jonas Knutby är inget abnormt Dagen 2018-02-21

 

[anonym] Det hade kunnat vara vår pingstförsamling Sändaren 2020-07-22 

 

Åhall, Amanda Jag blev inte förvånad – Knutby kan hända igen Expressen 2020-01-16 

 

Rellobloggen: Knutby som ett karismatiskt #metoo

Denna bloggpost är egentligen en tweet*...

Först flaskexemplet i sin helhet:

”Ett exempel må förtydliga det sagda.

Kriminalpolisen i en stad vid Norrlandskusten har från Finland fått meddelande om att två farliga förbrytare begivit sig över Bottenhavet och förmodligen härjar på den svenska kusten. En spaningsstyrka rycker ut. Man finner, att en sportstuga blivit plundrad och att tjuvarna härvid bemäktigat sig ett par gevär med ammunition. Likaledes befinnes det, att en roddbåt i sportstugans närhet försvunnit. Den stulna roddbåten anträffas på en ö. Troligen uppehåller sig tjuvarna alltså på ön. Spaningsstyrkan landstiger och drar fram genom terrängen. Befälhavaren går längs ena strandkanten. Plötsligt kastar han sig handlöst ner bakom en sten och söker skydd. Han har sett en man, som riktat ett gevär mot honom. Han väntar på visslande kulor, men ingenting sker. Då tittar han försiktigt upp utan att kunna se någon. Slutligen reser han sig och undersöker noga terrängen. Det enda som avviker från klippor och stenar är en pilsnerflaska, som ligger med mynningen riktad mot honom. Ögat har förmodligen inregistrerat mynningens runda form, och denna form svarade mot ett moment i den beredskap befälhavaren byggt upp under spaningens gång: gevärsmynningen som han väntar sig att få se.”  (Religionen och rollerna, s. 48)

Sen applicerandet av rollbegreppet på det exemplet:

"Varseblivning innebär emellertid även en påbörjad aktivitet. Säger vi att överkonstapeln i fråga föreställt sig en beväpnad motståndare, inställer sig lätt tanken på att han gjort sig ’en bild’ av denne. tillgänglig blott för den inre blicken, men snarare har han kanske låtit den egna organismens muskler, senor o. s. v. inställas så som vore han ’den andre’ och därefter ställt om dem till ett adekvat svar på ’den andres’ rörelser. Han har upptagit ’den andres roll’, spelat den på försök mot sig själv och besvarat den, allt under det han gått fram i terrängen, ända till dess att registreringen av den runda formen plötsligt exterioriserat ’den andre’. Denne upphör då att vara en föreställd person för att bli ett varseblivningsinnehåll, ’mannen med geväret’, och mot denne spelar nu överkonstapeln sin roll, d. v. s. söker betäckning.

Som vi ser av vårt exempel är varseblivningen icke ett passivt registrerande, den är en aktivitet, en tolkning, fastställandet av en mening, som även innefattar kunskap om hur man skall komma till rätta med det upplevda. Den fullständiga varseblivningen
innesluter en svarstendens" (Religionen och rollerna, s. 50)

(* För att slippa dela upp dessa citat i en massa tweets lägger jag dem här, och kan då använda blogglänken i en enda tweet]

Att spela själavårdskortet

... Letade efter något annat och hittade på vägen en artikel från Dagen där ett antal ledare i kristna samfund tillfrågats om sin syn på homosexualitet, och där har ett flertal valt att svara att det är en känslig/komplicerad fråga, som ofta är av själavårdskaraktär, och att de därför undanber sig att svara på den alls.

Översättning: Vi har några människor som vi har lyckats lura med vår spelade låtsastolerans, om vi blir tvungna att säga offentligt vad vi faktiskt tänker om dem och deras liv så kommer det bli uppenbart vilka rövhål vi är under den frikyrkosnälla ytan, och då finns risken att de drar och våra medlemssiffror sjunker ytterligare.

Inte en religion...

Skrev en irriterad tweet j förmiddags om det där "det är inte en religion utan en relation" som många kristna (av somliga sorter) gillar att säga när deras religion (!) är på tal.

Tänkte att jag skulle utveckla den lite här.

Resonemanget är alltså ungefär att (just min version av) kristendomen är inte en religion, dvs en särskild lära, utan en relation (med Gud/Jesus), och det är just det som är unikt med min tro. Att den är relation, inte religion.

Den givna invändningen är: 

OK. Fint för dig att du har en gudsrelation, men hur vet du att det är unikt med just din religion? Att alla människor i andra religioner som menar sig ha en gudsrelation helt enkelt ljuger eller har fel.

*Vår tänkta samtalspartner skruvar på sig* Men, alltså, en gudsrelation är ju inte möjlig utan Jesus! Hans försoningsdöd är ju vad som har återupprättat kontakten mellan människa och Gud!

På det svarar vi: Intressant! Och vem eller vad är det som säger att det är så? Ah, visst,  det är ju den *lära* eller teologi, det vill säga *religion*, som du tror på...

Så...det enda argumentet för att du egentligen inte alls har en religion utan en relation är ...drumroll... din religion...

Funny that.

Psykologin bakom fundisskav

... Jag raljerade lite på Twitter över debattartikeln som uttrycker att den omtyckta kristna sången "Du vet väl om att du är värdefull" liksom "skaver", eftersom den kan ge intryck av att Gud inte gör skillnad på människor baserat på tro och religiösa åthävor. Hemska, fruktansvärda, tanke! Särskilt raden "Gud fader själv accepterar dig" är tydligen jobbig, på det viset, för den som har en strängare/mer fundamentalistisk tro.

Bilden är en skärmdump av denna tweet

Men varför skaver det? Låt oss titta närmare på psykologin bakom. Och på vad den som har svårt med sådan inkluderande teologi EGENTLIGEN säger om sin egen tro.

Psykologin är busenkel. Det som han, och alla som reagerar på liknande teologi med uttryck för samma skavkänsla, känner är hotat och angripet (som det skaver emot) är särställningen och utvaldheten. Att just de står lite närmare Gud än alla andra. Om man tror det, och om just den tron är viktig för en, då är det lite jobbigt att utsättas för påståenden om att man "bara" är lika mycket värd som alla andra, även i Guds ögon.

Vad säger det egentligen? Här kommer vi till det riktigt, riktigt sorgliga avsnittet. Det som dylika reaktioner säger – högt och tydligt – till alla som har öron att höra med och ögon att läsa med, är att deras tro har aldrig gett dem någonting. Nada. Zilch, Den är meningslös. Tom. Det enda man kan ha den till är att boka platsbiljett till himlen (alternativt köpa sig en helvetesförsäkring). Inget annat.

OM det skulle vara så att även de som INTE offrat hela sitt liv på samma meningslösa religiösa tradition som man själv gjort OCKSÅ kan boka den där platsbiljetten. Då har hela det offret – alla timmar, alla nojor, all ängslan, allt man avstått – varit bortkastat. Helt bortkastat.

Tror fan att den tanken skaver!

När jag skrev Stackarn! på Twitter var jag sarkastisk, onekligen, men här vill jag ta tillfället i akt att tillägga att det faktiskt, självfallet, ÄR synd om den som lagt ner hela sitt liv i en tro och religiös tradition som hen innerst inne känner saknar all verklig mening, är ett tomt skal.


PS. Jesus själv berättade i en liknelse om den orättvisa människor, som tror att de kan köpa himmelriket, upplever när det ges också till andra. Matt 20:1-16 "Med himmelriket är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagspenning på en denar och sände i väg dem till vingården. Vid tredje timmen gick han ut igen och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: 'Gå bort till vingården, ni också. Jag ska ge er skäligt betalt. Och de gav sig dit. Sedan gick han ut vid sjätte timmen och vis nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick han ut igen, och när han såg några andra stå där sade han: 'Varför står ni här hela dagen utan att arbeta?' De svarade; 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han: 'Gå bort till vingården, ni också.' På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: 'Kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första.' De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och fick en denar var. När sedan de första steg fram trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också. Då protesterade de och sade till ägaren: 'De där som kom sist har bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan.' Då sade han till en av dem: 'Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?´Så skall de sista bli först och de första sist."

---------------


* Nu skrev jag "bögar" i tweeten, trots att hbtq-frågan inte är nämnd särskilt i artikeln. Raljerande, som jag ju medger att det var. Men med tanke på att sexfrågor i allmänhet och hntq-frågor i synnerhet, hör till det som får just denna artikelförfattare att gå i taket oftast så är det rätt uppenbart att han räknar "bögarna" till de som inte borde få höra att till och med Gud accepterar dem, även om den fullständiga listan säkerligen är betydligt längre än så.

Det frikyrkliga nålsögat...

...  en ilsken bloggpost, men någon gång ibland måste sanningar få sägas osminkat...

Ett helg- och semesterprojekt – möjligen av evighetsslaget – här hemma är att omvandla pärmarna med gamla tidningsklipp till en digital samling. Antingen genom att artikeln finns på webben, och man kan spara en länk till den, eller (i nödfall, pga mkt mer jobb) genom att fota eller skanna pappersklippen.

Slutmålet – om det någonsin nås – är att skapa lite plats i hyllorna här. Vi har gott om böcker som ligger och väntar på att få flytta in på de platser i hyllorna som äts upp av pärmar. En bokhylla med bara böcker är dessutom snyggare att titta på än en med pärmar.

Att en digital klippsamling är lite mer användarvänlig än en massa pärmar är ett annat skäl.

Varje gång jag lägger tid på detta – som till exempel under julledigheten – konstaterar jag två saker.

1. Jag skulle ha kunnat bli färdig på ett par veckor (aktiv tid). Det rör sig i dagsläget om knappt 2000 ännu analoga klipp, och med någorlunda flyt är 150-200 på en dag inte alls orimligt.

Om det inte vore för: (se punkt 2).

2. Dessvärre innebär pysslet en rent farlig blodtryckshöjning, som saktar ner farten rejält genom att man helt enkelt inte orkar hur mycket som helst av dylikt och därför behöver pausa.

Ju fler klipp från tidningen Dagen desto hälsofarligare blodtryck...

Det är nämligen inte många förunnat att kunna passera det frikyrkliga nålsögat, det blir uppenbart när man vadar omkring i de klippen.

Och då menar jag inte de regelmässiga fördömandena av homosexuella, bisexuella, kvinnor som gör abort, transpersoner, kristna som tror "fel", kristna som har fel hobbies, människor som skiljer sig etc. etc. etc

Visst. Det är ju också ett ganska snävt nålsöga att passera, och visst kan man få både en och flera irritationsrynkor i pannan när man läst för mycket av den varan.

Men det nålsöga som kan få artärerna i tinningen att riktigt bulta som stånghammare, och tvinga fram en paus från hela projektet, det är ett annat.

Det enda som hjälper mot bultandet är att påminna sig om att det är just ett nålsöga. Ett mycket litet. Trots allt ett undantag i mänskligheten i stort.

Det är det nålsöga som presenterar sig när tidningen Dagen uppmärksammar att Mark Levengood misshandlats grovt på en gata i Mora, på grund av att han blev igenkänd som homosexuell, att en högerextrem kristen organisation som kallar sig Svenska KKK, uttalat ett beklagande av att han överlevde misshandeln (jo, det uppmärksammades faktiskt i Dagen, trots allt), och uttalat att alla homosexuella ska dödas.

....OCH SAMMA DAG har en ledartext med rubriken "Hot kan bli verklighet" (jag medger att jag när jag såg den rubriken och såg att datumet var samma som det tidigare nämnda så trodde jag först – naivt nog – att den handlade om någon slags avståndstagande från uttalade mordhot på namngivna personer...) som går ut på att homosexuella är ett hot mot kristna i Sverige.

Ja du läste rätt.

Det var alltså de KRISTNA i Sverige – de som INTE misshandlades på öppen gata, och INTE namngavs på dödslistor – som EGENTLIGEN var utsatta för hot.

Och hotet utgjordes alltså av sagda utsatta grupp i samhället.

Ni förstår hur nålsögat ser ut, eller hur?  För att helt kunna fungera och passa in i en sådan frikyrklig miljö bör man uppenbart vara både gravt empatistörd och rent löjeväckande självupptagen.

Ett rätt så fullfjädrat ärkesvin, om vi ska tala klarspråk.

Eller en mycket trasig och förkrympt människa, för den som föredrar den tolkningen av empatilöshet och självupptagenhet.

Och DET är, lyckligtvis, ett ganska litet nålsöga att passera.

Mänskligheten i stort har – tack gode Gud för det! – i sin natur lite mer av såväl empati och vidsynthet som vanlig jävla anständighet.

Visst – och det är möjligen också en tröstande tanke – mina klipp (de som är i pappersform) är inte helt dagsaktuella. Men tyvärr har ju den frikyrkliga debatten visat upp, och visar upp, samma typ av symptom med en deprimerande regelbundenhet än idag. Mer läsning om empatistörning och självupptagenhet i frikyrkliga sammanhang finns här

Det nya är möjligen att det finns en mer märkbar närvaro av andra röster idag. Låt oss hoppas att de tar över en dag.

-------

fotnot: Ja, det konkreta exemplet i den här posten är bara ett (chockerande nog i sig, men bara ett). Tyvärr är det inte det enda – långt ifrån. Vore det så hade jag för länge sen varit klar med det här digitaliseringsprojektet...

Klippen i samlingen från just Dagen är ganska fulla med sånt här, i samma genre och ungefär samma kaliber. Läser man vidare bland bara de klipp jag fixade med nu senast kan man t.ex. även få veta – och det flera gånger, och från såväl ledarskribenter som andra – att när EKHO, den ekumeniska gruppen för kristna homosexuella (de hette så då), ställer frågor till kyrkor om deras syn på och bemötande av homosexuella syskon i tron, så gör de SAMMA SAK MOT DE KRISTNA SOM HITLER GJORDE MOT JUDARNA.

Japp. Samma. Sak. Som. Hitler. Gjorde. Mot. Judarna.

Hur i helvete sex miljoner judar kunde dö under stort lidande av att Hitler ställde några frågor till dem om hur de behandlade somliga av sina judiska fränder, det vete fan, men... Allvarligt talat, det halsbrytande påståendet borde få det att vända sig i magen på alla som har något hum om vad förintelsen innebar, och det oavsett hur de ser på nödvändigheten av att behandla sina icke-heterosexuella kristna syskon typ mänskligt. Men där var det ju igen, alltså. Det där nålsögat. Kombinationen av empatilöshet och extrem självupptagenhet som så liten del av mänskligheten, tack och lov, besitter.

Bidenmeme...

Ett filmklipp publicerat av Joe Biden (@bidenmeme) Nov 13, 2016 kl. 7:37 PST

Jag har – som många andra – roats och rörts av alla "memes" med president Barack Obama och vicepresident Joe Biden. Här är ett filmklipp som skildrar den relation som varit förebild och inspiration för dessa memes.

Sifferfluff och strutsmentalitet

...I statistiken för 2014* redovisade Pingströrelsen för första gången på ett par decennier medlemssiffror som inte var lägre än föregående års, utan till och med lite högre. Den nyheten spreds som en löpeld genom frikyrkosverige, lyftes som ett trendbrott och gav de mer fundamentalistiskt inriktade råg i ryggen. Det sista för att det tolkades som att en ökning av medlemmar i det samfund som står lite längre ut på den fundamentalistiska kanten än andra bevisade att fundamentalism är vägen till medlemstillväxt för kyrkan.

Nu kan man i och för sig invända mot den senare användningen av statistiken även med att en ökning i statistiken för ett år efter drygt tjugo år av minskning inte är en trend utan ett undantag. Innan man kan säga något om en eventuellt ny trend behöver man se statistiken peka i samma riktning över flera mättillfällen (i det här fallet detsamma som flera år).

Men det finns fler och större problem med den här medlemsmatematiken. 

Flera bloggar var snabba med att påpeka att olika församlingar räknar statistiken på olika vis. Flertalet räknar medlemmar i medlemsmatrikeln, medan Hillsong i Stockholm däremot räknar gudstjänstbesökare vid vissa utvalda tillfällen. Det gör inte bara Hillsongs siffror mycket högre än de skulle vara om de räknade på samma sätt som övriga pingströrelsen, det innebär också att många individer kommer att räknas dubbelt i Pingsts medlemsstatistik. Eftersom många av Hillsongs gudstjänstbesökare är medlemmar i andra pingstförsamlingar.

Förutom dubbelräknandet innebär en olikhet i sättet att räkna naturligtvis också att siffrorna inte blir jämförbara med varandra. Den ena församlingens medlemstal i matrikeln och den andra församlingens antal gudstjänstbesökare är verkligen som äpplen och päron i det avseendet. Lite som om man i befolkningsstatistiken i Sverige på somliga orter skulle räkna antalet boende och i andra orter antalet bilar som passerar på genomfartsleden. Ska siffrorna ingå i samma tabell måste de handla om samma sak, och vara räknade på samma sätt.

Ett annat typ av dubbelräknande, som Pingst själva påpekar i en fotnot till statistiken (se bild) är den att av 84723 medlemmar ingår 7955 i församlingar som är anslutna till flera samfund (vilket vanligtvis är ett resultat av att församlingar från olika samfund gått samman och bildat en ny gemensam församling, men samtidigt velat behålla sina olika samfundsanknytningar).

Klicka här för att komma till statistiksidan som tabellen är hämtad från.

Somliga av de dubbelanslutna är förstås pingstvänner på precis alla sätt att räkna – i själ, hjärta, identitet och i ursprunglig samfundstillhörighet.

Och somliga kanske tycker att det där med samfund är ointressant, de ser sig, oavsett vilket samfund som är deras ursprung, i första hand som tillhörande den lokala genom sammanslagning bildade församlingen.

Men för merparten i de här församlingarna är – uppenbarligen – samfundsidentiteten fortfarande viktig. Om inte skulle man inte ha behållit anslutningen till båda eller samtliga samfund i den nya församlingen, utan antingen valt ett samfund (genom lottdragning, om det nu inte spelar så stor roll) eller valt att vara en helt samfundsobunden församling.

Att räkna även alla de dubbelanslutna i samma statistik som övriga församlingar är i och för sig inte något formellt fel** – inte så länge man inte döljer de siffrorna helt, utan gör åtminstone en fotnot av dem.

Men... att bygga ett påstående om ett ökat antal pingstvänner i landet på dessa känns däremot som mer än lovligt av fluff och önsketänkande. Det räcker nämligen att 1039 av dessa 7955 ser sig som något annat än pingstvänner för att antalet pingstkristna i Sverige inte ska ha ökat utan vara oförändrat jämfört med året innan. Är dessa istället 1040 eller fler är det dessutom en de facto fortsatt minskning av de pingstkristna. Inte alls ett trendbrott, med andra ord.

Bara sifferfluff och strutsmentalitet.

Det är i och för sig ett sätt att tackla de nedgående siffrorna som vid det här laget börjar ha en lång tradition... Igår satt jag – av helt andra skäl – och bläddrade igenom ett antal nummer av tidningen Dagen från 1990 (det år då nedgången i medlemmar i Pingst började bli synlig i statistiken).

Jag såg en artikel nämna medlemstappet och de sjunkande dopsiffrorna.

Samtidigt såg jag ett flertal artiklar som istället ägnade sig åt att febrilt tillverka hönor av dunfjun.

En förstasidesnyhet var att pingstpastorer var övertygade om att nedgången är tillfällig (vad den övertygelsen var baserad på är mer oklart...).

En artikel lyfte fram två (ganska små) församlingar (gissningsvis de då enda) som ökat sina medlemsantal, intervjuade deras pastorer o.s.v., samt gjorde någon slags insinuation om att dessa undantag på något sätt egentligen var regeln, eller skulle bli.

Ytterligare en artikel gjorde nyhet av att pingströrelsens resandeevangelister hade en stark tro på en snar väckelse (återigen utan att skärskåda vilken grund som fanns för den optimismen).

Det där är kanske en förståelig strategi när trendbrottet är nytt. Det skulle fortfarande kunna vara bara en tillfällig svacka. Man kan fortfarande tänka bort det. Eller åtminstone försöka.

Men det har gått drygt ett kvartssekel. Förnekelsefasen borde vara över.

Det måste räcka med sifferfluff och strutsmentalitet nu.

---------
* Rimligen finns, vid det här laget, även statistik för 2015. Men ännu inte, såvitt jag kan hitta, publicerad på nätet.

** Däremot, vill jag hävda, blir det direkt fel om man i en sammanräkning av antalet frikyrkoanslutna i Sverige räknar medlemmarna i samarbetsförsamlingar lika många gånger som deras församling har samfundsanslutningar. I en sådan statistik måste dessa församlingar brytas ut helt, och ges en egen stapel. Inte räknas en gång i siffrorna för Pingst, en gång i siffrorna för EFK och så vidare.

Till en regional nivå

.....

Har precis läst om Mysteriet mamma (utförligare recension här). Den är precis lika fängslande andra gången. Och ni MÅSTE fortfarande läsa den... Allihop.

Men här vill jag återge ett (av många!) passager jag fastnade för. Eller som fastnade i mig, är kanske ett bättre sätt att uttrycka det.

"Kan sjukhus anklagas för att patienterna dör av den sjukdom de lagts in för?

Tog mammas läkare henne på allvar? Ansträngde de sig tillräckligt mycket för att göra henne frisk?

En dryg vecka före självmordet förflyttades hon från sluten till öppen avdelning.

Hon skulle inte få gå någonstans utan sällskap. Ändå smet hon ut genom en olåst dörr.

Ensam.

På en våning högt upp fanns ett osäkrat fönster.

Ibland låter jag mig fyllas av en barnslig vrede. Det var sjukhusets fel att mamma försvann ur mitt liv. Det var Lørenskogs fel. Och tyngdlagens, som drog henne till sig, ner mot den hårda marken. Jag riktar raseriet mot kommunen där sjukhuset låg. Inte bara mot den, utan mot hela Nedre Romerike.

Det känns skönt att flytta upp sorgen till en regional nivå."

Köp boken på Bokus, eller Adlibris, eller vart du vill... Eller låna den på biblioteket.

Det snarlika galopperande gapet...

... Inte nog med att gapet redan var snarlikt, det har nu också börjat galoppera...

Den här skärmdumpen är ett år gammal, men jag hittade den i min kamerarulle och kände att den måste slängas upp som en språkpolisiär insats av det lite lättsammare slaget här.

Syntolkning: En nyhetsnotis från SVT där en bild på en husfasad åtföljs av citatet: Man kan ju tydligt se att gapet mellan utgångspriset och försäljningspriset, som ett tag var snarlikt, nu galopperat iväg.

PS. Ingen metainfo i bilden pga bloggar på mobilen.

Du är inte ensam...

... Letade egentligen efter en annan med/av Jonas Gardell – som jag inte hittade – men den här drabbade mig istället. Så stark text! Och så många det säkert finns som behöver höra den och, ännu hellre, tro på den.

Du är inte ensam.

Med: Ulrik Munther

Av: Jonas Gardell

Text:

Det finns de som gjort dig illa.

Det finns de som inget vet.

Det finns de som gjort en grej av

att skrika ut din hemlighet.

Det finns de som stal din stolthet.

Det finns de som tog ditt mod.

Och de som ingenting förstod.

Dig som ingen känner.

Dig som ingen ser.

Du som saknar vänner,

och knappt vill andas mer.

Hör på mig min kära,

hur ska jag få dig att förstå,

du måste resa dig och gå.

Du är inte ensam.

Det finns någon som går med dig.

Han vill att du ska veta,

att han har det som du.

Som du.

Vägen tom och öde,

gryningsljuset klart.

Du står vid busshållplatsen,

bussen kommer snart.

Nu lämnar du allt gammalt.

Här tar din barndom slut.

Här tar du steget ut.

Och när du har rest dig,

vänd dig inte om.

Det finns ingen väg tillbaka,

varifrån du kom.

Och allt de ville ge dig,

har du rivit och förstört.

Allt de hade att säga,

har du redan hört.

Du är inte ensam,

det finns de som går med dig.

De vet hur det är, för de har själva varit där.

De har själva varit där.

Det finns nåd för nya världar,

mycket större än den här,

nya skapelser och tider,

nåd för allt som blir och är.

Och alla deras lögner,

betyder ingenting.

Tro mig när jag säger,

skammen var aldrig din.

Du är inte ensam,

det finns de som går med dig.

Du är aldrig ensam,

det finns de som följer dig.

Du är inte ensam,

det finns de som vet hur det är.

De har själva varit där.

De har själva varit där.

Och när du har rest dig,

vänd dig inte om.

Det finns ingen väg tillbaka,

varifrån du kom.

Instagramassociationer...

... Ett inlägg mest till @elsander (Men ni andra får också läsa...).

Såg denna bild av elonje (Joachim Elsander), föreställande en gatuskylt (kan vi väl kalla det...) i Uppsala.

Ett foto publicerat av Joachim Elsander ☕ (@elonje) Sep 20, 2016 kl. 8:04 PDT

Kul bild och kul skylt!

Associerade förstås direkt till Intigheten i Lund


Men även till denna tavla i vårt hem

Och här är själva tavlan in situ, s.a.s. @lildroid #art #konst #painting #tavla

Ett foto publicerat av Reb (@reb_se) Apr 28, 2015 kl. 8:21 PDT

Varför då undrar ni?

Notera titel och datering:

Här är titel och signatur på den där tavlan. #konst #art #pessimism @lildroid

Ett foto publicerat av Reb (@reb_se) Apr 28, 2015 kl. 8:20 PDT

Titel: Det svåra året 1966
Datering: 18/1 1966

Kanske hade konstnären onda aningar inför det kommande året. Kanske var han bara osedvanligt svartsynt. Men jag har alltid också misstänkt ett stänk av studentikos sarkasm där. Och även om jag inte vet var tavlan är målad så förknippar jag den med Uppsala, eftersom det var där min mamma bodde när han dedikerade tavlan till henne och hennes dåvarande man.

Syntolkning: Närbild av dedikation på tavla. Text: 

"Till vännerna Ulla-Cajsa & Rune Stenbom 24/1 66"

PS. Här och här kan ni läsa mer om Hans Viksten.

Alla nätverksanslutningar är upptagna...

... om #MS.

Samtalade i ett sammanhang igår om det här med vanliga kognitiva symptom av MS, och nämnde ett uttryck jag har börjat använda om det som ofta händer Anna på platser med mycket ljud, mycket folk eller öht många intryck samtidigt. "Alla nätverksanslutningar är upptagna" (All network connections are busy), och blev påmind om att jag tänkt formulera ett blogginlägg om det. Vilket jag gör nu.

På bilden: Felmeddelande på dator, med texten 

"Resources are not sufficient. System is busy now."

Det handlar alltså om att inte kunna sortera och filtrera intryck – ljud, skyltar, bilar eller människor i rörelse, fragment av samtal, vad personen framför en säger till en – allt har samma "prioritet" i inflödet. Vilket dock, dessvärre, inte betyder att man hör och uppfattar allt hela tiden. Utan att vad man hör och uppfattar blir mer eller mindre slumpvis valt. När alla nätverksanslutningar är upptagna, när systemet för tillfället är "busy", så är det så. Ett rödljus kan missas på grund av att en kråka sitter på en byggnad bredvid vägen. Exempelvis. Eller svaret på den fråga man just ställde till personen man pratar med kan "knuffas ut" från nätverket av ett fragment av ett samtal längre bort mellan människor man inte känner om saker man inte bryr sig om.

Men det är ju just det där *kan*, och det slumpvis valda i det, som kanske kan vara svårt att förstå och förhålla sig till för andra. Och som i vilket fall som helst kan ställa till det i kommunikationen.

Lika gärna kan nämligen rödljuset ges prioritet över kråkan eller svaret man faktiskt ville höra få förtur i nätverkskön över det där halva samtalet om TV-serien som man skiter i.

Are you happy or not?

... #brev #relationer

Jag kom att tänka på idag, ett brev som min lillebror skickade till vår amerikanska kusin (född och bosatt i USA med svensk mamma - vår moster - och amerikansk pappa, således amerikansk medborgare, samt engelsktalande, svenskan har han lärt sig i vuxen ålder) när han precis börjat lära sig engelska i skolan. Det var väldigt kort, löd i sin helhet 

"Dear William,

Are you happy or not?"

Följt av lillebrorsans spretiga namnteckning undertill. 

Vi retades förstås (lite) med honom för det korthuggna brevet med den väldigt direkta formuleringen, att retas är ju liksom storasyskons jobb. 

Men faktum är att jag sen dess har börjat tänka mer på det brevet som både en slags ideal för och en slags kärna i, brevskrivande och relationer.

För är det inte egentligen det vi frågar när vi skickar våra meddelanden till nära och kära, oavsett vilka ord vi använder och vilka ämnen som till synes avhandlas?

Och kanske borde vi bli bättre på att även ställa den frågan rent ut, och besvara den. För nånstans borde det ju ändå vara viktigare än väder, semesterplaner och snyggt stajlade luncher på Instagramfoton, och allt annat vi – i alla fall på ytan – lägger vårt fokus på i kommunikationen med andra.

Så: Are you happy or not?

Glömt berätta om en rolig sak...

... och tipsa om en föreställning!

Min C-uppsats, "När som en stridsman i hans här...", som handlar om kvinnliga evangelister i den svenska pingströrelsens barndom, har fått vara med och bilda bakgrund till en teaterföreställning om just tidiga kvinnliga pingstevangelister!

Missionären heter föreställningen, och såhär skriver upphovspersonerna om den:

"Missionären är en kärlekshistoria, en lovsång och ett lekfullt sätt att ge ett stycke utraderad historia kropp igen"

Det låter alldeles fantastiskt!

Dessutom... som uppsatsförfattare är man alltid ödmjukt överlycklig varje gång ett alster får nytt liv utanför seminarielokalen. Det vet alla som någon gång skrivit uppsats. Och ett bättre sammanhang än detta att leva vidare i kunde inte min C-uppsats hittat.

Det enda som grämer mig är att jag – förmodligen – inte kommer att ha möjlighet att se föreställningen live. Det grämer mig iofs desto mer... men...shit happens.

Vill du läsa uppsatsen själv, klicka på länk (till pdf) ovan (uppsatstitel, på andra raden). Som vanligt när jag rotat fram någon gammal text ur mina gömmor så saknar den försättsblad, men det är alltså en C-uppsats, i genusvetenskap, vid Lunds universitet, framlagt höstterminen 2008, med handledare Jens Rydström, undertiteln är: "en queerläsning av tidig svensk pingströrelse".

Vill du läsa mer om föreställningen, klicka på länken (med föreställningsnamnet) ovan (femte raden).

Och – inte minst viktigt – tycker du, som jag, att den här föreställningen borde visas även söder om Stockholm, och har möjlighet att bjuda in till ett gästspel (35 åskådare per speltillfälle) i en kyrka, på ett museum, i en föreningslokal, eller annan samlingslokal, någonstans nära dig (och kanske mig?) tveka inte,  BARA GÖR'T!